Blogg · Livsstil · Utmattning

Beslut som formar livet

Hur kommer livet se ut om tio år? Var kommer jag då att befinna mig? Vad gör jag och vad lever jag då? Var bor jag och vilken resa har jag gjort innan dess? Just nu har jag en bild av hur jag vill att det ska vara. Under de sista åren har den bilden klarnat alltmer. Resan dit kommer ur vad jag gör varje dag. Kommer ur vilka vägar jag kommer välja att ta. Kommer ur vad jag gör just nu idag. Just i denna stund. Varje stund och varje dag. Just nu. Och just nu. Just nu kan jag göra val som tar mig vidare i min resa. Ibland kanske valen inte är lätta att göra. Ibland kanske jag väljer något som tar mig på andra vägar. Då kan det vara bra att emellanåt stanna upp och fundera över vart den här vägen tar mig. Ska jag justera eller fortsätta?

autumnal-1868944_1920

För ungefär tio år sedan levde jag ett annat liv. Jag var gift och hade ett annat hem. Barnen var fortfarande ganska små, min äldsta hade nyss fyllt tonåring. Jag arbetade som lärare i skolan. Ett arbete jag haft sedan jag gick min utbildning. Bakom mig låg år av studier ihop med ett liv som småbarnsförälder. Ett liv som varit rikt och härligt men också tufft på olika vis. Ungefär då, för tio år sedan, valde vi att skilja oss. Det blev flytt till annan bostad och ganska snart byte av arbete. Fokus framför allt annat var att få ekonomin och livet att gå ihop som ensamstående. 

De senaste tio åren har jag skilt mig, bytt arbete två gånger och varit långtidssjukskriven i två perioder. Jag har arbetat hårt. Engagemanget har varit stort. Pedagogiskt utvecklingsarbete har legat mig varmt om hjärtat. Att skapa något bra i skola och förskola har varit en stark drivkraft. Livet kretsade kring barnen, jobbet och ekonomin. När jag började känna av att jag inte mådde riktigt bra så försökte jag lägga till olika saker som skulle fylla på mitt må bra konto. När inte det hjälpte så minskade jag det mesta runtomkring för att orka. Minskade på sociala kontakter och alla aktiviteter som inte hade med barn och arbete att göra. Jag tänkte att det skulle hjälpa. Om bara det här ordnar sig så blir det bättre sen… Men det ordnade sig aldrig. Det fanns alltid mer som behövde göras. Det tog aldrig slut. Tills jag kraschade i utmattningssyndrom.

fire-and-water-2354583_1920

De senaste tre åren har varit en annan sorts resa. En resa i att hitta läkande. Att hitta i hur jag behöver leva för att må bra. Att hitta i hur jag har omsorg om mig själv för att hålla. En resa i att prova olika verktyg och strategier för att sedan använda dem regelbundet eller när de behövs. En läkande resa. Ibland två steg fram och ett tillbaka. Mitt i förra resan kom ytterligare en krasch emellan. Nu är mitt mål att skapa mig själv ett hållbart liv. Ett liv där jag mår bra. Det innefattar allt som ingår i livet. Här är jag nu. Mitt uppe i min egen resa i ett läkande liv. Varje dag ett beslut att ta stegen på den resan.

stones-451329_1920

Om tio år, var kommer jag att vara då? Jag kan ju inte säkert veta. Livet tar ju oss ibland på vägar som vi inte kunnat tänka ut i förväg. Men det jag vet är att jag här och nu varje dag ska göra allt vad jag kan för att leva ett läkande och hållbart liv. Det jag hoppas på är att jag kanske i det även ska kunna bidra till andra. Det är min vision om framtiden. De beslut jag tar här och nu, i varje stund och varje dag, är de som lägger grunden för var jag kommer vara om tio år. Var vill du vara om tio år? Vilka beslut tar du här och nu, i varje stund och varje dag som kan ha potential att ta dig dit? Beslut som formar ditt liv genom den resa de tar dig på.

