Livsstil · Utmattning

Rensa ut, förändring och acceptans

Orken smyger sakta tillbaka igen. Den kommer inte med dunder och brak. Igår eftermiddag kunde jag märka en liten skiftning. Det verkar som just sömn och vila utan sinnesintryck var det som behövdes. Det behövdes flera dagar. Men att orken i alla fall kommer lite i taget känns positivt. Då trillade jag inte helt tillbaka. Kroppen visade bara tydligt att jag gick för fort fram.
Idag skiner solen in genom fönsterna. Lyser upp alla högar av böcker och saker överallt. De saker som legat kvar efter att tjejerna bytte rum och hela huset hamnade i kaos. När orken nu kommer tillbaka ska jag försöka ta lite i taget. Så att det till slut blir klart.
Jag bor i en liten trea med kokvrå. Jag och mina två tonårstjejer. De har varsitt sovrum. Jag sover i bäddsoffan i vardagsrummet. Det fungerar bra. Lägenheten är ljus och fräsch. Just ljuset är viktigt för mig. Och utsikten från fönstret mot landet därbortanför.
tea-plantation-3358870_640
Där ser jag dimmslöjor samlas på kvällen och solen färga himlen röd. Där syns trädens mörka silhuetter mot himlen. Det är den lilla skärva av längtan till landet och naturen som förgyller min vardag. Så därför trivs jag här. Min lilla lägenhet är mysig och den har skapat en närhet mellan oss som var bra efter skilsmässan. I vardagsrummet bor och lever vi.
Det lilla rummet rymmer matsal, bibliotek, tv rum och sovrum. Det är där vi umgås, spelar spel, pratar, skriver, surfar, ser film, läser, gör läxor, lyssnar på musik, diskuterar, myser, äter, fikar, busar med katten. Det är i det rummet vi lever den mesta tiden.
Det vi brottas med är att få plats för allas tillhörigheter. Det finns få garderober och skåp. Liten yta gör det svårt att få rum med fler förvaringsmöbler. Det blir snabbt rörigt. Det kan också skapa en känsla av stress. När det blir för mycket.
Ändå är jag en person som tycker om att det syns att levande människor bor i huset. Jag vill inte ha det kliniskt. Och trots att jag ibland kan känna en längtan efter ett avskalat zenliknande hem så är det inte riktigt jag. Jag tycker om färger och kan blanda rätt friskt. Och jag gillar när det blir mysfaktor i mitt hem. Möbler, saker som jag tycker om, bilder på de jag älskar, böcker, färger, ljus, filtar, kuddar, tyger.
Problem uppstår när det blir för mycket saker. När det inte längre får plats. För jag behöver också lite luft. Lite mellanrum att andas och leva på. Just nu är det alldeles för lite mellanrum och alldeles för mycket saker som inte får plats. Då tynger de. Därför vill jag rensa ut. Jag vill bara omge mig med sådant jag älskar, uppskattar och använder.
Men att rensa tar tid. Det tar kraft. Därför går det väldigt långsamt just nu. För jag behöver ta lite i taget för att inte köra slut på orken. Jag som i grunden har varit en person som kör järnet tills det är klart har väldigt svårt att ha tålamod med att ta det bit för bit. Jag har alltid kört på utan att lyssna på om jag orkat eller inte. Allt eller inget. Så att det blir färdigt.
Jag får verkligen jobba med mig själv att stå ut. Att acceptera att det är så här nu. Att jag inte längre kan göra som förut. Att något absolut har hänt som gör att jag framöver måste lära mig hantera saker på ett nytt sätt. Att stå ut med känslorna av frustration och att jobba med skamkänslorna. Försöka hitta till en acceptans av den jag är nu och jobba med att minska på mina egna höga krav på mig själv.
Livsstil · Utmattning

