Livsstil · Sinnesfrid · Utmattning

Bli medveten om gränsen

Jag märker mina gränser när jag stöter emot dem eller går över dem. Då blir det väldigt tydig. Idag känner jag av verkningarna av det. Verkningarna av att min kropp inte orkar så mycket som jag skulle önska.
Igår var en bra dag på många vis. Den kändes stimulerande och kreativ. Studiedagen på jobbet var bra. Vi kom en bra bit på väg med planeringen inför hösten. Det känns skönt att äntligen vara ett relativt komplett arbetslag. Hoppfullt att vi nu kan bygga något riktigt bra.
Men eftersom det kändes viktigt att vara med i planering inför hösten och vara med i samtalen i arbetslaget så jobbade jag längre än vad jag skulle ha gjort. Jag var på jobbet i sex timmar. En timmes lunch tillsammans.
Det kräver en hel del av mig att vara koncentrerad och fokuserad. Det är en av de bitarna som tagit skada av utbrändheten. Det blir en intensiv ansträngning.
Direkt efter jobbet hade jag tid hos psykologen för KBT. Det var också en krävande stund. Igår innefattade det att orka koncentrera mig på ett formulär som jag skulle fylla i. En självskattning. Jag som har pluggat mycket och alltid varit intresserad av att läsa all möjlig litteratur har nu svårt att hålla tråden när jag läser. Det tar tid. Jag behöver läsa om meningar flera gånger för att koppla ordentligt och kunna fundera över det lästa.
Efter det höll psykologen en sorts föreläsning vid en whiteboardtavla. Då behövdes också koncentration för att hålla tråden och kunna delta aktivt i samtalet. Jag märkte hur jobbigt det var att fokusera och inte tappa tråden i samtalet. Att minnas vad det var vi pratade om. Hjärnan var riktigt trött. Dimmig.
Hemma på kvällen blev det ingen tv. Det orkade jag inte. Satt i soffan och vilade. Försökte lyssna på en podd men orkade inte riktigt. Ändå var jag på något sätt uppe i varv.
På natten vaknade jag av det intensiva regnet mot fönstret. Sedan hade jag svårt att somna om. Tankarna levde sitt eget liv. Mest kring jobbet. Inte stresstankar. Bara tankar som snurrade. Till slut somnade jag om.
Nu vid frukosten känns huvudet minst tio gånger så stort som normalt. Känner mig svullen. Har ont i huvudet på det där sättet jag fått tidigare när det varit för mycket omkring mig. För mycket intryck. Den huvudvärken känns annorlunda än annan huvudvärk.
Så idag blir det vila från alla intryck så mycket som möjligt. Ska ta en promenad i regnet. För det är bra att komma ut och röra på mig. Bra att jag nu är ledig några dagar. Då hinner jag återhämta mig innan det är dags att jobba igen.
Det är jobbigt att stöta emot gränserna och bli sådär trött igen. Men samtidigt vet jag inte var mina gränser går förrän jag gått över dem. Jag brottas med att hitta balansen. Var den går. Vad som kan vara rimligt. Just nu.
Psykologen pratar om viktiga grundbitar för välmående. Sömnen, maten, den fysiska aktiviteten och den sociala samvaron. När den grunden finns så är det bra. Den är viktig. Utifrån den kan man bygga. Det tror jag på. Det låter ju vettigt. Där har jag inte alla pusselbitar på plats än. Det är nog där jag ska starta och fortsätta lägga en grund.
Igår när jag varit hos psykologen kände jag mest irritation över att jag tyckte att han föreläste och att det var så ytligt. Jag tyckte inte att jag fick ut något av det. Men nu när jag sitter här och tänker på vad han pratade om så förstår jag poängen lite bättre. Igår var jag för trött för att orka ta in. För trött för att hålla tråden och förstå poängen. Jag blev distraherad av sådant som att han hela tiden körde handen genom håret. Orkade inte riktigt följa resonemanget. Splittrad.
När det blir för mycket då är det som om allt runtomkring, alla sinnesintryck, ord, meningar, samtal, händelser, ljud, gester blir en kaskad av olika partiklar som jag inte kan koppla ihop. Som ofattbara lösryckta partiklar som yr omkring mig och gör det svårt att fokusera och svårt att koppla ihop. De splittrar min uppmärksamhet och gör att jag missar saker. Håller inte tråden och glömmer. Som regndroppar som blåser runt i stor mängd och landar på olika ställen utan att följa en linje.
Det är skrämmande att det är så. Jag som tycker att jag är en hyfsat intelligent person som har kunnat läsa och förstå komplicerad litteratur. Jag som har kunnat följa komplicerade samtal och göra slutsatser som har varit väl genomtänkta. Jag som älskar att läsa. Älskar att ta del av andras tankar. Då är det skrämmande att upptäcka att hjärnan har tagit skada. Att jag fungerar på ett annat sätt nu.
Jag kan fortfarande läsa och följa komplicerade resonemang men jag orkar bara korta stunder. Det tar längre tid för mig. Det kräver mer ansträngning.Kanske är det därför jag har en djup längtan inombords att förenkla mitt liv nu. Att vara mer här och nu. Att vara i naturen. Stoppa fingrarna i jorden. Bo på landet. Göra praktiska och handgripliga saker. Vara kreativ genom att skapa. Vila det intellektuella. Inte omge mig med för mycket saker. För mycket sinnesintryck i vardagen. Ett annat sorts liv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s