Jag brukar säga till mina barn att jag ska leva minst tills jag är 116 år! 🙂 Ett friskt liv resten av livet, med start nu. För att öka den möjligheten, i den delen av tillvaron som jag själv har makt över, så finns det vissa saker att tänka på. Här och nu är mitt mål att öka min hälsa och bli fri från utmattningen. Att bli frisk och ha energi. Det finns så mycket jag vill leva och göra! Därför slår jag mig inte till ro och väntar på sjukvården eller forskningen. Jag utforskar själv och provar på mig själv.
Just nu pågår den egna forskningen via autoimmun kost och genom att följa program i Utmattningsskolan som Lena Holfve har skapat. Det som är gemensamt för dessa är att komma tillrätta med inflammation och sådant som skapar ohälsa i kroppen som kan ha olika orsaker. Gå till grunden med dem, hitta orsaker, åtgärda dem och hitta till en kosthållning som bygger upp kroppen med optimalt med näring. Hitta sådant jag inte tål och utesluta det så att det inte triggar inflammation. Genom det här har jag möjlighet att lägga en mer stabil grund i min kropp för hälsa. Läka mage, tarm och kroppen i sin helhet så att den kan ta tillvara all den näring som jag sedan tillför.
Egen forskning pågår också via olika sätt att hantera stress. Olika strategier som jag använder regelbundet eller som jag provar för att se om de hjälper mig. Jag forskar också kring olika typer av livsstil. Vilken livsstil och sätt att leva mitt liv är mest optimalt för att jag ska må bra? Det är grunden. Plattformen för att sedan kunna verka utåt och bidra till andra. För att sedan landa i frågor som går utåt. Vilken livsstil kan bidra till andra? Vilken livsstil är inte bara bra för mig utan även för samhället i stort? Frågor som handlar om meningsfullhet och att bidra till andra.
Att röra på mig är ytterligare en faktor som jag vet är viktig. Hittills har det mest betytt promenader. Orken har ännu inte kommit dithän att jag får ihop något mer. Men jag hoppas på att mina andra strategier om ett tag ska kunna lägga en bättre grund för att energin och orken ska öka något. Promenader är inte att förakta. De är bra. Men jag vet att jag skulle behöva lite annat också. Och det kommer så småningom bit för bit.
De flesta har nog hört talas om de blå zonerna? Det är områden i världen där människor lever längre än på andra ställen. Dessutom lever friskare i högre utsträckning. De har studerats och utifrån det har slutsatser dragits kring vilka som är de gemensamma faktorerna.
Alla lever relativt lugna liv, utan så mycket yttre stress. De lever ute på landet eller i mindre samhällen där tempot är lugnare. Där har de också en social gemenskap och fler nära relationer. Dessa två är några faktorer som anses viktiga. I vårt samhälle lever vi allt längre ifrån det här. Vi bygger ett samhälle som bränner ut barn och ungdomar redan i skolan. Samhället bygger också på att de flesta måste bo i stan för att ha jobb och försörjning. På arbetsplatserna söks personal som ska kunna hålla många bollar i luften samtidigt och som ska trivas när det är fart. Individuell lönesättning bidrar också till att varje arbetare ständigt behöver gå utöver sitt yttersta för att få en löneökning eller få chanser att avancera. Samhällsekonomin bygger på konkurrens som påverkar alla människors liv. Både i skola och arbetsliv. Det genomsyrar allt.
I de blå zonerna finns en känsla av meningsfullhet i människors liv. Det anses också vara en faktor till hälsa och långt liv. Det kan handla om andlighet, religion eller annat. Att känna att livet har en mening utöver en själv är nog viktigt för de flesta. Om det inte finns så tror jag att det är viktigt att försöka finna den. Inte ge sig förrän den finns. Ofta verkar det även finnas ett större socialt engangemang i dessa zoner. Det är ju något som kan göra livet mer meningsfullt för de flesta. Att känna att vi bidrar till andra. Bidrar, hjälper, stöttar, bygger upp, lyfter och har omsorg om andra. En ekonomi och ett liv som handlar om att bygga hållbara relationer både i smått och i stort. Jag tror att orken till det och viljan till det ökar om vi lever liv som inte är så stressfyllda och hela tiden balanserar på gränsen till vad vi orkar med. Hela samhället skulle ha nytta av ett skifte mot ett samhälle som mer sneglar på värdena i de blå zonerna. Istället för att fortsätta på inslagen väg och ständigt ligga steget efter och desperat försöka döva alla symptom medan människor inte blir friskare.
