Vaknade av mig själv innan alla andra. Gjorde iordning min frukost som bestod av gårdagens middag och bryggde kaffe. Satte mig i kökssoffan vid fönstret och smakade på maten. Andades. Tittade ut genom fönstret på hur träden vajade kraftigt i vinden och på hur deras skuggor spelade på husfasaden mittemot. Axlarna sjönk ner en bit och jag tänkte på hur vackert det var. Kände glädje i hur något så vanligt, något jag ser varje morgon, kan vara så vackert.
Vanligtvis, de senaste månaderna, så brukar jag plocka fram mobilen vid frukosten och läsa nyheterna där. Titta in kort på Instagram och sedan fundera över allt jag vill och måste fixa. Men idag kom tanken upp i mig att det är här och nu som gäller. Om jag vill känna mig levande och fylld av liv och glädje så är det här och nu. I att lägga märke till de små, små sakerna som skänker glädje och välbefinnande just här och nu. Det vet jag ju egentligen redan men ändå hamnar jag så lätt en bra bit ifrån det jag inuti vet. Sporadiskt kommer jag tillbaka till det igen. Kanske är det ett första steg? Att bli medveten om att det är så och sedan försöka hålla kvar det längre och längre stunder?
För mig innebar det nu vid frukosten att jag kände smakerna mer i det jag åt, kände värmen från kaffekoppen mot mina händer och njöt av att betrakta världen utanför mitt fönster. Jag både tänkte och kände att jag är tacksam över att få äta god, näringsrik och bra mat som ger mig byggstenar till att bygga hälsa. Det var min första medvetna tanke kring tacksamhet och uppskattning idag.
Månad: september 2018
Ute i rörelse
Hösten är här med växlande väder. Regn och blåst ena dagen för att sedan vara sol och krispigt kyligt andra dagen. Sent igår skulle jag iväg med bilen och hämta ena dottern vid tåget och blev försenad för att jag inte hade räknat med att jag skulle behöva skrapa rutorna från is. Men jag tycker verkligen om årstidernas skiftningar. De berikar var och en på sitt sätt. På hösten är det härligt att vara ute och röra på sig för att sedan komma hem, tända ljus och dricka något varmt.
Att vara ute och röra på sig är härligt. Det är också något jag vill göra dagligen för att må så bra som möjligt. Det är en av de strategier som är betydelsefulla i ett bygga hälsa. Det påverkar inte bara kroppen i sig själv utan också det psykiska måendet. Det påverkar hjärnan på en mängd positiva sätt. Vilken tur att jag verkligen tycker om det!
Ibland får man lite extra bonusar i sin vardag som berikar. Idag mötte jag en väldigt söt liten bekantskap mitt inne bland kolonilotterna som jag promenerade igenom. När jag satte mig ner på huk hoppad sötnosen direkt upp i mitt knä. En stund av glädje och kärlek.
Realistisk oro
Stormen och regnet väckte mig tidigt idag. Men det var okej för jag hade lagt mig tidigt igår. Lite extra trött efter två dagar av möten kring min hälsa och rehabilitering. Mötet igår gick bra. Så bra man kan förvänta sig i den här situationen. Så bra man kan förvänta sig när mötet planerades in med extremt kort varsel. Kort varsel innebar att alla som hade behövt vara med inte kunde vara där. Så resultatet blev att tid för ett nytt möte har bokats då alla ska vara med. Mötet igår förde ändå det positiva med sig att det klargjordes vilka möjliga vägar framåt som kan finnas. En diskussion om vilken av dem som skulle vara bäst för mig ledde fram till en slutsats. Det är den slutsatsen som nu inte kan sättas i verket förrän alla inblandade kan vara med i ett nytt möte och fatta beslut.
