Tio år av livet.

Igår hittade jag en gammal skrivbok från 2009. Det var intressant att läsa om var jag befann mig då i mitt liv, i det inre och i det yttre. På Facebook har det på sistone varit flera som lagt upp bilder på sig själva för tio år sedan och på Instagram har jag också läst andras inlägg om hur livet utvecklats under de senaste åren. Det satte igång tankarna i mig själv. Vad har skett i mitt liv de senaste tio åren?

För exakt tio år sedan hade vi ganska nyligen bestämt oss för att skilja oss, jag och min man. Barnen hade nyss fått veta och det var en riktigt jobbig tid. Under det året flyttade vi isär och barnen började växelbo hos oss. Att inte ha barnen hos mig alltid var fruktansvärt jobbigt. Sorgen över att det inte höll och allt vad det innebar för oss alla var stor. Ändå fanns inga andra alternativ för vi hade haft det jobbigt i vår relation av olika anledningar under flera år. Det tog stopp och slut och det fanns ingen återvändo.

Jag arbetade som lärare i skolan då, för tio år sedan. Älskade att arbeta med barnen och framför allt i mitt huvudämne, svenska. Det var ett intressant arbete på många sätt med mycket pedagogiska diskussioner och utmaningar kring vad undervisning kan vara, lust till lärande och nyfikenhet som drivkraft. Jag lärde mig otroligt mycket. Där arbetade vi i större ämnesintegrerade projekt och försökte förhålla oss i undervisningen utifrån ett utforskande arbetssätt. 

Efter skilsmässan blev ekonomin extremt tuff och lönen jag hade som lärare var låg. Det gick inte ihop. Min hyra var hög för den enda lägenhet jag fått tag i var en relativt nyproducerad sådan som därmed kostade en del. Driven framför allt av den ekonomiska pressen beslöt jag att söka andra arbeten. Genom en väninna och tidigare kollega fick jag tips och goda referenser till ett arbete i förskolan. Det arbetet innebar ett ganska stort lönelyft. Dessutom fick jag även på det arbetet jobba med liknande pedagogiska idéer som jag gjort i skolan men anpassat för de yngre barnen.

Tiden på det arbetet var turbulent och väldigt påfrestande men också utvecklande och lärorikt på många sätt. Jag pendlade totalt fyra timmar om dagen. På arbetsplatsen fanns det interna konflikter som inom ett par månader efter att jag börjat där ledde till att all personal plus arbetsplatsledaren sade upp sig. Jag var kvar. Familjerna var givetvis starkt oroade över hur det skulle bli för deras barn. Jag försökte vara en trygg och stabil punkt för dem så gott jag förmådde. I och med att all annan personal försvann så blev jag ny arbetsplatsledare. Jag fick introducera all ny personal och sätta ihop hela vår organisation och struktur så att de nya skulle kunna gå in och jobba direkt med relativt flyt. I samma veva byggdes det om och en ny avdelning tillkom. Det var mycket arbete men också stimulerande på många sätt. Jag lärde mig otroligt mycket. Men till sist tog allt ut sin rätt och jag längtade efter en lite lugnare tillvaro. Det var slitsamt att pendla och jag ville ha mer tid med mina barn.

Till sist hittade jag ett arbete i förskolan närmre mitt hem. Det är där jag fortfarande är anställd. Detta arbete var även det utmanande och lärorikt. Stimulerande och intressant. Jag har fått vara med om mycket. Ombyggnad och omorganisation, nya arbetslag som sattes samman och större block bildades istället för avdelningar. Jag arbetade med pedagogiskt ledarskap på olika sätt där. Förskollärare och utvecklingsgruppsledare och samtidigt hela tiden ett speciellt uppdrag att driva arbetet med pedagogisk dokumentation och pedagogisk miljö. Jag var med om att hålla i pedagogiska diskussioner i olika grupper. Fick bland annat sprida inspiration till andra genom olika presentationer både för personal på förskolan och för personal på andra förskolor. Det har varit mycket arbete, roligt och inspirerande med fina kollegor men också intensivt på många sätt.

