Igår hittade jag en gammal skrivbok från 2009. Det var intressant att läsa om var jag befann mig då i mitt liv, i det inre och i det yttre. På Facebook har det på sistone varit flera som lagt upp bilder på sig själva för tio år sedan och på Instagram har jag också läst andras inlägg om hur livet utvecklats under de senaste åren. Det satte igång tankarna i mig själv. Vad har skett i mitt liv de senaste tio åren?
För exakt tio år sedan hade vi ganska nyligen bestämt oss för att skilja oss, jag och min man. Barnen hade nyss fått veta och det var en riktigt jobbig tid. Under det året flyttade vi isär och barnen började växelbo hos oss. Att inte ha barnen hos mig alltid var fruktansvärt jobbigt. Sorgen över att det inte höll och allt vad det innebar för oss alla var stor. Ändå fanns inga andra alternativ för vi hade haft det jobbigt i vår relation av olika anledningar under flera år. Det tog stopp och slut och det fanns ingen återvändo.
Jag arbetade som lärare i skolan då, för tio år sedan. Älskade att arbeta med barnen och framför allt i mitt huvudämne, svenska. Det var ett intressant arbete på många sätt med mycket pedagogiska diskussioner och utmaningar kring vad undervisning kan vara, lust till lärande och nyfikenhet som drivkraft. Jag lärde mig otroligt mycket. Där arbetade vi i större ämnesintegrerade projekt och försökte förhålla oss i undervisningen utifrån ett utforskande arbetssätt.
Efter skilsmässan blev ekonomin extremt tuff och lönen jag hade som lärare var låg. Det gick inte ihop. Min hyra var hög för den enda lägenhet jag fått tag i var en relativt nyproducerad sådan som därmed kostade en del. Driven framför allt av den ekonomiska pressen beslöt jag att söka andra arbeten. Genom en väninna och tidigare kollega fick jag tips och goda referenser till ett arbete i förskolan. Det arbetet innebar ett ganska stort lönelyft. Dessutom fick jag även på det arbetet jobba med liknande pedagogiska idéer som jag gjort i skolan men anpassat för de yngre barnen.
Tiden på det arbetet var turbulent och väldigt påfrestande men också utvecklande och lärorikt på många sätt. Jag pendlade totalt fyra timmar om dagen. På arbetsplatsen fanns det interna konflikter som inom ett par månader efter att jag börjat där ledde till att all personal plus arbetsplatsledaren sade upp sig. Jag var kvar. Familjerna var givetvis starkt oroade över hur det skulle bli för deras barn. Jag försökte vara en trygg och stabil punkt för dem så gott jag förmådde. I och med att all annan personal försvann så blev jag ny arbetsplatsledare. Jag fick introducera all ny personal och sätta ihop hela vår organisation och struktur så att de nya skulle kunna gå in och jobba direkt med relativt flyt. I samma veva byggdes det om och en ny avdelning tillkom. Det var mycket arbete men också stimulerande på många sätt. Jag lärde mig otroligt mycket. Men till sist tog allt ut sin rätt och jag längtade efter en lite lugnare tillvaro. Det var slitsamt att pendla och jag ville ha mer tid med mina barn.
Till sist hittade jag ett arbete i förskolan närmre mitt hem. Det är där jag fortfarande är anställd. Detta arbete var även det utmanande och lärorikt. Stimulerande och intressant. Jag har fått vara med om mycket. Ombyggnad och omorganisation, nya arbetslag som sattes samman och större block bildades istället för avdelningar. Jag arbetade med pedagogiskt ledarskap på olika sätt där. Förskollärare och utvecklingsgruppsledare och samtidigt hela tiden ett speciellt uppdrag att driva arbetet med pedagogisk dokumentation och pedagogisk miljö. Jag var med om att hålla i pedagogiska diskussioner i olika grupper. Fick bland annat sprida inspiration till andra genom olika presentationer både för personal på förskolan och för personal på andra förskolor. Det har varit mycket arbete, roligt och inspirerande med fina kollegor men också intensivt på många sätt.
Under de senaste tre åren har jag hunnit med att vara sjukskriven i två omgångar för utmattning. När jag nu tittar tillbaka så förstår jag varför. De senaste tio åren har det hänt en hel del och det har varit väldigt intensivt. Jag har varit starkt engagerad i mitt arbete och tyckt att det har varit otroligt intressant. Viljan och engagemanget att göra ett så bra jobb som möjligt har varit stark. Barn, deras välmående och utveckling på ett sätt som bygger upp lust till lärande, utveckling och liv på olika sätt, har alltid varit i centrum av allt jag har gjort i mina arbeten. Den drivkraften och det engagemanget har varit stort och starkt.
Jag har en stark inre värdegrund som har drivit på väldigt starkt. Den tillsammans med höga krav från mina arbetsgivare har givetvis båda bidragit till min utmattning. Jag har även haft en stark drivkraft att hitta vägar framåt i mitt arbete som innebär att alla är med på tåget. En stark tro på att enda sättet att utveckla är genom att inkludera alla. Alla är viktiga! Det som var och en bidrar med bygger helheten. Det har inneburit att jag har drivit idéer om olika pedagogiska grupper för att alla ska vara inkluderade i ett lärande och ett samarbete kring de pedagogiska frågorna. Att lyfta kollegor har varit viktigt för mig på olika sätt. Det finns nästan inget som slår att få bidra till att stärka självförtroende och självkänsla hos kollegor så att de växer i sig själva och i sitt arbete.
Mitt engagemang för det där växandet och för utveckling hos små och stora och i själva organisationen har genomsyrat mig mycket. Jag ville väldigt mycket och tog med arbetet hem. Till slut blev det för mycket. Detta ihop med allt som varit under åren innan blev för mycket. Jag blev alltmer trött och skar ner på allt utom jobb och hemlivet med barnen. Tills inte heller det räckte. Då kom den slutliga kraschen.
I och med min utmattning så har jag fått stanna upp och gå på djupet med mig själv. Först i att acceptera att bara vara utan att prestera. Vem är jag då? Vilket värde har jag då? Det har pågått länge. Det där att lära mig att acceptera mig själv här och nu utan allt det där yttre. Att i sociala sammanhang inte längre ha mitt arbete att prata om till exempel. Ibland har det känts som om jag inte har något att bidra med alls till andra. Jag har liksom inte längre haft något liv, inget ”riktigt” jag gör här och nu som kan tillföra något. Självförtroende och självkänsla går neråt när det känns som om man inte har något att ge någon annan längre. Livet snurrar på för alla andra. Jag har varit glad om jag orkat ta en dusch och laga mat på samma dag. Så har det sett ut en tid. Nu har det börjat det bli bättre, lite i taget.
Och så möter man människor som har hand om ens rehabilitering som också på olika sätt späder på känslan av att inte längre ha något att bidra med. Som späder på känslan av att andra misstror ens förmågor, kompetenser och ens intelligens. Man blir betraktad som ett problem som ska lösas, och ibland rakt över huvudet på dig. Du blir tvungen att vara tyst och följsam för det är andra som har makt över din omedelbara framtid. Du behöver vakta på dina uppflammande känslor och inte säga något som ens på minsta lilla sätt antyder att du kanske faktiskt besitter mer kompetens kring vissa saker än den som sitter framför dig. Det upplevs som fruktansvärt provocerande har jag märkt. Du får inte bli betraktad som en som inte samarbetar i din rehabilitering.
Så har de senaste tio åren förflutit. Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv och om mina egna drivkrafter, vem jag är och vad jag vill. Jag har lärt känna mig själv på djupet i och med att jag fått nå botten. Jag har också lärt känna andra omkring mig på andra sätt. Lärt känna hur andra reagerar och agerar, både positivt och negativt. Jag har fått en annan sorts förståelse och inlevelse i hur det kan vara för alla människor som på olika sätt är beroende av andra. Jag har fått en egen erfarenhet av alla de subtila sätt som omgivningen ibland omyndigförklarar. Hur man plötsligt inte verkar ha några egna kompetenser längre eller inte har något att tillföra. Hur lite lyssnande det finns många gånger. Hur mycket självrättfärdigt förhållningssätt det finns där det viktiga är att visa fram sig själv. Hur man genom det skjuter bort andra mer och mer.
Jag har förstått hur mycket rädsla, oro och osäkerhet det finns inom så många och som tar sig uttryck på alla de här sätten. Jag har fått lära känna alla skrymslen av mig själv i allt detta för att kunna skapa en förändring. Det har också gjort att jag fått ett nymornat intresse för kommunikation på olika sätt. Ett fördjupat intresse. Det har gjort mig nyfiken på att undersöka rädslan och hur den driver oss. Hur vi kan komma tillrätta med den och hitta andra drivkrafter som gör att vi mår bättre och bidrar på andra sätt till människor omkring oss. Dessa tio år med allt som varit fruktansvärt jobbigt och allt som varit väldigt roligt och inspirerande har bidragit till att jag är där jag är idag.