Ibland är det frustrerande när människor omkring en gärna vill tro att man själv som sjukskriven inte vill komma tillbaka till ett yrkesliv. Jag vill. Men jag behöver ha ett yrkesliv som håller. Så rehabiliteringen behöver vara inriktad mot att hitta ett hållbart alternativ för mig att arbeta under tiden som jag också bygger upp min hälsa. Jag vill inte hamna i utmattning en tredje gång. Jag vill bygga en hållbar hälsa och sedan kunna leva ett fungerande liv.
Men om inte andra aktörer som har hand om min rehabilitering ger mig möjligheterna att arbeta på ett hållbart sätt så blir det näst intill omöjligt. Det jag vill säga är att vi som är sjukskrivna i mångt och mycket är tvungna att lägga vår framtid i andras händer. Om vi inte har lyxen av att ha så pass goda ekonomiska förutsättningar att vi själva kan bestämma. Då är det viktigt att de händerna är extremt kompetenta och vet vad som krävs. Att de har kunskap om vår sjukdomsbild, resurser att hitta lämpliga vägar och tar tag i de bitar som är deras ansvar. Men tyvärr är ofta okunskapen stor. Okunskapen kring utmattning är ett problem och fördomarna är många. Ibland tar olika aktörer heller inte sitt ansvar på allvar utan drar ut på tiden eller försöker skjuta över det på någon annan.
En del har svårt att förstå min oro kring allt det här. De tycker att vi i Sverige inte har någon anledning att oroa oss för vi har ju alltid allt vi behöver. Därför borde jag vara mer realistisk och tänka annorlunda. Om min oro och stressnivå skjuter i höjden på grund av att jag oroar mig för dessa saker så är det mig det är fel på. Då måste jag ändra på det sättet att tänka eftersom det i princip är påhittad oro. Hur får man någon att förstå som inte är intresserad av att lyssna? Någon som inte själv varit i min situation? Någon som aldrig har upplevt hur det är att inte kunna betala sina räkningar eller vara tvungen att inte betala dem för att kunna köpa mat.
Det finns så många i vårt samhälle som hamnar mellan stolarna och inte får den hjälp de skulle behöva. Det finns många som slåss för sina rättigheter och är nära att hamna på gatan för att de inte kan fixa sin ekonomi. Det är inte sant att vi i Sverige alltid är så skyddade och trygga. Vi var kanske det förr, men inte längre. Många lever i sin egen värld av hur verkligheten ser ut, utan insikt i hur det ser ut på riktigt för väldigt många. I det frodas också fördomarna.
Så min oro är inte orealistisk. Och min stress kring ekonomin är verkligen inte heller orealistisk när jag varje månad som sjukskriven inte kan betala alla mina räkningar och kämpar för att få ihop det med matkostnaderna. Om man själv inte varit där kanske det är svårt att förstå. Men de som har hand om vår rehabilitering borde ha en större kunskap, insikt och framför allt ett empatiskt sätt att bemöta människor på. Det är tyvärr inte alla som har det.
Jag skriver själv en hel del om tankens kraft och att fokusera på det vi mår bra av på olika sätt. Det tror jag på. Det är hjälpsamt. Men det betyder inte att man alltid kan gå runt i livet utan motgångar, känslor av oro, sorg eller stress. Livet pågår och det händer saker som vi inte alltid har kontroll över. Visst kan vi i mångt och mycket försöka jobba med oss själva och försöka hantera motgångar vi möter. Men vi är inte helt befriade från ”negativa” känslor. Det är en del i att vara människa. Vi skulle inte frivilligt stoppa in handen i eld och tänka att om jag bara tänker positiva tankar och andas så gör det inte ont och skadar mig inte. Vi är människor som tänker och problemlöser för att undvika den där elden eller något annat som kan vara potentiellt riskfyllt för oss. Det är naturligt och viktigt. Man behöver skilja på adekvat oro och oro som man skapar utan att det nödvändigtvis är sant.
