Blogg · Livsstil

Min djupaste värdegrund

Att skriva är bland det roligaste jag vet! När jag sätter mig ner vid tangenterna på datorn eller med penna och skrivbok så dröjer det ofta inte länge förrän jag kommer in i ett flöde som känns som om det bär sig själv. Om jag behöver tänka och reda ut saker så är skrivandet mitt allra bästa verktyg. I skrivandet kan både min egen verklighet bli tydligare, finna lösningar och komma framåt som en fiktiv historia växa fram. Jag känner ofta att skrivandet för mig är nära likställt med att andas. Det är där jag andas ut och det är där jag andas in. Det berikar mitt liv på sätt som inte går att beskriva riktigt.

diary-968592_1920

Bloggen ger mig otroligt mycket glädje. Här växer mina strategier och verktyg för hälsa fram en dag i taget. Här kommunicerar jag med andra. Här märks både när det går upp och när det går ner. Så som livet är. Det är inte alltid fantastiskt. Men jag hittar för det mesta vägar upp och vidare. Alla delar av livet behöver få synas ibland. Inte bara de vackra som vi gärna vill visa. Om vi ska kunna skapa närhet och äkthet i våra relationer och interaktioner med andra så behövs hela spektrat.

Alla går igenom sådant som är tufft någon gång i livet. Jag läste hos någon som skriver om psykisk hälsa och ohälsa att alla någon gång i livet drabbas av psykisk ohälsa. Ändå går vi ofta runt och tror att det handlar om en speciell sorts person som är extra skör. Eller så känner vi skam och skuld för att våra liv inte är så perfekta som vi tror att andras liv är. För att vi inte mår bra eller har det bra. Hanteringen av myndigheter eller personer i vår närhet kan på lika sätt förstärka det. För det mesta helt omedvetet.

leaf-3685707_1920

Alla behöver få känna att de är kapabla och kompetenta. Att de har resurser och kapacitet. Uppleva att andra har tilltro till dem.  Att de är värdefulla och har något att bidra med. Både till sig själva och till andra. Jag tror att om vi i hög utsträckning möter varandra på det sättet så växer vi. Till skillnad från om vi ser varandra som sköra och i behov av hjälp. 

Visst ska vi ge hjälp där det behövs. Men då behöver också hjälpen ske på ett respektfullt sätt. En hjälp som inte förminskar eller på något vis omyndigförklarar även om det är i välmening. Jag tror på att i alla lägen försöka fokusera på människors inre resurser. Lyfta människor och ge dem stöd i att tro på sig själva och på sin egen förmåga. Ge dem stöd i att våga utforska nya vägar och våga prova sig fram utan rädsla att misslyckas.

Den hjälp vi väljer att ge, väljer vi själva och ger utan skuld och skam som följer med. Att välja att hjälpa är något fint. Men bara om vi är medvetna om att det är vårt eget val och inte sker med villkor. Att ge hjälp och stöd till andra på vägen att hitta sitt eget fotfäste är något som kan ge båda något otroligt värdefullt om det sker utan förväntningar. Den kärlek som skapas i det är vacker. Då kanske vi vågar släppa kanten och låter livet ta oss framåt på en ny resa även om den är oviss. Så kan magi skapas. Och vi är med om att skapa den magin.

clipboards-924044_1920

Ofta pratar vi om dessa saker när det handlar om barn men sedan kan vi agera helt annorlunda i mötet med vuxna. När jag jobbade i skola och förskola upplevde jag att vi ofta i pedagogiska sammanhang har så kloka idéer kring bemötande och förhållningssätt när det kommer till barn, men sedan kan vi gå utanför rummet och agera mot vuxna på sätt som inte stämmer med den värdegrunden. Vi pratar till exempel om att olikhet har ett värde och vi ska arbeta med detta ihop med barnen. Men hur lever vi det värdet ihop med andra vuxna?

Hur kom jag nu in på allt det här utifrån att jag började med att skrivandet ger så mycket i mitt liv? Jo för när jag skriver, både i bloggen och på andra sätt, så vill jag inte hålla inne med de olika aspekterna av att vara människa och de olika aspekterna av livet. Jag vill dessutom ha äkta relationer i mitt liv. Äkta i betydelsen att inte bara vilja se varandras yta utan också vilja lära känna hela människan och hur livet är för den jag just där och då möter. Vi lär oss själva så otroligt mycket genom att på riktigt möta en annan människa. Det är den bästa skolan i livet. Det finns inget som kan ta oss på en mer fantastisk resa än just det.

forest-1345747_1920

Något av det som engagerat mig allra mest i mitt yrkesliv är just frågor kring värdegrund och kring hur vi får andra att växa, små och stora. Det är verkligen något jag brinner för. Om vi inte vågar vara äkta så har vi heller ingen möjlighet att växa. Om vi inte möter varandra på ett sätt som ger den andre näring att växa på ett respektfullt sätt så kommer vi skapa distanserade relationer.

