Blogg · Utmattning

Vägrar ge upp!

Idag kommer blogginlägget lite senare än vanligt. Vissa dagar behöver jag mer tid för mina strategier på morgnarna. Strategier och skrivande i min privata skrivbok. Jag skriver mycket och på många olika vis. Det har varit mitt sätt att bearbeta och jobba med mig själv sedan tonåren. Jag skriver alltså för min egen skull i skrivbok och så skriver jag här i bloggen för att kommunicera ut till andra. Utöver det så pågår ett skrivande på olika vis och lite mer sporadiskt i form av manus som jag kanske någon gång känner mig redo att skicka iväg till något förlag.

paper-623167_1920

Skrivandet är viktigt för mig. Under den värsta tiden av utmattningen så orkade jag inte skriva alls. Efter en tid skrev jag i min skrivbok lite grand. Sedan har den delen växt igen. Skriva fungerar numera väl men läsa har varit svårare. Skrivandet är något som nästan flödar av sig själv. Ibland känns det som om jag inte vet vilket som kommer först, tanken eller formulerandet av den i text. Läsandet däremot kräver en annan sorts koncentration och fokus. Att lyckas hålla den röda tråden och minnas. Ganska nyligen har jag börjat läsa lite, lite igen. Men det är svårt fortfarande. Kortare texter fungerar för det mesta. Men romaner har jag inte läst på flera år nu. Jag har flera i min bokhylla som jag längtar efter att läsa men än går det inte riktigt. Jag hoppas att det ska ändra sig för jag saknar glädjen i att försvinna in i en fängslande bok.

leaves-1076307_1920

Idag behövdes lite mer tid till att hämta tillbaka mig själv. Idag fick jag besked om att min stora arbetsgivare kommunen inte kan hitta någon plats för mig att arbetsträna på. I hela kommunen med alla dess olika verksamheter finns alltså ingen som vill ta emot. Efter cirka en och en halv veckas försök så gav kommunens handläggare upp. Just nu behöver jag en relativt lugn miljö när det kommer till sinnesintryck och ganska avgränsade arbetsuppgifter. Kanske är det så att det inte finns några sådana platser att uppbringa i vårt samhälle idag. Jag kan själv tänka ut flera men det verkar jag ensam om.

laptop-1478822_1920

Det betyder att det nu tar ytterligare tid av ovisshet och osäkerhet. Nu ska nästa instans börja söka vägar. Min upplevelse är att jag är utlämnad och ganska snart utan skyddsnät. Jag har arbetat och betalat skatt för att ha ett skyddsnät. Kommunen som min arbetsgivare tar inte ansvar för att jag har blivit sjuk på grund av mitt arbete hos dem. Om jag inte kan gå tillbaka till mitt ordinarie arbete så anser de att deras ansvar upphör.

Så ser det ut och jag orkar inte ens bli arg längre. Jag gjorde vad jag kunde för att komma med förslag kring hur min bakgrund och kompetens kunde komma till nytta. Skickade mail om min bakgrund, olika självstudier och erfarenheter i mitt yrkesliv och liv. Jag vet inte om de ens har läst det.

questions-1922476_1920

Jag är utbildad lärare och förskollärare och har arbetat både på skola och förskola. Mina arbeten har innefattat förutom att vara pedagog också att vara arbetsplatsledare som introducerade nya anställda och ledde arbetet på en förskola som fick helt ny personal. Som en typ av chef, utan det ekonomiska ansvaret, för en helt ny förskola med ansvar för alltifrån scheman, vikarier och arbetsledning. Det innefattade också uppstart av en ny avdelning med allt vad det innebar.

Jag har på min senaste anställning varit utvecklingsgruppsledare på förskolan och därmed ledde jag arbetet i förskolans utvecklingsgrupp. Förutom det hade jag särskilt ansvar för att få igång och utveckla arbetet med pedagogisk dokumentation och pedagogisk miljö. Detta under en tid när förskolan totalrenoverades, små avdelningar slogs ihop till större block och nya arbetslag bildades. Jag själv fick också byta arbetslag under tiden.

hand-845269_1920

Jag tog ständigt egna initiativ till sådant jag såg behövde bli bättre.  Ett initiativ var att inkludera barnskötare i utvecklingsarbetet så att det inte enbart var förskollärarna som var insatta i det. Jag kom med förslaget flera gånger till min chef innan hon anammade det. Jag har brunnit för att inkludera alla och ville lyfta allas olika kompetenser. Jobbat för att vi alla är ett arbetslag och att alla är viktiga. Försökt stötta kollegor på alla sätt jag kunnat för att de skulle våga tro på sig själva och på sin förmåga. Hjälpt till när någon har bett om hjälp.

