Blogg · Livsstil · Utmattning

Tack

Om det är något jag är tacksam över kring den här resan med utmattning och sjukskrivning så är det att jag har förstått vad som är viktigt. Viktigt för mig. Jag har blivit tvungen att nå till djupet. Hittat de minsta nämnarna för glädje i mitt liv. Det minsta och viktigaste. Jag har undersökt på djupet vad jag värdesätter allra mest. Tänkt på riktigt kring tanken om vad som skulle vara allra viktigast om jag visste att jag hade en begränsad tid att leva. Inte för att jag på något sätt varit i närheten av döden eller liknande, utan för att jag behövt fundera ut de sakerna för att hitta glädjen i tillvaron när det har varit tungt.

sunflower-3759285_1920

Jag har inte varit i depression utan i utmattning men med utmattningen kommer också deppighet emellanåt. Det är tufft att märka av att du inte orkar som förut. Knappt orkar det mest grundläggande som att stiga upp och ta en dusch, i början. Det är lätt att tänka i banor där du ifrågasätter vem du är. Frågor som: vem är jag nu när jag inte kan prestera som förut? Vem är jag när jag inte är min yrkesidentitet? Vem är jag när jag inte orkar laga mat och fixa ett normalt vardagsliv? Vem är jag när jag inte orkar umgås och knappt prata i telefon? Vem är jag när jag inte orkar med ljud och inte kan läsa en bok längre? Vem är jag när allt som jag tyckt varit glädjeämnen också tröttar ut mig? Vem är jag när jag sitter där i min soffa och inte orkar någonting? 

dandelion-3597681_1920

Tankarna spinner lätt vidare i vad jag har för värde då. Vad ska andra då ha för nytta av mig? Vad är jag bra för egentligen om jag inte kan ge och inte prestera? De tankarna har jag suttit med, skrivit om och försökt komma tillrätta med. Till sist har det mynnat ut i andra värden. Jag har upptäckt nya saker om mig själv och om vad jag vill leva. Jag har upptäckt vilka saker som är allra viktigast för mig i livet. Vad som ger mig en känsla av mening och syfte. Det jag har upptäckt är att det jag värdesätter allra mest är inga stora saker. De är stora för mig i mitt liv men det är ingenting som har med pengar, prylar eller yttre upplevelser att göra.

grass-3765172_1920Jag har förstått att det räcker för mig att ha tak över huvudet, mat på bordet och kläder på kroppen. För mig och mina barn. Det är de grundläggande behoven för att känna trygghet och för att må bra. Allt utöver det är en trevlig bonus som kan ge guldkant i tillvaron men ingenting som jag upplever att jag behöver för att må bra eller vara lycklig. Det är när den här grundtryggheten hotas som det skapar stress och oro som påverkar mig.

Jag har alltid vetat om att mina tre barn är de allra viktigaste i mitt liv. Det kommer de alltid vara. De är så obeskrivligt värdefulla och genererar så mycket kärlek och glädje i mitt liv. De är mina bästa lärare och att ha den gåva som det är att ha dem i mitt liv är något otroligt stort. IMG_20170729_180830_284Det finns fler omkring mig som är viktiga för mig i mitt liv. Människor som står mig nära och som jag verkligen vill ha i mitt liv. Det är människorna och relationerna som är de viktigaste. Ändå har inte min ork alltid räckt till att hålla så tät kontakt som jag kanske egentligen skulle ha velat. Men jag hoppas att tiden ska stå på min sida och räcka till den dagen som orken ökar mer och mer. 

Utöver dessa grundläggande saker i livet så finns min glädje i naturen, i det vackra som finns runtomkring i vardagen. Den finns i de små sakerna i livet och i vardagen. Att lära mig att lägga märke till dem har varit en av de allra bästa lärdomarna som kommit ur min utmattning. Det skapar glädje och kärlek i mig varje dag.20180711_174915

Skrivandet är ytterligare något som betyder en hel del för mig och det har ökat i betydelse under min utmattning. Det ihop med intresset för att bygga hållbar hälsa har varit de två saker jag ägnat min tid åt under sjukskrivningen. Intresset för hållbar hälsa har genom det jag själv har gått igenom växt mer och mer. Så pass att jag börjat brinna för alla olika aspekter av det både för min egen del och för andra. Det är något som nu engagerar mig även i ett större samhällsperspektiv. Hållbar hälsa både mentalt och fysiskt. Hållbar livsstil för att förebygga ohälsa och för att skapa hälsa.vegetables-790022_1920Min utmattning har alltså lärt mig vad jag värdesätter allra mest i livet och vad jag helst vill syssla med och bidra med till andra. Pengar, prestige eller att prestera för att känna mig värdefull är något som inte intresserar mig. Att passa in i en mall intresserar mig inte heller. Det har blivit helt och hållet nödvändigt att mer och mer vara nöjd med den jag är och det jag har här och nu. Att veta exakt vad jag vill ägna min tid åt och inte leva sådant som jag inte mår bra i. Att inte bry mig så mycket om vad andra tycker och tänker längre.