Blogg · Sinnesfrid

Läkning bygger liv

Försoning och acceptans. Att försonas med det som varit och acceptera att jag och alla andra gjorde det vi gjorde. Just där och då gjorde vi det vi kunde utifrån var vi var just då i våra liv. Jag har inte varit perfekt. Mina misstag, saker jag gjort eller sagt som jag önskar inte hade kommit ur mig, är redan gjorda. Andras misstag, saker de gjorde eller sa, är redan gjorda. De går inte att radera ut. De finns där i vårt förflutna. Skaver i oss på olika sätt. Vissa är inte lätta att försonas med. En del känns omöjliga att förlåta. Men bit för bit kan vi kanske bearbeta och lite i taget försonas inom oss själva. Försöka hitta sätt att förlåta oss själva och andra för att kunna fortsätta livet utan att det tynger ner oss och påverkar våra liv. 

heart-1776746_1920

Ibland får vi gåvan av att uppleva en försoning i det verkliga livet. Någon ger oss upprättelse. Någon möter upp oss i det som varit och vi når en sorts försoning. På något vis. Det kan väcka sorg i oss. Väcka upp för att det sedan ska få läka. Kanske hade vi begravt det och skjutit undan det för att undvika att känna smärtan. Eller kanske trodde vi att vi var färdiga med det. Att vi redan bearbetat det. När vi får chansen att läka gamla sår så ska vi ta dem. För vår egen skull. För att kunna gå framåt starkare och helare. Inte lägga locket på. Ta chansen. Det betyder mycket att få chans att läka och att läkas. 

heart-1407248_1920

Just nu är det mycket läkning som pågår i mitt liv. På flera plan. Innan det läker så behöver det ibland flamma upp igen på olika sätt för att vi ska få syn på det. Se att vi har läkning kvar att göra. I kroppen och i själen. Det kan vara en jobbig tid. En jobbig process. Men jag tror att det i slutändan blir bra. Läkning behövs för att kunna leva ett hållbart liv. Ett läkande liv bygger på att få chans att läka. Det är inte lätt att välkomna det jobbiga men mitt i alltihop kan jag ibland förnimma att det finns en sorts meningsfullhet i det hela. Jag kan se att det ur detta kan växa något bättre. Läkning bygger liv.

Blogg

Hälsopedagog och författare.

Jag lär mig så mycket av mina barn. De är några av mina allra bästa lärare i livet. Det är ju också det som är så fascinerande med människor överhuvudtaget, att man lär sig så mycket när man möter dem. Om sig själv, om andra, om livet och så mycket mer. Relationer är på det sättet verkligen våra mest värdefulla lärare. Det är spännande att möta någon annans sätt att se på saker och ting. Det är inte alltid som vi uppskattar andras syn på saker men jag tror ändå att vi alltid lär oss något i mötet. Det är intressant att se möten med andra på det sättet. I det ljuset. När vi kan. Ibland är det verkligen en stor utmaning att se det positiva i vissa möten och det kanske vi inte alltid kan kräva av oss själva. Jag gör det inte. Men ibland är det spännande att tänka i de banorna och mer och mer se på möten med andra och relationer på det sättet.

people-692005_1920

Igår pratade jag och min ena dotter om rätten att själv definiera vem man är. Eller snarare det självklara i att själv bestämma vem man är och inte göra allt svårare än vad det behöver vara. Inte låta sig definieras eller begränsas av andras definitioner. Till exempel det här med titlar. Vissa titlar kommer ur yrken där det krävs en legitimation och det finns inget att säga om det tycker jag. Självklart kan inte jag kalla mig läkare eller psykolog om jag inte har utbildningen som krävs och legitimation i de yrkena. Men hur är det med andra typer av yrken? Vad räknas? Måste man ha papper på att man gått en utbildning, ett diplom som man fått efter en helgkurs eller några få månaders utbildning, för att få kalla sig något? Det kanske beror på vad det är man vill kalla sig? Får man till exempel kalla sig konstnär om man inte har utbildning i det och inte har haft sina verk utställda eller uppmärksammade? Jag och min dotter är överens om att det är självklart att man kan säga att man arbetar som konstnär om man sysslar med konstnärligt skapande även om man ännu inte kan försörja sig på det. Den definitionen kan ingen annan göra. Det är bara man själv som kan göra det.

