Vaknade av mig själv innan alla andra. Gjorde iordning min frukost som bestod av gårdagens middag och bryggde kaffe. Satte mig i kökssoffan vid fönstret och smakade på maten. Andades. Tittade ut genom fönstret på hur träden vajade kraftigt i vinden och på hur deras skuggor spelade på husfasaden mittemot. Axlarna sjönk ner en bit och jag tänkte på hur vackert det var. Kände glädje i hur något så vanligt, något jag ser varje morgon, kan vara så vackert.
Vanligtvis, de senaste månaderna, så brukar jag plocka fram mobilen vid frukosten och läsa nyheterna där. Titta in kort på Instagram och sedan fundera över allt jag vill och måste fixa. Men idag kom tanken upp i mig att det är här och nu som gäller. Om jag vill känna mig levande och fylld av liv och glädje så är det här och nu. I att lägga märke till de små, små sakerna som skänker glädje och välbefinnande just här och nu. Det vet jag ju egentligen redan men ändå hamnar jag så lätt en bra bit ifrån det jag inuti vet. Sporadiskt kommer jag tillbaka till det igen. Kanske är det ett första steg? Att bli medveten om att det är så och sedan försöka hålla kvar det längre och längre stunder?
För mig innebar det nu vid frukosten att jag kände smakerna mer i det jag åt, kände värmen från kaffekoppen mot mina händer och njöt av att betrakta världen utanför mitt fönster. Jag både tänkte och kände att jag är tacksam över att få äta god, näringsrik och bra mat som ger mig byggstenar till att bygga hälsa. Det var min första medvetna tanke kring tacksamhet och uppskattning idag.