Vinsten med utmattningen och den självkännedom som av nödvändighet kommit ur den är att jag blivit tvungen att koka ner allt till det mest väsentliga för mig. Så om bara basen, själva grundtryggheten kommer på plats, så vet jag att jag är en person som för det mesta är ganska lycklig i mitt liv. Jag vet för jag upplevde det under en period i somras när den ekonomiska tryggheten fanns där en kort stund. Då hade jag allt som jag upplever skapar lycka och välmående i mitt liv. Trots att jag ännu inte är helt frisk från min utmattning.20180722_204032Så just idag känner jag trots allt en stor tacksamhet. Tacksamhet över att jag fått lära mig vad som är allra viktigast i livet och fått möjligheten att verkligen kunna vara lycklig, fylld av glädje och kärlek här och nu i det lilla. För i det lilla som blivit kvar när jag kokat ner vad som är viktigast, ligger det riktigt stora. Så tack.

 

Blogg · Utmattning

Vägrar ge upp!

Idag kommer blogginlägget lite senare än vanligt. Vissa dagar behöver jag mer tid för mina strategier på morgnarna. Strategier och skrivande i min privata skrivbok. Jag skriver mycket och på många olika vis. Det har varit mitt sätt att bearbeta och jobba med mig själv sedan tonåren. Jag skriver alltså för min egen skull i skrivbok och så skriver jag här i bloggen för att kommunicera ut till andra. Utöver det så pågår ett skrivande på olika vis och lite mer sporadiskt i form av manus som jag kanske någon gång känner mig redo att skicka iväg till något förlag.

paper-623167_1920

Skrivandet är viktigt för mig. Under den värsta tiden av utmattningen så orkade jag inte skriva alls. Efter en tid skrev jag i min skrivbok lite grand. Sedan har den delen växt igen. Skriva fungerar numera väl men läsa har varit svårare. Skrivandet är något som nästan flödar av sig själv. Ibland känns det som om jag inte vet vilket som kommer först, tanken eller formulerandet av den i text. Läsandet däremot kräver en annan sorts koncentration och fokus. Att lyckas hålla den röda tråden och minnas. Ganska nyligen har jag börjat läsa lite, lite igen. Men det är svårt fortfarande. Kortare texter fungerar för det mesta. Men romaner har jag inte läst på flera år nu. Jag har flera i min bokhylla som jag längtar efter att läsa men än går det inte riktigt. Jag hoppas att det ska ändra sig för jag saknar glädjen i att försvinna in i en fängslande bok.

leaves-1076307_1920

Idag behövdes lite mer tid till att hämta tillbaka mig själv. Idag fick jag besked om att min stora arbetsgivare kommunen inte kan hitta någon plats för mig att arbetsträna på. I hela kommunen med alla dess olika verksamheter finns alltså ingen som vill ta emot. Efter cirka en och en halv veckas försök så gav kommunens handläggare upp. Just nu behöver jag en relativt lugn miljö när det kommer till sinnesintryck och ganska avgränsade arbetsuppgifter. Kanske är det så att det inte finns några sådana platser att uppbringa i vårt samhälle idag. Jag kan själv tänka ut flera men det verkar jag ensam om.

laptop-1478822_1920

Det betyder att det nu tar ytterligare tid av ovisshet och osäkerhet. Nu ska nästa instans börja söka vägar. Min upplevelse är att jag är utlämnad och ganska snart utan skyddsnät. Jag har arbetat och betalat skatt för att ha ett skyddsnät. Kommunen som min arbetsgivare tar inte ansvar för att jag har blivit sjuk på grund av mitt arbete hos dem. Om jag inte kan gå tillbaka till mitt ordinarie arbete så anser de att deras ansvar upphör.

Så ser det ut och jag orkar inte ens bli arg längre. Jag gjorde vad jag kunde för att komma med förslag kring hur min bakgrund och kompetens kunde komma till nytta. Skickade mail om min bakgrund, olika självstudier och erfarenheter i mitt yrkesliv och liv. Jag vet inte om de ens har läst det.

questions-1922476_1920

Jag är utbildad lärare och förskollärare och har arbetat både på skola och förskola. Mina arbeten har innefattat förutom att vara pedagog också att vara arbetsplatsledare som introducerade nya anställda och ledde arbetet på en förskola som fick helt ny personal. Som en typ av chef, utan det ekonomiska ansvaret, för en helt ny förskola med ansvar för alltifrån scheman, vikarier och arbetsledning. Det innefattade också uppstart av en ny avdelning med allt vad det innebar.