Det kanske är så att jag oroar mig i onödan. De scenarier som jag målar upp har ju inte hänt än. Då är det definitivt knasigt att ta ut det i förskott. Men att logiskt tänka det är skilt från att faktiskt uppleva det rent känslomässigt. Jag vet att jag mår bättre om jag styr mina tankar mot annat som är bra och som jag mår bra av här och nu. De strategierna använder jag dagligen. Men när jag går runt i ovisshet kring min framtid och ska beskriva för andra eller för någon som är inblandad i min rehabilitering hur mina tankar går och hur jag mår så är det ett faktum att jag har en gnagande oro som ligger där eftersom jag inte vet hur mitt liv ser ut om en månad. Att då bli bemött med att det är dig det är fel på och du borde ändra på ditt sätt att tänka är både okänsligt och kränkande.
En del i min friskresa innefattar att hitta ökad sinnesro genom mindfullness och medveten närvaro. Att finna ökad sinnesro genom acceptans och att uppskatta de små glädjeämnena i livet. Att arbeta med mina tankar på olika sätt är verktyg som jag har funnit hjälpsamma. Men att tro att man kan gå genom livet utan att känna oro, rädsla, sorg eller stress är orealistiskt. Att tro att tuffa omständigheter inte ska beröra och ibland skaka om en rejält är orealistiskt. Konsten ligger snarare i att så småningom använda sig av strategier att ta sig upp igen. Kanske bearbeta, arbeta med och hitta verktyg som tar oss framåt.
Jag fortsätter min egen friskresa i allt det här. Försöker balansera i att ta hand om mig på alla de sätt jag kan samtidigt som jag ska förhålla mig till alla runt omkring och alla som är inblandade i min rehabilitering. Det är ett äventyr och en process. Men jag tror på mig själv och min förmåga att till sist nå fram till ett friskt och hållbart liv.
Starkare än…
Ibland möter vi människor som på olika sätt får oss att känna oss som små skitar. Som om vi inte har någon egen förmåga eller kompetens och som om vi inte klarar någonting. Människor som gärna vill berätta hur du ska göra och om du inte gör det så kommer det inte att gå bra. Människor som till varje pris vill ha rätt och därför inte lyssnar alls på dig utan är så investerade i sin egen sanning. Igår mötte jag en sådan person. En person som på många sätt har makt över min omedelbara framtid på grund av min sjukskrivning. Jag gick ifrån det mötet med känslan av att ha blivit utsatt för en missilattack där jag knappt fick en chans att yttra mig. Och jag fick verkligen veta att jag inte klarade någonting själv tillräckligt bra. Det är anmärkningsvärt att en sådan person har en position för att ta hand om människor som är sjuka och behöver rehabilitering.
Hittills under min sjukskrivning har jag tack och lov varit förskonad från den typen av människor. Jag har nog haft tur, har jag förstått. Många andra har riktigt dåliga erfarenheter. Hittills har jag haft människor omkring mig som har varit lyssnande och samtalande. Personer som jag har kunnat bolla med kring olika strategier och som har trott på mig och min förmåga. Personer som har förstått vad utmattning är. Som jag själv har kunnat lyssna på med respekt. Men igår kände jag mig mest sparkad på.
När jag gick ifrån mötet var jag gråtfärdig och kände mig värdelös. En intressant grund att bygga på när man ska bygga upp sin hälsa och kraft att ta sig tillbaka till ett yrkesliv. Men jag bestämde mig ändå relativt snabbt för att jag inte är ett offer. Jag ska titta på hela situationen och vad personen sa och se om det finns något där som jag kan ha nytta av, något sanningens korn, något som tar mig vidare. Efter att ha granskat samtalet så såg jag att det fortfarande var ett uselt bemötande och bedömanden, ett samtal som var mer av en attack än av ett samtal. Men jag såg också att det fanns vissa punkter som vi var överens om och som jag tog fasta på. Punkter som handlade om hur jag ska gå vidare nu.
