Hur ska man göra för att behålla sin självrespekt när man får käftsmällar av själva livet? Den frågan läste jag i en annan blogg och den satte igång mina tankar. Hur behåller man sitt självförtroende och sin självkänsla, sin respekt för sig själv, när det känns som om livet rasar ihop? När det är så tufft att man knappt orkar en dag till.
En nära vän till mig uttryckte något liknande häromdagen. Från att ha känt att hon är rätt okej så kom tvivlet på det egna värdet när hon nu står i begrepp att byta livsspår. Självrespekt och känslan av värde påverkas av smått och stort i våra liv.
Jag är ju ingen guru som sitter inne med svar på alla livsfrågor men vad är min egen erfarenhet? Det slog mig när jag läste frågan i bloggen att jag har varit på botten och vänt flera gånger i mitt liv. Just nu känner jag att jag har en stabilare grund i mig själv än vad jag någonsin har haft. Hur kommer det sig? Vad gjorde jag för att landa i det? Det är inte så att jag inte får svackor nu utan mer att jag har en stabilare grundton i mig nu.
Jag har under de senaste tio åren av mitt liv gått igenom en hel del som slagit undan fötterna under mig och som har gjort att jag fått kämpa. Min skilsmässa som var ett fruktansvärt jobbigt beslut. En ny tillvaro där jag försökte bygga mitt eget liv med mina barn varannan vecka. En ekonomi som totalkraschade och som har varit extremt tuff under många år. Den är fortfarande i en fas av successiv återhämtning.
Jag böt jobb framför allt på grund av ekonomin och hamnade i en jobbsituation där all personal slutade efter tre månader. Efter ytterligare en kort tid slutade även arbetsplatsledaren. Som relativt nyanställd fick jag ta över hela ledningsansvaret för helt nya kollegor och driva verksamheten så att barn och familjer skulle känna sig trygga. Det var utmanande och stimulerande på många sätt men också en extremt tuff tid. Då pendlade jag också runt fyra timmar per dag.
Jag fick nytt jobb och slapp pendla. Jobbet kändes roligt, utvecklande och jag trivdes. Engagemanget tog fart och det var roligt att vara delaktig i utvecklingsarbete. Jag lade ner väldigt mycket engagemang och kraft i att göra ett bra jobb. Så blev det omorganisation och ombyggnad. En ganska rörig period som krävde mycket av mig. Nya kollegor i flera omgångar, nya familjer, ny organisation, ny som utvecklingsgruppsledare med allt vad det innebar av att sätta mig in i nya saker och försöka leda utvecklingsarbetet på förskolan.
När jag ser tillbaka så är det inte konstigt att jag till slut kraschade i utmattningssyndrom. Under de senaste tio åren har det varit många kriser och många förändringar i mitt liv. Detta parallellt med en fruktansvärt jobbig ekonomi.
Jag har varit nere på botten många gånger och kämpat mig upp igen. Ofta har jag fått tänka en dag i taget, ett steg i taget, för att orka. Det har också gjort att jag numera vet att jag kan ta mig upp. Det är en styrka och en trygghet i mig att veta att jag kan ta mig upp igen. Jag har verktyg för det på olika vis. Men under perioder har jag nästan varit redo att helt ge upp. Stunder när jag inte kunnat se några utvägar eller vägar upp.
Många gånger har min trassliga och kämpiga ekonomi gjort att jag har känt mig värdelös. Jag har inte haft problem med att leva på havregrynsgröt när barnen inte varit hos mig. Det som har brutit ner mig är stunder då barnen inte velat fråga mig om de kan ta en fika på stan med sina vänner. Inte velat fråga för att de vet hur tufft det har varit. Att inte bjuda hem vänner och familj för att pengarna inte räcker. Skammen har varit stor. Att ständigt behöva säga att jag inte har råd eller att behöva be om hjälp ständigt och jämnt. Att inte få ihop sin ekonomi känns som en fruktansvärd skam inombords.
Så jag vet hur det är att tappa respekten för sig själv. Jag vet hur det är att skämmas. Jag vet hur det är att vända på slantarna och inte få det att gå ihop. Jag vet hur det är att drabbas av käftsmällar i livet. Att kämpa allt vad du förmår för att leva upp till de krav du har på dig själv kring att göra ett tillräckligt bra jobb, kring att vara en bra förälder, kring att vara en god vän och familjemedlem, kring att få ihop livet. Tills du inte orkar kämpa längre. Tills all kraft har brunnit ut.
Jag tror att det jag har haft störst nytta av är att jag alltid har känt att det är bara jag som kan skapa förändring i mitt liv. Det tillsammans med att jag alltid har varit en som söker. Jag har i hela livet intresserat mig för livsstrategier. Jag har sökt information och hjälp kring hur jag själv kan förhålla mig för att må bättre. Jag har övat på saker för att må bättre. Ett exempel är att jag övat på att regelbundet sätta mig ner och skriva ner sådant som finns i mitt liv som jag är tacksam över.
Genom åren har jag samlat strategier som har hjälpt mig. Strategier som tagit mig upp ett litet snäpp när det varit som värst. Strategier som förändrat saker inom mig mer än utanför mig. Det är det som lagt grunden till att jag nu känner en annan sorts trygghet och stabilitet i mig själv. Det har lagt grunden för att låta självrespekten växa igen. Sakta, sakta har den växt och det har tagit tid. Det har tagit arbete. Som att träna sin kropp. Man får inga resultat om man ligger på soffan. Det kräver ständig träning.
Grunden för självrespekten och hur jag mår inombords trots de yttre omständigheterna har jag byggt själv genom att leta strategier och öva, ständigt öva på dem. Jag är inte fri från svackor men då vet jag att jag kan ta nya tag igen med mina strategier. Allt börjar med att visa sig själv omtanke. Att vara snällare mot sig själv i tankar, ord och handling. Att vara tacksam över sina egna inre kvaliteter såväl som tacksam över det som finns i våra yttre liv. Även om man har svårt att hitta det när man är nere så finns det ofta något litet att börja med.
Det jag också har lärt mig är att jag inte är ensam. Att det finns hjälp att få. Men jag måste öppna mig och våga släppa in andra. Jag måste själv vara öppen för att ta emot hjälp. Jag måste inte fixa allt själv alltid. Och det är inget att skämmas över. Hjälp kan man söka i samhället på olika sätt. Jag tog till exempel hjälp av psykolog under min utbrändhet för att hitta strategier att bli frisk.
De som älskar dig och bryr sig om dig blir också ofta glada över att kunna bidra. Den som ger får ju tillbaka i form av glädjen att ge till någon man bryr sig om. Det största hindret här är oftast vår egen stolthet och att vi gärna tolkar in saker hos andra som kanske inte ens finns. Vi tror att de tänker och tycker saker som de kanske inte alls gör.
Det är också en balansgång. Att söka hjälp är bra. Många gånger väntar vi för länge med det. Men vi kommer inte ifrån det inre jobbet. Det största jobbet är det jobb du behöver göra i dig själv. Ingen annan kan förvandla ditt liv. Självrespekten är något som byggs inifrån.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Läkande Liv 