Försoning och acceptans. Att försonas med det som varit och acceptera att jag och alla andra gjorde det vi gjorde. Just där och då gjorde vi det vi kunde utifrån var vi var just då i våra liv. Jag har inte varit perfekt. Mina misstag, saker jag gjort eller sagt som jag önskar inte hade kommit ur mig, är redan gjorda. Andras misstag, saker de gjorde eller sa, är redan gjorda. De går inte att radera ut. De finns där i vårt förflutna. Skaver i oss på olika sätt. Vissa är inte lätta att försonas med. En del känns omöjliga att förlåta. Men bit för bit kan vi kanske bearbeta och lite i taget försonas inom oss själva. Försöka hitta sätt att förlåta oss själva och andra för att kunna fortsätta livet utan att det tynger ner oss och påverkar våra liv.
Ibland får vi gåvan av att uppleva en försoning i det verkliga livet. Någon ger oss upprättelse. Någon möter upp oss i det som varit och vi når en sorts försoning. På något vis. Det kan väcka sorg i oss. Väcka upp för att det sedan ska få läka. Kanske hade vi begravt det och skjutit undan det för att undvika att känna smärtan. Eller kanske trodde vi att vi var färdiga med det. Att vi redan bearbetat det. När vi får chansen att läka gamla sår så ska vi ta dem. För vår egen skull. För att kunna gå framåt starkare och helare. Inte lägga locket på. Ta chansen. Det betyder mycket att få chans att läka och att läkas.
Just nu är det mycket läkning som pågår i mitt liv. På flera plan. Innan det läker så behöver det ibland flamma upp igen på olika sätt för att vi ska få syn på det. Se att vi har läkning kvar att göra. I kroppen och i själen. Det kan vara en jobbig tid. En jobbig process. Men jag tror att det i slutändan blir bra. Läkning behövs för att kunna leva ett hållbart liv. Ett läkande liv bygger på att få chans att läka. Det är inte lätt att välkomna det jobbiga men mitt i alltihop kan jag ibland förnimma att det finns en sorts meningsfullhet i det hela. Jag kan se att det ur detta kan växa något bättre. Läkning bygger liv.
Etikett: Skam
Mod
Mod är att vara rädd men våga utmana sin rädsla. Våga prova något man innerst inne vill men tycker är läskigt. Våga visa sin sårbarhet trots att man är rädd för hur den ska tas emot. Våga vara den man är trots att det alltid finns andra som vill trycka till en. Våga vara sann mot sig själv och följa sitt hjärta trots att alla andra försöker stoppa dig genom att lägga sina värderingar eller sin oro ovanpå din egen rädsla och oro. Det är mod.
Mod är att våga utmana rädslan. Inte att vara dumdristig bara för att bevisa något. Utan för att något djupt därinne driver på som gör att vi bara måste, trots att vi är rädda. Kanske behöver vi modet för att växa. Utan mod skulle vi kanske för alltid stanna kvar i det invanda och göra som alla andra. Bara följa med strömmen och foga oss. Inte lära och inte växa. För det krävs mod att våga resa sig upp och gå när man aldrig har gjort det tidigare.
Det krävs mod att våga vara sårbar och be om hjälp. När hela ens väsen bara vill krypa ner under en sten och slippa utsätta sig själv för känslan av att besvära eller be och riskera ett avvisande. Att våga be om hjälp är fruktansvärt modigt. Att våga säga att jag klarar inte det här är otroligt modigt. Att våga gå på okända vägar i livet och våga drömma om något annat är mod. Att våga avsluta och säga stopp, våga hävda sitt eget värde när andra går över ens gränser är mod.
Att överhuvudtaget leva ett levande liv är otroligt modigt. Att verkligen leva. Mod. Att skaffa sig mod. Ibland behöver man ladda en stund för att vara redo att använda sitt mod. Att vara modig är något av det vackraste som finns. Mod gör livet levande. Ändå är det ibland så svårt att uppamma tillräckligt av det.
