Blogg · Livsstil · Utmattning

Tio år av livet.

Igår hittade jag en gammal skrivbok från 2009. Det var intressant att läsa om var jag befann mig då i mitt liv, i det inre och i det yttre. På Facebook har det på sistone varit flera som lagt upp bilder på sig själva för tio år sedan och på Instagram har jag också läst andras inlägg om hur livet utvecklats under de senaste åren. Det satte igång tankarna i mig själv. Vad har skett i mitt liv de senaste tio åren?

För exakt tio år sedan hade vi ganska nyligen bestämt oss för att skilja oss, jag och min man. Barnen hade nyss fått veta och det var en riktigt jobbig tid. Under det året flyttade vi isär och barnen började växelbo hos oss. Att inte ha barnen hos mig alltid var fruktansvärt jobbigt. Sorgen över att det inte höll och allt vad det innebar för oss alla var stor. Ändå fanns inga andra alternativ för vi hade haft det jobbigt i vår relation av olika anledningar under flera år. Det tog stopp och slut och det fanns ingen återvändo.

leaf-3865014_1920 (1)

Jag arbetade som lärare i skolan då, för tio år sedan. Älskade att arbeta med barnen och framför allt i mitt huvudämne, svenska. Det var ett intressant arbete på många sätt med mycket pedagogiska diskussioner och utmaningar kring vad undervisning kan vara, lust till lärande och nyfikenhet som drivkraft. Jag lärde mig otroligt mycket. Där arbetade vi i större ämnesintegrerade projekt och försökte förhålla oss i undervisningen utifrån ett utforskande arbetssätt. 

children-767034_1920.jpg

Efter skilsmässan blev ekonomin extremt tuff och lönen jag hade som lärare var låg. Det gick inte ihop. Min hyra var hög för den enda lägenhet jag fått tag i var en relativt nyproducerad sådan som därmed kostade en del. Driven framför allt av den ekonomiska pressen beslöt jag att söka andra arbeten. Genom en väninna och tidigare kollega fick jag tips och goda referenser till ett arbete i förskolan. Det arbetet innebar ett ganska stort lönelyft. Dessutom fick jag även på det arbetet jobba med liknande pedagogiska idéer som jag gjort i skolan men anpassat för de yngre barnen.

thought-2123971_1920

Tiden på det arbetet var turbulent och väldigt påfrestande men också utvecklande och lärorikt på många sätt. Jag pendlade totalt fyra timmar om dagen. På arbetsplatsen fanns det interna konflikter som inom ett par månader efter att jag börjat där ledde till att all personal plus arbetsplatsledaren sade upp sig. Jag var kvar. Familjerna var givetvis starkt oroade över hur det skulle bli för deras barn. Jag försökte vara en trygg och stabil punkt för dem så gott jag förmådde. I och med att all annan personal försvann så blev jag ny arbetsplatsledare. Jag fick introducera all ny personal och sätta ihop hela vår organisation och struktur så att de nya skulle kunna gå in och jobba direkt med relativt flyt. I samma veva byggdes det om och en ny avdelning tillkom. Det var mycket arbete men också stimulerande på många sätt. Jag lärde mig otroligt mycket. Men till sist tog allt ut sin rätt och jag längtade efter en lite lugnare tillvaro. Det var slitsamt att pendla och jag ville ha mer tid med mina barn.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Till sist hittade jag ett arbete i förskolan närmre mitt hem. Det är där jag fortfarande är anställd. Detta arbete var även det utmanande och lärorikt. Stimulerande och intressant. Jag har fått vara med om mycket. Ombyggnad och omorganisation, nya arbetslag som sattes samman och större block bildades istället för avdelningar. Jag arbetade med pedagogiskt ledarskap på olika sätt där. Förskollärare och utvecklingsgruppsledare och samtidigt hela tiden ett speciellt uppdrag att driva arbetet med pedagogisk dokumentation och pedagogisk miljö. Jag var med om att hålla i pedagogiska diskussioner i olika grupper. Fick bland annat sprida inspiration till andra genom olika presentationer både för personal på förskolan och för personal på andra förskolor. Det har varit mycket arbete, roligt och inspirerande med fina kollegor men också intensivt på många sätt.