paint-2940513_1920

Det ligger en kraft i att våga säga att man är konstnär för att man själv definierar sig som sådan. En kraft i att kalla sig författare när en skriver under nästan all ledig tid men ännu inte fått något utgivet. Det finns alltid en jantelag som säger att vi inte ska tro att vi är något. Men jag tycker att vi tvärtom ska tro att vi är något. Att vi kan bidra och åstadkomma saker. Om vi har omfattande egenstudier och massiv egen erfarenhet som vi kan använda och bidra med, ska vi då stoppa oss själva för att vi inte har ett diplom som säger att vi har det? Det finns så många entreprenörer och konstnärer som är självlärda och som rönt stora framgångar. Deras styrka måste ha varit att de inte lät sig begränsas av att inte ha en formell utbildning. Utbildning är bra. Men jag tycker att det är dags att uppgradera även andra kompetenser. Och våga definiera oss själva på så många fler sätt. Sätt som visar på vår mångfald, på alla våra kompetenser och erfarenheter. Våga tro på vår egen förmåga i mycket högre utsträckning. 

startup-593341_1920

Så idag kallar jag mig för första gången för författare och hälsopedagog. Jag har skrivit dikter, skönlitterära texter, faktatexter och dagböcker sedan tonåren. Skrivandet är mitt sätt att tänka och kommunicera.

Jag har läst massor under över 30 år, kring hälsa på olika sätt. Läst, provat, övat och tillämpat. Precis som man gör i en utbildning fast under mycket längre tid och mycket mer omfattande. Jag har läst om kostens inverkan på hälsa såväl som tanketräning, mental träning och mycket mer. Många olika typer av strategier och verktyg har jag provat och övat på. Jag är pedagog. Utbildad till lärare och förskollärare. Där har jag min legitimation. Och jag har gått 2,5 år på psykologlinjen. Just nu genomgår jag en egen erfarenhet av att vara utbränd. Det i sin tur har skapat ännu större vetgirighet och självstudier kring stress och hälsa. Kring tankestrategier och mental träning. Kring kostens inverkan och mycket mer. Jag utforskar och har mig själv som testperson. Ibland bidrar jag till att inspirera och hjälpa andra.

action-2277292_1920

Behöver jag gå en kort kurs till hälsopedagog för att få ett diplom? Så att andra kan tycka att min definition av mig själv är tillräckligt legitim? Jag tycker nog inte det. Så idag tar jag mig rätten att definiera mig själv. Enkelt är det inte men det känns viktigt. Varför ska jag förminska mig när jag besitter kunskaper som kanske kan vara till hjälp för andra? Måste jag vara perfekt själv för att ha rätt att hjälpa andra? Är den legitimerade läkaren själv aldrig sjuk? Samtalet med min dotter blev den springande punkten. Om någon annan ser mig på ett annat sätt spelar ingen roll. Det viktiga är hur jag ser mig själv. 

Blogg · Livsstil · Rörelse

Fylla på…

Morgon med utsikt som sträcker sig till landet bortanför fotbollsplanen. Intensiva färger som ger glädje. Morgon med kaffekoppen och de tända ljusen. Älskade favoritkoppen som jag fått av barnen. Små glädjekorn i vardagen.

20181011_093459

Ett par dagar har jag behövt ha lite extra omsorg om mig själv. Jag fick ladda inför och praktisera mitt mod. Det tog på de begränsade krafterna. Då behövs de där verktygen och strategierna som jag samlat på mig. Strategier i att ta hand om mig, minska oron och stressen och fokusera på sådant som jag mår bra av. Andas. Min meditation för att släppa saker. Hela och släppa gammalt skräp. Omigen. Tacksamhet och uppskattning av det som finns i mitt liv här och nu. Närvaro. Här och nu. Något av det som jag mår allra bäst av är att vara ute och röra på mig i naturen. Så en lång tur ute igår var underbart.