Människorna i de blå zonerna rör ofta mycket på sig. De arbetar med kroppen. Vandrar, arbetar i trädgård eller i jordbruk större delen av sin dag. Så inte nödvändigtvis högintensiv träning med massiv styrketräning utan en mer lågintensiv daglig rörelse. Lite grand som stenåldersmänniskan. Det som vår kropp är skapad för.
Maten de äter i de här zonerna är till stor del växtbaserad men innehåller också kött, fisk, baljväxter och fett i huvudsak i form av olivolja eller animaliskt fett. Det verkar vara störst betoning på grönsaker och örter av olika slag. I Okinawa kunde det se ut så att de varje dag fick i sig minst 18 olika örter. Den animaliska maten och fett fanns där, men i betydligt mindre mängd än grönsakerna. Olika former av fermenterad mat äts också i de här zonerna vilket kanske bidrar till goda tarmbakterier som påverkar kroppen på ett bra sätt. Paleokosten och livsstilen verkar vara ganska bra i linje med det här men det finns säkert andra fullgoda varianter också.
Att odla sin mat själv i stor utsträckning som de gör i de här zonerna gör också att de förmodligen har grönsaker med ett högre näringsinnehåll samt i princip inga tillsatser. De verkar heller inte överäta, utan äter en måttlig mängd av det mesta. De får inte i sig stora mängder socker eller tillsatser som vi andra får via maten vi köper i affären. De sötsaker som äts verkar vara honung och frukt.
Jag känner nog att jag genom den väg jag går just nu ökar mina chanser att bli frisk och också ökar mina chanser att leva ett friskt och bra liv tills jag är minst 116 år 🙂 Men än är det en bit kvar. Jag är bara i början av min resa. En dag i taget. Ett steg i taget.
Etikett: Må bra
Skapa vägen genom att gå den.
Idag känner jag nytt liv i mig lite grand. Oron över hur min framtid ska formas finns där framför allt när jag vaknar på morgonen. Men jag använder de strategier jag har för att låta orostankarna flyta bort så mycket jag kan. Vänder fokus mot här och nu allt vad jag förmår. Och så dyker det ganska ofta upp saker som inspirerar mig. Bit för bit hittar jag då tillbaka till lite mer liv igen. Det kan vara mina barn som står för inspiration och klokskap, en vän eller familjemedlem. Men det kan också vara något jag läser som ger mig det där lilla extra som ger en ton av hopp och glädje.
Ibland undrar jag vad det är för mening med all kamp i livet. Allt är ju inte en kamp men ibland blir saker så övermäktiga att det känns så. Men så får jag ibland en glimt av ett lite större perspektiv och hittar en sorts meningsfullhet mitt i alltihop. Jag tror att de svårigheter jag går igenom på något vis kommer generera något som kan vara till nytta. För mig och om jag har tur även för andra. De tankarna håller jag fast vid så ofta jag kan. Inspiration och glädje kan komma ur så många olika källor. Det är trots allt en rikedom att bli medveten om alla små möjligheter till glädje och kärlek i livet. Det är ju sann rikedom.
Om jag kan vara mitt uppe i alla svårigheter, vakna med oro på morgnarna och ändå hitta glädje, kärlek och rikedom i livet genom små källor i min vardag så är jag nog rikare än de flesta. Det är trots allt något stort som jag får med mig ifrån det här. Så idag känner jag en glädje och ett hopp inför framtiden igen. Oavsett hur det ser ut det närmaste året så kommer det att bli bättre så småningom. Det har jag en tro på därför att jag vet vilka vägar jag vill gå framöver. Och även om det tar tid att ta mig dit jag vill så kommer jag att gå de vägarna på de sätt jag kan. Varje dag tar jag ett litet steg. Till slut har jag skapat vägen genom att gå den.
Räkna de lyckliga stunderna…
När du kommer hem från jobbet, skolan eller var du än har tillbringat din tid, vad är det då du berättar om? När du möter din partner, vän eller någon annan och de undrar hur din dag har varit, vad svarar du då? Vilka saker väljer du att först berätta om?
Det var en litet klipp av Olof Röhlander som jag såg på Instagram igår som satte igång de tankarna. Han uppmanade till att alltid räkna de lyckliga stunderna först. När vi ska summera året så tyckte han att det är en god idé att börja med att räkna upp de lyckliga stunderna.