Idag är jag på en plats där jag går framåt i hälsa, bit för bit. Jag känner mig själv grundligt och jag vet också på djupet vad som är viktigt för mig och vad jag vill leva. Mina mål för framtiden är klarare än någonsin. Jag vet exakt vad jag vill i livet. Och jag känner en inre glädje och en förmåga att påverka mitt eget mående som jag alltid kommer ha med mig som en otrolig styrka i mitt liv. Jag har fått med mig verktyg och strategier som är ovärderliga.
Jag vet att jag i fortsättningen vill fördjupa mig i områden som hälsa och välmående, kommunikation i det inre och yttre, utforska glädje och lust i livet och göra mer av allt som jag är nyfiken på och intresserad av. Jag vill använda mina erfarenheter, min pedagogiska kunskap, mina kunskaper i psykologi, tanketräning och hälsa för att på olika sätt bidra till andra. Jag vill också fortsätta skriva på olika vis. Dessa är grunden för min fortsatta väg i livet.
När jag ser tillbaka så kan jag känna tacksamhet över allt jag fått vara med om. Mina barn har alltid varit i centrum av allt i mitt liv. De viktigaste av allt och nu är de alla i princip vuxna. De letar nu sina vägar framåt på olika sätt och det är så spännande att få vara med och se hur de formar sin egen framtid. De är en stor källa till inspiration! Varje dag får jag se hur de med stort mod vågar gå ut i livet och växa, utvecklas, utmana sig själva och försöka välja vägar som är rätt för dem oavsett vad andra har för åsikter om det. De är en gåva och mina största läromästare! Jag älskar att de redan när de var små var starka personligheter på olika vis och att jag har fått följa med och se hur de har utvecklats till de fantastiska personer som de är idag.
Även om åren många gånger har varit fruktansvärt jobbiga så har de till sist lett mig hit till en plats som på många sätt är rik. Trots tio år av ständig kamp kring en ekonomi som slagit i botten. Trots de sista årens utmattning. För nu är jag på en plats i mig själv som känns bra. Platsen inom mig. För det är i den som allt annat utgår. Det är ur den jag är som allt annat i livet växer fram.
Nu vet jag vilka vägar jag vill ta. Jag vet vad jag vill göra och leva. Jag vet vad som är viktigt. Jag vet att jag kommer gå den vägen som jag vill gå nu. Livet kan ta mig på omvägar som visar sig vara utmanande, krävande och bra läromästare på vägen, men min riktning framåt är ändå klar. Och viktigast av allt är den känsla jag har av att på djupet veta vem jag är. För ur den vetskapen kommer jag nu att ta mina steg varje dag, i nuet. Och om tio år får vi se vart den resan har tagit mig!
Kategori: Livsstil
Tack till er.
Idag vill jag tacka alla härliga läsare av bloggen!! Jag är så tacksam över att få så mycket fina kommentarer, gillamarkeringar och olika samtal kring min blogg. Det ger mig otroligt mycket glädje och energi. Jag blir lika glad varje gång jag upptäcker att någon läser det jag skriver och tar sig tid att kommunicera med mig på olika vis. Tack till var och en av er. Jag vill ge ett speciellt tack till ett speciellt fint hjärta. Tack till dig I. Det är en nära vän till min familj som är i samma ålder som min yngsta dotter och som genom henne skickar fina kommentarer om min blogg. Tack finaste I!
Det känns ju helt fantastiskt att det jag skriver kan berika någon annan. Fantastiskt att det dessutom verkar berika personer i olika åldrar. Det ger mig stor motivation att fortsätta och att även fortsätta att bygga vidare på arbetet med mina olika bokidéer. Tack så innerligt allihop!
Idag ser jag tillbaka på en fin och lugn julafton ihop med några av de jag älskar mest. Några kunde av olika anledningar inte vara med i år och de var saknade. Jag ser fram emot andra möjligheter att träffas istället lite längre fram. Jag känner stor tacksamhet inför att jag hittade julklappar till mina nära som ändå blev bra, med min begränsade budget. Jag tycker det är kul att leta klappar och att ge. Därför kändes det fint att det gick ganska bra trots allt.
Ekonomin är ju ett område som är fortsatt kämpigt i och med min sjukskrivning, men varje dag gör jag mitt bästa för att fokusera på glädjen och rikedomen som finns i livet på så många vis. Det är en del i att arbeta för att öka glädjen i mitt liv. Att till exempel känna den stora glädjen som kommer ur att vara ute i naturen och lägga märke till allt vackert som är helt gratis omkring mig. Den glädjen upplevde jag härom kvällen ihop med ena dottern på en promenad ute på landet. En kväll när himlen färgades i olika härliga nyanser och det enda som hördes runtomkring var tystnaden, vinden och några fåglar som flög över himlen.
Nu är snart 2018 till ända. Ett nytt år närmar sig. Det är en tid då jag brukar ägna mig åt en del arbete med avslut och att skapa nya intentioner framåt. Min syster skickade mig en länk till en annan blogg som jag vill dela med mig av till er. Jag brukar som sagt själv i slutet av varje år göra en sorts bokslut över hur året har varit på olika vis. Och så brukar jag fundera över vilka intentioner jag har för nästa år. Intentionen för 2018 var att ha fokus på min hälsa. Det skulle bli ett år då den av absolut nödvändighet fick vara i förgrunden och då jag på olika sätt skulle arbeta för att hälsan skulle öka.
Det har jag också gjort. Under det här året har jag haft fullt fokus på min hälsa på olika vis. Återhämtning på olika vis, ändrat kosten, tanketräning, promenader och inre arbete med mig själv för att komma tillrätta med saker. Det har resulterat i att jag nu mer än någonsin vet vem jag är och vad jag vill leva. Jag känner mig själv djupt i grunden och vet vilka mina djupaste värderingar och värdegrund är, de som jag absolut aldrig kompromissar bort. Jag vet vad och vilka som är viktiga för mig. Det som också blivit kristallklart är vad jag vill ägna mig åt i livet. Min hälsa blir sakta allt bättre och där har kosten bidragit men även andra strategier som jag praktiserat.
Det här året har jag också startat upp den här bloggen. Jag har mål och planer för den och för mitt yrkesliv i längden. Min riktning i livet är mer klar även om det kanske kommer ta lite tid och gå i omvägar ibland. Själva grunden i mig själv och i vad jag vill är på plats och det är där allt startar. Det är där jag kan ta sats för att gå framåt, även om allt inte automatiskt faller på plats i och med det. Jag är medveten om att livet ibland tar oss på vägar som vi just där och då inte förstår vitsen med men som i slutändan ofta ändå visar sig fylla en funktion. Det ligger ett visst lugn i den förvissningen. Och förvissningen kommer ur min egen livserfarenhet.
Bloggen som min syster delade med mig har jag redan tidigare varit inne på. Den kan jag rekommendera. Den länk som jag fick av min syster handlar om just det där att gå igenom ett antal frågor för att göra ett bra bokslut över 2018 och sätta intentioner för 2019. Jag satt en stund med den igår och ska fortsätta idag. Den är riktigt bra. Därför vill jag dela den här: Https://blimeradu.se/land2019/
Kanske även ni kan ha glädje av den. Och om inte alla frågor är av en karaktär som känns intressanta just nu så kan man ju välja ut de som känns relevanta för en själv. Jag tror på att det är bra att ibland stanna upp en stund i livet och se var man är, vad man har skapat hittills och vart man vill. Men också se de saker som man är stolt över, sådant man har åstadkommit och fullföljt.
Det man inte har fullföljt eller lyckats fullt ut med är bra att lägga märke till och fundera över varför det blev som det blev. Kanske var motivationen inte riktigt där eller är det något som du vill ta med dig även till nästa år? Finns det saker du känner skuld eller skam över som kan vara bra att klargöra för dig själv och kanske komma tillrätta med? Ibland kan just de sakerna påverka livet mer än vi är medvetna om. Kanske hindrar de oss på olika sätt från att gå framåt. Hindrar oss från glädjen och från att verkligen ge oss hän och våga leva fullt ut. Då kan det vara bra att titta på dem på olika vis för att kanske frigöra och därmed ge mer luft till det nya. Kanske försöka förlåta oss själva i lite högre grad för att vi inte är så perfekta som vi skulle önska alltid. Lite grand försöka komma till ro, acceptans och avslut. När vi gjort det så kan det kanske ge ny kraft till nya intentioner framåt.