20181011_152424

Vissa dagar behöver vi vara extra omtänksamma om oss själva. När vi har tagit ett stort kliv inom något område som är en stor utmaning så behövs det ibland extra mycket omsorg och omtanke. Allt behöver på något vis få landa efteråt. För att kunna ge till andra så behöver vi också kunna ge till oss själva. Fylla på. Så att vi inte tömmer oss och kör slut på allt. Att vara ute och röra på mig är ett av mina sätt att fylla på. 

Blogg · Livsstil

Mod

Mod är att vara rädd men våga utmana sin rädsla. Våga prova något man innerst inne vill men tycker är läskigt. Våga visa sin sårbarhet trots att man är rädd för hur den ska tas emot. Våga vara den man är trots att det alltid finns andra som vill trycka till en. Våga vara sann mot sig själv och följa sitt hjärta trots att alla andra försöker stoppa dig genom att lägga sina värderingar eller sin oro ovanpå din egen rädsla och oro. Det är mod. 

not-hear-3444212_1920

Mod är att våga utmana rädslan. Inte att vara dumdristig bara för att bevisa något. Utan för att något djupt därinne driver på som gör att vi bara måste, trots att vi är rädda. Kanske behöver vi modet för att växa. Utan mod skulle vi kanske för alltid stanna kvar i det invanda och göra som alla andra. Bara följa med strömmen och foga oss. Inte lära och inte växa. För det krävs mod att våga resa sig upp och gå när man aldrig har gjort det tidigare. 

cat-3442257_1920

Det krävs mod att våga vara sårbar och be om hjälp. När hela ens väsen bara vill krypa ner under en sten och slippa utsätta sig själv för känslan av att besvära eller be och riskera ett avvisande. Att våga be om hjälp är fruktansvärt modigt. Att våga säga att jag klarar inte det här är otroligt modigt. Att våga gå på okända vägar i livet och våga drömma om något annat är mod. Att våga avsluta och säga stopp, våga hävda sitt eget värde när andra går över ens gränser är mod.

amurtiger-1975790_1920

Att överhuvudtaget leva ett levande liv är otroligt modigt. Att verkligen leva. Mod. Att skaffa sig mod. Ibland behöver man ladda en stund för att vara redo att använda sitt mod. Att vara modig är något av det vackraste som finns. Mod gör livet levande. Ändå är det ibland så svårt att uppamma tillräckligt av det.

Blogg · Livsstil

Öppen för äventyr…

Igår läste jag i tidningen om någon som byggt och bor i en sorts cirkusvagn. Ett ”Tiny house”. Bostäderna kallas för Tiny house, förmodligen just för att de är små hus och är ofta byggda flyttbara, på hjul. Det är en rörelse som fler och fler lockas av där många längtar efter en enklare tillvaro på olika vis. Det kan säkert vara ganska olika vad man lägger i en enklare tillvaro. En del vill skala ner och vara mer ekonomiskt oberoende. Inte äga så mycket saker och leva på mindre yta. Kanske leva mer och konsumera mindre. Det är något som tilltalar mig. Det är spännande att se olika lösningar kring det där. Kring att leva bra på en liten yta. Kanske för att jag och mina barn redan gör det fast i lägenhet. Kring att konsumera mindre. Kring att rensa ut och bara ha kvar det jag använder och verkligen tycker om. Kring återbruk och hur man kan använda saker på nya sätt. Kring second hand och kretslopp.

vintage-1082057_1280

De sista åren har det varit något som mer och mer har intresserat mig. Kanske det har sin grund i att jag längtar efter det mer jordnära och enkla livet. Utmattningssyndrom kanske har den effekten? Och jag är intresserad av självhushållning och av att lära mig bygga, renovera, återanvända och skapa. Det trodde jag nog inte för tio år sedan. Men så ser det ut nu. Min längtan har delvis blivit en annan. Det jag vill leva har blivit mer klart för mig, klarare för varje år. Jag suger girigt åt mig allt jag kan läsa om andra sätt att leva. Det inspirerar mig. Jag älskar mångfalden. Att det finns så mycket olikhet. Att jag kan få möjlighet att inspireras av någon annan som lever på andra sätt än mig. Att jag kan få möjlighet att lära mig mer om något som jag aldrig mött tidigare. Att få mina egna fördomar omkullkastade och bli medveten om att de varit just fördomar. Att få möjlighet att formas och formas om flera gånger. Att det inte finns en slutpunkt där jag eller någon annan måste ha bestämt oss. Lev så här tills du dör! Utan istället så nya frön, väx och frodas.

