Naturen är min religion

För mig är naturen en av de största källorna till glädje och inre ro. Tänk att jag som tyckte det var så jobbigt med alla insekter när jag var barn, idag känner den här stora längtan ut i naturen dagligen. Jag kan nog inte påstå att jag älskar insekter fortfarande men jag kan oftast samexistera med de flesta. Jag kan till och med uppskatta en del av dem. Men fortfarande finns det några som jag helst undviker. Trots det så älskar jag verkligen att vara ute i naturen. Vandra eller bara vistas där.

Jag älskar skönheten som möter mig där. Älskar att känna vinden, solen eller för den delen snön. Älskar regnet. Bara jag är rätt klädd så älskar jag att vara ute oavsett väder. Jag älskade att hålla min undervisning ute när jag var lärare. En varm anhängare av att undervisa ute i naturen oavsett ämne. Som förskollärare tyckte jag också om att vara ute med barnen. Jag skulle nog kunna tänka mig att vara utepedagog om jag skulle vara kvar i skola och förskola. 

Jag drömmer om att vandra de 80 milen på El Camino. Någon gång ska jag göra det. Att vandra är bra för kroppen men också för själen. Jag laddar alla mina inre batterier då och fyller på glädje och energi. Inget kan få saker i livet i perspektiv som en vandring. Det är den ultimata stresshanteraren. Åtminstone för mig. Ändå har jag inte alltid gett mig ut. Prioriterat bort det i allt annat som känts viktigt. Men alltmer börjar jag inse att naturen är min religion. Den fyller på min själ och ingjuter kärlek i mig. Där möter jag elementen och alla sinnena får sitt. Det finns inget vackrare. Vem kunde tro det när jag var barn? Vem kunde tro att jag en dag skulle säga att naturen är min religion?