Starkare än…
Ibland möter vi människor som på olika sätt får oss att känna oss som små skitar. Som om vi inte har någon egen förmåga eller kompetens och som om vi inte klarar någonting. Människor som gärna vill berätta hur du ska göra och om du inte gör det så kommer det inte att gå bra. Människor som till varje pris vill ha rätt och därför inte lyssnar alls på dig utan är så investerade i sin egen sanning. Igår mötte jag en sådan person. En person som på många sätt har makt över min omedelbara framtid på grund av min sjukskrivning. Jag gick ifrån det mötet med känslan av att ha blivit utsatt för en missilattack där jag knappt fick en chans att yttra mig. Och jag fick verkligen veta att jag inte klarade någonting själv tillräckligt bra. Det är anmärkningsvärt att en sådan person har en position för att ta hand om människor som är sjuka och behöver rehabilitering.
Hittills under min sjukskrivning har jag tack och lov varit förskonad från den typen av människor. Jag har nog haft tur, har jag förstått. Många andra har riktigt dåliga erfarenheter. Hittills har jag haft människor omkring mig som har varit lyssnande och samtalande. Personer som jag har kunnat bolla med kring olika strategier och som har trott på mig och min förmåga. Personer som har förstått vad utmattning är. Som jag själv har kunnat lyssna på med respekt. Men igår kände jag mig mest sparkad på.
När jag gick ifrån mötet var jag gråtfärdig och kände mig värdelös. En intressant grund att bygga på när man ska bygga upp sin hälsa och kraft att ta sig tillbaka till ett yrkesliv. Men jag bestämde mig ändå relativt snabbt för att jag inte är ett offer. Jag ska titta på hela situationen och vad personen sa och se om det finns något där som jag kan ha nytta av, något sanningens korn, något som tar mig vidare. Efter att ha granskat samtalet så såg jag att det fortfarande var ett uselt bemötande och bedömanden, ett samtal som var mer av en attack än av ett samtal. Men jag såg också att det fanns vissa punkter som vi var överens om och som jag tog fasta på. Punkter som handlade om hur jag ska gå vidare nu.
Idag är ett nytt möte med fler inblandade i min rehabilitering. Till det mötet tar jag med mig de få punkterna och tänker att jag är färdig med att låta andra diktera vem jag är eller vad jag kan och inte kan. Jag vet ju vem jag är. Och jag vet vilka kompetenser jag har. Jag vet att jag har klarat av en hel del tuffa saker i livet och tagit mig upp och framåt. De tar jag fasta på nu. De är min styrka. Jag är mycket starkare än man kanske kan tro.
Att bli utmattad handlar inte om svaghet. Det handlar tvärtom om att en har varit stark alldeles för länge. Att en har kämpat på i ett allt högre tempo och med alltför stora påfrestningar under för lång tid. Ofta är det vi som jobbar med människor som går in i väggen. Jag tror att det handlar om att vi lägger hela vår själ i att göra ett så bra arbete som möjligt för att vi vill andra människor väl. Men ofta finns inte de resurser och den grund som behövs på arbetsplatsen eller i organisationen och arbetsmiljön för att vi ska kunna göra ett jobb som känns tillräckligt. Vi är engagerade och gör vårt yttersta men kan jobba hur mycket som helst utan att det någonsin blir färdigt. Det finns alltid mer att göra. Tiden är alltid för kort. Arbetsuppgifterna är många och vi är för få om dem. Det kommer ständigt nya saker som läggs till. Arbetsbördan växer men tiden att göra dem ökar inte. Kraven ökar men tid och resurser att genomföra dem saknas. Allt detta ihop med att vi så gärna vill göra ett bra jobb gör att vi arbetar ut oss. När man arbetar med människor så bryr man sig om att de ska ha det bra och att det man gör blir så bra som möjligt. Många av oss kämpar och kämpar för att göra ett bra jobb, är engagerade och gör vårt yttersta. Ofta fler timmar än de vi har på pappret. Tills den dagen det inte går längre. Så lata och svaga är vi inte. Tvärtom.