Idag är ett nytt möte med fler inblandade i min rehabilitering. Till det mötet tar jag med mig de få punkterna och tänker att jag är färdig med att låta andra diktera vem jag är eller vad jag kan och inte kan. Jag vet ju vem jag är. Och jag vet vilka kompetenser jag har. Jag vet att jag har klarat av en hel del tuffa saker i livet och tagit mig upp och framåt. De tar jag fasta på nu. De är min styrka. Jag är mycket starkare än man kanske kan tro.
Att bli utmattad handlar inte om svaghet. Det handlar tvärtom om att en har varit stark alldeles för länge. Att en har kämpat på i ett allt högre tempo och med alltför stora påfrestningar under för lång tid. Ofta är det vi som jobbar med människor som går in i väggen. Jag tror att det handlar om att vi lägger hela vår själ i att göra ett så bra arbete som möjligt för att vi vill andra människor väl. Men ofta finns inte de resurser och den grund som behövs på arbetsplatsen eller i organisationen och arbetsmiljön för att vi ska kunna göra ett jobb som känns tillräckligt. Vi är engagerade och gör vårt yttersta men kan jobba hur mycket som helst utan att det någonsin blir färdigt. Det finns alltid mer att göra. Tiden är alltid för kort. Arbetsuppgifterna är många och vi är för få om dem. Det kommer ständigt nya saker som läggs till. Arbetsbördan växer men tiden att göra dem ökar inte. Kraven ökar men tid och resurser att genomföra dem saknas. Allt detta ihop med att vi så gärna vill göra ett bra jobb gör att vi arbetar ut oss. När man arbetar med människor så bryr man sig om att de ska ha det bra och att det man gör blir så bra som möjligt. Många av oss kämpar och kämpar för att göra ett bra jobb, är engagerade och gör vårt yttersta. Ofta fler timmar än de vi har på pappret. Tills den dagen det inte går längre. Så lata och svaga är vi inte. Tvärtom.
Jag ska idag gå på mötet med min egen kraft intakt. För det här handlar om min framtid. Mitt fokus är att bygga upp min hälsa. Det är nummer ett. På den vägen ska jag också komma tillbaka ut i ett yrkesliv. Det vill jag. Kanske den vägen kommer bli lite vinglig och krokig och inte vara perfekt på något vis under tiden jag bygger mig själv allt starkare. Men med fokus på min egen hälsa så tar jag mig framåt på den vägen tills jag är där jag behöver vara för att kunna börja gå mot mina egna visioner. Och jag tänker inte låta någon som enbart har träffat mig i 45 minuter få mig att tro att jag inte är tillräcklig. Det betyder inte att jag är självtillräcklig. Jag behöver andra i lika hög grad som de flesta människor gör. Men jag är långt ifrån värdelös. Och trots att jag trillat dit i utmattning för andra gången så är jag inte helt inkapabel att lära mig nya sätt att ta hand om mig i framtiden. Det är ju det jag undersöker här i bloggen nu och letar reda på de verktyg som ska bli min bas.
Trots utmattningen och allt som den för med sig så har jag en inre styrka som alltid är med mig. Jag har mina strategier och verktyg som jag ska hålla mig till för att bygga upp min hälsa. Och jag vet att jag kan. Även om det inte kommer bli lätt. Även om det kanske blir ett steg fram och två tillbaka. Jag vet att jag kommer nå fram till slut. För jag är starkare än en del tror!
Guldkornen här och nu…
Om jag kunde behålla fokus på här och nu oftare så skulle jag öka min sinnesro väsentligt. Om jag skulle vara närvarande både i görandet och i tanken kring det som är just nu så skulle jag förmodligen både må bättre och vara mer effektiv. För här och nu är ju allt som egentligen spelar roll. När jag kommer till framtiden så är jag ju också i här och nu, varje sekund av framtiden skapas av här och nu. Om jag inte är i här och nu så är det ju som att leva ett blekt liv. Ett liv där jag större delen av tiden är diffust medveten om den verklighet jag lever i medan tankarna sysselsätter sig i framtiden eller i det som redan hänt.