business-1868015_1920

Under de senaste tre åren har jag hunnit med att vara sjukskriven i två omgångar för utmattning. När jag nu tittar tillbaka så förstår jag varför. De senaste tio åren har det hänt en hel del och det har varit väldigt intensivt. Jag har varit starkt engagerad i mitt arbete och tyckt att det har varit otroligt intressant. Viljan och engagemanget att göra ett så bra jobb som möjligt har varit stark. Barn, deras välmående och utveckling på ett sätt som bygger upp lust till lärande, utveckling och liv på olika sätt, har alltid varit i centrum av allt jag har gjort i mina arbeten. Den drivkraften och det engagemanget har varit stort och starkt.

kids-1093758_1920

Jag har en stark inre värdegrund som har drivit på väldigt starkt. Den tillsammans med höga krav från mina arbetsgivare har givetvis båda bidragit till min utmattning. Jag har även haft en stark drivkraft att hitta vägar framåt i mitt arbete som innebär att alla är med på tåget. En stark tro på att enda sättet att utveckla är genom att inkludera alla. Alla är viktiga! Det som var och en bidrar med bygger helheten. Det har inneburit att jag har drivit idéer om olika pedagogiska grupper för att alla ska vara inkluderade i ett lärande och ett samarbete kring de pedagogiska frågorna. Att lyfta kollegor har varit viktigt för mig på olika sätt. Det finns nästan inget som slår att få bidra till att stärka självförtroende och självkänsla hos kollegor så att de växer i sig själva och i sitt arbete. 

Mitt engagemang för det där växandet och för utveckling hos små och stora och i själva organisationen har genomsyrat mig mycket. Jag ville väldigt mycket och tog med arbetet hem. Till slut blev det för mycket. Detta ihop med allt som varit under åren innan blev för mycket. Jag blev alltmer trött och skar ner på allt utom jobb och hemlivet med barnen. Tills inte heller det räckte. Då kom den slutliga kraschen.

stress-3853148_1920

I och med min utmattning så har jag fått stanna upp och gå på djupet med mig själv. Först i att acceptera att bara vara utan att prestera. Vem är jag då? Vilket värde har jag då? Det har pågått länge. Det där att lära mig att acceptera mig själv här och nu utan allt det där yttre. Att i sociala sammanhang inte längre ha mitt arbete att prata om till exempel. Ibland har det känts som om jag inte har något att bidra med alls till andra. Jag har liksom inte längre haft något liv, inget ”riktigt” jag gör här och nu som kan tillföra något. Självförtroende och självkänsla går neråt när det känns som om man inte har något att ge någon annan längre. Livet snurrar på för alla andra. Jag har varit glad om jag orkat ta en dusch och laga mat på samma dag. Så har det sett ut en tid. Nu har det börjat det bli bättre, lite i taget. 

under-construction-150271_1280.png

Och så möter man människor som har hand om ens rehabilitering som också på olika sätt späder på känslan av att inte längre ha något att bidra med. Som späder på känslan av att andra misstror ens förmågor, kompetenser och ens intelligens. Man blir betraktad som ett problem som ska lösas, och ibland rakt över huvudet på dig. Du blir tvungen att vara tyst och följsam för det är andra som har makt över din omedelbara framtid. Du behöver vakta på dina uppflammande känslor och inte säga något som ens på minsta lilla sätt antyder att du kanske faktiskt besitter mer kompetens kring vissa saker än den som sitter framför dig. Det upplevs som fruktansvärt provocerande har jag märkt. Du får inte bli betraktad som en som inte samarbetar i din rehabilitering. 

handshake-2056023_1920

Så har de senaste tio åren förflutit. Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv och om mina egna drivkrafter, vem jag är och vad jag vill. Jag har lärt känna mig själv på djupet i och med att jag fått nå botten. Jag har också lärt känna andra omkring mig på andra sätt. Lärt känna hur andra reagerar och agerar, både positivt och negativt. Jag har fått en annan sorts förståelse och inlevelse i hur det kan vara för alla människor som på olika sätt är beroende av andra. Jag har fått en egen erfarenhet av alla de subtila sätt som omgivningen ibland omyndigförklarar. Hur man plötsligt inte verkar ha några egna kompetenser längre eller inte har något att tillföra. Hur lite lyssnande det finns många gånger. Hur mycket självrättfärdigt förhållningssätt det finns där det viktiga är att visa fram sig själv. Hur man genom det skjuter bort andra mer och mer.