Jag ska idag gå på mötet med min egen kraft intakt. För det här handlar om min framtid. Mitt fokus är att bygga upp min hälsa. Det är nummer ett. På den vägen ska jag också komma tillbaka ut i ett yrkesliv. Det vill jag. Kanske den vägen kommer bli lite vinglig och krokig och inte vara perfekt på något vis under tiden jag bygger mig själv allt starkare. Men med fokus på min egen hälsa så tar jag mig framåt på den vägen tills jag är där jag behöver vara för att kunna börja gå mot mina egna visioner. Och jag tänker inte låta någon som enbart har träffat mig i 45 minuter få mig att tro att jag inte är tillräcklig. Det betyder inte att jag är självtillräcklig. Jag behöver andra i lika hög grad som de flesta människor gör. Men jag är långt ifrån värdelös. Och trots att jag trillat dit i utmattning för andra gången så är jag inte helt inkapabel att lära mig nya sätt att ta hand om mig i framtiden. Det är ju det jag undersöker här i bloggen nu och letar reda på de verktyg som ska bli min bas.
Trots utmattningen och allt som den för med sig så har jag en inre styrka som alltid är med mig. Jag har mina strategier och verktyg som jag ska hålla mig till för att bygga upp min hälsa. Och jag vet att jag kan. Även om det inte kommer bli lätt. Även om det kanske blir ett steg fram och två tillbaka. Jag vet att jag kommer nå fram till slut. För jag är starkare än en del tror!
En paus
En vecka med uppehåll här på bloggen. Mitt mål är att göra nya inlägg varje dag. Men ibland fungerar det inte av olika anledningar. Man blir sjuk eller något annat kommer emellan som är viktigt att hantera. Även då försöker jag ändå skriva här eftersom bloggen är viktig för mig. Att skriva är för mig ett tankeverktyg. Ett kommunikationsverktyg. Så även om jag är sjuk försöker jag om det är möjligt att få ner några rader. När det går. Ibland är orken för liten och då går det inte.
Att ta en paus när orken tar slut eller att stanna hemma tillräckligt länge när man blir sjuk är sunt. Ändå är vi många som får dåligt samvete eller pressar på och går till jobbet ändå. Man vet hur slitigt det blir för de andra. Ekonomin tar stryk. Det finns flera anledningar. Olika anledningar. Men ändå egentligen ingen anledning som är tillräcklig. För den dagen vi kraschar så kraschar vi rejält. Och då spelar ingenting annat någon roll utom att försöka bli frisk igen. Då handlar målet för dagen om att försöka orka kliva ur sängen. Eller om att orka fixa något att äta.
Så det är klokt att ta hand om kroppen och hälsan. Att stanna hemma när man är sjuk. Att ta en paus när man märker att det behövs. Försöka dämpa det dåliga samvetet med att man kommer tillbaka igen istället för att krascha och bli borta i månader. Det är mer hållbart för alla. För mig och min hälsa. För de andra. För ekonomin. Att sluta slå på sig själv och istället lyssna i tid är inte lätt. Att välja att fokusera på en hållbar hälsa och inte bara finnas där för andras omedelbara behov är inte lätt. Inte lätt när vi är skolade i att andra alltid är viktigare. Men lite i taget kan vi lära oss. Om vi vill. Om vi bestämmer oss. Om vi inte vill krascha. För då kan vi inte alls finnas där för någon. Jag vet för det hände mig.
Katter är mästare på att lyssna på sina behov. De är väl inga förebilder i omtanke om andra men de kan ses som en påminnelse i att lyssna på sin egen kropp och vad den behöver. Sova, vila, röra på sig på olika vis, umgås med tillgivenhet, leka och njuta av livet. Om vi tog till oss en liten del av det så skulle det räcka.
