Räkna de lyckliga stunderna…

När du kommer hem från jobbet, skolan eller var du än har tillbringat din tid, vad är det då du berättar om? När du möter din partner, vän eller någon annan och de undrar hur din dag har varit, vad svarar du då? Vilka saker väljer du att först berätta om?

Det var en litet klipp av Olof Röhlander som jag såg på Instagram igår som satte igång de tankarna. Han uppmanade till att alltid räkna de lyckliga stunderna först. När vi ska summera året så tyckte han att det är en god idé att börja med att räkna upp de lyckliga stunderna.

Jag funderade på det och mina tankar gick i banorna om vilka tankar jag vill vara kvar i när jag slutat min uppräkning. Ska jag börja med de lyckliga stunderna och sedan gå över till de stunder som varit olyckliga? Vilka tankar är det då som dröjer sig kvar? Vilka känslor? Vill jag avsluta dagen med de olyckliga stunderna i huvudet? Borde det inte vara tvärtom i så fall?

Men efter en stund så insåg jag att poängen förmodligen är att om vi börjar med de lyckliga stunderna så kanske vi också kan se de mindre lyckliga i ett annat ljus. Kanske de heller inte upplevs lika olyckliga längre? Kanske de istället kan börja betraktas som något annat? Som utvecklingssteg eller läromästare i våra liv? Jag vet inte. Jag undersöker i mig själv om det kan vara så. Och om vi börjar med de lyckliga stunderna så skapar vi en vana att se dem, att leta efter dem och lägga märke till dem. Det påverkar oss förmodligen till att känna oss lyckligare överlag. 

Utifrån det gick tankarna till vad vi uttrycker till andra. När vi berättar för andra om vår dag. När någon frågar om hur vi haft det. Ibland kanske vi säger bra för att det är det som de flesta gör. Döljer hur det egentligen känns. Eller så berättar vi exakt hur vi upplevt dagen och hur vi  mår. Det kanske beror på vem vi pratar med? 

Att kunna berätta på riktigt hur vi mår och hur vi upplevt vår dag är viktigt i nära relationer tycker jag. Men jag undrar också om vi av vana ibland radar upp allt som gick fel, de underliga och jobbiga möten vi haft med andra eller alla motgångar som uppstått under dagen? En vana kring vad vi först berättar när vi kommer hem. Ett vanlig sätt att prata om dagen, livet och oss själva ihop med andra. Jag vet inte ifall det är så för dig. Jag rannsakar mig själv och funderar på hur jag gör.

Tänk om jag alltid skulle ta för vana att börja med att berätta om det positiva som hänt under dagen? Tänk om jag skulle ta för vana att börja med att berätta om det som fungerade bra och de möten som gick bra. Att alltid ha som vana att starta med det. Undrar om det skulle förändra något?

Hur skulle kommunikationen då se ut när vi kommer hem? Skulle den påverka oss och de andra på något annat vis? Vi behöver ju inte förneka det jobbiga eller avstå att berätta om det utan bara starta med att berätta om det som varit bra. Kan det göra någon skillnad? Vad tror du? Kommer energin i dig själv eller i de andra kännas annorlunda då? Hur skulle det se ut i familjen, i vänkretsen och på arbetsplatsen om vi alltid startade med det som var bra? Det kanske är värt att undersöka?