parting-3245545_1920

Jag har förstått hur mycket rädsla, oro och osäkerhet det finns inom så många och som tar sig uttryck på alla de här sätten. Jag har fått lära känna alla skrymslen av mig själv i allt detta för att kunna skapa en förändring. Det har också gjort att jag fått ett nymornat intresse för kommunikation på olika sätt. Ett fördjupat intresse. Det har gjort mig nyfiken på att undersöka rädslan och hur den driver oss. Hur vi kan komma tillrätta med den och hitta andra drivkrafter som gör att vi mår bättre och bidrar på andra sätt till människor omkring oss. Dessa tio år med allt som varit fruktansvärt jobbigt och allt som varit väldigt roligt och inspirerande har bidragit till att jag är där jag är idag.

time-for-a-change-897441_1920

Idag är jag på en plats där jag går framåt i hälsa, bit för bit. Jag känner mig själv grundligt och jag vet också på djupet vad som är viktigt för mig och vad jag vill leva. Mina mål för framtiden är klarare än någonsin. Jag vet exakt vad jag vill i livet. Och jag känner en inre glädje och en förmåga att påverka mitt eget mående som jag alltid kommer ha med mig som en otrolig styrka i mitt liv. Jag har fått med mig verktyg och strategier som är ovärderliga.

Jag vet att jag i fortsättningen vill fördjupa mig i områden som hälsa och välmående, kommunikation i det inre och yttre, utforska glädje och lust i livet och göra mer av allt som jag är nyfiken på och intresserad av. Jag vill använda mina erfarenheter, min pedagogiska kunskap, mina kunskaper i psykologi, tanketräning och hälsa för att på olika sätt bidra till andra. Jag vill också fortsätta skriva på olika vis. Dessa är grunden för min fortsatta väg i livet. 

adventure-1868817_1920

När jag ser tillbaka så kan jag känna tacksamhet över allt jag fått vara med om. Mina barn har alltid varit i centrum av allt i mitt liv. De viktigaste av allt och nu är de alla i princip vuxna. De letar nu sina vägar framåt på olika sätt och det är så spännande att få vara med och se hur de formar sin egen framtid. De är en stor källa till inspiration! Varje dag får jag se hur de med stort mod vågar gå ut i livet och växa, utvecklas, utmana sig själva och försöka välja vägar som är rätt för dem oavsett vad andra har för åsikter om det. De är en gåva och mina största läromästare! Jag älskar att de redan när de var små var starka personligheter på olika vis och att jag har fått följa med och se hur de har utvecklats till de fantastiska personer som de är idag. 

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Även om åren många gånger har varit fruktansvärt jobbiga så har de till sist lett mig hit till en plats som på många sätt är rik. Trots tio år av ständig kamp kring en ekonomi som slagit i botten. Trots de sista årens utmattning. För nu är jag på en plats i mig själv som känns bra. Platsen inom mig. För det är i den som allt annat utgår. Det är ur den jag är som allt annat i livet växer fram.

Nu vet jag vilka vägar jag vill ta. Jag vet vad jag vill göra och leva. Jag vet vad som är viktigt. Jag vet att jag kommer gå den vägen som jag vill gå nu. Livet kan ta mig på omvägar som visar sig vara utmanande, krävande och bra läromästare på vägen, men min riktning framåt är ändå klar. Och viktigast av allt är den känsla jag har av att på djupet veta vem jag är. För ur den vetskapen kommer jag nu att ta mina steg varje dag, i nuet. Och om tio år får vi se vart den resan har tagit mig! 

Blogg · Livsstil · Utmattning

Tack

Om det är något jag är tacksam över kring den här resan med utmattning och sjukskrivning så är det att jag har förstått vad som är viktigt. Viktigt för mig. Jag har blivit tvungen att nå till djupet. Hittat de minsta nämnarna för glädje i mitt liv. Det minsta och viktigaste. Jag har undersökt på djupet vad jag värdesätter allra mest. Tänkt på riktigt kring tanken om vad som skulle vara allra viktigast om jag visste att jag hade en begränsad tid att leva. Inte för att jag på något sätt varit i närheten av döden eller liknande, utan för att jag behövt fundera ut de sakerna för att hitta glädjen i tillvaron när det har varit tungt.

sunflower-3759285_1920

Jag har inte varit i depression utan i utmattning men med utmattningen kommer också deppighet emellanåt. Det är tufft att märka av att du inte orkar som förut. Knappt orkar det mest grundläggande som att stiga upp och ta en dusch, i början. Det är lätt att tänka i banor där du ifrågasätter vem du är. Frågor som: vem är jag nu när jag inte kan prestera som förut? Vem är jag när jag inte är min yrkesidentitet? Vem är jag när jag inte orkar laga mat och fixa ett normalt vardagsliv? Vem är jag när jag inte orkar umgås och knappt prata i telefon? Vem är jag när jag inte orkar med ljud och inte kan läsa en bok längre? Vem är jag när allt som jag tyckt varit glädjeämnen också tröttar ut mig? Vem är jag när jag sitter där i min soffa och inte orkar någonting? 