Hållbarhet är att lyssna på kroppens och själens behov. Utan att för den skull låta det gå ut över någon annan. Men en sund omtanke om oss själva bygger en starkare och stabilare grund för en hållbar hälsa på sikt. Så inget mer dåligt samvete för att stanna hemma om du är sjuk. Du är viktig. För om du tar hand om dig själv bra så har du större möjlighet att sedan finnas där för andra när det behövs.
Tänk om samhället var uppbyggt mer på de värderingarna? Att hälsa fick vara viktigare än ekonomi och effektivitet. Jag tror att det egentligen då paradoxalt nog skulle bli både mer ekonomiskt hållbart och effektivare, i hela samhället såväl som för varje enskild människa.
Käftsmällar i livet
Hur ska man göra för att behålla sin självrespekt när man får käftsmällar av själva livet? Den frågan läste jag i en annan blogg och den satte igång mina tankar. Hur behåller man sitt självförtroende och sin självkänsla, sin respekt för sig själv, när det känns som om livet rasar ihop? När det är så tufft att man knappt orkar en dag till.
En nära vän till mig uttryckte något liknande häromdagen. Från att ha känt att hon är rätt okej så kom tvivlet på det egna värdet när hon nu står i begrepp att byta livsspår. Självrespekt och känslan av värde påverkas av smått och stort i våra liv.
Jag är ju ingen guru som sitter inne med svar på alla livsfrågor men vad är min egen erfarenhet? Det slog mig när jag läste frågan i bloggen att jag har varit på botten och vänt flera gånger i mitt liv. Just nu känner jag att jag har en stabilare grund i mig själv än vad jag någonsin har haft. Hur kommer det sig? Vad gjorde jag för att landa i det? Det är inte så att jag inte får svackor nu utan mer att jag har en stabilare grundton i mig nu.
Jag har under de senaste tio åren av mitt liv gått igenom en hel del som slagit undan fötterna under mig och som har gjort att jag fått kämpa. Min skilsmässa som var ett fruktansvärt jobbigt beslut. En ny tillvaro där jag försökte bygga mitt eget liv med mina barn varannan vecka. En ekonomi som totalkraschade och som har varit extremt tuff under många år. Den är fortfarande i en fas av successiv återhämtning.
Jag böt jobb framför allt på grund av ekonomin och hamnade i en jobbsituation där all personal slutade efter tre månader. Efter ytterligare en kort tid slutade även arbetsplatsledaren. Som relativt nyanställd fick jag ta över hela ledningsansvaret för helt nya kollegor och driva verksamheten så att barn och familjer skulle känna sig trygga. Det var utmanande och stimulerande på många sätt men också en extremt tuff tid. Då pendlade jag också runt fyra timmar per dag.
Jag fick nytt jobb och slapp pendla. Jobbet kändes roligt, utvecklande och jag trivdes. Engagemanget tog fart och det var roligt att vara delaktig i utvecklingsarbete. Jag lade ner väldigt mycket engagemang och kraft i att göra ett bra jobb. Så blev det omorganisation och ombyggnad. En ganska rörig period som krävde mycket av mig. Nya kollegor i flera omgångar, nya familjer, ny organisation, ny som utvecklingsgruppsledare med allt vad det innebar av att sätta mig in i nya saker och försöka leda utvecklingsarbetet på förskolan.
När jag ser tillbaka så är det inte konstigt att jag till slut kraschade i utmattningssyndrom. Under de senaste tio åren har det varit många kriser och många förändringar i mitt liv. Detta parallellt med en fruktansvärt jobbig ekonomi.
Jag har varit nere på botten många gånger och kämpat mig upp igen. Ofta har jag fått tänka en dag i taget, ett steg i taget, för att orka. Det har också gjort att jag numera vet att jag kan ta mig upp. Det är en styrka och en trygghet i mig att veta att jag kan ta mig upp igen. Jag har verktyg för det på olika vis. Men under perioder har jag nästan varit redo att helt ge upp. Stunder när jag inte kunnat se några utvägar eller vägar upp.