Kanske var det fel att engagera mig så mycket. Men hur gör man för att sitta på händerna och bara se på utan att engagera sig? Hur blir en arbetsplats utan engagerade medarbetare? Så länge som du är frisk så är alla nöjda för du bidrar till att arbetsplatsen utvecklas. Och det är ju inte så att det är du själv ensam som ställer krav på utveckling och prestation. Det kommer ju från arbetsgivaren till största delen. Och du är den engagerade medarbetaren som vill göra ett så bra jobb som möjligt. Ända till den dagen som du har brunnit ut.

burnout-90345_1920

Utöver den pedagogiska utbildningen så har jag en bakgrund i att ha läst halva psykologutbildningen. Jag har ett stort intresse för psykologi och pedagogik. Ett stort intresse för och egenstudier kring hälsa på olika vis. En kurs som sakta är påbörjad sedan 2015 är en utbildning till hälso- och stresscoach. Den har fått ligga på is ett tag i och med min sjukskrivning men den kommer jag att fullfölja. Jag köpte utbildningen precis innan jag kraschade. Hann aldrig hjälpa mig själv i tid.

Detta är vad jag har med mig och som jag berättat om för kommunen. Utöver det har jag gett förslag om olika arbetsplatser där min kompetens kan komma till nytta, varav en arbetsplats som precis nu söker någon som ska ha större delen av de kompetenser jag har. Jag kan ju inte söka det arbetet eftersom jag är sjukskriven och behöver arbetsträna och successivt komma tillbaka till ett fungerande yrkesliv. Just nu kan jag inte ha en sådan tjänst fullt ut. Men jag tänkte att jag kanske skulle ha kunnat arbetsträna där och då hade de också kunnat ha någon sorts nytta av min kompetens. Varje dag försöker jag själv fundera ut tänkbara vägar.

questions-1922477_1920

Men det verkar som att jag på grund av den utmattning jag drabbades av för att jag brann för mycket för mitt jobb och de frågor som min arbetsgivare ville att jag skulle driva nu anses förbrukad. Jag har inget värde mer att ge. De ser mig som en belastning. Kommunens representant sa vid förra mötet att man ju inte kan tvinga någon chef att ta emot. Alltså med andra ord har jag inget att tillföra.

Jag orkar inte ens fördjupa mig i de känslor som det väcker. Jag själv ser ju att jag gör framsteg hela tiden. Jag vet att jag har mycket att ge om jag bara får en chans till en hållbar plats. Men jag kan inte gå tillbaka till en arbetsplats där jag blev sjuk. Det har jag redan provat en gång tidigare och det gick inte. Jag gör allt jag kan för att bygga upp min egen hälsa. Jobbar med strategier. Tar fullt ansvar för de bitar jag ska ta hand om själv. Men hur kommer jag vidare om ingen ser att jag har ett värde längre? Jag vet ju själv att jag har mycket att ge om jag får chansen. Jag vill inte vara sjukskriven utan vill jobba. Bit för bit ta mig tillbaka till ett yrkesliv igen. Men på ett hållbart sätt. Är min bakgrund, utbildning och erfarenhet plötsligt totalt värdelös? 

business-idea-534228_1920

Så såg starten på den här dagen ut. Just nu fortsätter ovissheten. Ekonomin fortsätter att haverera. Jag jobbar med alla de strategier jag kan. Fortsätter blogga och fortsätter skriva. Fortsätter att försöka bygga upp ett läkande, hållbart liv trots allt. Men hur vägen framåt ska se ut kring yrkesliv och framför allt ekonomi är en fråga som skulle ge den mest hårdhudade ångest. Trots det så vägrar jag lägga mig ner och ge upp. Jag måste bara ge mig själv en lite längre startsträcka på morgonen. Och inte glömma att andas. Hjärnan fortsätter att försöka hitta lösningar och så länge jag andas så finns det hopp.

mental-2301393_1920

Blogg · Livsstil

Hållbarhet

Härlig morgon idag med frost och gryningen som gick i guld och rosa utanför fönstret. De tända ljusen på bordet, kaffekoppen och en närande frukost. Läste texter hos andra bloggare som inspirerar och berikar. Känner mig just nu rik i själ och hjärta.