Något absolut har hänt

Tröttheten sitter i. Sova och återhämta mig är det enda nu. Jag vill inte gå tillbaka där jag var. I utmattningen som gjorde mig helt utslagen. Jag vill gå framåt mot ökad hälsa. Bara jag kan ta hand om mig. Bara jag vet hur det är. Den som inte har varit i det här själv kan inte riktigt sätta sig in i hur det är. Vidden av det och hur det påverkar allt.
Min törst efter mer information och mer kunskap har ökat. Jag vill förstå hur det här fungerar. Jag vill veta om det är normalt. Jag vill ha svar! Jag vill ha kunskap som gör att jag kan skapa ökad hälsa. Svaren hittar jag inte i sjukvården. Jag hittar den inte hos försäkringskassan. Inte hos någon instans som är de som fattar beslut om mig.
Men det finns de som har mer kunskap. Alla de som har en egen erfarenhet av det här. Där hittar jag igenkänning och känner att jag kan andas. Att det jag upplever är en naturlig del i utmattningssyndromet. Att det inte är konstigt.
Jag har också beställt några böcker nu om utmattningssyndrom på olika sätt. En av dem är skriven av en läkare på stressmottagningen. Jag ser fram emot att få dem. Att kanske hitta förståelse för mig själv och det som hänt och händer. Att få veta hur jag kan ta mig framåt.
Jag läste en artikel om det här där Dan Stiwnes, docent i psykologi vid Linköpings universitet, uttalat sig. Några rader gick rakt in i mig.
”Något absolut har hänt och livet kan aldrig bli detsamma.”
”En fas i livet är över och en ny har börjat. Man måste blicka framåt.”
Många pratar om att det är väldigt svårt att gå tillbaka. Man behöver gå framåt mot något nytt för man själv är inte riktigt densamma. Man fungerar på ett nytt sätt nu. Man måste fungera på ett nytt sätt nu. För att inte riskera att trilla dit igen.
Fortsatt vila och återhämtning nu. För alla sinnen. Nästa vecka kanske orken har kommit tillbaka lite mer igen.
Utmattning

Balansera på gränsen igen

Hemma. Har sovit. Var så intensivt trött idag. Nära gråten på jobbet. Så fina kollegor. Kärleksfulla och omtänksamma.
Jag balanserar på gränsen igen. Gränsen för vad jag orkar. Ska det vara så? Jag vet inte hur det ska vara under fasen att börja jobba igen.
Nu har jag jobbat i en månad. Tröttheten har funnits med hela tiden. Och det är ingen överraskning. Det förstod jag att så skulle det bli. Det är en stor skillnad på att vara hemma och att vara i barngrupp på förskolan.
Men den här veckan ökade jag på timmarna på jobbet, upp till 50 procent. Efter två dagar däckade jag. Igår var min lediga dag. Jag vilade och sov större delen av dagen. Inga ljud och ingen yttre stimulans. Ingen tv och inga böcker. Orkade inte. Bara vila.
Så idag när jag vaknade var jag fortfarande lika trött. Ungefär som när man har en influensa i kroppen. Lika svag och trött i kroppen och själen känner jag mig. Gick hem lite tidigare. Åt mat och somnade.
Nu har jag vaknat igen men är lika trött. Ska det vara så? Är det en del av processen? Blir det bättre? Eller behöver jag färre timmar på jobbet under längre tid för att bit för bit vänja kropp och själ. Så att orken får chans att byggas upp. Inte rasa.
Samma frågor. Om och om igen. Kanske får jag svar hos läkaren på tisdag. Vill jobba och engagera mig men orkar inte. Känns nästan löjligt att kunna bli så trött av så lite. Men kroppen lever ett eget liv. Bortom vad jag tänker att den borde fixa.
Just nu upptar det hela mig. Tröttheten. Men förhoppningsvis kommer snart en ny morgon när fokus kan vara något annat.
Utmattning

