Livsstil · Utmattning

Sömn, arbete och stora projekt

Jag har börjat vakna tidigt igen och kan inte somna om. Så var det innan min sjukskrivning också. Sömnen tog ett tag att få ordning på. Efter fyra månaders sjukskrivning började jag sova bättre. Utan att vakna på natten eller tidigt, tidigt på morgnarna med tankarna snurrande och stress i bröstet.
Problemet när jag nu börjar vakna tidigt igen är att jag blir trött fortare på dagen. Sömnen är viktig för återhämtningen. Det är det som läkaren verkade tycka var viktigast att få ordning på först. Jag hoppas att det bara är tillfälligt nu. Att det blir bättre igen.
coffee-690349_640
Igår blev det förändring här hemma. Ommöblering och mina tjejer bytte rum. Saken är den att när man i en liten lägenhet börjar förändra och fixa på ett ställe så blir det en kedjereaktion. Alla andra områden i huset påverkas. För att fixa det ena måste man fixa det andra, som i sin tur påverkar det tredje. Så till slut står man där med röra och kaos i hela bostaden.
Vi lyckades få någorlunda ordning i deras rum igår. Men nu är resten kvar. Så idag blir det också en hel del att fixa här hemma. Så att det går att vara här. Så att det blir en viss grund. Sedan får det bli att fixa resten lite i taget. Just nu blir jag nöjd bara det blir beboeligt igen.
Veckan som kommer ökar jag min arbetstid till 50 %. Så den veckan blir det fokus på vila när jag kommer hem. Har jag en hyfsad ordning som grund så kan jag släppa och koppla av när jag behöver det. Därför blir det idag en dag av att skapa en hyfsad grund.
Det där att ha en balans i det man gör under en dag är inte så himla lätt. Enligt den KBT behandling jag deltog i så skulle man försöka dela upp saker att göra i hanterbara delar. Ta en sak i taget och också se till att få påfyllning genom att göra sådant man tycker om. Detta tillsammans med återhämtning skulle kunna vara en bra balans. Det tror jag är jättebra. Men hur gör man när man har satt igång ett projekt som växer över ens huvud?
Jag borde vara vis av erfarenheten och veta att det knappt går att ändra en sak i mitt hem utan att det blir nödvändigt med total makeover. Så nu får jag helt enkelt gilla läget och stå ut med kaoset ett tag. Försöka fylla på och återhämta mig ändå. Med kaoset runtomkring. Dela upp resten i hanterbara delar och ta en liten bit i taget. Från och med nu.
Utmattning

Att hålla emot…

När man som jag har varit utbränd och nu är på väg att må bättre så uppstår en del tankar kring hur jag nu ska förhålla mig i livet. Jag vet att jag själv har lätt att säga ja och lätt att engagera mig. Jag vill ofta mer än jag orkar. Och jag vet att jag har höga krav på mig själv.
De höga kraven på mig själv har jag fått verktyg och strategier att jobba med eftersom jag deltog i en KBT behandling i just detta. Men det är ett pågående och fortsatt arbete att inte hamna i det igen. I de gamla mönsterna.
Men hur är jag på jobbet nu? Hur mycket eller hur lite ska jag engagera mig? För att må bra. Vad ska jag säga ja till och nej till? Hur blir jobbet roligt och meningsfullt utan att jag sliter ut mig? Var hittar jag balansen och kan må bra på jobbet?
frog-1339892_1280
När ingen annan kan hjälpa en att sortera i det här och skapa en arbetsmiljö som fungerar på ett bra sätt så måste jag själv hela tiden vara uppmärksam. Hålla tillbaka. Trycka ifrån. Sätta gränser. Backa. Och det är krävande. Betyder det att det är dags att gå vidare? Att det blir svårt att må bra där jag nu är? Att det inte blir bra för mig och min hälsa i längden? Jag vet inte.
Just nu försöker jag hitta mina egna signaler. Märka var mina gränser går. Lära mig att lyssna inåt innan jag går igång och tar i för mycket. Så kanske är det för tidigt att veta om det kan fungera på det jobb jag har? Men det är krävande att känna att jag måste bevaka mina gränser och hålla emot.
Hålla emot mot mina egna impulser att säga ja och gå igång med engagemang som kör slut på mig. Hålla emot mina impulser när jag vill men egentligen inte orkar. Hålla emot mina impulser när jag ser kollegor som också går på knäna. Mina behov eller deras? Varför ska jag behöva välja? Vad är det för sorts arbetsplats som gör att jag måste välja?
Finns det en framtid där när det känns som om det är jag som måste hålla emot för att inte återigen hamna i utmattning? När flera medarbetare blir utbrända och balanserar på gränsen undrar jag varför förändring inte sker på organisationsnivå? Varför lägger man problemet och lösningen på den enskilde när allt fler inte håller?
Visst ligger en del i den personlighet jag har. Mitt engagemang och mina krav på mig själv. Men det är ju inte den enda faktorn. Och till slut har man på arbetsplatsen inte kvar något engagemang eller några engagerade medarbetare. För de flesta måste hålla emot för att orka.
Tankarna går i mig kring det här. Svårt att hitta svar och lösningar. Men även här fungerar jag som jag alltid gör. Många tankar och processer inom mig. Många försök till att skapa förändring inom mig men också omkring mig. Men när jag når en punkt när det inte går att förändra längre där jag är och på det sätt jag behöver för att må bra så blir det dags att gå vidare. Då behöver jag ett nytt sammanhang för att må bra. Riktigt där är jag inte än. Men det verkar som om det är dit jag är på väg.
Livsstil