20181026_072833

Igår städades alla dammtussar bort och hemmet röjdes på lite bråte som vi lätt får för mycket av eftersom vi bor på liten yta. Vi bor i 3 rum och kokvrå på 67 kvm. Jag och mina tre barn som alla nu i princip är vuxna. Min yngsta är 17 år. 

Jag var iväg och handlade lite och har ganska  nyligen upptäckt en mindre butik som ofta har väldigt bra priser på grönsaker. Inte alltid supersnygga men prisvärda. Igår köpte jag till exempel två kilo sötpotatis för tio kronor. Normalt så brukar kilopriset annars vara 33 kronor ungefär. Den här affären sänker kraftigt priset på matvaror istället för att slänga dem som andra butiker gör. När jag kom hem med mina sötpotatisar så fick jag skära bort lite grand på sina ställen men ca 90 procent av dem var fina. 

20181018_173102

Den typen av affär vill jag stödja så att de inte går under ekonomiskt bland alla stormarknader. Det slängs så mycket mat som är fullt ätbar. Idag läste jag några blogginlägg om dumpstring på en blogg som heter Vildvittring. En klok person med glimten i ögat är det som är författare till den bloggen. Inspirerande läsning som kan rekommenderas! Den som inte vet vad dumpstring är kan med fördel gå in och läsa om det på Vildvittring.wordpress.com

Ett annat gott exempel på fina tankar kring hållbarhet är något som finns inom promenadavstånd från mitt hem. Det är en sorts kollektiv trädgård. De har kolonilotter som är mer för privat odling men också allmänna områden där vem som helst kan odla och skörda. Inget är privat utan det som finns där tillhör alla. De har även tillverkat ett litet skåp där vem som helst kan ställa in saker som någon annan kan hämta ut. Sådant gör mig varm i hjärtat och skapar en tro på framtiden. Varje gång jag går förbi den här platsen så blir jag glad. 

20181003_125118

Det här med livsstilen och vad som ingår i den är något som intresserar mig en hel del. Att hitta sätt att leva som är hållbara på olika vis. För mig personligen men också i ett större perspektiv. Det är också ett ämne som jag kommer skriva mer om framöver allteftersom jag själv utforskar det. Det är ytterligare en av byggstenarna till ett läkande liv. 

Blogg · Livsstil · Sinnesfrid

Skapa vägen genom att gå den.

Idag känner jag nytt liv i mig lite grand. Oron över hur min framtid ska formas finns där framför allt när jag vaknar på morgonen. Men jag använder de strategier jag har för att låta orostankarna flyta bort så mycket jag kan. Vänder fokus mot här och nu allt vad jag förmår. Och så dyker det ganska ofta upp saker som inspirerar mig. Bit för bit hittar jag då tillbaka till lite mer liv igen. Det kan vara mina barn som står för inspiration och klokskap, en vän eller familjemedlem. Men det kan också vara något jag läser som ger mig det där lilla extra som ger en ton av hopp och glädje.

sunflower-3623331_1920

Ibland undrar jag vad det är för mening med all kamp i livet. Allt är ju inte en kamp men ibland blir saker så övermäktiga att det känns så. Men så får jag ibland en glimt av ett lite större perspektiv och hittar en sorts meningsfullhet mitt i alltihop. Jag tror att de svårigheter jag går igenom på något vis kommer generera något som kan vara till nytta. För mig och om jag har tur även för andra. De tankarna håller jag fast vid så ofta jag kan. Inspiration och glädje kan komma ur så många olika källor. Det är trots allt en rikedom att bli medveten om alla små möjligheter till glädje och kärlek i livet. Det är ju sann rikedom.

malham-cove-3196076_1920

Om jag kan vara mitt uppe i alla svårigheter, vakna med oro på morgnarna och ändå hitta glädje, kärlek och rikedom i livet genom små källor i min vardag så är jag nog rikare än de flesta. Det är trots allt något stort som jag får med mig ifrån det här. Så idag känner jag en glädje och ett hopp inför framtiden igen. Oavsett hur det ser ut det närmaste året så kommer det att bli bättre så småningom. Det har jag en tro på därför att jag vet vilka vägar jag vill gå framöver. Och även om det tar tid att ta mig dit jag vill så kommer jag att gå de vägarna på de sätt jag kan. Varje dag tar jag ett litet steg. Till slut har jag skapat vägen genom att gå den.