Hämta lite kraft i här och nu

Kaffet värmer gott ända ner i magen. Den lite bittra smaken och doften fyller sinnena. Gör att jag känner mig lite mer levande.
Idag krävdes en stor kraftansträngning att ta mig upp och göra mig klar. Känner frustration över att inte ha någon ork.
Är det här en normal reaktion på att jobba igen efter en lång sjukskrivning? Eller är det så att det blev för mycket på för kort tid? Skulle jag må bättre av att ha färre arbetstimmar under en längre tid innan jag trappar upp?
Känner mig utlämnad till andras tankar om hur det borde gå till och vad man borde orka. Funderar över varför man inte vet mer om det här inom sjukvården när det har funnits i många år nu?
Idag känner jag mig tillbaka i den där utmattningen som jag var i för tre månader sedan. Trots att jag igår hade en ledig dag. Känner mig lika trött idag som igår.
Frustration. Sorgsenhet. Jag var ju på bättringsvägen. Går det nu bakåt igen? Eller är det en normal process?
Hur tar jag mig igenom dagen? Jag måste ju ta mig igenom dagen. Försöka hålla ut. Kanske, kanske det är så det ska vara? Att det ändå på sikt ska bli bättre?
Fokusera igen på här och nu. Kaffet. Doften. Smaken. Värmen. Vila just nu. I det som är här och nu. Det är det jag kan göra. Det är där jag kan styra lite grand. Hämta lite kraft i här och nu. I det lilla. I det enkla.
Livsstil · Utmattning

Bara vara

Idag blev inget gjort. Inga böcker kom tillrätta i bokhyllan. Ingen bättre ordning här hemma. Väldigt lite göra idag.
Jag tillbringade dagen precis som vår lilla Lo. Ihopkrupen i soffan. Vilade, och sov också en stund.
Bara vara. Utan ljud. Utan tv, radio, musik. Tystnad. Inte läsa. Ingenting. Bara vara. För orken räckte inte till mer.
Framåt sena eftermiddagen röjde jag undan lite disk. Läste någon annans blogg om processen att komma tillbaka till jobb efter utbrändhet.
Om hur man får återhämtning. Inte bara sova och vila är återhämtning. Även fylla på med sådant som ger energi.
Men när man är så intensivt trött känns det inte som om det finns något som kan fylla på energin. Då blir man irriterad till och med på katten när det känns som om hon kräver uppmärksamhet. Så då är det verkligen sova och vila som gäller.
För några veckor sedan var jag där. Redo att börja fylla på lite i taget. Började med små steg. Men nu känns det som om jag klivit tillbaka igen. Tröttheten har ökat. Energin som börjat komma tillbaka försvinner mer och mer.
Jag vill orka göra lite mer. Vill orka göra sådant som kan ge påfyllning. Vill sätta lite guldkant på vardagen. Om än på enkla sätt. Som barnen och jag gjorde en helg för ett bra tag sedan. Egyptisk afton med beduinkänsla och Egyptisk mat.
Tänk vad lite filtar, schalar, tyger och kuddar kan göra. Plötsligt var vi i tältet i öknen. God linssoppa som jag ätit i Egypten. Så enkelt och så mysigt. Glädje i vardagen. Påfyllning. Men just idag orkade jag inte göra alls. Bara vara.
Livsstil · Utmattning

