Hälsopedagog och författare.

Jag lär mig så mycket av mina barn. De är några av mina allra bästa lärare i livet. Det är ju också det som är så fascinerande med människor överhuvudtaget, att man lär sig så mycket när man möter dem. Om sig själv, om andra, om livet och så mycket mer. Relationer är på det sättet verkligen våra mest värdefulla lärare. Det är spännande att möta någon annans sätt att se på saker och ting. Det är inte alltid som vi uppskattar andras syn på saker men jag tror ändå att vi alltid lär oss något i mötet. Det är intressant att se möten med andra på det sättet. I det ljuset. När vi kan. Ibland är det verkligen en stor utmaning att se det positiva i vissa möten och det kanske vi inte alltid kan kräva av oss själva. Jag gör det inte. Men ibland är det spännande att tänka i de banorna och mer och mer se på möten med andra och relationer på det sättet.

Igår pratade jag och min ena dotter om rätten att själv definiera vem man är. Eller snarare det självklara i att själv bestämma vem man är och inte göra allt svårare än vad det behöver vara. Inte låta sig definieras eller begränsas av andras definitioner. Till exempel det här med titlar. Vissa titlar kommer ur yrken där det krävs en legitimation och det finns inget att säga om det tycker jag. Självklart kan inte jag kalla mig läkare eller psykolog om jag inte har utbildningen som krävs och legitimation i de yrkena. Men hur är det med andra typer av yrken? Vad räknas? Måste man ha papper på att man gått en utbildning, ett diplom som man fått efter en helgkurs eller några få månaders utbildning, för att få kalla sig något? Det kanske beror på vad det är man vill kalla sig? Får man till exempel kalla sig konstnär om man inte har utbildning i det och inte har haft sina verk utställda eller uppmärksammade? Jag och min dotter är överens om att det är självklart att man kan säga att man arbetar som konstnär om man sysslar med konstnärligt skapande även om man ännu inte kan försörja sig på det. Den definitionen kan ingen annan göra. Det är bara man själv som kan göra det.

Det ligger en kraft i att våga säga att man är konstnär för att man själv definierar sig som sådan. En kraft i att kalla sig författare när en skriver under nästan all ledig tid men ännu inte fått något utgivet. Det finns alltid en jantelag som säger att vi inte ska tro att vi är något. Men jag tycker att vi tvärtom ska tro att vi är något. Att vi kan bidra och åstadkomma saker. Om vi har omfattande egenstudier och massiv egen erfarenhet som vi kan använda och bidra med, ska vi då stoppa oss själva för att vi inte har ett diplom som säger att vi har det? Det finns så många entreprenörer och konstnärer som är självlärda och som rönt stora framgångar. Deras styrka måste ha varit att de inte lät sig begränsas av att inte ha en formell utbildning. Utbildning är bra. Men jag tycker att det är dags att uppgradera även andra kompetenser. Och våga definiera oss själva på så många fler sätt. Sätt som visar på vår mångfald, på alla våra kompetenser och erfarenheter. Våga tro på vår egen förmåga i mycket högre utsträckning. 

Så idag kallar jag mig för första gången för författare och hälsopedagog. Jag har skrivit dikter, skönlitterära texter, faktatexter och dagböcker sedan tonåren. Skrivandet är mitt sätt att tänka och kommunicera.

Jag har läst massor under över 30 år, kring hälsa på olika sätt. Läst, provat, övat och tillämpat. Precis som man gör i en utbildning fast under mycket längre tid och mycket mer omfattande. Jag har läst om kostens inverkan på hälsa såväl som tanketräning, mental träning och mycket mer. Många olika typer av strategier och verktyg har jag provat och övat på. Jag är pedagog. Utbildad till lärare och förskollärare. Där har jag min legitimation. Och jag har gått 2,5 år på psykologlinjen. Just nu genomgår jag en egen erfarenhet av att vara utbränd. Det i sin tur har skapat ännu större vetgirighet och självstudier kring stress och hälsa. Kring tankestrategier och mental träning. Kring kostens inverkan och mycket mer. Jag utforskar och har mig själv som testperson. Ibland bidrar jag till att inspirera och hjälpa andra.

Behöver jag gå en kort kurs till hälsopedagog för att få ett diplom? Så att andra kan tycka att min definition av mig själv är tillräckligt legitim? Jag tycker nog inte det. Så idag tar jag mig rätten att definiera mig själv. Enkelt är det inte men det känns viktigt. Varför ska jag förminska mig när jag besitter kunskaper som kanske kan vara till hjälp för andra? Måste jag vara perfekt själv för att ha rätt att hjälpa andra? Är den legitimerade läkaren själv aldrig sjuk? Samtalet med min dotter blev den springande punkten. Om någon annan ser mig på ett annat sätt spelar ingen roll. Det viktiga är hur jag ser mig själv.