Under de senaste tre åren har jag hunnit med att vara sjukskriven i två omgångar för utmattning. När jag nu tittar tillbaka så förstår jag varför. De senaste tio åren har det hänt en hel del och det har varit väldigt intensivt. Jag har varit starkt engagerad i mitt arbete och tyckt att det har varit otroligt intressant. Viljan och engagemanget att göra ett så bra jobb som möjligt har varit stark. Barn, deras välmående och utveckling på ett sätt som bygger upp lust till lärande, utveckling och liv på olika sätt, har alltid varit i centrum av allt jag har gjort i mina arbeten. Den drivkraften och det engagemanget har varit stort och starkt.

Jag har en stark inre värdegrund som har drivit på väldigt starkt. Den tillsammans med höga krav från mina arbetsgivare har givetvis båda bidragit till min utmattning. Jag har även haft en stark drivkraft att hitta vägar framåt i mitt arbete som innebär att alla är med på tåget. En stark tro på att enda sättet att utveckla är genom att inkludera alla. Alla är viktiga! Det som var och en bidrar med bygger helheten. Det har inneburit att jag har drivit idéer om olika pedagogiska grupper för att alla ska vara inkluderade i ett lärande och ett samarbete kring de pedagogiska frågorna. Att lyfta kollegor har varit viktigt för mig på olika sätt. Det finns nästan inget som slår att få bidra till att stärka självförtroende och självkänsla hos kollegor så att de växer i sig själva och i sitt arbete. 

Mitt engagemang för det där växandet och för utveckling hos små och stora och i själva organisationen har genomsyrat mig mycket. Jag ville väldigt mycket och tog med arbetet hem. Till slut blev det för mycket. Detta ihop med allt som varit under åren innan blev för mycket. Jag blev alltmer trött och skar ner på allt utom jobb och hemlivet med barnen. Tills inte heller det räckte. Då kom den slutliga kraschen.

I och med min utmattning så har jag fått stanna upp och gå på djupet med mig själv. Först i att acceptera att bara vara utan att prestera. Vem är jag då? Vilket värde har jag då? Det har pågått länge. Det där att lära mig att acceptera mig själv här och nu utan allt det där yttre. Att i sociala sammanhang inte längre ha mitt arbete att prata om till exempel. Ibland har det känts som om jag inte har något att bidra med alls till andra. Jag har liksom inte längre haft något liv, inget ”riktigt” jag gör här och nu som kan tillföra något. Självförtroende och självkänsla går neråt när det känns som om man inte har något att ge någon annan längre. Livet snurrar på för alla andra. Jag har varit glad om jag orkat ta en dusch och laga mat på samma dag. Så har det sett ut en tid. Nu har det börjat det bli bättre, lite i taget. 

Och så möter man människor som har hand om ens rehabilitering som också på olika sätt späder på känslan av att inte längre ha något att bidra med. Som späder på känslan av att andra misstror ens förmågor, kompetenser och ens intelligens. Man blir betraktad som ett problem som ska lösas, och ibland rakt över huvudet på dig. Du blir tvungen att vara tyst och följsam för det är andra som har makt över din omedelbara framtid. Du behöver vakta på dina uppflammande känslor och inte säga något som ens på minsta lilla sätt antyder att du kanske faktiskt besitter mer kompetens kring vissa saker än den som sitter framför dig. Det upplevs som fruktansvärt provocerande har jag märkt. Du får inte bli betraktad som en som inte samarbetar i din rehabilitering. 