Jag är medveten om att alla inte är som jag 🙂 Alla vill inte gå in i sådana saker och det behöver man ju inte om man inte vill. Jag delar med mig av sådant som jag tycker är hjälpsamt i livet. Sedan kan du välja om det är något för dig.
Att öka glädjen i livet med hjälp av tankens kraft innebär för mig också att inte förneka känslor som dyker upp. Det är där jag tänker att det ibland är bra att gå in i de känslorna och tankarna och ta reda på vad de grundar sig i. Då kan de där frågorna kanske vara till viss hjälp. Eller andra typer av frågor. Hur som helst tror jag på att det är bra att arbeta med sig själv på olika plan emellanåt. Men ändå på en hyfsat lagom nivå. Vi får ju inte gå så in i projekt självförbättring eller livsförbättring att vi inte är närvarande och lever livet här och nu. För det är ju egentligen bara i här och nu vi verkligen kan leva.
Jag tror att det kan vara hjälpsamt med strategier och tekniker som man gör, men gör dem då och då eller under en avsatt tid under dagen. Resten av tiden är till för att levas! Det är i här och nu som glädjen finns. Det bästa sättet att öka glädjen är att lägga märke till allt fint som du uppskattar här och nu. Just idag. Lista inombords så mycket du bara kan hitta i din vardag. Njut av hur rikt livet faktiskt kan vara. Här och nu. Och tack ännu en gång för att ni fina läsare finns i mitt liv och så generöst bjuder på er själva.
Glädje!
I många år har jag varit på det klara med att mina tankar påverkar mina känslor. Jag har vetat att när jag tänker stressfyllda tankar så påverkar det mig även känslomässigt på olika sätt. När jag ältar, tänker eller talar om andra eller om olika saker i livet oavsett om det hör till det förflutna eller nuet i min vardag så påverkar det mina känslor och hur jag mår. Det vet nog egentligen de flesta att det är så. Ändå kan vi ofta känna oss lite som offer för omständigheterna och för andras beteende. Visst är det så att andra påverkar oss, att livet påverkar oss på olika sätt. Men en hel del kan vi också påverka själva. Om vi verkligen vill.
Jag vill. Av och till har jag försökt på olika sätt. Jag vet att det går att påverka en hel del i mig själv hur jag mår känslomässigt. För ungefär en vecka sedan bestämde jag mig för att på riktigt ta det här till en riktigt test. Nu undersöker jag om jag med hjälp av olika strategier kan öka glädjen i mitt liv. Jag forskar på mig själv och använder de strategier och verktyg som jag har i min kunskapsbank. Går det att med hjälp av de där strategierna öka glädjen och hur påverkar detta mitt liv på olika vis? Under tiden skriver jag om vad jag gör, om det påverkar något eller inte och i så fall hur.
Att forska på sig själv är en bra källa till självkännedom och också till att prova olika strategier. Det är ju det enda sättet att egentligen veta om de fungerar. För mig. Om de fungerar för dig kan bara du vet. Då måste du själv testa. Det är inte alltid så att alla strategier passar alla. Det är därför det är så bra att det faktiskt finns en uppsjö av dem 🙂 Då kan du välja de som tilltalar dig och prova dem. Om du vill.
Många gånger har jag märkt att människor är så snabba att döma ut saker utan att prova om de är verksamma. Ett annat sätt är att förminska de som har skrivit om dem eller förminska de som försöker använda dem. Jag vet egentligen inte varför. Handlar det om rädsla? Är man så inriktad på att allt måste vara väl prövat rent vetenskapligt innan man tillåter sig att testa eller ens acceptera att de får finnas? Då tror jag att man ibland kan gå miste om sådant som är riktigt bra. Visst kan man även gå på nitar men det är ju erfarenheter i livet. Vissa saker går inte att bevisa rent vetenskapligt och annat kan ta tid att bevisa. Forskning kostar pengar och det satsas inte forskning på allt. Ska vi då förkasta allt som det inte forskats på? Många saker som tidigare sågats har efter flera år till slut forskats på och blivit allmänt accepterat. Det bygger ju på att det finns några som vågar prova.
Givetvis ska man inte utsätta sig för saker som kan vara direkt skadliga. Men ofta är vi rädda även för sådant som vi rimligtvis inte behöver vara rädda för. Jag välkomnar mångfalden. Välkomnar att det finns en uppsjö av strategier, verktyg, synsätt och mycket mer i vårt samhälle. Jag tycker att det är intressant att ta del av. Och jag känner mig fri att prova det jag vill prova. Jag provar en massa olika saker för att öka min hälsa och mitt välmående på olika sätt. Kosten är en del i de strategier jag provar.
Nu utforskar jag alltså också hur jag på olika vis kan öka glädjen i mitt liv. Jag utforskar om och hur det i sin tur påverkar mig och mitt liv. I 90 dagar ska jag helhjärtat ägna mig åt detta och skriva om det. Ni kommer säkert få läsa mer om det här men framför allt skriver jag om det i bokform. Jag får se om det blir något som sedan kanske kan vara intressant att ge ut.
Tacksamhet och uppskattning av det som finns i mitt liv här och nu är en av de strategier som fungerar i mitt liv för att öka glädjen. Det ägnar jag mig åt varje dag, flera gånger under dagen. Välkommen att prova det. Skriv gärna hur det går eller om du har andra sätt att öka glädjen i ditt liv. Det skulle vara kul att få ta del av hur du brukar göra!
När dagen gryr…
Utanför mitt fönster har snön färgat allt vitt. Det ger lite ljus i den mörka vintern. I fönsterna lyser adventsljusstakar och julstjärnor. På bordet tänder jag levande ljus och njuter av den vackra tysta morgonen. Ro med mina tankar och med det varma doftande kaffet i älsklingsmuggen. Den värmer mina händer. De andra sover. Jag har min egen lilla stund här och nu. Tacksam.
Den senaste tiden har jag tänkt mer än vanligt på välmående och glädje. Tankar kring hur jag själv kan skapa det i mitt liv. Som vanligt skriver jag. Det är mitt sätt att tänka och reda ut saker inombords men också för att fästa och spara sådant som jag vill komma ihåg och ta med mig vidare. Just nu är det kanske början till en bok. Vi får se vad det mynnar ut i.
Jag har i många år varit medveten om att jag kan påverka mitt eget mående med hjälp av mina tankar. Det är mina tankar och orden jag uttalar till mig själv och andra som skapar på olika sätt i mitt liv. De skapar mitt mående eftersom de påverkar mina känslor. De skapar hur jag interagerar med andra och påverkar därmed mina relationer. Så i slutändan kan man mycket väl säga att våra tankar skapar våra liv. För de skapar våra känslor men också de ord som vi uttalar till oss själva och andra. Det vi uttalar påverkar. Oss själva och andra. Det skapar ringar på vattnet i våra liv.
Om jag talar om andra med ironi och med lite från ovanperspektiv så påverkar det både min egen syn på den andre, men också andras syn på dem. Vi skapar en samsyn kring den andres brister. Vi väljer att reducera den andre i andras ögon och skapa en gemenskap kring det. Både när den vi pratar om är där eller när den inte är där så påverkar vi. Det påverkar andra på en mängd sätt och det gör att den andre förminskas och känner sig utsatt. Men det gör också något med oss själva. För jag tror inte att vi själva är opåverkade av hur vi uttrycker oss om andra. Det skapar inga fina och behagliga känslor i oss om vi inte uttrycker oss med kärleksfullhet och respekt. Det vi uttalar om andra speglas tillbaka till oss själva i form av respektlöshet och höga krav på perfektion även i oss själva.
Jag tror att om vi vill skapa mer av kärlek, respekt och glädje i våra liv så börjar det med våra tankar och med våra ord. Tankarna inom oss och orden som vi uttalar själva eller ihop med andra. De har makt att skapa närhet, gemenskap, kärlek, respekt och glädje. Men de har också makt att skapa avstånd, motvilja, misstro och en känsla av ensamhet. Ibland känner jag att vi tar alldeles för lite ansvar för vad vi uttrycker till andra. För det påverkar på så många sätt. Påverkar den andre men också alla runtomkring. Och det påverkar oss själva.
Det är klart att ingen av oss är perfekt och det är inte heller önskvärt. Vi kan inte vakta på oss själva hela tiden eller sträva efter att aldrig uttala något negativt. Det är liksom inte heller min poäng. Det jag menar är att vi ofta skulle kunna välja att hålla inne med sådant som förminskar andra. Vi skulle kunna välja att istället lyfta varandra i högre grad. Att uttala sådant vi är stolta över och uppskattar. Vi skulle i högre grad kunna välja att se på andra utifrån ett respektfullt och nyfiket sätt. Tänka mer att nu har jag en möjlighet att verkligen få lära mig nya saker av den här människan jag har framför mig. Bli mer nyfiken på andra, hur de tänker och upplever världen. Vad de har för livssyn och erfarenheter. Inte vara så snabba att döma utifrån vår egen begränsade erfarenhet. För även om vi har levt i fler år ibland så behöver det inte betyda att vi vet mer. Bara för att vi har läst på universitet eller högskola ett antal år så behöver det inte betyda att vi sitter inne med all kunskap om livet.