Jag funderade på det och mina tankar gick i banorna om vilka tankar jag vill vara kvar i när jag slutat min uppräkning. Ska jag börja med de lyckliga stunderna och sedan gå över till de stunder som varit olyckliga? Vilka tankar är det då som dröjer sig kvar? Vilka känslor? Vill jag avsluta dagen med de olyckliga stunderna i huvudet? Borde det inte vara tvärtom i så fall?
Men efter en stund så insåg jag att poängen förmodligen är att om vi börjar med de lyckliga stunderna så kanske vi också kan se de mindre lyckliga i ett annat ljus. Kanske de heller inte upplevs lika olyckliga längre? Kanske de istället kan börja betraktas som något annat? Som utvecklingssteg eller läromästare i våra liv? Jag vet inte. Jag undersöker i mig själv om det kan vara så. Och om vi börjar med de lyckliga stunderna så skapar vi en vana att se dem, att leta efter dem och lägga märke till dem. Det påverkar oss förmodligen till att känna oss lyckligare överlag.
Utifrån det gick tankarna till vad vi uttrycker till andra. När vi berättar för andra om vår dag. När någon frågar om hur vi haft det. Ibland kanske vi säger bra för att det är det som de flesta gör. Döljer hur det egentligen känns. Eller så berättar vi exakt hur vi upplevt dagen och hur vi mår. Det kanske beror på vem vi pratar med?
Att kunna berätta på riktigt hur vi mår och hur vi upplevt vår dag är viktigt i nära relationer tycker jag. Men jag undrar också om vi av vana ibland radar upp allt som gick fel, de underliga och jobbiga möten vi haft med andra eller alla motgångar som uppstått under dagen? En vana kring vad vi först berättar när vi kommer hem. Ett vanlig sätt att prata om dagen, livet och oss själva ihop med andra. Jag vet inte ifall det är så för dig. Jag rannsakar mig själv och funderar på hur jag gör.
Tänk om jag alltid skulle ta för vana att börja med att berätta om det positiva som hänt under dagen? Tänk om jag skulle ta för vana att börja med att berätta om det som fungerade bra och de möten som gick bra. Att alltid ha som vana att starta med det. Undrar om det skulle förändra något?
Hur skulle kommunikationen då se ut när vi kommer hem? Skulle den påverka oss och de andra på något annat vis? Vi behöver ju inte förneka det jobbiga eller avstå att berätta om det utan bara starta med att berätta om det som varit bra. Kan det göra någon skillnad? Vad tror du? Kommer energin i dig själv eller i de andra kännas annorlunda då? Hur skulle det se ut i familjen, i vänkretsen och på arbetsplatsen om vi alltid startade med det som var bra? Det kanske är värt att undersöka?
Beslut som formar livet
Hur kommer livet se ut om tio år? Var kommer jag då att befinna mig? Vad gör jag och vad lever jag då? Var bor jag och vilken resa har jag gjort innan dess? Just nu har jag en bild av hur jag vill att det ska vara. Under de sista åren har den bilden klarnat alltmer. Resan dit kommer ur vad jag gör varje dag. Kommer ur vilka vägar jag kommer välja att ta. Kommer ur vad jag gör just nu idag. Just i denna stund. Varje stund och varje dag. Just nu. Och just nu. Just nu kan jag göra val som tar mig vidare i min resa. Ibland kanske valen inte är lätta att göra. Ibland kanske jag väljer något som tar mig på andra vägar. Då kan det vara bra att emellanåt stanna upp och fundera över vart den här vägen tar mig. Ska jag justera eller fortsätta?
För ungefär tio år sedan levde jag ett annat liv. Jag var gift och hade ett annat hem. Barnen var fortfarande ganska små, min äldsta hade nyss fyllt tonåring. Jag arbetade som lärare i skolan. Ett arbete jag haft sedan jag gick min utbildning. Bakom mig låg år av studier ihop med ett liv som småbarnsförälder. Ett liv som varit rikt och härligt men också tufft på olika vis. Ungefär då, för tio år sedan, valde vi att skilja oss. Det blev flytt till annan bostad och ganska snart byte av arbete. Fokus framför allt annat var att få ekonomin och livet att gå ihop som ensamstående.