Vi är ju konstruerade så att våra tankar inte går att styra helt och det finns väl en mening med det också. Men jag blir mer och mer medveten om hur nära förknippad min hälsa och min sinnesro är med min förmåga att mer leva närvarande i nuet. Det är där den största glädjen går att hitta. I det lilla som pågår om jag lägger märke till det. Jag går miste om så mycket liv när jag inte är närvarande. När oro, frustration och irritation tar över och tankarna är i saker som har hänt och spinner på i berättelser där jag tolkar olika saker så spiller jag värdefull tid. Mina berättelser är inte nödvändigtvis sanna. Jag tolkar utifrån min världsbild och utifrån den jag är. Om jag kunde släppa tankarna kring det som varit i större utsträckning så skulle jag vara mer fri och förmodligen mycket lyckligare. Vem har egentligen förändrat något genom att älta det förflutna? Det går ju inte att ändra något som redan har hänt.
Att bearbeta sådant som varit svårt är en annan sak. Det fyller sin plats. Men att ständigt älta är något annat. Likadant är det när vi ständigt sysselsätter oss i tankarna kring vad vi saknar och längtar efter. Risken är att vi inte ser vad vi redan har. Att vi inte värdesätter det fina som redan finns i våra liv. För vi är hela tiden någon annanstans och på väg. Att ha mål och visioner att sträva mot är inte negativt men om en bara sysselsätter sitt sinne med framtiden så lever en ju inte. För livet pågår ju nu.
Så hur hittar jag i det? Hur hittar jag en sund balans i att bearbeta det som kanske behöver bearbetas, att planera för framtiden och de mål jag vill nå men samtidigt ändå leva närvarande och till fullo här och nu? Det är väl något som de flesta skulle vilja ha svar på. Och det finns kanske inga absoluta svar. Var och en behöver hitta sin väg dit. Det som de känner får dem att må så bra som möjligt. Som ger dem ett större mått av sinnesro. Av närvaro.
Ett sätt är kanske att verkligen försöka återföra uppmärksamheten på just här och nu, i det vi gör eller den människa vi har framför oss här och nu, varje gång tankarna vandrar iväg. Att bli medveten om att tankarna faktiskt vandrar är första steget. Att sedan aktivt försöka återföra dem är nästa steg.
Vi är oftast som mest närvarande när vi gör saker vi älskar. Då känner vi oss också mest levande och fyllda med glädje. Energin fyller oss. Men det är ju inte alltid vi är i det vi älskar mest. Hur gör vi då? Det är där jag tror vi har nytta av just det där att anstränga oss i att vara mer närvarande för då tror jag att vi kan öka på känslan av glädje och energi. Att här och nu försöka lägga märke till det jag uppskattar. Att här och nu försöka lägga märke till något vänligt och sympatiskt hos den andre. Att här och nu försöka känna smakerna, dofterna, känslan mot händerna och huden. Att här och nu uppleva mer av det som är. Inte sysselsätta tankarna med bedömningar eller tolkningar utan försöka låta dem passera och återföra uppmärksamheten på det som är.
Dessa saker vill jag öva mig i. Det är en strategi som jag verkligen behöver. När livet är tufft är det lätt att drömma om en bättre framtid, att längta dit. Det behövs också. Det behövs visioner för att ta oss framåt. Det behövs hopp om något bättre. Men även i det svåra går det att hitta guldkorn. Och de tror jag är minst lika viktiga att leta efter och lägga märke till. För att må så bra jag kan här och nu även om det är tufft. Om jag kan hitta guldkorn när det är som tuffast så klarar jag allt. Och då har livet större förutsättningar att vara rikt. Då väntar jag inte på glädjen och meningsfullheten utan den finns redan här och nu. Då blir livet en resa i att leva mer än en resa i att överleva och ta sig framåt mot något annat.