Jag mår inte bra ihop med alltför kategoriska människor. Människor som ser allt i svart eller vitt, i rätt eller fel och verkar tro att de själva alltid vet vilket som är rätt val. Vilket de gärna berättar om för alla andra. Jag trivs inte i sammanhang där nästan alla samtal handlar om att klaga på eller förminska andra. Visst kan vi ibland ha behov av att ventilera sådant som är jobbigt i relation till andra men det är något annat. Det kan vi göra i våra nära relationer för att det behövs just då, inte ständigt och jämt ihop med var och varannan människa. Självdistans, lite självironi och humor är däremot något jag gillar. Att ventilera olika saker med lite ironi, kritik eller humor är inte samma sak som att ständigt klaga eller förminska andra på olika sätt. Men ibland verkar vi blanda ihop dessa olikheter. Vi kan märka skillnaden genom att vi känner om vår energi minskar eller ökar. Det ska dock inte förväxlas med att vi lättar på vår egen inre oro genom fokusera på andras brister. Hur vi bemöter barn och gamla är ofta en bra mätare på var vi befinner oss i respektfullhet och kärleksfullhet. Men det finns också de som gör skillnad där och inte översätter samma värdegrund i bemötandet av andra människor. Det syns på många sätt på olika arbetsplatser till exempel. En värdegrund ska tillämpas i relation till barnen i förskolan men den syns inte alltid i relation till vuxna omkring oss. Det finns många yrkesgrupper som gör samma åtskillnad. Och återigen börjar det ju med oss själva. Var befinner vi oss i det här?
Vad skulle det göra med vårt eget mående och med våra relationer om majoriteten av våra samtal handlade om nyfikenhet på den andre och allt som finns i livet? Om de handlade lite mer om att lära oss mer och utvecklas? Mer om frågor istället för absoluta svar? Om de handlade mer om intresserat, närvarande lyssnande än om att hitta egna svar och framhålla sin egen expertis? Om de handlade lite mer om att lyfta andra och visa uppskattning? Om vi strävade efter att samtala om saker som skapar gemenskap utifrån en mer kärleksfull grund? Skulle inte det kunna skapa enorm energi och glädje i oss att få upptäcka nya världar i gemenskap med andra?
Jag tror att en nyckel till att leva mer i glädje och välmående handlar om just dessa saker. Att ge andra och oss själva energi och uppskattning. Att lyfta varandra och vara mer nyfikna på vem den andre är nu, oavsett hur länge vi känt varandra. Att utgå ifrån ett respektfullt, vänligt och kärleksfullt bemötande oavsett vem vi har framför oss. Det skulle ju revolutionera världen om alla levde mer så. Men vi kan inte förändra något som vi själva inte har. Därför börjar det alltid med oss själva.
Vad kan jag göra idag för att skifta mina tankar, ord och känslor till mer glädje, kärlek och respekt? Till mer genuin nyfikenhet och till att lyfta både mig själv och andra på ett äkta sätt? Hur kan jag gå bort ifrån att tänka att det är min uppgift att berätta för andra hur de borde leva sina liv och utgå ifrån att jag vet bäst? Hur kan jag istället hitta mer ödmjukhet i mig själv och då upptäcka att andra har otroligt mycket att lära mig?
Världen ser annorlunda ut nu än för bara tio år sedan. Utvecklingen går i rasande fart. Ungdomar och barn som startar sina liv lever i en annan tidsålder än vi gör. Det manar till en stor ödmjukhet inför att vi inte vet särskilt mycket. Det finns en hel värld som de känner och kan, helt andra möjligheter som vi knappt vet existerar. Vi kan vandra bredvid och stödja med respekt och göra vårt bästa för att nyfiket lära oss om dem och den nya värld som ständigt skapas omkring oss. Vi har våra erfarenheter att bidra med ifall de behövs eller efterfrågas men vi ska aldrig tro att vi är de enda som sitter inne med sanningen. Vår egen värld skulle växa betydligt om vi istället var lite mer ödmjuka och villiga att lära. Att arbeta med vår egen rädsla för det okända och ovana är långt mycket viktigare än att försöka berätta hur andra eller världen därutanför borde fungera. För ibland fungerar den alldeles utmärkt och kanske bättre än vad vi kan tänka oss. Vi ser det bara inte.
Jag vill leva mitt liv mer så. Jag vill förhålla mig till andra och till världen på ett nyfiket sätt och utgå ifrån att den som är framför mig har något att lära mig. Jag vill lyfta andra och se dem växa. Jag vill ge kärlek, glädje och respekt. Det vi ger till andra ska vi också ge oss själva. Om vi inte ger oss själva detsamma så finns ju ingenting att ge ur. Och allt hänger ihop. Det vi ger ut, det vi tänker och uttalar utåt, det går också inåt i oss själva. Vi är inte opåverkade. Så jag vet vad jag vill öva på och öka i mitt liv.
Vet du vilka tankar, känslor och ord du vill öka i ditt liv? Vet du vad du vill mata och ge näring i dig själv och ge ut till andra? Hur ser dina samtal med andra ut? Vad är det du ger näring i ditt liv?
Nu har dagen fått gry ute. Barnen på skolgården utanför mitt fönster leker. Jag hör hur fler i huset har vaknat. Nu startar dagen i relation till andra. Att få börja med de egna tankarna och ställa in dem mer på vad jag vill skapa idag är värdefullt. Att få ställa in min inre kompass lite mer mot glädje, kärlek och hälsa just på morgonen behövs för att öka möjligheten att fylla min dag med de sakerna. Några gånger under dagen försöker jag återkomma till den här inre kompassen. Innan jag går och lägger mig finns den också där.
Bit för bit skapar jag mitt liv på det här sättet. Ibland går det bättre och ibland blir det bakslag. Men det viktiga är att jag vet vad jag vill leva och att jag aktivt försöker skapa det. Jag väntar inte på att något mirakel ska ske som förändrar i mitt liv. Jag vill arbeta med de bitarna jag kan själv. Det är min väg. Det är de spår som jag vill göra i livet och jag hoppas att jag på olika sätt kan ge det vidare till mina barn och till andra. Ge vidare förvissningen om att vi själva faktiskt kan påverka hur vi mår och hur vi väljer att leva våra liv. Vi kan inte styra andra eller deras väg men vi kan välja att styra oss själva och ge de saker vi vill ge ur det som vi själva har. Varje dag har vi det valet. När dagen gryr kan vi fatta nya beslut.
En salig blandning av allt…
Julen närmar sig och det jag tycker allra mest om med den här tiden är känslan av magi i luften. Det är nog något jag burit med mig sedan jag var barn och de känslorna har liksom inte försvunnit. Trots att jularna inte alltid varit särskilt perfekta. De har varierat precis som livet varierar. Men att tända adventsljusstaken och pynta hemma med tomtar och annat som hör julen till ger mig glädje.
Hemma hos mig är ingenting särskilt heligt. Jag blandar friskt och tar det jag tycker om från höger och vänster. Jag har inga problem med att blanda in andra religiösa eller andliga symboler och firar också gärna andra traditioner än de som jag växt upp med. För varför ska jag inte ta alla tillfällen jag kan till glädje och magi i livet? För mig är andlighet och magi ständigt närvarande och har inget med religion att göra.
Jag har utforskat religion och livsåskådningsfrågor i hela mitt liv för det intresserar mig. Det jag har kommit fram till för egen del är att jag är en troende människa. Men jag tror på mitt eget vis och genom en egen inre andlig känsla och övertygelse. Min tro tillhör ingen specifik religion. Men det hindrar inte att jag inte kan njuta av traditioner som är förknippade med olika religioner eller se värdet i olika andliga praktiker. Det hindrar inte att jag tycker om att vara i religiösa byggnader och tycker om både muslimska böneutrop och kyrkklockornas ringning.