De senaste tio åren har jag skilt mig, bytt arbete två gånger och varit långtidssjukskriven i två perioder. Jag har arbetat hårt. Engagemanget har varit stort. Pedagogiskt utvecklingsarbete har legat mig varmt om hjärtat. Att skapa något bra i skola och förskola har varit en stark drivkraft. Livet kretsade kring barnen, jobbet och ekonomin. När jag började känna av att jag inte mådde riktigt bra så försökte jag lägga till olika saker som skulle fylla på mitt må bra konto. När inte det hjälpte så minskade jag det mesta runtomkring för att orka. Minskade på sociala kontakter och alla aktiviteter som inte hade med barn och arbete att göra. Jag tänkte att det skulle hjälpa. Om bara det här ordnar sig så blir det bättre sen… Men det ordnade sig aldrig. Det fanns alltid mer som behövde göras. Det tog aldrig slut. Tills jag kraschade i utmattningssyndrom.
De senaste tre åren har varit en annan sorts resa. En resa i att hitta läkande. Att hitta i hur jag behöver leva för att må bra. Att hitta i hur jag har omsorg om mig själv för att hålla. En resa i att prova olika verktyg och strategier för att sedan använda dem regelbundet eller när de behövs. En läkande resa. Ibland två steg fram och ett tillbaka. Mitt i förra resan kom ytterligare en krasch emellan. Nu är mitt mål att skapa mig själv ett hållbart liv. Ett liv där jag mår bra. Det innefattar allt som ingår i livet. Här är jag nu. Mitt uppe i min egen resa i ett läkande liv. Varje dag ett beslut att ta stegen på den resan.
Om tio år, var kommer jag att vara då? Jag kan ju inte säkert veta. Livet tar ju oss ibland på vägar som vi inte kunnat tänka ut i förväg. Men det jag vet är att jag här och nu varje dag ska göra allt vad jag kan för att leva ett läkande och hållbart liv. Det jag hoppas på är att jag kanske i det även ska kunna bidra till andra. Det är min vision om framtiden. De beslut jag tar här och nu, i varje stund och varje dag, är de som lägger grunden för var jag kommer vara om tio år. Var vill du vara om tio år? Vilka beslut tar du här och nu, i varje stund och varje dag som kan ha potential att ta dig dit? Beslut som formar ditt liv genom den resa de tar dig på.
Din påfyllning idag
Utrymme för de egna tankarna att spela fritt ett tag. Tystnad runtomkring en stund. Tända ljus och svag gryning. Kaffekoppen som värmer i händerna. En skön start på morgonen. Att få det ibland är påfyllning.
En kväll med härliga filmer, spänning eller skratt spelar ingen roll bara det är något jag gillar. Avkoppling utan alltför mycket djup är också påfyllning. Allt behöver inte vara djupt eller komplicerat för att vara värdefullt. Ibland finns det så mycket snobberi i det här. Välj det du mår bra av.
Umgänge på olika vis med de jag tycker om är påfyllning. Som utmattad får jag lära mig hur ofta, hur många åt gången och på vilket sätt som fungerar utan att göra mig uttröttad. Det kan ta lite tid att hitta i det. Ibland väljer jag att utmana mig lite grand och testar om gränsen har flyttats. Någon gång ska den göra det.
Vandra ute i naturen och ta in allt det vackra med alla sinnen är massiv påfyllning. Det fyller mig alltid med stor glädje. Till skillnad mot att vara nere i stan, mycket människor och ljud som suger ur mig nästan all energi. Ljud påverkar. Trafik, röster, barn som skriker, gälla skratt, svårt att ta sig fram, ljus som flimrar och växlar, saker som pockar på uppmärksamhet, musik som spelar, tåg med skrikande bromsar. De har sin påverkan. De överbelastar mina sinnen och gör mig intensivt trött.
Vindens sus i träden, ljudet av regnet mot luvan, knakandet av kvistarna jag trampat på och däremellan tystnaden som nästan går att ta på. Lugnet. Träden och jag. De har sin påverkan. De fyller på mina sinnen och ger mig energi.
Att hitta sin egen påfyllning och sin egen väg mot läkning och hälsa är viktigt. Viktigt för att förebygga innan vi blir sjuka. När vi väl blivit sjuka blir de några av de viktigaste saker vi kan fokusera på. Nu är det en ny morgon. Hur stödjer du din hälsa idag? Vad fyller på dig?