Formatering i det inre och i det yttre

Rensa ut. Skala bort. Få luft. Just nu känner jag ett starkt behov av det. Det känns som om livet är överbelamrat. Jag behöver utrymme. Mellanrum. Att kunna andas. Kunna tänka. Kunna skapa.
När det inre behöver utrymme så behöver det yttre livet också det. Åtminstone är det så för mig. När det inre känner stress för det ena efter det andra då blir behovet av att rensa ut och förenkla livet stort. På alla plan.
Det känns som om mitt inre håller på med en stor rensning ifrån det gamla. Försöker plocka bort det som inte fungerar och börja tänka och leva annorlunda mot förut. En sorts ny formatering av den inre hårddisken. Steg för steg.
När jag varit utmattad och sjukskriven så har orken inte funnits till mer än det allra nödvändigaste. Så mitt hem har blivit allt mer överbelamrat. Jag bor ganska litet och när det då samlas för mycket saker så krymper utrymmet mer och mer.
Nu när jag fått tillbaka lite mer ork så kliar det i mig att rensa i mitt hem. Men orken är fortfarande väldigt begränsad så det blir inga stora saker. Jag behöver ta lite i taget. Dela upp. Så att jag inte kör slut på mig själv. Men även här är viljan lätt större än orken. Jag vill. Jag känner det som om jag inte står ut om jag inte får det gjort.
Jag vill få bort allt som bara ligger och inte används. Jag vill spara bara de saker som jag eller barnen älskar eller behöver. Vinden behöver tömmas. Jag behöver att vinden töms. För ro inombords. Jag vill inte bära runt på sådant som inte ger energi och liv längre. För jag vill känna mig levande och lätt. Vill kunna leva, andas och blomma nu.
Jag vill kunna packa ihop de saker jag värdesätter och behöver och ha möjlighet att flytta när jag vill. Utan att behöva flytta med mig ett förråd. Utan att då i den stunden behöva rensa. Jag vill ha enbart det jag behöver och det som jag använder och tycker om.
Men behovet stannar inte bara vid det. Jag känner ett intensivt behov av förnyelse också. Att byta ut det gamla, förnya och få in ny frisk energi. Byta ut alla tavlor och bilder på väggarna. Ha nya färger i min inredning. Möblera om. Ta bort och ändra. Skapa lite mer rymd och luft trots att det är trångt.
Det inre och det yttre i mitt liv är inne i förändring. Och de går lite i otakt. Det är en process av genomgripande förändring av mitt liv. Det gamla är slut nu. Jag vill bara ta med det som känns viktigt och sedan avsluta och gå framåt mot något annat. Mot ett nytt liv och nya skapelser som bygger ett annat liv. Det liv som redan finns inom mig. Mitt inre är redan där på många sätt men det yttre ligger efter.
Det är just så all förändring i mitt liv har gått till. När det inre skriker efter att det yttre ska hålla jämna steg med den förändring som äger rum då blir det till slut omöjligt att inte sätta bollen i rullning även i det yttre.
I fortsättningen av mitt liv vill jag ha ett lite lättare bagage. I mitt inre har jag kommit en bra bit på den vägen. Nu ska det yttre snart få följa. Så att jag kan leva det viktiga. Det jag vill och värdesätter. Det finns fler områden i det yttre som behöver förändring. Men ett steg i taget är enda vägen dit.
Utmattning