Brinna för utan att brinna ut…

En dag emellan är det idag. En ledig dag mitt i veckan. Två dagar jobb och sedan ledig följt av två dagar jobb. För att få en återhämtningsdag och orka. Jag är tacksam över att jag har det så. Annars hade jag förmodligen inte orkat arbeta hela veckan utan kraschat de sista dagarna. Två dagar efter varandra är ändå på gränsen för vad jag orkar.
Det som kräver mest är att vara i sammanhang med mycket sinnesintryck.  Mycket ljud, mycket liv och rörelse och att förhålla mig till flera människor på en gång i samtal och samvaro. Huvudet tar stopp. Det blir svårare att tänka och fokusera. Svårare att följa en röd tråd och att minnas. Tröttheten sprider sig i hela mig.
Så att vara i barngrupp på förskolan är egentligen det som är mest krävande. Om jag hade haft ett kontorsjobb där jag kunde ta en uppgift i taget i en miljö utan så mycket ljud och rörelse runtomkring så skulle jag förmodligen orka bättre. Inte bli lika trött lika snabbt. Om jag mötte en människa i taget i samtal eller en grupp vuxna i lugnare möten under en del av en dag så skulle jag förmodligen fungera bättre. Men så ser inte min verklighet ut just nu. Därför blir jag intensivt trött redan efter en förmiddag på jobbet.
Jag tycker om att jobba med människor, stora och små. Jag gillar mötena och att få syn på den andra människan. Vara närvarande, lyssnande och upptäcka den andre. Kanske kunna följa en bit på vägen i utforskande och utveckling.
Jag är intresserad av miljö och relationer. Kommunikation människa till människa men också mellan miljö och människa. Jag tycket om att hjälpa andra att växa i självkänsla och självförtroende och genom det blomstra. Genom växandet i självförtroende och självkänsla vågar många ge mer av det de har att bidra med till andra. Det sprider härliga ringar.
Jag brinner för just de sakerna. Växande, utveckling, relationer, kommunikation, hälsa, människor och miljö. Och jag brinner för det både när det gäller barn och vuxna. Det är också det jag ständigt läser och lär mig mer om. Det är det jag skriver om. Det är det som fyller mig. Ger meningsfullhet.
Men hur fortsätter jag nu? För att göra de saker jag älskar och som engagerar mig utan att brinna ut? Och var gör jag det? I vilka sammanhang? Dessa saker funderar jag mycket på.
Idag blir en dag av återhämtning. Lugn takt. Utan ljud. Bara jag och katten hemma. Kanske flytta böckerna från golvet till bokhyllan? De har legat där sedan vi började röja och möblera om. Orken har inte räckt till att fixa här hemma när jag jobbat. Får se hur det blir. Behöver lyssna på kroppens behov. Men kanske lite i taget. Balans mellan att göra och att vara.
Livsstil · Utmattning

Intern kurs i självkännedom

Igår lyckades jag ta lite i taget i röjningen här hemma. Promenera en stund. Se ett avsnitt av en serie ihop med dottern. Röja lite till. Fixa middag och koppla av i soffhörnan. Jag gjorde så som jag behöver lära mig. Att ta lite i taget. Få påfyllning emellan. Vila emellan. Inte köra järnet och sedan stupa.
Så det finns en hel del kvar att göra här hemma innan det är i ordning. Men så får det vara nu. En balans i hur mycket jag gör så att jag mår bra. Till slut blir det ju ändå klart. Bit för bit.
Nu frukost och en bra start på dagen.
Jag behöver ordentligt med påfyllning och bra energi för att orka. Idag ökar jag på mina arbetstimmar.
Målet är att ha ork både att jobba och fungera hemma. Att ha ork kvar att fixa mat eller annat. Helst så småningom också orka hålla igång någon form av träning för kroppen. Orka träffa vänner och släkt ibland. Orka hitta på något kul emellanåt.
Innan min sjukskrivning skalade jag bort mer och mer eftersom jag inte orkade. Till slut var det bara jobba och sova. Orkade inte ens prata i telefon.
Under sjukskrivningen var det bara vila och återhämtning större delen av tiden under fyra månader. Efter det började jag sakta komma igång lite mer. Energin ökade lite i taget de sista två månaderna.
Nu känns det som att ha tagit flera steg bakåt med orken. Nu när jag börjat jobba igen. Men jag hoppas att det bara ska vara för att det är ovant. Att energin ska öka allteftersom igen. Under tiden behöver jag finna balans på olika sätt i att lyssna på kropp och själ.
Jag går en intern utbildning i självkännedom. Den är livsviktig för att bli återställd och må bra.
Nu är frukosten snart uppäten. Fokus på några saker i mitt liv som jag är tacksam över och uppskattar. Sedan iväg till jobbet.