Verktygslådan
När stressfyllda tankar, oro och rädsla väcks så är det en signal om att ta hand om oss på olika sätt. Först och främst kolla av om oron och rädslan är sann och verklig. Behöver vi fly så ska vi fly. Behöver vi skydda oss på olika vis så ska vi göra det. Men om vi upptäcker att oron och rädslan snarare bor i våra tankar och i vårt sätt att måla bilder av verkligheten så kan vi försöka välkomna dem. Välkomna att de dyker upp för då får vi en chans att arbeta lite med dem. Syna dem och kanske befria oss lite ifrån dem.
När vi börjar lägga märke till att våra tankar påverkar oss så har vi kommit en bit på väg. När vi märker att vi genom att tänka på sådant som vi uppskattar och som vi är tacksamma över känner oss lite gladare och får lite mer energi så märker vi att våra tankar har makt att påverka oss. Likadant är det ju tvärtom. Oron och tankarna kring saker vi är arga eller irriterade över kan spelas upp i dialoger inom oss. Om och om igen, timme efter timme och ofta utan att vi är fullt medvetna om det.
När vi börjar märka att vi är inne i en sådan dialog, en berättelse där vi argumenterar och diskuterar oförrätter kring andra, så har vi redan kommit en bit på väg. Att lägga märke till dem är första steget. Vi kan om vi vill börja ifrågasätta om de tankar vi spelar upp inom oss är sanna. Kan vi vara hundra procent säkra på att någon annan tänkt eller menat något på ett visst vis? Kan vi vara hundra procent säkra på att vi uppfattat hela vidden av en händelse helt korrekt? Många gånger upptäcker vi att vi inte är så säkra på det. Det kan ofta finnas en liten, liten möjlighet att vi inte vet hela sanningen. Ändå spelar vi dessa berättelser inom oss. Och mår dåligt över dem. Om och om igen.
Om vi börjar lägga märke till hur de tankarna påverkar oss och får oss att känna så har vi kommit ytterligare ett steg på väg mot läkning. Vi kan känna att vi får ont i magen, i axlarna och spänner käken. Vi kanske lägger märke till att vi andas kortare och mer ytligt. Vi upptäcker att vi känner en massa olika sorters känslor. Kanske sorg, ilska, oro och en känsla av avstånd till den andre. Det i sin tur får oss att tänka vidare om den andre. Dömer och bedömer den andre på olika vis. Avståndet mellan oss växer. Vi skapar kanske rent av det avståndet genom hur vi tänker och de känslor som våra tankar genererar.
Nästa steg är att börja fundera över hur det skulle kännas att möta den andre eller situationen utan de där tankarna. Utan alla berättelser och tankar som vi bedömt och dömt utifrån. Som en blank duk. Om du var helt oförmögen att tänka i de banorna hur skulle det då kännas? Om du mötte personen utan egna bedömande tankar. Bara mötte och lyssnade utan att döma. Hur skulle det kännas då? Ofta kan vi då märka att vi skulle slappna av påtagligt i kroppen, det som gjort ont skulle släppa. Andningen kanske skulle bli djupare och lugnare. Det skulle inte finnas ett avstånd. Ibland blir vi till och med överraskade över att märka att vår egen känsla av kärlek och förståelse skulle öka. Ibland kanske vi skulle märka en stor förändring i hur vi känner oss och ibland en mindre förändring.
Genom att på det här sättet bli medveten om hur tankarna påverkar våra känslor och även våra kroppsförnimmelser så får vi en egen erfarenhet av hur stor påverkan våra egna tankar har. Och vi kanske även märker att vi faktiskt ofta har makt att påverka våra tankar och då även påverka hur vi känner oss. Det kan ibland revolutionera vår värld. Våra relationer kan förändras till det bättre eller så upphör de eftersom de livnärde sig på den dynamik vi varit delaktiga i. Vi ser oss själva och vår egen makt över våra känslor och ytterst vår hälsa och vårt liv. Det kan göra oss mer och mer fria från oro och rädsla. Mer och mer fria från tankar som skapar ett lidande i oss. Vi kanske rent av kan förbättra våra relationer och våra liv. Det frigörs energi som gått åt till oro, stress, rädsla och till alla våra inre berättelser om andra.
Till sist kan vi försöka vända våra tankar och se om motsatsen till våra berättelser kan vara minst lika sann eller kanske mer sann än de tankar vi först hade. Ofta kan det finnas en liten möjlighet att det är så. Att vi inte säkert vet hur någon annan tänkt eller vad de haft för avsikt. Eller kanske vi rent av börjar se att vi själva haft en roll att spela.