Vad jag vill säga är nog egentligen att mål, visioner och planer för framtiden är en viktig del i livet. Att hitta sätt att ta sig dit man vill. Att hitta strategier för att skapa sig det liv man helst vill leva. Men det behöver vara i en balans med att leva just här och nu också. För här och nu är allt vi har i varje stund. Därför skriver jag om strategier, verktyg och olika sätt att ta oss framåt till att leva våra liv så som vi vill och mår som bäst av men också om livet här och nu. Om de små sakerna som ger glädje. Om närvaro och sinnesro här och nu. För det är där den riktigt glädjen finns. Det är där vi hittar vår energi här och nu. Det är där vi lämnar ilska, frustration och kamp och ser det fina som finns mitt framför oss. Just här och nu.
Berika och coacha varandra
Jag tror att jag är relativt bra på att coacha andra i olika saker som de brottas med eller bara i att våga tro mer på sig själva. Att lyfta fram andras kompetenser och positiva egenskaper som gör att de lyfter lite. Så att de ser sig själva som lite mer kompetenta och att de ser att de har en hel del att bidra med till andra. På så sätt har de sedan kunnat våga gå framåt på sin arbetsplats eller i övriga livet. Vågat gå utanför sin bekvämlighetszon. Jag är ofta noga med att lyfta mina kollegor inför chefer och andra, visa på deras positiva egenskaper och kompetenser men också berätta om bra saker som de har uträttat. Det är så jag fungerar utan att tänka så mycket på det och jag har förstått att det många gånger har hjälpt andra att komma framåt.
Jag är nog också relativt bra på att coacha mina barn i att följa sitt hjärta. Att göra de saker i livet som fyller dem med glädje och meningsfullhet. Det är viktigt tycker jag. Det är inte alltid lätt när många runtomkring kan ha åsikter som de frikostigt delar med sig av. Andras rädslor speglar ofta vad de ger uttryck för. Oro som en luftar genom de råd en ger. Men där har jag så mycket som möjligt försökt stärka dem i att lyssna inåt på sina egna hjärtan. På sin egen magkänsla och på det som de själva innerst inne vill. Det har gjort att de många gånger har vågat gå sina egna vägar trots att de stött på en hel del motstånd i form av andras misstro eller oro. Det har varit kämpigt för dem stundtals när de blivit ledsna över andras farhågor och misstro men i slutändan har de varit glada över att de har lyssnat på sig själva. Jag vill mest av allt att de ska, så mycket de förmår, våga prova sina drömmar och visioner i livet. Här och nu så är det ju det här livet en har. Att leva det så fullt som möjligt är viktigt.
Jag försöker numera också stärka dem i att försöka prioritera hälsan och ett liv i sund balans. Det beror så klart på mina egna erfarenheter av att inte ha gjort det. Erfarenheten av att har bränt ut mig och den långa vägen tillbaka till hälsa. Erfarenheten av att uppleva att hjärnan inte fungerar som tidigare, att orken inte fungerar som tidigare, att det begränsar livet. Att det tar långt tid att hämta tillbaka det, om det alls är möjligt. Så jag pratar med dem om hur viktigt det är att ha en rimlig nivå på olika saker i sitt liv. Hur ohjälpsamt det kan vara att sträva efter perfektionism i allt i livet. Att försöka hitta en sund balans kring arbete/skola, träning, socialt liv och återhämtning. Betona hur viktigt det är att försöka hitta en sund balans och inte ägna tolv timmar av dygnet till arbete eller skola, hela tiden. Ingenting är viktigare än hälsan. Utan den finns inget liv.