Förmodligen är jag väl en sådan där irriterande människa som plockar russinen ur kakan. Som väljer att leta efter guldkornen. Som till varje pris försöker fokusera på att hitta guldkanten, det som är positivt och som ger näring och glädje. Det betyder inte att jag alltid lyckas hitta det. Men det betyder att jag alltid, alltid försöker leta efter det och många gånger så hittar jag det. Jag vet att det kan sticka i ögonen på en del. Vet att några kanske tror att jag lever i det blå. Att jag inte ser verkligheten. Men jag skulle nog säga att det är precis tvärtom. Det är för att jag ser den krassa verkligheten som jag också ser värdet i att leta efter guldkanten. För när du lägger märke till det mörka, det svåra och det påverkar dig djupt så behöver du hitta kraft att ta dig uppåt och framåt. I mitt liv letar jag efter alla de resurserna och försöker lära mig mer och använda den kunskapen för att må bra, göra bra och leva på sätt som känns bra.
Så det här är jag. Carina. Den där irriterande människan som tror att hon kan blanda och ge kring religion, andlighet, vetenskap och magi. Som i andras ögon ibland verkar leva i det blå. Carina som en del ibland oroar sig över. Trots en ålder av 51 år och ett långt liv med en del uppförsbackar. Som tagit sig upp och vidare åtskilliga gånger i livet. Det här är jag. En del av den jag är. Och ingen av oss är en enda. Vi är ofta många olika saker och har många olika sidor och aspekter. Många facetter i en och samma person. Det är ju det som är så spännande i mötet med en annan människa. Att var och en av oss faktiskt kan vara en annan nästa gång vi möts. För mellan mötena kan det ha hänt mycket inom en människa. Så tänk om vi istället för att låta varje möte färgas av förutfattade meningar och en tro på en egen sanning om den andre skulle möta den andre med nyfikenhet? På nytt varje gång. För vi är alla en sammansättning av det gamla och en del nytt som vi möter dag för dag.
Idag är jag alltså tillbaka med mina lååånga inlägg här igen 🙂 Det har varit en period av att ta hand om mig och göra de saker som behöver göras. Fokus i mig är alltid att hitta min egen riktning och på vägen leta efter alla guldkorn jag kan hitta. Livet har lärt mig att det är mina viktigaste strategier. Jag är ärlig om vem jag är här på bloggen och om vad jag är i just här och nu i livet för att kanske på något vis få andra att se både sin egen styrka och sina egna möjligheter såväl som andras. Att visa på mina strategier och verktyg, min väg och mina tankar för att kanske bidra till att någon annan kan hitta något som leder dem vidare i sina egna liv. Därför innehåller bloggen både en del av mina svårigheter och motgångar men också de verktyg, strategier och den inställning jag har. Den innehåller både det som är tufft och det som ger glädje. Så som livet är.
Livet är inte alltid på topp. Men det betyder sällan att jag är helt under isen. Det betyder att så här är livet just nu. Det betyder att jag då går in extra mycket i mina strategier och verktyg. Det betyder att jag lägger all kraft där, i det och fokuserar på guldkornen. Då finns ingen plats att bära andras oro kring mig. Jag är inte orolig för mig själv och mitt liv. Det finns oro kring olika saker just nu och det är de jag hanterar på de sätt som jag av erfarenhet vet fungerar bäst för mig. De sätt som också är starkt färgade av min inre värdegrund. Det är den där djupa värdegrunden och inre tron som ibland krockar med andras övertygelser. Och det är de olikheterna som kan skapa oro. Vi växer när andra tror på vår förmåga och våra egna resurser på olika sätt och det är där vi också bäst visar vår kärlek för varandra. Det är viktigt för varje människa att få känna sig kompetent och kapabel. Det är viktigt att få känna att vi bidrar till någon annan på ett bra sätt. Det bästa vi kan göra för varandra är att ha en tilltro till den andres förmåga. Hjälpa om vi kan och vill men framför allt ha en tilltro till den andre. För när andra tror på oss och vi själva tror på oss så ger det kraft.
Vi bidrar allra bäst till andra genom att själva leva på sätt som kan inspirera. Det är långt mer verkningsfullt än att berätta för andra hur de borde göra. Bättre då att leva vår egen sanning och i så stor utsträckning vi kan berätta om vilka vi själva är och vad vi lever, vad som fungerar för oss i våra liv. Men ha en tilltro till den andre att leva sitt liv och sina erfarenheter utan att de behöver vara så som vi själva skulle önska eller som vi själva tror är rätt.
Det är en del av min värdegrund som jag gör mitt bästa i att försöka leva. Att var och en måste få följa sin väg i livet. Det viktiga är att hitta glädjen och guldkornen. Att hitta kärleken inombords. Att bidra till andra på sätt som stärker dem i deras egen kraft. Att leva och låta leva. Att vara den jag vill vara och låta andra vara det som de vill vara. Det är den sortens människa jag är inuti och försöker leva så gott jag kan. Det är nog det som syns i mitt hem också. Den som blandar friskt och försöker leva mitt liv i min egen sanning, efter min värdegrund. Som försöker leta efter guldkornen och leva ett liv som jag mår bra i. Som inte vill döma eller bedöma andra och deras val. Som vill vara nyfiken i varje möte med en annan människa. Som alltid vill lära mig mer och utvecklas. En människa som inte ger upp när livet är tufft utan istället letar efter sina egna inre resurser och använder verktyg och strategier för att ta mig framåt.
Jag är långt ifrån perfekt och jag gör misstag, beter mig på sätt som jag inte är stolt över eller misslyckas i livet på olika vis. Precis som alla andra. Men jag tror på möjligheten att förändras och förändra. Jag tror på lärande och växande. Mer och mer börjar jag få en sorts självdistans till den jag är och kapitulera inför att jag alltid kommer vara den som blandar friskt och ger ett osammanhängande intryck. För jag är osammanhängande men också sammanhängande på vissa sätt. Så mitt hem speglar den jag är på många vis.
Julpynt, tomtar, änglar och buddhafigurer i en salig blandning. Färger och former i överflöd. Böcker om vetenskap, andlighet, religion, pedagogik, biografier, personlig utvecking, romaner i olika genrer blandat med Lp-skivor, cd-skivor, färgpennor och papper, spel och dvd:er. Ljushållare, lyktor och levande ljus. Tavlor på väggarna som barn och vänner har skapat. Trångt men vi gör ändå alltid plats för fler som vill komma. Vi kan picknicka på golvet eller hämta ner en madrass från vinden. Finns det hjärterum så finns det stjärterum är ett motto hos oss.
Ett långt inlägg om den osammanhängande och oprecisa person jag är men som också kan vara skärpt och fokuserad. På sistone har hjärnan inte varit lika fokuserad på grund av utmattningen och då har de andra sidorna fått fritt spelrum ett tag vilket märks i min hemmiljö på mer än ett sätt 🙂
En spännande resa
Just nu går jag en spännande väg. Utforskar och vänder på stenar. Provar mig fram och ser vad som ger effekt och vad som inte fungerar för mig. Jag är inte en person som nöjer mig. Vägrar finna mig i att vara sjuk och utan energi. Vägrar sitta och vänta på att vila, sömn och eventuell antidepressiv medicin ska vara lösningen. Efter mer än ett års sjukskrivning den här gången och andra gången i utmattning så vet jag att det inte gör mig frisk. Det ger mig vila och på så vis ork att fungera hjälpligt i det privata. Men det räcker inte till att göra mig frisk. Hittills har det i alla fall inte gjort det. Kanske är det olika. Vi har förmodligen olika orsaker och olika botemedel, vi som är utmattade. Men sjukvården är enkelspårig och villrådig.
Det är anmärkningsvärt tycker jag att majoriteten som är utmattade får förslag på att äta antidepressiv medicin och att få psykologhjälp. Jag menar inte att det inte kan behövas ibland. Psykologhjälp är väl egentligen aldrig fel. Det kan man alltid ha nytta av. Men hur kommer det sig att den behandling man erbjuder enbart utgår ifrån tanken att allt handlar om psykisk ohälsa? Man vill dessutom i första hand rehabilitera tillbaka till en arbetsplats där man från början blev sjuk utan att det görs förändringar där. Tänk om det är så att utmattning även har en fysisk aspekt? Och tänk om det sattes lite större press på företag, kommuner och skolor kring en sund arbetsmiljö? Inte bara nya papper att fylla i utan faktiska insatser. Skulle utvecklingen då se annorlunda ut? Den utveckling som visar på en uppåtgående kurva i antal utmattade i alla åldrar.
Jag har märkt skillnad efter att jag började äta enligt AIP. Skillnad i att min psoriasis börjat bli lite bättre. Skillnad i att min mage mått betydligt bättre. Jag tror också att den absolut största faktorn är att jag inte äter socker, tillsatser, spannmål och mjölkprodukter. Jag märker skillnad.
