Mod

Mod är att vara rädd men våga utmana sin rädsla. Våga prova något man innerst inne vill men tycker är läskigt. Våga visa sin sårbarhet trots att man är rädd för hur den ska tas emot. Våga vara den man är trots att det alltid finns andra som vill trycka till en. Våga vara sann mot sig själv och följa sitt hjärta trots att alla andra försöker stoppa dig genom att lägga sina värderingar eller sin oro ovanpå din egen rädsla och oro. Det är mod. 

Mod är att våga utmana rädslan. Inte att vara dumdristig bara för att bevisa något. Utan för att något djupt därinne driver på som gör att vi bara måste, trots att vi är rädda. Kanske behöver vi modet för att växa. Utan mod skulle vi kanske för alltid stanna kvar i det invanda och göra som alla andra. Bara följa med strömmen och foga oss. Inte lära och inte växa. För det krävs mod att våga resa sig upp och gå när man aldrig har gjort det tidigare. 

Det krävs mod att våga vara sårbar och be om hjälp. När hela ens väsen bara vill krypa ner under en sten och slippa utsätta sig själv för känslan av att besvära eller be och riskera ett avvisande. Att våga be om hjälp är fruktansvärt modigt. Att våga säga att jag klarar inte det här är otroligt modigt. Att våga gå på okända vägar i livet och våga drömma om något annat är mod. Att våga avsluta och säga stopp, våga hävda sitt eget värde när andra går över ens gränser är mod.

Att överhuvudtaget leva ett levande liv är otroligt modigt. Att verkligen leva. Mod. Att skaffa sig mod. Ibland behöver man ladda en stund för att vara redo att använda sitt mod. Att vara modig är något av det vackraste som finns. Mod gör livet levande. Ändå är det ibland så svårt att uppamma tillräckligt av det.