Blogg · Livsstil · Utmattning

Beslut som formar livet

Hur kommer livet se ut om tio år? Var kommer jag då att befinna mig? Vad gör jag och vad lever jag då? Var bor jag och vilken resa har jag gjort innan dess? Just nu har jag en bild av hur jag vill att det ska vara. Under de sista åren har den bilden klarnat alltmer. Resan dit kommer ur vad jag gör varje dag. Kommer ur vilka vägar jag kommer välja att ta. Kommer ur vad jag gör just nu idag. Just i denna stund. Varje stund och varje dag. Just nu. Och just nu. Just nu kan jag göra val som tar mig vidare i min resa. Ibland kanske valen inte är lätta att göra. Ibland kanske jag väljer något som tar mig på andra vägar. Då kan det vara bra att emellanåt stanna upp och fundera över vart den här vägen tar mig. Ska jag justera eller fortsätta?

autumnal-1868944_1920

För ungefär tio år sedan levde jag ett annat liv. Jag var gift och hade ett annat hem. Barnen var fortfarande ganska små, min äldsta hade nyss fyllt tonåring. Jag arbetade som lärare i skolan. Ett arbete jag haft sedan jag gick min utbildning. Bakom mig låg år av studier ihop med ett liv som småbarnsförälder. Ett liv som varit rikt och härligt men också tufft på olika vis. Ungefär då, för tio år sedan, valde vi att skilja oss. Det blev flytt till annan bostad och ganska snart byte av arbete. Fokus framför allt annat var att få ekonomin och livet att gå ihop som ensamstående. 

De senaste tio åren har jag skilt mig, bytt arbete två gånger och varit långtidssjukskriven i två perioder. Jag har arbetat hårt. Engagemanget har varit stort. Pedagogiskt utvecklingsarbete har legat mig varmt om hjärtat. Att skapa något bra i skola och förskola har varit en stark drivkraft. Livet kretsade kring barnen, jobbet och ekonomin. När jag började känna av att jag inte mådde riktigt bra så försökte jag lägga till olika saker som skulle fylla på mitt må bra konto. När inte det hjälpte så minskade jag det mesta runtomkring för att orka. Minskade på sociala kontakter och alla aktiviteter som inte hade med barn och arbete att göra. Jag tänkte att det skulle hjälpa. Om bara det här ordnar sig så blir det bättre sen… Men det ordnade sig aldrig. Det fanns alltid mer som behövde göras. Det tog aldrig slut. Tills jag kraschade i utmattningssyndrom.

fire-and-water-2354583_1920

De senaste tre åren har varit en annan sorts resa. En resa i att hitta läkande. Att hitta i hur jag behöver leva för att må bra. Att hitta i hur jag har omsorg om mig själv för att hålla. En resa i att prova olika verktyg och strategier för att sedan använda dem regelbundet eller när de behövs. En läkande resa. Ibland två steg fram och ett tillbaka. Mitt i förra resan kom ytterligare en krasch emellan. Nu är mitt mål att skapa mig själv ett hållbart liv. Ett liv där jag mår bra. Det innefattar allt som ingår i livet. Här är jag nu. Mitt uppe i min egen resa i ett läkande liv. Varje dag ett beslut att ta stegen på den resan.

stones-451329_1920

Om tio år, var kommer jag att vara då? Jag kan ju inte säkert veta. Livet tar ju oss ibland på vägar som vi inte kunnat tänka ut i förväg. Men det jag vet är att jag här och nu varje dag ska göra allt vad jag kan för att leva ett läkande och hållbart liv. Det jag hoppas på är att jag kanske i det även ska kunna bidra till andra. Det är min vision om framtiden. De beslut jag tar här och nu, i varje stund och varje dag, är de som lägger grunden för var jag kommer vara om tio år. Var vill du vara om tio år? Vilka beslut tar du här och nu, i varje stund och varje dag som kan ha potential att ta dig dit? Beslut som formar ditt liv genom den resa de tar dig på.

Blogg · Livsstil · Sinnesfrid

Vad vill du skapa?