dandelion-3597681_1920

Tankarna spinner lätt vidare i vad jag har för värde då. Vad ska andra då ha för nytta av mig? Vad är jag bra för egentligen om jag inte kan ge och inte prestera? De tankarna har jag suttit med, skrivit om och försökt komma tillrätta med. Till sist har det mynnat ut i andra värden. Jag har upptäckt nya saker om mig själv och om vad jag vill leva. Jag har upptäckt vilka saker som är allra viktigast för mig i livet. Vad som ger mig en känsla av mening och syfte. Det jag har upptäckt är att det jag värdesätter allra mest är inga stora saker. De är stora för mig i mitt liv men det är ingenting som har med pengar, prylar eller yttre upplevelser att göra.

grass-3765172_1920Jag har förstått att det räcker för mig att ha tak över huvudet, mat på bordet och kläder på kroppen. För mig och mina barn. Det är de grundläggande behoven för att känna trygghet och för att må bra. Allt utöver det är en trevlig bonus som kan ge guldkant i tillvaron men ingenting som jag upplever att jag behöver för att må bra eller vara lycklig. Det är när den här grundtryggheten hotas som det skapar stress och oro som påverkar mig.

Jag har alltid vetat om att mina tre barn är de allra viktigaste i mitt liv. Det kommer de alltid vara. De är så obeskrivligt värdefulla och genererar så mycket kärlek och glädje i mitt liv. De är mina bästa lärare och att ha den gåva som det är att ha dem i mitt liv är något otroligt stort. IMG_20170729_180830_284Det finns fler omkring mig som är viktiga för mig i mitt liv. Människor som står mig nära och som jag verkligen vill ha i mitt liv. Det är människorna och relationerna som är de viktigaste. Ändå har inte min ork alltid räckt till att hålla så tät kontakt som jag kanske egentligen skulle ha velat. Men jag hoppas att tiden ska stå på min sida och räcka till den dagen som orken ökar mer och mer. 

Utöver dessa grundläggande saker i livet så finns min glädje i naturen, i det vackra som finns runtomkring i vardagen. Den finns i de små sakerna i livet och i vardagen. Att lära mig att lägga märke till dem har varit en av de allra bästa lärdomarna som kommit ur min utmattning. Det skapar glädje och kärlek i mig varje dag.20180711_174915

Skrivandet är ytterligare något som betyder en hel del för mig och det har ökat i betydelse under min utmattning. Det ihop med intresset för att bygga hållbar hälsa har varit de två saker jag ägnat min tid åt under sjukskrivningen. Intresset för hållbar hälsa har genom det jag själv har gått igenom växt mer och mer. Så pass att jag börjat brinna för alla olika aspekter av det både för min egen del och för andra. Det är något som nu engagerar mig även i ett större samhällsperspektiv. Hållbar hälsa både mentalt och fysiskt. Hållbar livsstil för att förebygga ohälsa och för att skapa hälsa.vegetables-790022_1920Min utmattning har alltså lärt mig vad jag värdesätter allra mest i livet och vad jag helst vill syssla med och bidra med till andra. Pengar, prestige eller att prestera för att känna mig värdefull är något som inte intresserar mig. Att passa in i en mall intresserar mig inte heller. Det har blivit helt och hållet nödvändigt att mer och mer vara nöjd med den jag är och det jag har här och nu. Att veta exakt vad jag vill ägna min tid åt och inte leva sådant som jag inte mår bra i. Att inte bry mig så mycket om vad andra tycker och tänker längre.

Vinsten med utmattningen och den självkännedom som av nödvändighet kommit ur den är att jag blivit tvungen att koka ner allt till det mest väsentliga för mig. Så om bara basen, själva grundtryggheten kommer på plats, så vet jag att jag är en person som för det mesta är ganska lycklig i mitt liv. Jag vet för jag upplevde det under en period i somras när den ekonomiska tryggheten fanns där en kort stund. Då hade jag allt som jag upplever skapar lycka och välmående i mitt liv. Trots att jag ännu inte är helt frisk från min utmattning.20180722_204032Så just idag känner jag trots allt en stor tacksamhet. Tacksamhet över att jag fått lära mig vad som är allra viktigast i livet och fått möjligheten att verkligen kunna vara lycklig, fylld av glädje och kärlek här och nu i det lilla. För i det lilla som blivit kvar när jag kokat ner vad som är viktigast, ligger det riktigt stora. Så tack.