Det jag har beskrivit här är ett sätt att arbeta med sig själv som kallas The Work. Det är författaren Byron Katie som upptäckte det här när hon själv mådde väldigt dåligt. Hon byggde upp sin hälsa och sitt liv med hjälp av den här metoden. Det handlar ytterst om att syna sina egna tankar och verkligen undersöka om de är sanna. Att undersöka och se hur de påverkar oss. Att undersöka om vi kan påverka dem och se hur det då påverka vårt eget mående. Under många år sedan dess har hon hjälp åtskilliga människor genom att samtala med dem kring de här frågorna, med den här metoden. Om du vill läsa mer om metoden, om hur Byron Katie själv upptäckte metoden i sitt liv, så har hon skrivit flera böcker om det här. Det går också att hitta henne på youtube där hon visar hur hon samtalar med människor kring det här och hjälper dem. Hon håller workshops och utbildningar i många olika länder. Hon har en hemsida och det finns dessutom en app där du själv kan arbeta med metoden.
Den här metoden är en av alla de olika verktyg och strategier som jag samlat på mig genom åren. Den är otroligt verksam. Vi kan behöva olika sätt för att arbeta med oss själva. Ett mer konkret, handfast arbete i att arbeta med våra tankar och känslor som den jag just beskrivit eller ett lugnare sätt att öva acceptans och låta tankarna passera via till exempel meditation. Vi är också olika och det som passar en kanske inte passar en annan. Jag berättar om de verktyg jag själv provat och provar. På det sättet hoppas jag att du hittar något som passar dig eller söker vidare. Att samla på verktyg kan vara bra. Att ha en verktygslåda full av olika verktyg och strategier. Då kan vi plocka fram dem när de behövs och välja ut ett som passar oss just nu. Vissa kanske finns med oss nästan dagligen under en längre tid för att vi behöver det. En del verktyg behöver vi använda ett tag och öva på för att de ska vara tillräckligt verksamma. Det kan krävas lite tålamod. Men det mesta som vi skapar skapas ju inte över en natt. Vi kan behöva lära oss verktygen och öva på dem innan de kan hjälpa oss att skapa.
Läkning bygger liv
Försoning och acceptans. Att försonas med det som varit och acceptera att jag och alla andra gjorde det vi gjorde. Just där och då gjorde vi det vi kunde utifrån var vi var just då i våra liv. Jag har inte varit perfekt. Mina misstag, saker jag gjort eller sagt som jag önskar inte hade kommit ur mig, är redan gjorda. Andras misstag, saker de gjorde eller sa, är redan gjorda. De går inte att radera ut. De finns där i vårt förflutna. Skaver i oss på olika sätt. Vissa är inte lätta att försonas med. En del känns omöjliga att förlåta. Men bit för bit kan vi kanske bearbeta och lite i taget försonas inom oss själva. Försöka hitta sätt att förlåta oss själva och andra för att kunna fortsätta livet utan att det tynger ner oss och påverkar våra liv.
Ibland får vi gåvan av att uppleva en försoning i det verkliga livet. Någon ger oss upprättelse. Någon möter upp oss i det som varit och vi når en sorts försoning. På något vis. Det kan väcka sorg i oss. Väcka upp för att det sedan ska få läka. Kanske hade vi begravt det och skjutit undan det för att undvika att känna smärtan. Eller kanske trodde vi att vi var färdiga med det. Att vi redan bearbetat det. När vi får chansen att läka gamla sår så ska vi ta dem. För vår egen skull. För att kunna gå framåt starkare och helare. Inte lägga locket på. Ta chansen. Det betyder mycket att få chans att läka och att läkas.
Just nu är det mycket läkning som pågår i mitt liv. På flera plan. Innan det läker så behöver det ibland flamma upp igen på olika sätt för att vi ska få syn på det. Se att vi har läkning kvar att göra. I kroppen och i själen. Det kan vara en jobbig tid. En jobbig process. Men jag tror att det i slutändan blir bra. Läkning behövs för att kunna leva ett hållbart liv. Ett läkande liv bygger på att få chans att läka. Det är inte lätt att välkomna det jobbiga men mitt i alltihop kan jag ibland förnimma att det finns en sorts meningsfullhet i det hela. Jag kan se att det ur detta kan växa något bättre. Läkning bygger liv.
Vad vill du skapa?