hands-1838658_1920

Ibland fylls jag av glädje över livet. Av glädje över andra människor. Av glädje över att bli omskakad och rubbad i min cement. Jag vill ju inte sitta av min tid här på jorden. Jag vill leva den. Lära och utvecklas. Skratta och glädjas. Bli förbannad ibland och ibland ödmjuk. Varför är vi ofta så rädda för det som är obekant? Varför är det så viktigt att vakta på sina invanda tankemönster? Att ha rätt till varje pris. Att mäta och väga? När jag läser om någon som lever på ett annat sätt än vad jag gör så gör det mig otroligt nyfiken. När mina barn konfronterar mig i mina omedvetna fördomar eller sätt att uttrycka mig så vill jag förstå och jag vill lära mer, när jag slutat gå i försvar…

Den här morgonen vill jag starta öppen för äventyret. Äventyret i att leva, att möta andra och att vara nyfiken på det som är olikt. Öppen för att se nya möjligheter…

Blogg · Sinnesfrid · Utmattning

Realistisk oro

Stormen och regnet väckte mig tidigt idag. Men det var okej för jag hade lagt mig tidigt igår. Lite extra trött efter två dagar av möten kring min hälsa och rehabilitering. Mötet igår gick bra. Så bra man kan förvänta sig i den här situationen. Så bra man kan förvänta sig när mötet planerades in med extremt kort varsel. Kort varsel innebar att alla som hade behövt vara med inte kunde vara där. Så resultatet blev att tid för ett nytt möte har bokats då alla ska vara med. Mötet igår förde ändå det positiva med sig att det klargjordes vilka möjliga vägar framåt som kan finnas. En diskussion om vilken av dem som skulle vara bäst för mig ledde fram till en slutsats. Det är den slutsatsen som nu inte kan sättas i verket förrän alla inblandade kan vara med i ett nytt möte och fatta beslut. 

Ibland är det frustrerande när människor omkring en gärna vill tro att man själv som sjukskriven inte vill komma tillbaka till ett yrkesliv. Jag vill. Men jag behöver ha ett yrkesliv som håller. Så rehabiliteringen behöver vara inriktad mot att hitta ett hållbart alternativ för mig att arbeta under tiden som jag också bygger upp min hälsa. Jag vill inte hamna i utmattning en tredje gång. Jag vill bygga en hållbar hälsa och sedan kunna leva ett fungerande liv.

nature-3061486_1920

Men om inte andra aktörer som har hand om min rehabilitering ger mig möjligheterna att arbeta på ett hållbart sätt så blir det näst intill omöjligt. Det jag vill säga är att vi som är sjukskrivna i mångt och mycket är tvungna att lägga vår framtid i andras händer. Om vi inte har lyxen av att ha så pass goda ekonomiska förutsättningar att vi själva kan bestämma. Då är det viktigt att de händerna är extremt kompetenta och vet vad som krävs. Att de har kunskap om vår sjukdomsbild, resurser att hitta lämpliga vägar och tar tag i de bitar som är deras ansvar. Men tyvärr är ofta okunskapen stor. Okunskapen kring utmattning är ett problem och fördomarna är många. Ibland tar olika aktörer heller inte sitt ansvar på allvar utan drar ut på tiden eller försöker skjuta över det på någon annan.

deadline-2636259_1280

En del har svårt att förstå min oro kring allt det här. De tycker att vi i Sverige inte har någon anledning att oroa oss för vi har ju alltid allt vi behöver. Därför borde jag vara mer realistisk och tänka annorlunda. Om min oro och stressnivå skjuter i höjden på grund av att jag oroar mig för dessa saker så är det mig det är fel på. Då måste jag ändra på det sättet att tänka eftersom det i princip är påhittad oro. Hur får man någon att förstå som inte är intresserad av att lyssna? Någon som inte själv varit i min situation? Någon som aldrig har upplevt hur det är att inte kunna betala sina räkningar eller vara tvungen att inte betala dem för att kunna köpa mat.