Balans mellan visioner och nu. Visionerna är viktiga för mig. De är en drivkraft och en källa till glädje. Det är vår föreställningsförmåga och vårt kreativa sinne som får skapa. Det är glädjefyllt och härligt. Visionerna ger mig riktningen som jag vill gå i. Det måste inte vara ett absolut mål utan snarare en riktning dit jag siktar. Så att jag går dit mitt innersta vill och inte kommer vilse. Inte står där vid livets slut utan att ha försökt göra det mesta av det jag ville. 

paddle-839814_1920

Nu är den andra balanspunkten. Nu är det enda jag egentligen har. Det är i nuet allt utspelar sig och allt sker här. Det är nu jag lever, inte sen och inte då. Imorgon är alltid ett nytt nu. Varje sekund pågår ett nytt nu. Därför är det viktigt att ha balans. Att inte vara i livet som det var och inte vara i visionerna mer än stundvis. Besöka dem ibland. Men leva här och nu så fullt jag bara kan. Om nu är fyllt av glädje och kärlek, av djup meningsfullhet och liv, så lever jag ju egentligen de yttersta målen med mina visioner. Därför är alltid det viktigaste att ha fokus på nu så mycket som möjligt.

apple-1122537_1920

Att uppskatta det som finns nu. Det som omger mig och mitt liv nu. Att leva hälsosamt och i glädje så mycket jag förmår nu. Att vara närvarande i livet här och nu. Att känna kärlek och meningsfullhet här och nu, i det som är. Det är en konst som är värdefull att lära. Om vi går den vägen så tror jag att vi varje dag lever våra visioner i sin essens. Därför vill jag lägga fokus på det fina, på glädjen, på kärleken, på allt det jag vill ska växa. För här och nu skapar jag livet som jag vill leva. Vad vill du skapa?

Blogg · Livsstil

Visioner

Livet på landet. Det längtar jag efter. De senaste åren har den längtan ökat mer och mer. Att ha mitt eget hus med lite mark och gärna något uthus. Där skulle jag odla mina egna grönsaker och örter. Den längtan finns i mina händer likväl som i min själ. 

panorama-3629120_1920

I mitt hem på landet skulle jag fortsätta skriva på olika sätt. Det upphör aldrig för det är mitt sätt att tänka, kommunicera och leva. Jag skulle nog fortsätta blogga och kanske även utveckla annat i mitt skrivande.

books-690219_1920

Mitt liv på landet skulle först vara en grund i att leva ett liv som jag mår bra i. Fortsätta bygga på min hälsa på olika sätt. Fortsätta lära mer och leva ett hållbart liv för mig. Fortsätta utbilda mig själv inom de områdena. Det intresset finns där hela tiden.

Bit för bit skulle jag utveckla en plats där jag kan ta emot andra som behöver bygga sin hälsa och sitt välmående på olika sätt. Uthusen skulle rymma det. Byggas om eller renoveras till att kunna vara den platsen där andra kan få växa.agriculture-1850690_1920Detta är min dröm. Det jag helst skulle vilja för min framtid. När barnen är vuxna och lever sina egna liv mer och mer. Bygga hälsa i mig själv och sedan hjälpa andra att bygga sin hälsa på olika vis.

Här och nu försöker jag leva mina visioner på de sätt jag kan. Jag är på de första stegen. Bygger min egen hälsa. Sakta. Samlar allt jag kan hitta om odling, bygga och renovera, kurser om olika saker och fortsätter att lära mer om hälsa ur olika perspektiv. I den takt jag orkar och kan. Det går inte fort. Men jag tar stegen.ireland-1971997_1920Jag vandrar förbi kolonilotterna i mitt område och ser mig själv där med händerna i jorden. Sonen berättar om ett självgående bevattningssystem som han sett på sin kurs i programmering. Tankarna kring hur jag här och nu kanske skulle kunna börja leva delar av det jag vill börjar formas. Ett litet steg i taget.

Just här och nu är mitt första fokus att bygga upp en hållbar hälsa. Det är fortfarande en bit att gå. Men det är den som är grunden för att någon gång kanske kunna nå en bit på väg mot mina visioner. Grunden behöver läggas i min hälsa. Grunden behöver läggas i min ekonomi. Just nu är det en bra bit kvar. Men visionerna får leva i mig.

 

Blogg

Hälsopedagog och författare.