Jag har på min senaste anställning varit utvecklingsgruppsledare på förskolan och därmed ledde jag arbetet i förskolans utvecklingsgrupp. Förutom det hade jag särskilt ansvar för att få igång och utveckla arbetet med pedagogisk dokumentation och pedagogisk miljö. Detta under en tid när förskolan totalrenoverades, små avdelningar slogs ihop till större block och nya arbetslag bildades. Jag själv fick också byta arbetslag under tiden.

hand-845269_1920

Jag tog ständigt egna initiativ till sådant jag såg behövde bli bättre.  Ett initiativ var att inkludera barnskötare i utvecklingsarbetet så att det inte enbart var förskollärarna som var insatta i det. Jag kom med förslaget flera gånger till min chef innan hon anammade det. Jag har brunnit för att inkludera alla och ville lyfta allas olika kompetenser. Jobbat för att vi alla är ett arbetslag och att alla är viktiga. Försökt stötta kollegor på alla sätt jag kunnat för att de skulle våga tro på sig själva och på sin förmåga. Hjälpt till när någon har bett om hjälp.

Kanske var det fel att engagera mig så mycket. Men hur gör man för att sitta på händerna och bara se på utan att engagera sig? Hur blir en arbetsplats utan engagerade medarbetare? Så länge som du är frisk så är alla nöjda för du bidrar till att arbetsplatsen utvecklas. Och det är ju inte så att det är du själv ensam som ställer krav på utveckling och prestation. Det kommer ju från arbetsgivaren till största delen. Och du är den engagerade medarbetaren som vill göra ett så bra jobb som möjligt. Ända till den dagen som du har brunnit ut.

burnout-90345_1920

Utöver den pedagogiska utbildningen så har jag en bakgrund i att ha läst halva psykologutbildningen. Jag har ett stort intresse för psykologi och pedagogik. Ett stort intresse för och egenstudier kring hälsa på olika vis. En kurs som sakta är påbörjad sedan 2015 är en utbildning till hälso- och stresscoach. Den har fått ligga på is ett tag i och med min sjukskrivning men den kommer jag att fullfölja. Jag köpte utbildningen precis innan jag kraschade. Hann aldrig hjälpa mig själv i tid.

Detta är vad jag har med mig och som jag berättat om för kommunen. Utöver det har jag gett förslag om olika arbetsplatser där min kompetens kan komma till nytta, varav en arbetsplats som precis nu söker någon som ska ha större delen av de kompetenser jag har. Jag kan ju inte söka det arbetet eftersom jag är sjukskriven och behöver arbetsträna och successivt komma tillbaka till ett fungerande yrkesliv. Just nu kan jag inte ha en sådan tjänst fullt ut. Men jag tänkte att jag kanske skulle ha kunnat arbetsträna där och då hade de också kunnat ha någon sorts nytta av min kompetens. Varje dag försöker jag själv fundera ut tänkbara vägar.

questions-1922477_1920

Men det verkar som att jag på grund av den utmattning jag drabbades av för att jag brann för mycket för mitt jobb och de frågor som min arbetsgivare ville att jag skulle driva nu anses förbrukad. Jag har inget värde mer att ge. De ser mig som en belastning. Kommunens representant sa vid förra mötet att man ju inte kan tvinga någon chef att ta emot. Alltså med andra ord har jag inget att tillföra.

Jag orkar inte ens fördjupa mig i de känslor som det väcker. Jag själv ser ju att jag gör framsteg hela tiden. Jag vet att jag har mycket att ge om jag bara får en chans till en hållbar plats. Men jag kan inte gå tillbaka till en arbetsplats där jag blev sjuk. Det har jag redan provat en gång tidigare och det gick inte. Jag gör allt jag kan för att bygga upp min egen hälsa. Jobbar med strategier. Tar fullt ansvar för de bitar jag ska ta hand om själv. Men hur kommer jag vidare om ingen ser att jag har ett värde längre? Jag vet ju själv att jag har mycket att ge om jag får chansen. Jag vill inte vara sjukskriven utan vill jobba. Bit för bit ta mig tillbaka till ett yrkesliv igen. Men på ett hållbart sätt. Är min bakgrund, utbildning och erfarenhet plötsligt totalt värdelös? 

business-idea-534228_1920

Så såg starten på den här dagen ut. Just nu fortsätter ovissheten. Ekonomin fortsätter att haverera. Jag jobbar med alla de strategier jag kan. Fortsätter blogga och fortsätter skriva. Fortsätter att försöka bygga upp ett läkande, hållbart liv trots allt. Men hur vägen framåt ska se ut kring yrkesliv och framför allt ekonomi är en fråga som skulle ge den mest hårdhudade ångest. Trots det så vägrar jag lägga mig ner och ge upp. Jag måste bara ge mig själv en lite längre startsträcka på morgonen. Och inte glömma att andas. Hjärnan fortsätter att försöka hitta lösningar och så länge jag andas så finns det hopp.

mental-2301393_1920