Balans mellan visioner och nu. Visionerna är viktiga för mig. De är en drivkraft och en källa till glädje. Det är vår föreställningsförmåga och vårt kreativa sinne som får skapa. Det är glädjefyllt och härligt. Visionerna ger mig riktningen som jag vill gå i. Det måste inte vara ett absolut mål utan snarare en riktning dit jag siktar. Så att jag går dit mitt innersta vill och inte kommer vilse. Inte står där vid livets slut utan att ha försökt göra det mesta av det jag ville.
Nu är den andra balanspunkten. Nu är det enda jag egentligen har. Det är i nuet allt utspelar sig och allt sker här. Det är nu jag lever, inte sen och inte då. Imorgon är alltid ett nytt nu. Varje sekund pågår ett nytt nu. Därför är det viktigt att ha balans. Att inte vara i livet som det var och inte vara i visionerna mer än stundvis. Besöka dem ibland. Men leva här och nu så fullt jag bara kan. Om nu är fyllt av glädje och kärlek, av djup meningsfullhet och liv, så lever jag ju egentligen de yttersta målen med mina visioner. Därför är alltid det viktigaste att ha fokus på nu så mycket som möjligt.
Att uppskatta det som finns nu. Det som omger mig och mitt liv nu. Att leva hälsosamt och i glädje så mycket jag förmår nu. Att vara närvarande i livet här och nu. Att känna kärlek och meningsfullhet här och nu, i det som är. Det är en konst som är värdefull att lära. Om vi går den vägen så tror jag att vi varje dag lever våra visioner i sin essens. Därför vill jag lägga fokus på det fina, på glädjen, på kärleken, på allt det jag vill ska växa. För här och nu skapar jag livet som jag vill leva. Vad vill du skapa?
Naturen är min religion
För mig är naturen en av de största källorna till glädje och inre ro. Tänk att jag som tyckte det var så jobbigt med alla insekter när jag var barn, idag känner den här stora längtan ut i naturen dagligen. Jag kan nog inte påstå att jag älskar insekter fortfarande men jag kan oftast samexistera med de flesta. Jag kan till och med uppskatta en del av dem. Men fortfarande finns det några som jag helst undviker. Trots det så älskar jag verkligen att vara ute i naturen. Vandra eller bara vistas där.
Jag älskar skönheten som möter mig där. Älskar att känna vinden, solen eller för den delen snön. Älskar regnet. Bara jag är rätt klädd så älskar jag att vara ute oavsett väder. Jag älskade att hålla min undervisning ute när jag var lärare. En varm anhängare av att undervisa ute i naturen oavsett ämne. Som förskollärare tyckte jag också om att vara ute med barnen. Jag skulle nog kunna tänka mig att vara utepedagog om jag skulle vara kvar i skola och förskola.
Jag drömmer om att vandra de 80 milen på El Camino. Någon gång ska jag göra det. Att vandra är bra för kroppen men också för själen. Jag laddar alla mina inre batterier då och fyller på glädje och energi. Inget kan få saker i livet i perspektiv som en vandring. Det är den ultimata stresshanteraren. Åtminstone för mig. Ändå har jag inte alltid gett mig ut. Prioriterat bort det i allt annat som känts viktigt. Men alltmer börjar jag inse att naturen är min religion. Den fyller på min själ och ingjuter kärlek i mig. Där möter jag elementen och alla sinnena får sitt. Det finns inget vackrare. Vem kunde tro det när jag var barn? Vem kunde tro att jag en dag skulle säga att naturen är min religion?
Syre är livsviktigt.
Varför är det ofta så att vi prioriterar vår egen påfyllning allra sist? När jag pratar med människor omkring mig så verkar det vara vanligt framför allt bland kvinnor. Andras behov går ofta före. Framför allt när vi fått barn. Det är ofta också då som det av någon outgrundlig anledning är just kvinnor som inte prioriterar sin egen påfyllning. Åtminstone verkar det vara så för väldigt många. Många som innan de fick barn hade en ganska god och jämlik balans i sin parrelation hamnar ändå där till slut. Ibland till förvåning för dem båda.
Jag fördjupar mig inte i varför just här. Det finns så mycket strukturer i vår kultur och i vårt samhälle som vi lever i och där många av de här sakerna på något vis kommer omedvetet. Även när vi aktivt tror att vi försöker skapa något annat. Det finns många förklaringar till det här om du är intresserad av att fördjupa dig mer i det. Men här just nu vill jag egentligen mest trycka på hur viktigt det är att börja lägga märke till varför vi inte mår bra.
