Öppen för äventyr…

Igår läste jag i tidningen om någon som byggt och bor i en sorts cirkusvagn. Ett ”Tiny house”. Bostäderna kallas för Tiny house, förmodligen just för att de är små hus och är ofta byggda flyttbara, på hjul. Det är en rörelse som fler och fler lockas av där många längtar efter en enklare tillvaro på olika vis. Det kan säkert vara ganska olika vad man lägger i en enklare tillvaro. En del vill skala ner och vara mer ekonomiskt oberoende. Inte äga så mycket saker och leva på mindre yta. Kanske leva mer och konsumera mindre. Det är något som tilltalar mig. Det är spännande att se olika lösningar kring det där. Kring att leva bra på en liten yta. Kanske för att jag och mina barn redan gör det fast i lägenhet. Kring att konsumera mindre. Kring att rensa ut och bara ha kvar det jag använder och verkligen tycker om. Kring återbruk och hur man kan använda saker på nya sätt. Kring second hand och kretslopp.

De sista åren har det varit något som mer och mer har intresserat mig. Kanske det har sin grund i att jag längtar efter det mer jordnära och enkla livet. Utmattningssyndrom kanske har den effekten? Och jag är intresserad av självhushållning och av att lära mig bygga, renovera, återanvända och skapa. Det trodde jag nog inte för tio år sedan. Men så ser det ut nu. Min längtan har delvis blivit en annan. Det jag vill leva har blivit mer klart för mig, klarare för varje år. Jag suger girigt åt mig allt jag kan läsa om andra sätt att leva. Det inspirerar mig. Jag älskar mångfalden. Att det finns så mycket olikhet. Att jag kan få möjlighet att inspireras av någon annan som lever på andra sätt än mig. Att jag kan få möjlighet att lära mig mer om något som jag aldrig mött tidigare. Att få mina egna fördomar omkullkastade och bli medveten om att de varit just fördomar. Att få möjlighet att formas och formas om flera gånger. Att det inte finns en slutpunkt där jag eller någon annan måste ha bestämt oss. Lev så här tills du dör! Utan istället så nya frön, väx och frodas.

Ibland fylls jag av glädje över livet. Av glädje över andra människor. Av glädje över att bli omskakad och rubbad i min cement. Jag vill ju inte sitta av min tid här på jorden. Jag vill leva den. Lära och utvecklas. Skratta och glädjas. Bli förbannad ibland och ibland ödmjuk. Varför är vi ofta så rädda för det som är obekant? Varför är det så viktigt att vakta på sina invanda tankemönster? Att ha rätt till varje pris. Att mäta och väga? När jag läser om någon som lever på ett annat sätt än vad jag gör så gör det mig otroligt nyfiken. När mina barn konfronterar mig i mina omedvetna fördomar eller sätt att uttrycka mig så vill jag förstå och jag vill lära mer, när jag slutat gå i försvar…

Den här morgonen vill jag starta öppen för äventyret. Äventyret i att leva, att möta andra och att vara nyfiken på det som är olikt. Öppen för att se nya möjligheter…