Hemma. Har sovit. Var så intensivt trött idag. Nära gråten på jobbet. Så fina kollegor. Kärleksfulla och omtänksamma.
Jag balanserar på gränsen igen. Gränsen för vad jag orkar. Ska det vara så? Jag vet inte hur det ska vara under fasen att börja jobba igen.
Nu har jag jobbat i en månad. Tröttheten har funnits med hela tiden. Och det är ingen överraskning. Det förstod jag att så skulle det bli. Det är en stor skillnad på att vara hemma och att vara i barngrupp på förskolan.
Men den här veckan ökade jag på timmarna på jobbet, upp till 50 procent. Efter två dagar däckade jag. Igår var min lediga dag. Jag vilade och sov större delen av dagen. Inga ljud och ingen yttre stimulans. Ingen tv och inga böcker. Orkade inte. Bara vila.
Så idag när jag vaknade var jag fortfarande lika trött. Ungefär som när man har en influensa i kroppen. Lika svag och trött i kroppen och själen känner jag mig. Gick hem lite tidigare. Åt mat och somnade.
Nu har jag vaknat igen men är lika trött. Ska det vara så? Är det en del av processen? Blir det bättre? Eller behöver jag färre timmar på jobbet under längre tid för att bit för bit vänja kropp och själ. Så att orken får chans att byggas upp. Inte rasa.
Samma frågor. Om och om igen. Kanske får jag svar hos läkaren på tisdag. Vill jobba och engagera mig men orkar inte. Känns nästan löjligt att kunna bli så trött av så lite. Men kroppen lever ett eget liv. Bortom vad jag tänker att den borde fixa.
Just nu upptar det hela mig. Tröttheten. Men förhoppningsvis kommer snart en ny morgon när fokus kan vara något annat.
Läkande Liv 