Numera är mina barn bättre på det än vad jag är, för det mesta. De gör planeringar som innefattar alla olika delar så att veckan har en hyfsad balans. Sedan är det ju inte alltid så enkelt ändå. Det kommer ibland saker emellan eller en har olika deadlines som en måste hålla. Men i det stora hela så är det bra att försöka hålla den balansen så gott en kan. Just nu jonglerar två av mina vuxna barn flera saker som de vill. De vill satsa på sina egna projekt samtidigt som de arbetar med annat eftersom det behövs en försörjning. Det ställer ännu högre krav på balans. Så de har avsatt tid för olika saker under veckan och försöker hålla balansen genom att hålla sig till sitt veckoschema. Inte jobba längre för att bli färdig eller för att det är så intressant med ett visst projekt för då blir resten lidande. Inte ta på sig för mycket andra jobb och gå för mycket in i det för då försvinner tiden till de egna projekten. Ibland kanske det pendlar stort men efter en tid så tror jag att de på det här sättet kan hitta sin balans. Finjustera när de märker om det inte fungerar. En får prova sig fram till hur det fungerar bäst för en.
Om en har visioner och mål för saker i sitt liv så tror jag att det är hjälpsamt att på det här sättet hitta strategier till att avsätta tid för de olika delarna och samtidigt avsätta tid för annat som behövs för ett hållbart liv. Att jonglera flera saker samtidigt kan annars lätt ta en bort från det man helst vill för att man inte har en tidsplan eller plan för hur en ska arbeta för nå dit en önskar.
Just nu är jag själv i ett läge där jag har visioner och egna mål kring hälsan och livet. Samtidigt ska en sorts rehabiliteringsplan upprättas där jag hittar till ett fungerande yrkesliv. Min ork ska räcka till både ett yrkesliv och ett liv i sund hälsa och balans. Till ett privatliv med glädjeämnen och återhämtning samtidigt som jag arbetar. Förra gången jag efter sjukskrivningen gick tillbaka till jobbet så fanns ingen balans. Orken räckte enbart till att jobba. Jag vet nu att det inte fungerar. Så jag behöver själv vara noga med att hitta en rimlig balans i livet samtidigt som jag hoppas att de som är med om att ta fram min rehabiliteringsplan också ska se att det behövs en balans om det ska bli hållbart i längden. Annars kommer jag förmodligen att trilla dit igen.
Mina barn lär mig så mycket! De är kloka, roliga och utmanar mig i mina invanda tankemönster och sätt att vara. Många gånger har jag varit pinsamt okunnig men trots det haft en vilja att försöka lyssna och förstå. De är en stor rikedom. Och ibland så kommer saker tillbaka till mig som jag själv har försökt ge mina barn. Kommer tillbaka i form av att de fixar det som jag inte fixat än och de blir mina nya förebilder. Jag älskar dem så mycket och är så stolt över dem. Just för att de är precis så som de är. Alla tre är olika varandra men också lika. Unika var och en. De berikar mitt liv på så många sätt!
När ingenting är säkert…
”Trust the wait.
Embrace the uncertainty.
Enjoy the beauty of becoming.
When nothing is certain, anything is possible.”
Att lita på väntan. Att omfamna det ovissa. Att njuta av det vackra i att bli till. När ingenting är säkert så är allting möjligt.
Att leva i ovisshet om hur framtiden kommer gestalta sig är en utmaning. Att leva i ovisshet kring hur ekonomin ska gå ihop är en ännu större utmaning. Ändå, efter allt som varit och alla utmaningar så infinner sig stunder av inre ro. Av acceptans. Av att jag står mitt på ett stort fält där ingenting är säkert, inga tydliga vägar syns, och ändå någonstans inombords känner att jag är på rätt plats just nu.
Jag vet att jag inte kan gå tillbaka. Det har jag provat. Jag vet bara att jag kan gå framåt och försöka skapa ett nytt liv. Jag är inte densamma som tidigare. Det är som om de partiklar som utgör mig har skiftat frekvens. De upplever och är annorlunda än förut. Något absolut har hänt. Och förändring av det yttre är nödvändig och drivs av den jag har blivit. Det låter flummigt och underligt. Men jag hittar inga andra ord för det.
Och mitt i allt ovisst är jag viss om att något nytt är nödvändigt. Ett annat liv. Hur det kommer se ut är ovisst och osäkert men innebär också att allt är möjligt.