Trött igen…

Intensivt trött efter två och en halv timmes arbete. Hur är det möjligt? Hur kan man bli trött bara av att vistas tillsammans med andra människor? På förskolan? Det känns liksom ofattbart och konstigt. Men så är det.
På väg hem i bussen, vid lunch, höll jag nästan på att somna. Huvudet känns dubbelt så stort. Tomt. Jag kan inte fokusera eller följa en tråd i ett samtal. Orkar inte. Kan inte. Fastän jag vill. Fastän jag verkligen försöker.
Och om en vecka ska jag öka från 25 % arbete till 50 %. Hur kommer det att vara då? Tidigare sa läkaren att jag behövde få vila och återhämtning. Att mitt huvud och min kropp behövde det för att läka. Till slut blev jag bättre och orkade lite mer.
Så nu efter sex månaders sjukskrivning har jag börjat jobba. 25 % bara. Och återigen orkar jag knappt stå upp och laga mat här hemma. Vill bara sova. Vila. Så vad betyder det? Behöver huvudet precis som innan vila och återhämtning fortfarande? Eller blir det automatiskt så att huvudet efter en viss tid kan öva upp sin ork och sin förmåga att fungera igen?
Jag vet inte. Jag vet bara att jag vill må bra. Jag vill ha ork och energi. Jag vill kunna göra allt jag älskar. Jag vill kunna jobba. Jag vill ha en bra ekonomi. Och jag gör allt jag kan komma på för att kunna må så bra som möjligt.
Jag har förändrat kosten så att magen och kroppen mår bättre. Jag övar mig i mindfullness och olika tankeverktyg för att inte ställa för höga krav på mig själv. Jag promenerar utomhus för att jag mår bra av det. Åtminstone gjorde jag det innan jag började jobba igen. Nu orkar jag inte, återigen. Jag försöker lyssna på kroppen och själen så mycket som möjligt. Men det räcker inte fullt ut.
Jag behöver acceptera att det är så här det är just nu. Att orken fortfarande inte hållet jämna steg med viljan. Men vad jag undrar är just nu om det kommer att bli bättre? Går det att öva upp orken medan man jobbar när man har varit i ett utmattningssyndrom? Går jag rätt väg i ett tillfrisknande genom att jobba och öka min arbetstid trots att tröttheten är så stor?
Läkaren verkar i alla fall tänka så. Arbetsgivaren också. Så då är det nog så. Eller?
Om två veckor är det nytt läkarbesök. Då ska jag ställa lite fler frågor. Men just nu kan jag mest bara vila.
Jobba och sedan vila. En dag i taget. Det blir nog bättre.
Kost

Kropp och själ

Att må bra handlar ju om både kroppen och själen. Man behöver lyssna på båda och göra vad man kan för att de ska må så bra som möjligt. Jag fyller 50 år nästa år och mitt mål är ju att må bra i kropp och själ länge, länge. Jag vill kunna göra allt jag älskar att göra. Leva, upptäcka, dansa, vandra, paddla och kanske lite längre fram kunna leka med barnbarn.

Ett steg i den riktningen har varit att ta de tecken min kropp ger mig på allvar. I många år har jag haft en krånglande mage. Det senaste året värre än tidigare. Huden fick plötsligt psoriasisliknande utslag som läkaren inte visste vad de var. Min arm började värka och det visade sig att jag fått tennisarm. Symptom på symptom.

I januari bestämde jag mig för att försöka ändra på vad jag äter. För att undersöka om det kan göra skillnad. Jag började äta autoimmun kost. Det innebär att man utesluter flera matvaror som man eventuellt kan reagera på. Efter en tid på den kosten märker man om man mår bättre. För mig blev det en skillnad. Framför allt blev magen bra. Från att ha haft problem med magen i större delen av mitt liv, till en lugn mage som fungerar.