Det börjar med dig själv. Det börjar med att våga vara äkta med allt vad det innebär utan att för den skull använda andra som soptunnor för allt. Det är inte alltid lätt. Det gör dig sårbar, men det ger dig också en möjlighet att skapa närhet. Jag övar mig i det varje dag med mer eller mindre framgång. För mig är det viktigt. Det är det jag försöker vara i den här bloggen. Så äkta och autentisk som jag kan vara. Genom det kanske jag kan vara till hjälp för andra på deras resa i livet på olika sätt. Jag berättar om min egen resa, mina verktyg och strategier. Fortsätter att i mitt liv försöka lyfta andra och deras inre resurser och till att våga tro på sig själva. Det är min djupaste värdegrund.

Blogg · Sinnesfrid

Kommunikation

Att starta med det som är bra. Tankarna spann vidare på inlägget från imorse. Att starta med det som är bra när vi pratar med andra. Imorse skrev jag om att starta med att berätta om det positiva som hänt under dagen när någon fråga oss hur dagen har varit. 

Det här med kommunikation är inte alltid så himla lätt. Jag är definitivt ingen expert på det ämnet men det intresserar mig. Det är intressant hur vi pratar med varandra. Samtalen med andra påverkar oss ganska mycket. Hemma såväl som på jobbet. 

Hårda, vassa, irriterade ord. Ironiska, milt överseende och förminskande. Kommunikation som vi inte alltid är fullt medvetna om att vi ger ut. Misstro, självhävdelse och konflikt. Eller att vi börjar våra samtal med det vi vill korrigera i den andre. Andras fel och brister. Något vi inte uppskattar. Något som oroar oss. Saker som stör oss och gör att vi pyser missnöje och klagar. Listan kan göras lång.

apple-1475977_1280

Kommunikation sker ju inte heller enbart med ord. Det skiner ofta igenom, det vi känner. Vi kanske försöker kamouflera vår oro eller misstro men den andre märker ändå av den. Tankar inom oss och ord påverkar våra känslor. Känslorna lyser ofta igenom på olika sätt.

Det är många som brottas med kommunikationsproblem. Hemma eller på arbetsplatsen. Även om vi inte känner av så stora problem så kanske vi ändå vill undersöka vad en annan sorts kommunikation skulle kunna ge? Det finns mycket skrivet om olika sätt att kommunicera. Det kan vi alla fördjupa oss mer i om vi vill. Det finns egentligen inga ursäkter att inte göra något åt en dålig kommunikation. Det finns hjälp att hitta. Men kan vi själva ändra på kommunikationen så att det blir en ordentlig skillnad? Behöver vi inte vara med på det allihop i så fall?

Jag tror inte att någon av oss kan förändra någon annan. Vi kan föreslå saker och hoppas på att den andre också ska tycka att det är en bra idé men om den andre inte nappar på det så kan vi inte göra något åt det. Däremot kan vi själva välja att göra annorlunda. Vi kan själva öva oss i att kommunicera på ett annat sätt. Vi behöver inte delta i en dålig kommunikation och spä på den. Vi kan göra annorlunda själv. Om det inte hjälper i den relation vi är i, trots att vi verkligen försökt på flera sätt eller försökt söka hjälp, så kanske vi behöver lämna den. Dålig kommunikation har makt att förstöra mycket. Både hemma och på jobbet.

adult-1822449_1920

Morgonens inlägg om att börja med det som är bra fick tankarna att spinna vidare på att försöka börja ändra en sak. En enda sak. Längre fram kan vi lägga till fler men all förändring börjar ju med ett steg. Vad skulle hända om vi alltid i alla samtal börjar med det som är bra? Börjar med något positivt om den andre? Något som är positivt i relationen? Något som den andre gjort bra? Något som vi ser som värdefullt i den andre? Eller på jobbet börjar med något som är bra på arbetsplatsen? Något som vi uppskattar där? Lyfter fram det som är bra hos kollegor, chefer och arbetsplats. I varje samtal. Alltid börjar med det. 

Skulle det förändra något? Om vi vägrar delta i vanan att alltid först börja med det som inte fungerar eller det vi vill förändra och istället tar för vana att alltid börja med det som är bra. Överger den första impulsen att alltid klaga och istället väljer att framhålla det som är bra. Övar på att i förväg tänka ut fem positiva saker att starta med och ständigt leta efter fler? Vad skulle hända då? Skulle samtalen då bli annorlunda? Skulle de leda till något annat? Hur skulle det då bli i fikarummet på jobbet? Hur skulle det bli i våra relationer med vår partner eller med våra barn?