Jag känner stundtals den där lilla förnimmelsen av att eftersom ingenting är säkert så är allt möjligt. Det ger en försiktig känsla av hopp.
Resan fortsätter!
Idag startar jag upp min blogg här! Det är snart ett och ett halvt år sedan jag gjorde uppehåll i mitt bloggande. Jag hade nyss börjat arbeta heltid igen efter en längre sjukskrivning och rehabiliteringsperiod. Det gick ungefär i två månader innan jag kraschade igen. Utmattningssyndrom igen. Jag har förstått att det inte är ovanligt att man trillar dit igen. Men jag tyckte nog att jag verkligen gjort allt jag kunnat för att hitta och använda verktyg för att bygga upp mig själv. Under tiden jag gjorde det så skrev jag om det i den blogg jag då hade på blogg.se. Det mesta av det jag skrev då har jag nu flyttat hit för att ha bakgrunden med mig. Det går att hitta i arkivet.
Under den tid som har gått sedan dess har jag enbart fokuserat på att återigen försöka bygga upp mig själv. Det har tagit längre tid den här gången. Jag är fortfarande sjukskriven på heltid. Förra gången ville jag komma igång så fort som möjligt. Ingen annan runt mig visste ju heller hur mycket tid jag kanske skulle ha behövt för att bygga upp mig mer stabilt. Kunskapen kring utmattningssyndrom är inte särskilt stor i samhället. Eftersom vi människor är olika, lever olika typer av liv och också reagerar olika på livets påfrestningar så finns det förmodligen inte en mall som passar alla. Därför får vi alla prova oss fram.
Det jag gör nu är att prova mig fram. Försöker hitta i att bygga min hälsa på en så stabil grund som möjligt. Jag har med mig mycket kunskap från förra gången. Kunskap och erfarenhet. En erfarenhet är att inte stoppa in för många saker för snabbt. Hur gärna jag än vill så behöver jag gå sakta framåt när jag lägger till nya saker i livet. Fortfarande vet jag vilka ingredienser jag behöver i mitt liv för att må så bra som möjligt. Men det tar tid att få in dem i livet och lägga en fast grund där de ingår naturligt. Ingredienserna för ett hållbart liv för mig har jag klart för mig. Jag känner mig själv och det jag vet att jag behöver leva. Men att veta och att kunna genomföra är inte alltid samma sak. Det kan ta olika lång tid att bygga.
Så här på bloggen fortsätter jag nu min resa. Min resa i att bygga upp min hälsa och mitt liv med hjälp av olika verktyg och strategier. Jag delar med mig av erfarenheter, min vardag, men samlar också på de saker som jag vill öva på och som jag försöker använda mig av i mitt liv för att må bra. Ni som följt mig tidigare kommer känna igen er. Men bit för bit hoppas jag att jag ska kunna skriva om nya vägar framåt.
Det jag vet nu är att det hjälper inte att enbart bygga upp sig själv för att komma tillbaka till en arbetssituation som inte har förändrats. Det räcker inte att ha hittat egna strategier och verktyg när situationen runt omkring fortsätter på samma vis. Arbetsplatser och hela samhället behöver uppgraderas mot hälsa. Hälsan är grunden för varje enskild människas liv men också för hur samhället i stort kan fungera. Om inte en hälsosam och stabil grund finns så rasar till slut hela bygget.
Min resa nu handlar alltså inte enbart om min kropp och mitt inre liv utan också om hur jag ska bygga ett yttre liv som fungerar på ett sätt som stödjer min hälsa. Vilka vägar behöver jag ta? Vad behöver jag leva för att må så bra som möjligt? Därför kommer bloggen att ha ett innehåll som handlar om byggstenar för ökad hälsa såväl som att fundera över olika typer av livsstil. Jag tänker att bloggen kommer att utvecklas utefter var jag själv befinner mig och de saker som intresserar mig att undersöka. Välkommen att följa med!
Läkande Liv 