Det är enkel mat. Kött, fisk, grönsaker, frukt och bra fetter. Minus vissa saker som man utesluter under en tid och sedan undersöker om man tål.

vegetables-1212845_640

Nu när jag mår bra ska jag sakta börja introducera några av de matvaror som jag har avstått ifrån. En sak i taget för att kunna utvärdera hur jag tål varje sak. Till slut når jag fram till en kost som jag vet att jag tål och mår bra av. Och då vet jag vilka matvaror det är som jag ska avstå ifrån för att må riktigt bra.

Jag kan varmt rekommendera Karl Hultén som skriver om det här på http://karlhultén.se
Han har själv använt sig av det här för att bli symptomfri från en autoimmun sjukdom och nu jobbar han med att hjälpa andra i sin kostomläggning. Han är en av dem som har inspirerat mig.

Vi är inte alla lika. Därför kanske ett sätt att leva eller äta inte passar alla. Jag tror att man måste hitta det som fungerar för en själv. Det man trivs med och mår bra i. Man får prova sig fram helt enkelt. Och så måste man ju känna att man vill ändra något annars går det inte. Motivation till förändring och att ha nått till en punkt när det inom en inte finns någon annan väg än att ta itu med det.

I många år har jag haft människor omkring mig med kunskap kring kost och hälsa, bland annat min mamma. Men det i sig skapar ju inte förändring. Lika lite som att läsa böcker skapar förändring. Kunskap är bra och en grund till förändring. Men förändring sker inte förrän man nått en viss punkt. När det är näst intill oundvikligt.

Så har det varit för mig åtminstone. Inom områden som har känts svåra att förändra. Inom flera områden i livet. Allt ifrån att bryta upp ifrån relationer till att byta jobb. Man behöver nå en punkt då det inte känns som om det finns något annat än att förändra. Och den punkten nådde jag i januari kring min kost och hur jag mår i kroppen.

Nu flyter det på ganska bra med maten. Det har blivit en vana. Nästa steg är att ta hand om kroppen genom träning. Men eftersom jag lätt gör allt eller inget och när det blir allt så kraschar det så håller jag nu på att lära mig att ta en sak i taget. Låta en sak få etablera sig ordentligt innan jag börjar på en ny sak som är stor för mig.

Men snart kommer jag att skriva om mina första stapplande steg i träning av kroppen på olika sätt. Så den här bloggen kommer inte längre bara handla om det mentala och själsliga utan om helheten. Hela kroppen och själen behöver ju må bra. Och det här året har för mig sitt fokus i hälsa. Att må bra. För att kunna göra allt jag älskar. För att långt fram i tiden ha kraft och energi att hoppa i lövhögarna med barnbarnen.

Så nu lägger jag en ny grund för min framtid. För mitt liv. När grunden sedan är på plats och flyter på så blir det dags för nya steg framåt i livet. Och då kommer jag nog att skriva om det också.