 

Blogg · Utmattning

Vägrar ge upp!

Idag kommer blogginlägget lite senare än vanligt. Vissa dagar behöver jag mer tid för mina strategier på morgnarna. Strategier och skrivande i min privata skrivbok. Jag skriver mycket och på många olika vis. Det har varit mitt sätt att bearbeta och jobba med mig själv sedan tonåren. Jag skriver alltså för min egen skull i skrivbok och så skriver jag här i bloggen för att kommunicera ut till andra. Utöver det så pågår ett skrivande på olika vis och lite mer sporadiskt i form av manus som jag kanske någon gång känner mig redo att skicka iväg till något förlag.

paper-623167_1920

Skrivandet är viktigt för mig. Under den värsta tiden av utmattningen så orkade jag inte skriva alls. Efter en tid skrev jag i min skrivbok lite grand. Sedan har den delen växt igen. Skriva fungerar numera väl men läsa har varit svårare. Skrivandet är något som nästan flödar av sig själv. Ibland känns det som om jag inte vet vilket som kommer först, tanken eller formulerandet av den i text. Läsandet däremot kräver en annan sorts koncentration och fokus. Att lyckas hålla den röda tråden och minnas. Ganska nyligen har jag börjat läsa lite, lite igen. Men det är svårt fortfarande. Kortare texter fungerar för det mesta. Men romaner har jag inte läst på flera år nu. Jag har flera i min bokhylla som jag längtar efter att läsa men än går det inte riktigt. Jag hoppas att det ska ändra sig för jag saknar glädjen i att försvinna in i en fängslande bok.

leaves-1076307_1920

Idag behövdes lite mer tid till att hämta tillbaka mig själv. Idag fick jag besked om att min stora arbetsgivare kommunen inte kan hitta någon plats för mig att arbetsträna på. I hela kommunen med alla dess olika verksamheter finns alltså ingen som vill ta emot. Efter cirka en och en halv veckas försök så gav kommunens handläggare upp. Just nu behöver jag en relativt lugn miljö när det kommer till sinnesintryck och ganska avgränsade arbetsuppgifter. Kanske är det så att det inte finns några sådana platser att uppbringa i vårt samhälle idag. Jag kan själv tänka ut flera men det verkar jag ensam om.

laptop-1478822_1920

Det betyder att det nu tar ytterligare tid av ovisshet och osäkerhet. Nu ska nästa instans börja söka vägar. Min upplevelse är att jag är utlämnad och ganska snart utan skyddsnät. Jag har arbetat och betalat skatt för att ha ett skyddsnät. Kommunen som min arbetsgivare tar inte ansvar för att jag har blivit sjuk på grund av mitt arbete hos dem. Om jag inte kan gå tillbaka till mitt ordinarie arbete så anser de att deras ansvar upphör.

Så ser det ut och jag orkar inte ens bli arg längre. Jag gjorde vad jag kunde för att komma med förslag kring hur min bakgrund och kompetens kunde komma till nytta. Skickade mail om min bakgrund, olika självstudier och erfarenheter i mitt yrkesliv och liv. Jag vet inte om de ens har läst det.

questions-1922476_1920

Jag är utbildad lärare och förskollärare och har arbetat både på skola och förskola. Mina arbeten har innefattat förutom att vara pedagog också att vara arbetsplatsledare som introducerade nya anställda och ledde arbetet på en förskola som fick helt ny personal. Som en typ av chef, utan det ekonomiska ansvaret, för en helt ny förskola med ansvar för alltifrån scheman, vikarier och arbetsledning. Det innefattade också uppstart av en ny avdelning med allt vad det innebar.