Men hjärndimman och tröttheten har kosthållningen inte kunnat ta udden av än, mer än lite grand. Kanske är det för att det gått för kort tid sedan jag startade upp det? Två och en halv månad har jag ätit AIP-kost. Det tar tid att läka. Det är ingen snabb lösning. En del verkar bli mycket bättre på väldigt kort tid. Men i min familj, även för min son som har Ankyloserande spondylit, har det tagit många månader innan en riktigt stor skillnad har märkts. Numera är han symptomfri men det tog tid. Så nyckeln är att inte ge upp, utan ha tålamod med att det kan ta tid.
Jag har lagt till Utmattningsskolans program av Lena Holfve. Det är ytterligare ett verktyg i arsenalen mot utmattningen. Jag har redan sedan en tid tillbaka gått första kursen där. Det är den kurs där vi får lära oss om guldmjölkens funktion och varför den är viktig plus andra livsmedel att lägga till i kosten. Jag startade den i februari. Nu har jag nyligen gått vidare till en kur mot en rot som jag misstänker att jag har. I Utmattningsskolan letar vi efter roten till utmattningen. Stress är en faktor, men inte den enda roten. Sedan en vecka tillbaka kör jag alltså nu den här kuren. Redan märker jag skillnad. Hjärndimman verkar lätta lite och orken räcker lite längre. Jag vågar inte ropa hej än. Är rädd att det bara ska vara en tillfällig uppgång. Men det verkar faktiskt lovande.
AIP och Utmattningsskolan är en ganska bra kombination. Det är ett liknande synsätt som finns bakom. Det enda som kan vara lite klurigt är att det i Utmattningsskolan finns vissa kryddor och livsmedel som vi utesluter i AIP för att utröna ifall vi tål dem eller inte. Så det kan ju vara en fördel att ha kommit en bit i introduceringen av livsmedel i AIP så att du vet vad du inte ska använda och vad du kan använda. Eller så tänker du tvärtom och börjar med Utmattningsskolan och ser ifall det är så att du faktiskt tål saker bättre allteftersom du tar bort roten till inflammationen och utmattningen. Det måste var och en bedöma vad som passar dem bäst.
Jag har tyckt att det har varit en fördel att ha grundat med Paleo/AIP eftersom då har jag redan tagit bort socker och annat som också är bra att avstå ifrån när du påbörjar programmen i Utmattningsskolan. Jag tror att det har hjälpt till i att jag inte får så kraftiga utrensningsreaktioner. För när man rensar kroppen på saker som inte är bra för en och när man avstår till exempel socker och annat så får man reaktioner i kroppen. Genom att jag tagit det ena först så belastas jag inte av allt samtidigt. Men många som är sjuka orkar inte lägga om kost och livsstil vilket är förståeligt. Utmattningsskolan säger att vi inte ska ta bort utan istället lägga till. Däremot vill man gärna ta bort socker eftersom det driver mycket inflammation och göder sådant som inte är bra i kroppen.
Jag är alltså inne i något spännande nu. Något som jag nu börjar få hopp om att det faktiskt ska kunna vända min utmattning så att hälsan kan byggas upp mer. Två verktyg som samverkar. Det engagerar mig och jag behöver ha fokus på det. Därför blir skrivandet här lite mer sporadiskt just nu. Jag skriver istället i min skrivbok för att föra dagbok över framsteg och bakslag. På det sättet ser jag vad som fungerar och vad som inte fungerar. Lite längre fram kommer jag kanske att skriva mer om det.
För er som är intresserade av kost och hälsa så kan jag rekommendera en dokumentär som bland annat finns på Netflix. Den heter The magic pill. Dokumentären handlar om hur kosten påverkar människors hälsa på olika sätt. Den visar också några personer som får hjälp att lägga om kosten och efter några veckor görs en utvärdering kring hur hälsan har påverkats. Den är mycket intressant och jag rekommenderar den starkt. Den behandlar LCHF kosten men även om man har en annan kosthållning så är den intressant. Även om man inte är beredd att lägga om sin kost till LCHF eller Paleo så kan man finna andra faktorer som man tar till sig som kan ha en stor påverkan på hälsan. Det är aldrig fel att leta, lära och hitta små korn som du kan använda dig av. Aldrig för sent att påbörja din egen spännande resa. På ditt sätt och i din takt men genom att ta del av andras erfarenheter och hitta vägar som kan fungera för dig.
En släng av Feng shui!
Igår blev en dag då jag ordnade här hemma. Vi är fyra personer som bor i 3 rok på 67 kvm. Då blir det nödvändigt att tänka så smart som möjligt med utrymmena. Det finns så många kloka råd och resurser i allt från inredning, möbler och bloggar som behandlar att bo på liten yta. Hos mig handlar det om att göra det bästa av det jag har. I och med det tuffa ekonomiska läget så kan jag inte köpa mig till smarta lösningar. Det gör att jag får använda min egen kreativa och problemlösande förmåga.
Jag har i större delen av mitt vuxna liv varit intresserad av inredning och det handlar om att jag överhuvudtaget är intresserad av miljöer och hur de påverkar. Miljön omkring oss påverkar hur vi känner oss. Den gör oss bekväma eller obekväma, ger en känsla av ro eller aktivitet och kan väcka minnen eller ge oss associationer på olika vis som påverkar oss. Vi upplever också olika miljöer olika eftersom vi alla är olika med våra egna erfarenheter, minnen och liv. En plats kan väcka stress i en och glädje i en annan.
Jag har läst massor både om Feng Shui och inredning eftersom jag är så intresserad av alla tankar som berör hur vi mår och hur vi kan påverka det. Från början, för 20 år sedan var jag väldigt mycket inne på Feng shui. Det handlar framför allt om energin i vår miljö och hur vi genom möbleringen och de föremål vi omger oss med kan påverka den energin. Det handlar också om flödet i rummen. Egentligen ganska mycket sunt förnuft när man fördjupar sig och förstår vad det handlar om.
Jag gjorde som man ofta gör i början av ett brinnande intresse. Jag köpte allt med hull och hår och testade den ena galna lösningen efter den andra så gott jag kunde. Efter några år landade jag i en mer balanserad syn och hittade mer till själva essensen i vad det är man menar. Där är jag nu.
Det kanske låter flummigt när jag pratar om energins påverkan. Men inom nästan alla organisationer, arbetsplatser, offentliga miljöer, skolor och förskolor och mycket mer så försöker man på olika vis få till en miljö som ska påverka människorna där på ett så positivt sätt som möjligt och främja vissa saker medan man vill dämpa andra. I förskolan pratar man mycket om den pedagogiska miljön och hur den ska utformas för att främja lust till lärande och ett utforskande utifrån barnens perspektiv. För mig är det samma sak, bara beskrivet med olika ord.
Jag är långt ifrån en person som trivs och lever i en avskalad, minimalistisk eller zenliknande miljö. Jag tilltalas av den i vissa tappningar. Men hemma hos mig är det mer av ett engelskt cottage, mycket av allt på liten yta. Jag tycker om att omge mig med vissa saker som jag älskar. Sådant som tavlorna på väggarna som mina barn har målat eller alla udda koppar som var och en är ett minne. Skänken där tv:n står påminner mig om min mormor och hennes linneskåp. Där brukade hon förvara lite sparade kronor mellan alla lakan. Soffbordet är hemifrån och påminner mig om min syster och min mamma. Lilla bilden av pappa när han var barn står på skänken vid tv:n.
Familjefoton på alla mina syskon står framme precis som foton på deras barn. Flera av de människorna jag älskar finns i mitt hem på olika vis. Kudden som mormor broderat ligger framme med alla sina starka färger och gör att jag tänker på henne varje gång jag ser den. Mitt hem är långt ifrån en inredares dröm. Det är ett hem med levande människor som ordnar sin tillvaro på bästa sätt utifrån sina förutsättningar. Vissa saker skulle jag ändra på om jag hade möjlighet men när jag inte har det så gör jag det bästa jag kan av det jag har.
Mina böcker är också något som jag värdesätter att omge mig med. Älskar känslan av bibliotek och att kunna plocka fram en bok utefter vad jag eller någon annan behöver just nu. Min dotter brukar skämtsamt säga att jag är lite av en häxa med magiska kvaliteter eftersom jag mitt i ett samtal om någonting plötsligt plockar fram en bok som berör just det ämnet 🙂
Taklampan i vardagsrummet köpte jag billigt av en arbetskamrat och den påminner mig om min mamma. Så de saker som jag omger mig med är sådana som ger mig glädje och påminner mig om dem jag älskar. Jag omger mig med de saker som jag verkligen tycker om och som skänker mig glädje i vardagen. Jag tänder ljus vid varje måltid. Tänder ljus på tv:bordet på kvällen. Genom allt det jag skapar och ordnar i min hemmiljö så skapar jag en skön plats att landa på och må bra i. Det är där jag och barnen ska ladda energi och också kunna uttrycka vår kreativitet. Det är platsen som är samlingspunkten där vi möts.