Sinnesfrid

Tacksamhet

Att regelbundet påminna sig själv om vad man uppskattar i sitt liv är ett enkelt sätt att uppleva glädje på. Det är något som jag har märkt gör skillnad i mitt liv. När jag varje morgon ägnar en stund åt att verkligen känna glädje och uppskattning och tacka för några saker i mitt liv så känner jag mig oftast gladare och mår bättre. Det hjälper mig också att få syn på de små saker i livet som är en glädje, men som vi kanske tar för givet. En god kopp kaffe och en tonfiskomelett på morgonen till exempel.
Jag strävar efter att varje morgon skriva ner minst tre saker som jag är tacksam över i mitt liv. Finns det mer som jag vill skriva så gör jag det. Det blir en bra start på dagen. Då lägger jag medvetet fokus på det som redan finns i mitt liv och på det som jag uppskattar.
Innan min sjukskrivning brukade jag ofta gå till jobbet på morgnarna. Det tog ungefär 45 minuter. Då försökte jag också använda tiden till att känna glädje och tacksamhet över det jag såg och upplevde på vägen. Då blev det en närvaro i upplevelserna samtidigt. Jag kände mig mer levande. Upplevde med glädje duggregnet mot ansiktet och kände tacksamhet över att vara frisk och stark och kunna gå. Kunna uppleva allt det fina längs vägen. De dagar som jag gjorde det här kände jag oftast en ökad känsla av glädje och energi. Och jag kände mig mer glad över det liv jag har här och nu.
leaf-1001679_1280
Det betyder inte att det inte finns saker jag vill förändra. Det betyder bara att det blir en ökad balans i hur jag mår inombords. Istället för att älta och vara upptagen av allt som inte fungerar och alla brister som finns i mitt liv så valde jag under dessa stunder att fokusera på det som faktiskt var bra i mitt liv.
För att orka och kunna förändra behöver man ha ork, kraft och energi. Om man då dränerar sig själv från morgon till kväll med att älta bekymmer och jobbiga relationer så tappar man till slut energin och orken att förändra. Det börjar lätt kännas hopplöst och omöjligt när man inom sig radar upp allt dåligt som händer. Så jag tror på att medvetet försöka fylla på sig själv med glädje och energi för att både må så bra man kan här och nu och för att ha tillräcklig kraft att ta de steg man kanske behöver för att förändra.
Jag tror inte på att skyla över allt negativt med positivt tänkande. Ibland behöver man gå in i sina jobbiga känslor och reda ut saker. Man behöver också, tror jag, acceptera att allt inte är på topp alltid. Tillåta sig att känna sina känslor av sorg och frustration. Acceptera att livet är på det sättet. Och sen ta nya tag och gå vidare. Men jag tror också att många av oss har lätt att fastna där. Att fortsätta älta och gräva ner oss. Att klaga över hur andra beter sig, över samhället, politiken, chefen, partnern och allt som uppstår i livet. Och det leder oftast inte oss framåt i livet. Det gör bara att vi mår dåligt.
Därför tror jag på att en väg bort ifrån det är att någon gång under dagen tänka på de saker som vi verkligen uppskattar att ha i våra liv. Verkligen känna känslan av glädje över det. Då fyller vi på oss själva med ny kraft. Då påverkar vi vårt eget liv och mående på ett sätt som gör skillnad.
Sinnesfrid

Nukär

Det är lätt att dagarna fylls av allt man vill hinna med. Mycket i livet handlar om att göra och prestera. Det kan gå så långt att man inte kan tillåta sig själv att sitta ner och koppla av. Att tillåta sig själv återhämtning regelbundet är något som vi ofta skjuter framför oss. Jag ska bara…
Återhämtning kan vara mycket. Det kan vara att göra sådant som ger glädje och energi. Det är inte alltid passivitet som är den enda källan till återhämtning.
Men om det nu är så att vi aldrig eller väldigt sällan tillåter oss själva att bara vara? Är det inte då lättare att vi tappar bort oss själva och våra inre behov? Att vi till slut inte minns vad vi själva behöver för att må bra? Att vi låter livet fara iväg slumpmässigt utan att vi egentligen styr dit vi vill?
tea-381235_1920
Jag har genom åren haft mina downperioder. Perioder då jag inte orkat vara igång mer. Då har jag landat i soffan och inte orkat göra något. Ägnat en helg åt att bara kolla på serier och slappa. Och så har jag samtidigt känt mig som en sämre person för att jag inte orkat. För att jag inte är igång och fixar och donar utan låter helgen gå utan att göra något.
Så läste jag ett blogginlägg hos en annan bloggare. Esmaralda. Det handlade just om det här att vi ibland hamnar i downperioder. Och om man gör det tillfälligt, ibland, så tyckte hon att man ska tillåta sig att gotta sig i det. Gotta sig i att kolla på serier, film, läsa, äta choklad eller vad man nu gör. För ibland behöver vi det. För att få återhämtning. Vi ska inte få panik eller känna skuld utan tillåta oss det då.
Och det gick rakt in hos mig. Jag har haft mina tillfälliga downperioder men alltid känt skuld eller skämts över dem. I själva verket har det ju varit kroppens och själens sätt att säga åt mig att nu är det dags att ta hand om dig. Inte fortsätta prestera och göra. Utan bara vara ett litet tag. Och jag vet ju att efter ett par dagar brukar jag vara uppe igen.