Så har de senaste tio åren förflutit. Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv och om mina egna drivkrafter, vem jag är och vad jag vill. Jag har lärt känna mig själv på djupet i och med att jag fått nå botten. Jag har också lärt känna andra omkring mig på andra sätt. Lärt känna hur andra reagerar och agerar, både positivt och negativt. Jag har fått en annan sorts förståelse och inlevelse i hur det kan vara för alla människor som på olika sätt är beroende av andra. Jag har fått en egen erfarenhet av alla de subtila sätt som omgivningen ibland omyndigförklarar. Hur man plötsligt inte verkar ha några egna kompetenser längre eller inte har något att tillföra. Hur lite lyssnande det finns många gånger. Hur mycket självrättfärdigt förhållningssätt det finns där det viktiga är att visa fram sig själv. Hur man genom det skjuter bort andra mer och mer.

Jag har förstått hur mycket rädsla, oro och osäkerhet det finns inom så många och som tar sig uttryck på alla de här sätten. Jag har fått lära känna alla skrymslen av mig själv i allt detta för att kunna skapa en förändring. Det har också gjort att jag fått ett nymornat intresse för kommunikation på olika sätt. Ett fördjupat intresse. Det har gjort mig nyfiken på att undersöka rädslan och hur den driver oss. Hur vi kan komma tillrätta med den och hitta andra drivkrafter som gör att vi mår bättre och bidrar på andra sätt till människor omkring oss. Dessa tio år med allt som varit fruktansvärt jobbigt och allt som varit väldigt roligt och inspirerande har bidragit till att jag är där jag är idag.

Idag är jag på en plats där jag går framåt i hälsa, bit för bit. Jag känner mig själv grundligt och jag vet också på djupet vad som är viktigt för mig och vad jag vill leva. Mina mål för framtiden är klarare än någonsin. Jag vet exakt vad jag vill i livet. Och jag känner en inre glädje och en förmåga att påverka mitt eget mående som jag alltid kommer ha med mig som en otrolig styrka i mitt liv. Jag har fått med mig verktyg och strategier som är ovärderliga.

Jag vet att jag i fortsättningen vill fördjupa mig i områden som hälsa och välmående, kommunikation i det inre och yttre, utforska glädje och lust i livet och göra mer av allt som jag är nyfiken på och intresserad av. Jag vill använda mina erfarenheter, min pedagogiska kunskap, mina kunskaper i psykologi, tanketräning och hälsa för att på olika sätt bidra till andra. Jag vill också fortsätta skriva på olika vis. Dessa är grunden för min fortsatta väg i livet. 

När jag ser tillbaka så kan jag känna tacksamhet över allt jag fått vara med om. Mina barn har alltid varit i centrum av allt i mitt liv. De viktigaste av allt och nu är de alla i princip vuxna. De letar nu sina vägar framåt på olika sätt och det är så spännande att få vara med och se hur de formar sin egen framtid. De är en stor källa till inspiration! Varje dag får jag se hur de med stort mod vågar gå ut i livet och växa, utvecklas, utmana sig själva och försöka välja vägar som är rätt för dem oavsett vad andra har för åsikter om det. De är en gåva och mina största läromästare! Jag älskar att de redan när de var små var starka personligheter på olika vis och att jag har fått följa med och se hur de har utvecklats till de fantastiska personer som de är idag. 

Även om åren många gånger har varit fruktansvärt jobbiga så har de till sist lett mig hit till en plats som på många sätt är rik. Trots tio år av ständig kamp kring en ekonomi som slagit i botten. Trots de sista årens utmattning. För nu är jag på en plats i mig själv som känns bra. Platsen inom mig. För det är i den som allt annat utgår. Det är ur den jag är som allt annat i livet växer fram.

Nu vet jag vilka vägar jag vill ta. Jag vet vad jag vill göra och leva. Jag vet vad som är viktigt. Jag vet att jag kommer gå den vägen som jag vill gå nu. Livet kan ta mig på omvägar som visar sig vara utmanande, krävande och bra läromästare på vägen, men min riktning framåt är ändå klar. Och viktigast av allt är den känsla jag har av att på djupet veta vem jag är. För ur den vetskapen kommer jag nu att ta mina steg varje dag, i nuet. Och om tio år får vi se vart den resan har tagit mig!