Jag lär mig så mycket av mina barn. De är några av mina allra bästa lärare i livet. Det är ju också det som är så fascinerande med människor överhuvudtaget, att man lär sig så mycket när man möter dem. Om sig själv, om andra, om livet och så mycket mer. Relationer är på det sättet verkligen våra mest värdefulla lärare. Det är spännande att möta någon annans sätt att se på saker och ting. Det är inte alltid som vi uppskattar andras syn på saker men jag tror ändå att vi alltid lär oss något i mötet. Det är intressant att se möten med andra på det sättet. I det ljuset. När vi kan. Ibland är det verkligen en stor utmaning att se det positiva i vissa möten och det kanske vi inte alltid kan kräva av oss själva. Jag gör det inte. Men ibland är det spännande att tänka i de banorna och mer och mer se på möten med andra och relationer på det sättet.

people-692005_1920

Igår pratade jag och min ena dotter om rätten att själv definiera vem man är. Eller snarare det självklara i att själv bestämma vem man är och inte göra allt svårare än vad det behöver vara. Inte låta sig definieras eller begränsas av andras definitioner. Till exempel det här med titlar. Vissa titlar kommer ur yrken där det krävs en legitimation och det finns inget att säga om det tycker jag. Självklart kan inte jag kalla mig läkare eller psykolog om jag inte har utbildningen som krävs och legitimation i de yrkena. Men hur är det med andra typer av yrken? Vad räknas? Måste man ha papper på att man gått en utbildning, ett diplom som man fått efter en helgkurs eller några få månaders utbildning, för att få kalla sig något? Det kanske beror på vad det är man vill kalla sig? Får man till exempel kalla sig konstnär om man inte har utbildning i det och inte har haft sina verk utställda eller uppmärksammade? Jag och min dotter är överens om att det är självklart att man kan säga att man arbetar som konstnär om man sysslar med konstnärligt skapande även om man ännu inte kan försörja sig på det. Den definitionen kan ingen annan göra. Det är bara man själv som kan göra det.

paint-2940513_1920

Det ligger en kraft i att våga säga att man är konstnär för att man själv definierar sig som sådan. En kraft i att kalla sig författare när en skriver under nästan all ledig tid men ännu inte fått något utgivet. Det finns alltid en jantelag som säger att vi inte ska tro att vi är något. Men jag tycker att vi tvärtom ska tro att vi är något. Att vi kan bidra och åstadkomma saker. Om vi har omfattande egenstudier och massiv egen erfarenhet som vi kan använda och bidra med, ska vi då stoppa oss själva för att vi inte har ett diplom som säger att vi har det? Det finns så många entreprenörer och konstnärer som är självlärda och som rönt stora framgångar. Deras styrka måste ha varit att de inte lät sig begränsas av att inte ha en formell utbildning. Utbildning är bra. Men jag tycker att det är dags att uppgradera även andra kompetenser. Och våga definiera oss själva på så många fler sätt. Sätt som visar på vår mångfald, på alla våra kompetenser och erfarenheter. Våga tro på vår egen förmåga i mycket högre utsträckning. 

startup-593341_1920

Så idag kallar jag mig för första gången för författare och hälsopedagog. Jag har skrivit dikter, skönlitterära texter, faktatexter och dagböcker sedan tonåren. Skrivandet är mitt sätt att tänka och kommunicera.

Jag har läst massor under över 30 år, kring hälsa på olika sätt. Läst, provat, övat och tillämpat. Precis som man gör i en utbildning fast under mycket längre tid och mycket mer omfattande. Jag har läst om kostens inverkan på hälsa såväl som tanketräning, mental träning och mycket mer. Många olika typer av strategier och verktyg har jag provat och övat på. Jag är pedagog. Utbildad till lärare och förskollärare. Där har jag min legitimation. Och jag har gått 2,5 år på psykologlinjen. Just nu genomgår jag en egen erfarenhet av att vara utbränd. Det i sin tur har skapat ännu större vetgirighet och självstudier kring stress och hälsa. Kring tankestrategier och mental träning. Kring kostens inverkan och mycket mer. Jag utforskar och har mig själv som testperson. Ibland bidrar jag till att inspirera och hjälpa andra.

action-2277292_1920

Behöver jag gå en kort kurs till hälsopedagog för att få ett diplom? Så att andra kan tycka att min definition av mig själv är tillräckligt legitim? Jag tycker nog inte det. Så idag tar jag mig rätten att definiera mig själv. Enkelt är det inte men det känns viktigt. Varför ska jag förminska mig när jag besitter kunskaper som kanske kan vara till hjälp för andra? Måste jag vara perfekt själv för att ha rätt att hjälpa andra? Är den legitimerade läkaren själv aldrig sjuk? Samtalet med min dotter blev den springande punkten. Om någon annan ser mig på ett annat sätt spelar ingen roll. Det viktiga är hur jag ser mig själv.