Det finns så många i vårt samhälle som hamnar mellan stolarna och inte får den hjälp de skulle behöva. Det finns många som slåss för sina rättigheter och är nära att hamna på gatan för att de inte kan fixa sin ekonomi. Det är inte sant att vi i Sverige alltid är så skyddade och trygga. Vi var kanske det förr, men inte längre. Många lever i sin egen värld av hur verkligheten ser ut, utan insikt i hur det ser ut på riktigt för väldigt många. I det frodas också fördomarna.

Så min oro är inte orealistisk. Och min stress kring ekonomin är verkligen inte heller orealistisk när jag varje månad som sjukskriven inte kan betala alla mina räkningar och kämpar för att få ihop det med matkostnaderna. Om man själv inte varit där kanske det är svårt att förstå. Men de som har hand om vår rehabilitering borde ha en större kunskap, insikt och framför allt ett empatiskt sätt att bemöta människor på. Det är tyvärr inte alla som har det. 

Jag skriver själv en hel del om tankens kraft och att fokusera på det vi mår bra av på olika sätt. Det tror jag på. Det är hjälpsamt. Men det betyder inte att man alltid kan gå runt i livet utan motgångar, känslor av oro, sorg eller stress. Livet pågår och det händer saker som vi inte alltid har kontroll över. Visst kan vi i mångt och mycket försöka jobba med oss själva och försöka hantera motgångar vi möter. Men vi är inte helt befriade från ”negativa” känslor. Det är en del i att vara människa. Vi skulle inte frivilligt stoppa in handen i eld och tänka att om jag bara tänker positiva tankar och andas så gör det inte ont och skadar mig inte. Vi är människor som tänker och problemlöser för att undvika den där elden eller något annat som kan vara potentiellt riskfyllt för oss. Det är naturligt och viktigt. Man behöver skilja på adekvat oro och oro som man skapar utan att det nödvändigtvis är sant. 

cropped-zen-2040340_1920.jpg

Det kanske är så att jag oroar mig i onödan. De scenarier som jag målar upp har ju inte hänt än. Då är det definitivt knasigt att ta ut det i förskott. Men att logiskt tänka det är skilt från att faktiskt uppleva det rent känslomässigt. Jag vet att jag mår bättre om jag styr mina tankar mot annat som är bra och som jag mår bra av här och nu. De strategierna använder jag dagligen. Men när jag går runt i ovisshet kring min framtid och ska beskriva för andra eller för någon som är inblandad i min rehabilitering hur mina tankar går och hur jag mår så är det ett faktum att jag har en gnagande oro som ligger där eftersom jag inte vet hur mitt liv ser ut om en månad. Att då bli bemött med att det är dig det är fel på och du borde ändra på ditt sätt att tänka är både okänsligt och kränkande. 

En del i min friskresa innefattar att hitta ökad sinnesro genom mindfullness och medveten närvaro. Att finna ökad sinnesro genom acceptans och att uppskatta de små glädjeämnena i livet. Att arbeta med mina tankar på olika sätt är verktyg som jag har funnit hjälpsamma. Men att tro att man kan gå genom livet utan att känna oro, rädsla, sorg eller stress är orealistiskt. Att tro att tuffa omständigheter inte ska beröra och ibland skaka om en rejält är orealistiskt. Konsten ligger snarare i att så småningom använda sig av strategier att ta sig upp igen.  Kanske bearbeta, arbeta med och hitta verktyg som tar oss framåt. 

Jag fortsätter min egen friskresa i allt det här. Försöker balansera i att ta hand om mig på alla de sätt jag kan samtidigt som jag ska förhålla mig till alla runt omkring och alla som är inblandade i min rehabilitering. Det är ett äventyr och en process. Men jag tror på mig själv och min förmåga att till sist nå fram till ett friskt och hållbart liv.