Jag har på min senaste anställning varit utvecklingsgruppsledare på förskolan och därmed ledde jag arbetet i förskolans utvecklingsgrupp. Förutom det hade jag särskilt ansvar för att få igång och utveckla arbetet med pedagogisk dokumentation och pedagogisk miljö. Detta under en tid när förskolan totalrenoverades, små avdelningar slogs ihop till större block och nya arbetslag bildades. Jag själv fick också byta arbetslag under tiden.

hand-845269_1920

Jag tog ständigt egna initiativ till sådant jag såg behövde bli bättre.  Ett initiativ var att inkludera barnskötare i utvecklingsarbetet så att det inte enbart var förskollärarna som var insatta i det. Jag kom med förslaget flera gånger till min chef innan hon anammade det. Jag har brunnit för att inkludera alla och ville lyfta allas olika kompetenser. Jobbat för att vi alla är ett arbetslag och att alla är viktiga. Försökt stötta kollegor på alla sätt jag kunnat för att de skulle våga tro på sig själva och på sin förmåga. Hjälpt till när någon har bett om hjälp.

Kanske var det fel att engagera mig så mycket. Men hur gör man för att sitta på händerna och bara se på utan att engagera sig? Hur blir en arbetsplats utan engagerade medarbetare? Så länge som du är frisk så är alla nöjda för du bidrar till att arbetsplatsen utvecklas. Och det är ju inte så att det är du själv ensam som ställer krav på utveckling och prestation. Det kommer ju från arbetsgivaren till största delen. Och du är den engagerade medarbetaren som vill göra ett så bra jobb som möjligt. Ända till den dagen som du har brunnit ut.

burnout-90345_1920

Utöver den pedagogiska utbildningen så har jag en bakgrund i att ha läst halva psykologutbildningen. Jag har ett stort intresse för psykologi och pedagogik. Ett stort intresse för och egenstudier kring hälsa på olika vis. En kurs som sakta är påbörjad sedan 2015 är en utbildning till hälso- och stresscoach. Den har fått ligga på is ett tag i och med min sjukskrivning men den kommer jag att fullfölja. Jag köpte utbildningen precis innan jag kraschade. Hann aldrig hjälpa mig själv i tid.

Detta är vad jag har med mig och som jag berättat om för kommunen. Utöver det har jag gett förslag om olika arbetsplatser där min kompetens kan komma till nytta, varav en arbetsplats som precis nu söker någon som ska ha större delen av de kompetenser jag har. Jag kan ju inte söka det arbetet eftersom jag är sjukskriven och behöver arbetsträna och successivt komma tillbaka till ett fungerande yrkesliv. Just nu kan jag inte ha en sådan tjänst fullt ut. Men jag tänkte att jag kanske skulle ha kunnat arbetsträna där och då hade de också kunnat ha någon sorts nytta av min kompetens. Varje dag försöker jag själv fundera ut tänkbara vägar.

questions-1922477_1920

Men det verkar som att jag på grund av den utmattning jag drabbades av för att jag brann för mycket för mitt jobb och de frågor som min arbetsgivare ville att jag skulle driva nu anses förbrukad. Jag har inget värde mer att ge. De ser mig som en belastning. Kommunens representant sa vid förra mötet att man ju inte kan tvinga någon chef att ta emot. Alltså med andra ord har jag inget att tillföra.

Jag orkar inte ens fördjupa mig i de känslor som det väcker. Jag själv ser ju att jag gör framsteg hela tiden. Jag vet att jag har mycket att ge om jag bara får en chans till en hållbar plats. Men jag kan inte gå tillbaka till en arbetsplats där jag blev sjuk. Det har jag redan provat en gång tidigare och det gick inte. Jag gör allt jag kan för att bygga upp min egen hälsa. Jobbar med strategier. Tar fullt ansvar för de bitar jag ska ta hand om själv. Men hur kommer jag vidare om ingen ser att jag har ett värde längre? Jag vet ju själv att jag har mycket att ge om jag får chansen. Jag vill inte vara sjukskriven utan vill jobba. Bit för bit ta mig tillbaka till ett yrkesliv igen. Men på ett hållbart sätt. Är min bakgrund, utbildning och erfarenhet plötsligt totalt värdelös? 

business-idea-534228_1920

Så såg starten på den här dagen ut. Just nu fortsätter ovissheten. Ekonomin fortsätter att haverera. Jag jobbar med alla de strategier jag kan. Fortsätter blogga och fortsätter skriva. Fortsätter att försöka bygga upp ett läkande, hållbart liv trots allt. Men hur vägen framåt ska se ut kring yrkesliv och framför allt ekonomi är en fråga som skulle ge den mest hårdhudade ångest. Trots det så vägrar jag lägga mig ner och ge upp. Jag måste bara ge mig själv en lite längre startsträcka på morgonen. Och inte glömma att andas. Hjärnan fortsätter att försöka hitta lösningar och så länge jag andas så finns det hopp.

mental-2301393_1920