Självklart ska vi ta tag i problem och säga vad vi tycker. Självklart ska vi sätta gränser och göra vad vi kan för att förändra saker som inte fungerar. Men om vi alltid först fokuserar på det som fungerar och är bra så tror jag att vi genom det skulle kunna förändra på ett annat sätt. Det skulle ge en annan sorts energi i relationen och på arbetsplatsen. Den person som först blir lyft och får känna sig värdefull är mer intresserad av att lyssna och möta upp tror jag. Den arbetsplats som har personal och chefer som alltid börjar med att lyfta de bra sakerna, lyfta varandras goda sidor och ser varandra som värdefulla i första hand, har en större möjlighet att lösa eventuella problem. Det tror jag på.

clasped-hands-541849_1920

Om vi möter varandra på ett respektfullt sätt med vänlighet och lyfter varandra det första vi gör så tror jag att vi många gånger skulle kunna revolutionera våra relationer. Både hemma och på arbetet. Med vår partner, våra barn, vänner, kollegor eller chefer. Tänk om det faktiskt skulle kunna göra skillnad? Tänk om vi skulle ge det åtminstone ett par månader då vi övar oss i det här? Skulle något förändras? Skulle vi känna annorlunda eller må annorlunda? För att utmana oss själva ännu mer kan vi ju försöka lista minst fem positiva saker om någon som utmanar oss riktigt ordentlig 🙂 Kan vi inte undersöka det?

Blogg · Livsstil · Sinnesfrid

Räkna de lyckliga stunderna…

När du kommer hem från jobbet, skolan eller var du än har tillbringat din tid, vad är det då du berättar om? När du möter din partner, vän eller någon annan och de undrar hur din dag har varit, vad svarar du då? Vilka saker väljer du att först berätta om?

Det var en litet klipp av Olof Röhlander som jag såg på Instagram igår som satte igång de tankarna. Han uppmanade till att alltid räkna de lyckliga stunderna först. När vi ska summera året så tyckte han att det är en god idé att börja med att räkna upp de lyckliga stunderna.

luck-2722470_1920

Jag funderade på det och mina tankar gick i banorna om vilka tankar jag vill vara kvar i när jag slutat min uppräkning. Ska jag börja med de lyckliga stunderna och sedan gå över till de stunder som varit olyckliga? Vilka tankar är det då som dröjer sig kvar? Vilka känslor? Vill jag avsluta dagen med de olyckliga stunderna i huvudet? Borde det inte vara tvärtom i så fall?

Men efter en stund så insåg jag att poängen förmodligen är att om vi börjar med de lyckliga stunderna så kanske vi också kan se de mindre lyckliga i ett annat ljus. Kanske de heller inte upplevs lika olyckliga längre? Kanske de istället kan börja betraktas som något annat? Som utvecklingssteg eller läromästare i våra liv? Jag vet inte. Jag undersöker i mig själv om det kan vara så. Och om vi börjar med de lyckliga stunderna så skapar vi en vana att se dem, att leta efter dem och lägga märke till dem. Det påverkar oss förmodligen till att känna oss lyckligare överlag. 

Utifrån det gick tankarna till vad vi uttrycker till andra. När vi berättar för andra om vår dag. När någon frågar om hur vi haft det. Ibland kanske vi säger bra för att det är det som de flesta gör. Döljer hur det egentligen känns. Eller så berättar vi exakt hur vi upplevt dagen och hur vi  mår. Det kanske beror på vem vi pratar med? 

animals-1974166_1920

Att kunna berätta på riktigt hur vi mår och hur vi upplevt vår dag är viktigt i nära relationer tycker jag. Men jag undrar också om vi av vana ibland radar upp allt som gick fel, de underliga och jobbiga möten vi haft med andra eller alla motgångar som uppstått under dagen? En vana kring vad vi först berättar när vi kommer hem. Ett vanlig sätt att prata om dagen, livet och oss själva ihop med andra. Jag vet inte ifall det är så för dig. Jag rannsakar mig själv och funderar på hur jag gör.

Tänk om jag alltid skulle ta för vana att börja med att berätta om det positiva som hänt under dagen? Tänk om jag skulle ta för vana att börja med att berätta om det som fungerade bra och de möten som gick bra. Att alltid ha som vana att starta med det. Undrar om det skulle förändra något?

cloud-600224_1920

Hur skulle kommunikationen då se ut när vi kommer hem? Skulle den påverka oss och de andra på något annat vis? Vi behöver ju inte förneka det jobbiga eller avstå att berätta om det utan bara starta med att berätta om det som varit bra. Kan det göra någon skillnad? Vad tror du? Kommer energin i dig själv eller i de andra kännas annorlunda då? Hur skulle det se ut i familjen, i vänkretsen och på arbetsplatsen om vi alltid startade med det som var bra? Det kanske är värt att undersöka?