En orsak kan vara att vi inte ger oss själva påfyllning i den omfattning vi faktiskt behöver för att må bra. Vi tömmer oss själva i våra jobb och i våra privata liv, i våra relationer och i allt vi behöver fixa och ordna i vår vardag. Visst finns det påfyllning i dessa saker också men vad jag menar är att vi kanske behöver bli lite mer medvetna om att vi många gånger har en balans som pekar på minus.
Första steget är att bli medveten om att det kanske är så att vår trötthet och irritation hänger ihop med att vi inte fyllt på oss själva tillräckligt. Nästa steg är att hitta några saker som fyller på. Några saker i våra liv som vi känner laddar oss med energi och glädje. Sedan behöver vi planera in dem i våra liv regelbundet, så ofta som vi känner att vi behöver. Och helst innan vi känner att vi behöver det. Göra det till en orubblig vana att göra de där sakerna. Se det som en insättning på ett konto för hälsa. En insättning för att i längden orka finnas där för andra och för allt vad livet erbjuder.
Ofta kan vi gå runt med frustration, irritation och ilska som vi riktar både mot andra omkring oss för att vi tycker att de kräver en massa och mot oss själva. Eller att andra suger ur oss vår energi. Att andras behov är så stora att vi aldrig får någon tid över till oss själva. Att vardagens måsten och borden tar över och lämnar ingen tid över. Jag är inget undantag. Så ofta som jag har burit runt på den där irritationen och ilskan inom mig för att jag tyckt att andra borde ändra sig. Eller för att jag själv tycker att jag måste eller borde en massa. Egna krav såväl som andras.
Men vad skulle hända om jag, om vi alla, istället började avsätta tid för påfyllning? Tid som är lika orubblig som en bokad läkartid. Som är lika viktig och som vi organiserar livet runt för att vi måste. Hur skulle det då se ut? Skulle vi då minska vår känsla av irritation, ilska och frustration? Skulle vi då ha mer energi, glädje och kärlek att ge till andra omkring oss? Skulle vi då tycka lite mer om oss själva? Skulle vi då kanske rent av ha mer energi och ork och egentligen bli mer effektiva i allt vi gör?
Jag tänker att när vi själva börjar tänka att det är vårt eget ansvar att ta hand om oss så har vi också makten att förändra vår situation. När vi slutar lägga skulden utanför oss själva och istället försöker hitta sätt att organisera våra liv så att vi tar oss tid för oss själva för att verkligen ägna oss åt att bygga hälsa så växer vi starka. När vi tar makten i att det är vi själva som allra bäst kan fylla på oss med det vi behöver så har vi också bäst chans att faktiskt må så bra vi bara kan.
När vi gör det så kan mötena med andra antagligen bli så mycket bättre. Jag tror att vi alla men framför allt vi kvinnor behöver bli mycket bättre på att fylla på med sådant vi mår bra av och avsätta tid för att bygga vår hälsa och vårt välmående. Vi behöver sluta be om ursäkt för att vi tar hand om oss själva. Det är en förutsättning för att kunna finnas där för någon annan.
Ett av mina sätt att fylla på är att vandra ute i naturen. Det finns nästan inget annat som kan slå det. Ett annat sätt är att umgås med nära och kära eller vänner som jag vet att jag mår bra omkring. Ytterligare ett är att hitta sammanhang där det är nära till humor och skratt. Något som jag också verkligen älskar och som gör mig glad in i själen är att dansa.
Vilka är dina sätt att fylla på? Det kan vara otroligt hjälpsamt att försöka göra en lista som du sedan använder dig av och försöker få in åtminstone några i din vardag varje vecka. Om det inte finns så mycket du kan lista så kanske det kan vara en bra idé att börja utforska vilka saker eller sammanhang som gör att du känner dig påfylld.
Att hitta sätt att fylla på dig själv är livsviktigt. Det är inget vi ska lägga i andras händer eller hoppas på att det någon gång finns tid över för. Det är du själv som skapar det. Det har blivit en av mina uppgifter nu. Att lära mig fylla på mig själv. Genom att ge mig själv syre i livet så kan jag också ge till andra på ett mer kärleksfullt sätt och med större glädje. Med mer syre ökar orken, energin och hälsan. Syre i form av allt det som fyller på mig. Syre är livsviktigt.
Läkande Liv 