Blogg · Sinnesfrid · Utmattning

Realistisk oro

Stormen och regnet väckte mig tidigt idag. Men det var okej för jag hade lagt mig tidigt igår. Lite extra trött efter två dagar av möten kring min hälsa och rehabilitering. Mötet igår gick bra. Så bra man kan förvänta sig i den här situationen. Så bra man kan förvänta sig när mötet planerades in med extremt kort varsel. Kort varsel innebar att alla som hade behövt vara med inte kunde vara där. Så resultatet blev att tid för ett nytt möte har bokats då alla ska vara med. Mötet igår förde ändå det positiva med sig att det klargjordes vilka möjliga vägar framåt som kan finnas. En diskussion om vilken av dem som skulle vara bäst för mig ledde fram till en slutsats. Det är den slutsatsen som nu inte kan sättas i verket förrän alla inblandade kan vara med i ett nytt möte och fatta beslut. 

Ibland är det frustrerande när människor omkring en gärna vill tro att man själv som sjukskriven inte vill komma tillbaka till ett yrkesliv. Jag vill. Men jag behöver ha ett yrkesliv som håller. Så rehabiliteringen behöver vara inriktad mot att hitta ett hållbart alternativ för mig att arbeta under tiden som jag också bygger upp min hälsa. Jag vill inte hamna i utmattning en tredje gång. Jag vill bygga en hållbar hälsa och sedan kunna leva ett fungerande liv.

nature-3061486_1920

Men om inte andra aktörer som har hand om min rehabilitering ger mig möjligheterna att arbeta på ett hållbart sätt så blir det näst intill omöjligt. Det jag vill säga är att vi som är sjukskrivna i mångt och mycket är tvungna att lägga vår framtid i andras händer. Om vi inte har lyxen av att ha så pass goda ekonomiska förutsättningar att vi själva kan bestämma. Då är det viktigt att de händerna är extremt kompetenta och vet vad som krävs. Att de har kunskap om vår sjukdomsbild, resurser att hitta lämpliga vägar och tar tag i de bitar som är deras ansvar. Men tyvärr är ofta okunskapen stor. Okunskapen kring utmattning är ett problem och fördomarna är många. Ibland tar olika aktörer heller inte sitt ansvar på allvar utan drar ut på tiden eller försöker skjuta över det på någon annan.

deadline-2636259_1280

En del har svårt att förstå min oro kring allt det här. De tycker att vi i Sverige inte har någon anledning att oroa oss för vi har ju alltid allt vi behöver. Därför borde jag vara mer realistisk och tänka annorlunda. Om min oro och stressnivå skjuter i höjden på grund av att jag oroar mig för dessa saker så är det mig det är fel på. Då måste jag ändra på det sättet att tänka eftersom det i princip är påhittad oro. Hur får man någon att förstå som inte är intresserad av att lyssna? Någon som inte själv varit i min situation? Någon som aldrig har upplevt hur det är att inte kunna betala sina räkningar eller vara tvungen att inte betala dem för att kunna köpa mat.

Det finns så många i vårt samhälle som hamnar mellan stolarna och inte får den hjälp de skulle behöva. Det finns många som slåss för sina rättigheter och är nära att hamna på gatan för att de inte kan fixa sin ekonomi. Det är inte sant att vi i Sverige alltid är så skyddade och trygga. Vi var kanske det förr, men inte längre. Många lever i sin egen värld av hur verkligheten ser ut, utan insikt i hur det ser ut på riktigt för väldigt många. I det frodas också fördomarna.

Så min oro är inte orealistisk. Och min stress kring ekonomin är verkligen inte heller orealistisk när jag varje månad som sjukskriven inte kan betala alla mina räkningar och kämpar för att få ihop det med matkostnaderna. Om man själv inte varit där kanske det är svårt att förstå. Men de som har hand om vår rehabilitering borde ha en större kunskap, insikt och framför allt ett empatiskt sätt att bemöta människor på. Det är tyvärr inte alla som har det. 

Jag skriver själv en hel del om tankens kraft och att fokusera på det vi mår bra av på olika sätt. Det tror jag på. Det är hjälpsamt. Men det betyder inte att man alltid kan gå runt i livet utan motgångar, känslor av oro, sorg eller stress. Livet pågår och det händer saker som vi inte alltid har kontroll över. Visst kan vi i mångt och mycket försöka jobba med oss själva och försöka hantera motgångar vi möter. Men vi är inte helt befriade från ”negativa” känslor. Det är en del i att vara människa. Vi skulle inte frivilligt stoppa in handen i eld och tänka att om jag bara tänker positiva tankar och andas så gör det inte ont och skadar mig inte. Vi är människor som tänker och problemlöser för att undvika den där elden eller något annat som kan vara potentiellt riskfyllt för oss. Det är naturligt och viktigt. Man behöver skilja på adekvat oro och oro som man skapar utan att det nödvändigtvis är sant. 

cropped-zen-2040340_1920.jpg

Det kanske är så att jag oroar mig i onödan. De scenarier som jag målar upp har ju inte hänt än. Då är det definitivt knasigt att ta ut det i förskott. Men att logiskt tänka det är skilt från att faktiskt uppleva det rent känslomässigt. Jag vet att jag mår bättre om jag styr mina tankar mot annat som är bra och som jag mår bra av här och nu. De strategierna använder jag dagligen. Men när jag går runt i ovisshet kring min framtid och ska beskriva för andra eller för någon som är inblandad i min rehabilitering hur mina tankar går och hur jag mår så är det ett faktum att jag har en gnagande oro som ligger där eftersom jag inte vet hur mitt liv ser ut om en månad. Att då bli bemött med att det är dig det är fel på och du borde ändra på ditt sätt att tänka är både okänsligt och kränkande. 

En del i min friskresa innefattar att hitta ökad sinnesro genom mindfullness och medveten närvaro. Att finna ökad sinnesro genom acceptans och att uppskatta de små glädjeämnena i livet. Att arbeta med mina tankar på olika sätt är verktyg som jag har funnit hjälpsamma. Men att tro att man kan gå genom livet utan att känna oro, rädsla, sorg eller stress är orealistiskt. Att tro att tuffa omständigheter inte ska beröra och ibland skaka om en rejält är orealistiskt. Konsten ligger snarare i att så småningom använda sig av strategier att ta sig upp igen.  Kanske bearbeta, arbeta med och hitta verktyg som tar oss framåt. 

Jag fortsätter min egen friskresa i allt det här. Försöker balansera i att ta hand om mig på alla de sätt jag kan samtidigt som jag ska förhålla mig till alla runt omkring och alla som är inblandade i min rehabilitering. Det är ett äventyr och en process. Men jag tror på mig själv och min förmåga att till sist nå fram till ett friskt och hållbart liv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s