Igår ägnade jag alltså större delen av dagen åt att möblera om för att hitta en bättre lösning nu när vi alla fyra bor tillsammans hemma igen. Vardagsrummet har redan tidigare delats av med hyllor för att skapa ett ytterligare sovrum. Mina barn har varsitt sovrum nu. Det som är kvar av vardagsrummet rymmer många funktioner och då behöver jag tänka så klokt jag kan med det jag har. Vardagsrummet är där vi äter våra måltider eftersom köket enbart har plats för matlagning. Funktionerna i vardagsrummet är matrum, tv:rum, bibliotek och arbetsrum plus mitt sovrum. Jag sover i bäddsoffan och det fungerar bra.
Ommöbleringen innebär att vi nu har lite fler sittplatser i vardagsrummet. Nästa steg är att antingen måla eller fästa vitt tyg på baksidan av hyllorna som delar av vardagsrummet. Men det får vänta tills jag har pengar till det. Trångt är det men ändå ganska mysigt. Så jag tror att mitt hem är en form av minimalistiskt hem på liten yta men med en stil som påminner om ett engelskt cottage. Mycket av allt på liten yta. Men ändå genomtänkt så gott det går för funktion, trivsel och en släng av Feng Shui. 🙂
Tack
Om det är något jag är tacksam över kring den här resan med utmattning och sjukskrivning så är det att jag har förstått vad som är viktigt. Viktigt för mig. Jag har blivit tvungen att nå till djupet. Hittat de minsta nämnarna för glädje i mitt liv. Det minsta och viktigaste. Jag har undersökt på djupet vad jag värdesätter allra mest. Tänkt på riktigt kring tanken om vad som skulle vara allra viktigast om jag visste att jag hade en begränsad tid att leva. Inte för att jag på något sätt varit i närheten av döden eller liknande, utan för att jag behövt fundera ut de sakerna för att hitta glädjen i tillvaron när det har varit tungt.
Jag har inte varit i depression utan i utmattning men med utmattningen kommer också deppighet emellanåt. Det är tufft att märka av att du inte orkar som förut. Knappt orkar det mest grundläggande som att stiga upp och ta en dusch, i början. Det är lätt att tänka i banor där du ifrågasätter vem du är. Frågor som: vem är jag nu när jag inte kan prestera som förut? Vem är jag när jag inte är min yrkesidentitet? Vem är jag när jag inte orkar laga mat och fixa ett normalt vardagsliv? Vem är jag när jag inte orkar umgås och knappt prata i telefon? Vem är jag när jag inte orkar med ljud och inte kan läsa en bok längre? Vem är jag när allt som jag tyckt varit glädjeämnen också tröttar ut mig? Vem är jag när jag sitter där i min soffa och inte orkar någonting?
Tankarna spinner lätt vidare i vad jag har för värde då. Vad ska andra då ha för nytta av mig? Vad är jag bra för egentligen om jag inte kan ge och inte prestera? De tankarna har jag suttit med, skrivit om och försökt komma tillrätta med. Till sist har det mynnat ut i andra värden. Jag har upptäckt nya saker om mig själv och om vad jag vill leva. Jag har upptäckt vilka saker som är allra viktigast för mig i livet. Vad som ger mig en känsla av mening och syfte. Det jag har upptäckt är att det jag värdesätter allra mest är inga stora saker. De är stora för mig i mitt liv men det är ingenting som har med pengar, prylar eller yttre upplevelser att göra.
Jag har förstått att det räcker för mig att ha tak över huvudet, mat på bordet och kläder på kroppen. För mig och mina barn. Det är de grundläggande behoven för att känna trygghet och för att må bra. Allt utöver det är en trevlig bonus som kan ge guldkant i tillvaron men ingenting som jag upplever att jag behöver för att må bra eller vara lycklig. Det är när den här grundtryggheten hotas som det skapar stress och oro som påverkar mig.
Jag har alltid vetat om att mina tre barn är de allra viktigaste i mitt liv. Det kommer de alltid vara. De är så obeskrivligt värdefulla och genererar så mycket kärlek och glädje i mitt liv. De är mina bästa lärare och att ha den gåva som det är att ha dem i mitt liv är något otroligt stort.
Det finns fler omkring mig som är viktiga för mig i mitt liv. Människor som står mig nära och som jag verkligen vill ha i mitt liv. Det är människorna och relationerna som är de viktigaste. Ändå har inte min ork alltid räckt till att hålla så tät kontakt som jag kanske egentligen skulle ha velat. Men jag hoppas att tiden ska stå på min sida och räcka till den dagen som orken ökar mer och mer.
Utöver dessa grundläggande saker i livet så finns min glädje i naturen, i det vackra som finns runtomkring i vardagen. Den finns i de små sakerna i livet och i vardagen. Att lära mig att lägga märke till dem har varit en av de allra bästa lärdomarna som kommit ur min utmattning. Det skapar glädje och kärlek i mig varje dag.
Skrivandet är ytterligare något som betyder en hel del för mig och det har ökat i betydelse under min utmattning. Det ihop med intresset för att bygga hållbar hälsa har varit de två saker jag ägnat min tid åt under sjukskrivningen. Intresset för hållbar hälsa har genom det jag själv har gått igenom växt mer och mer. Så pass att jag börjat brinna för alla olika aspekter av det både för min egen del och för andra. Det är något som nu engagerar mig även i ett större samhällsperspektiv. Hållbar hälsa både mentalt och fysiskt. Hållbar livsstil för att förebygga ohälsa och för att skapa hälsa.
Min utmattning har alltså lärt mig vad jag värdesätter allra mest i livet och vad jag helst vill syssla med och bidra med till andra. Pengar, prestige eller att prestera för att känna mig värdefull är något som inte intresserar mig. Att passa in i en mall intresserar mig inte heller. Det har blivit helt och hållet nödvändigt att mer och mer vara nöjd med den jag är och det jag har här och nu. Att veta exakt vad jag vill ägna min tid åt och inte leva sådant som jag inte mår bra i. Att inte bry mig så mycket om vad andra tycker och tänker längre.
Vinsten med utmattningen och den självkännedom som av nödvändighet kommit ur den är att jag blivit tvungen att koka ner allt till det mest väsentliga för mig. Så om bara basen, själva grundtryggheten kommer på plats, så vet jag att jag är en person som för det mesta är ganska lycklig i mitt liv. Jag vet för jag upplevde det under en period i somras när den ekonomiska tryggheten fanns där en kort stund. Då hade jag allt som jag upplever skapar lycka och välmående i mitt liv. Trots att jag ännu inte är helt frisk från min utmattning.
Så just idag känner jag trots allt en stor tacksamhet. Tacksamhet över att jag fått lära mig vad som är allra viktigast i livet och fått möjligheten att verkligen kunna vara lycklig, fylld av glädje och kärlek här och nu i det lilla. För i det lilla som blivit kvar när jag kokat ner vad som är viktigast, ligger det riktigt stora. Så tack.
Min djupaste värdegrund
Att skriva är bland det roligaste jag vet! När jag sätter mig ner vid tangenterna på datorn eller med penna och skrivbok så dröjer det ofta inte länge förrän jag kommer in i ett flöde som känns som om det bär sig själv. Om jag behöver tänka och reda ut saker så är skrivandet mitt allra bästa verktyg. I skrivandet kan både min egen verklighet bli tydligare, finna lösningar och komma framåt som en fiktiv historia växa fram. Jag känner ofta att skrivandet för mig är nära likställt med att andas. Det är där jag andas ut och det är där jag andas in. Det berikar mitt liv på sätt som inte går att beskriva riktigt.
Bloggen ger mig otroligt mycket glädje. Här växer mina strategier och verktyg för hälsa fram en dag i taget. Här kommunicerar jag med andra. Här märks både när det går upp och när det går ner. Så som livet är. Det är inte alltid fantastiskt. Men jag hittar för det mesta vägar upp och vidare. Alla delar av livet behöver få synas ibland. Inte bara de vackra som vi gärna vill visa. Om vi ska kunna skapa närhet och äkthet i våra relationer och interaktioner med andra så behövs hela spektrat.
Alla går igenom sådant som är tufft någon gång i livet. Jag läste hos någon som skriver om psykisk hälsa och ohälsa att alla någon gång i livet drabbas av psykisk ohälsa. Ändå går vi ofta runt och tror att det handlar om en speciell sorts person som är extra skör. Eller så känner vi skam och skuld för att våra liv inte är så perfekta som vi tror att andras liv är. För att vi inte mår bra eller har det bra. Hanteringen av myndigheter eller personer i vår närhet kan på lika sätt förstärka det. För det mesta helt omedvetet.