Många gånger har min trassliga och kämpiga ekonomi gjort att jag har känt mig värdelös. Jag har inte haft problem med att leva på havregrynsgröt när barnen inte varit hos mig. Det som har brutit ner mig är stunder då barnen inte velat fråga mig om de kan ta en fika på stan med sina vänner. Inte velat fråga för att de vet hur tufft det har varit. Att inte bjuda hem vänner och familj för att pengarna inte räcker. Skammen har varit stor. Att ständigt behöva säga att jag inte har råd eller att behöva be om hjälp ständigt och jämnt. Att inte få ihop sin ekonomi känns som en fruktansvärd skam inombords.
Så jag vet hur det är att tappa respekten för sig själv. Jag vet hur det är att skämmas. Jag vet hur det är att vända på slantarna och inte få det att gå ihop. Jag vet hur det är att drabbas av käftsmällar i livet. Att kämpa allt vad du förmår för att leva upp till de krav du har på dig själv kring att göra ett tillräckligt bra jobb, kring att vara en bra förälder, kring att vara en god vän och familjemedlem, kring att få ihop livet. Tills du inte orkar kämpa längre. Tills all kraft har brunnit ut.
Jag tror att det jag har haft störst nytta av är att jag alltid har känt att det är bara jag som kan skapa förändring i mitt liv. Det tillsammans med att jag alltid har varit en som söker. Jag har i hela livet intresserat mig för livsstrategier. Jag har sökt information och hjälp kring hur jag själv kan förhålla mig för att må bättre. Jag har övat på saker för att må bättre. Ett exempel är att jag övat på att regelbundet sätta mig ner och skriva ner sådant som finns i mitt liv som jag är tacksam över.
Genom åren har jag samlat strategier som har hjälpt mig. Strategier som tagit mig upp ett litet snäpp när det varit som värst. Strategier som förändrat saker inom mig mer än utanför mig. Det är det som lagt grunden till att jag nu känner en annan sorts trygghet och stabilitet i mig själv. Det har lagt grunden för att låta självrespekten växa igen. Sakta, sakta har den växt och det har tagit tid. Det har tagit arbete. Som att träna sin kropp. Man får inga resultat om man ligger på soffan. Det kräver ständig träning.
Grunden för självrespekten och hur jag mår inombords trots de yttre omständigheterna har jag byggt själv genom att leta strategier och öva, ständigt öva på dem. Jag är inte fri från svackor men då vet jag att jag kan ta nya tag igen med mina strategier. Allt börjar med att visa sig själv omtanke. Att vara snällare mot sig själv i tankar, ord och handling. Att vara tacksam över sina egna inre kvaliteter såväl som tacksam över det som finns i våra yttre liv. Även om man har svårt att hitta det när man är nere så finns det ofta något litet att börja med.
Det jag också har lärt mig är att jag inte är ensam. Att det finns hjälp att få. Men jag måste öppna mig och våga släppa in andra. Jag måste själv vara öppen för att ta emot hjälp. Jag måste inte fixa allt själv alltid. Och det är inget att skämmas över. Hjälp kan man söka i samhället på olika sätt. Jag tog till exempel hjälp av psykolog under min utbrändhet för att hitta strategier att bli frisk.
De som älskar dig och bryr sig om dig blir också ofta glada över att kunna bidra. Den som ger får ju tillbaka i form av glädjen att ge till någon man bryr sig om. Det största hindret här är oftast vår egen stolthet och att vi gärna tolkar in saker hos andra som kanske inte ens finns. Vi tror att de tänker och tycker saker som de kanske inte alls gör.
Det är också en balansgång. Att söka hjälp är bra. Många gånger väntar vi för länge med det. Men vi kommer inte ifrån det inre jobbet. Det största jobbet är det jobb du behöver göra i dig själv. Ingen annan kan förvandla ditt liv. Självrespekten är något som byggs inifrån.