Alla behöver få känna att de är kapabla och kompetenta. Att de har resurser och kapacitet. Uppleva att andra har tilltro till dem. Att de är värdefulla och har något att bidra med. Både till sig själva och till andra. Jag tror att om vi i hög utsträckning möter varandra på det sättet så växer vi. Till skillnad från om vi ser varandra som sköra och i behov av hjälp.
Visst ska vi ge hjälp där det behövs. Men då behöver också hjälpen ske på ett respektfullt sätt. En hjälp som inte förminskar eller på något vis omyndigförklarar även om det är i välmening. Jag tror på att i alla lägen försöka fokusera på människors inre resurser. Lyfta människor och ge dem stöd i att tro på sig själva och på sin egen förmåga. Ge dem stöd i att våga utforska nya vägar och våga prova sig fram utan rädsla att misslyckas.
Den hjälp vi väljer att ge, väljer vi själva och ger utan skuld och skam som följer med. Att välja att hjälpa är något fint. Men bara om vi är medvetna om att det är vårt eget val och inte sker med villkor. Att ge hjälp och stöd till andra på vägen att hitta sitt eget fotfäste är något som kan ge båda något otroligt värdefullt om det sker utan förväntningar. Den kärlek som skapas i det är vacker. Då kanske vi vågar släppa kanten och låter livet ta oss framåt på en ny resa även om den är oviss. Så kan magi skapas. Och vi är med om att skapa den magin.
Ofta pratar vi om dessa saker när det handlar om barn men sedan kan vi agera helt annorlunda i mötet med vuxna. När jag jobbade i skola och förskola upplevde jag att vi ofta i pedagogiska sammanhang har så kloka idéer kring bemötande och förhållningssätt när det kommer till barn, men sedan kan vi gå utanför rummet och agera mot vuxna på sätt som inte stämmer med den värdegrunden. Vi pratar till exempel om att olikhet har ett värde och vi ska arbeta med detta ihop med barnen. Men hur lever vi det värdet ihop med andra vuxna?
Hur kom jag nu in på allt det här utifrån att jag började med att skrivandet ger så mycket i mitt liv? Jo för när jag skriver, både i bloggen och på andra sätt, så vill jag inte hålla inne med de olika aspekterna av att vara människa och de olika aspekterna av livet. Jag vill dessutom ha äkta relationer i mitt liv. Äkta i betydelsen att inte bara vilja se varandras yta utan också vilja lära känna hela människan och hur livet är för den jag just där och då möter. Vi lär oss själva så otroligt mycket genom att på riktigt möta en annan människa. Det är den bästa skolan i livet. Det finns inget som kan ta oss på en mer fantastisk resa än just det.
Något av det som engagerat mig allra mest i mitt yrkesliv är just frågor kring värdegrund och kring hur vi får andra att växa, små och stora. Det är verkligen något jag brinner för. Om vi inte vågar vara äkta så har vi heller ingen möjlighet att växa. Om vi inte möter varandra på ett sätt som ger den andre näring att växa på ett respektfullt sätt så kommer vi skapa distanserade relationer.
Det börjar med dig själv. Det börjar med att våga vara äkta med allt vad det innebär utan att för den skull använda andra som soptunnor för allt. Det är inte alltid lätt. Det gör dig sårbar, men det ger dig också en möjlighet att skapa närhet. Jag övar mig i det varje dag med mer eller mindre framgång. För mig är det viktigt. Det är det jag försöker vara i den här bloggen. Så äkta och autentisk som jag kan vara. Genom det kanske jag kan vara till hjälp för andra på deras resa i livet på olika sätt. Jag berättar om min egen resa, mina verktyg och strategier. Fortsätter att i mitt liv försöka lyfta andra och deras inre resurser och till att våga tro på sig själva. Det är min djupaste värdegrund.
Kroppens intelligens
För att hitta den där balansen i energibudgeten så behöver vi då och då ta en titt på våra liv, vår vardag och vår dag för att se vilka områden som gör uttag ur budgeten och vilka områden som gör insättningar. Och inte bara större områden i livet utan också titta på hur en dag kan se ut. Vad under den här dagen tar energi och kraft från budgeten? Vad under den här dagen ger energi och kraft? Har jag en balans? Behöver jag leta efter fler komponenter som gör insättningar i budgeten?
Efter en tid av ökat minus i budgeten funderade jag nu på morgonen kring hur jag ska kunna ändra det. Livet ser ut som det gör just nu. Framtiden är oviss. Ekonomin är i en nedåtgående spiral. Hur ska jag förhålla mig för att inte dras med ner i en spiral av ökad utmattning? Hur ska jag varje dag ha ork att göra de saker som behövs? Ha ork att både ta hand om det praktiska och nödvändiga i livet och ta hand om att bygga min hälsa. Hur ska jag lyckas komma på så pass mycket plus i budgeten att jag också orkar umgås med de som är viktiga i mitt liv? Ett plus som gör att orken räcker till ett socialt liv?
Jag tittade på hur en typisk dag ser ut. Jag tittade på vad jag ägnar min tid åt såväl som var mina tankar befinner sig. Jag tittade på allt som ingår i livet, det som omger mig och finns där i det yttre och i det inre. Jag tittade på de strategier jag jobbar med för att bygga hälsa. Varför blir det minus och varför är det så svårt att hitta en balans som är lite mer stabil när jag tycker att jag gör en hel del för att bygga hälsa?
Jag kom fram till att min budget har en balansräkning som pekar på minus trots att jag gör många saker som borde göra att den pekar mer mot plus. Självklart är de saker som tar stora bitar ur budgeten hela min nuvarande livssituation av ovisshet och havererad ekonomi. Men utöver det då? Jag fyller på med promenader, tankestrategier, skrivande, härligt umgänge med mina barn och en kost som är mer hälsosam för mig. Jag ser att strategierna är bra. De gör skillnad. Men de är inte tillräckliga när det andra tar så mycket ur budgeten.
Jag har börjat få ont i kroppen. Spänningar som gör att det värker. Det gav mig lite ledtrådar. Jag ska fortsätta med mina påfyllningsstrategier. Jag ska fortsätta att problemlösa så gott jag kan kring de saker i mitt liv som behöver lösas. Men jag har börjat fundera på om det är så att balansen i min budget också kan handla om balansen mellan huvud och kropp? Om jag tittar på en dag så ser jag att mycket av min tid tillbringas i sådant som har med huvudet att göra. Väldigt lite tillbringas i närvaro i kroppen. Jag tar hand om kroppen genom maten och mina promenader. Att ägna mig åt tanketräning och meditation är också något som påverkar kroppen och inte bara hjärnan. De hänger ju ihop i form av spänningar och hur det ena triggar det andra.
Under en dag är jag väldigt mycket i all problemlösning. Väldigt mycket i huvudet. Det är en mindre tid som jag faktiskt är mer i kroppen. Kanske är det så att jag för att få en bättre balans i budgeten skulle behöva vara i högre utsträckning i kroppen? Mer i görandet än i tänkandet. Göra i en takt och på ett sätt som fungerar och ger påfyllning utan att skapa mer minus. Mer i aktivitet och närvaro i den aktiviteten, i kroppen och i sinnena. Kanske är det så att jag ska avsätta en avgränsad tid varje dag åt att problemlösa för att sedan i så stor utsträckning som möjligt vara mer närvarande i kroppen och sinnena? Försöka göra det jag kan för att ha fokus på kroppen i högre utsträckning är tidigare. Skulle det göra skillnad? Jag tror att det finns en viss chans till det. När jag vandrar så mår jag ju alltid så mycket bättre på alla sätt. Då försvinner till slut allt annat än att vara i rörelse och uppleva omgivningen och kroppen med alla sinnen.
Idag försöker jag lämna problemen och de utmaningar jag har just nu för att framöver prova om det gör någon skillnad i mig om jag ägnar mer tid åt saker som har mer med kroppen och sinnena att göra. Jag ska avsätta tid varje dag då jag helt går in i att hitta lösningar på de utmaningar och problem som finns. Men de ska inte längre få ta över min tillvaro. Det är under den tiden jag ägnar mig åt det. All annan tid ska jag försöka ägna åt friskstrategier och åt att vara mer i kroppen än i hjärnan. Vara mer i det fysiska livet än i tankarna. Skrivandet är en del av att vara i tankarna och i hjärnan men det ger mig påfyllning och glädje. Tanketräningen likadant. Men ingenting av dessa får ta över för mycket ändå. Min kropp behöver också tas omhand. Det är det den signalerar nu. Dags att lyssna på kroppens egen intelligens och hitta en ökad balans mellan huvud och kropp.
Läkande Liv 