Blogg · Utmattning

Sätta ihop bitarna…

Livet är ett äventyr, en resa, där vi inte alltid vet vart den tar oss. Vi kan planera och jobba mot mål. Vi kan göra vårt allra bästa och mer därtill för att resa dit vi vill. Men ibland hamnar vi ändå på ett ställe som vi inte trott från början. Ibland kanske det blir till det bättre. Men inte nödvändigtvis alltid. Livet kan inte styras i detalj även om vi försöker. Ibland behöver vi jobba hårt för förändring eller för acceptans. 

Idag funderar jag över vart jag nu är på väg? Min resa tog stopp på den väg som jag trott jag skulle ta. De mål jag brann för gjorde att jag brann ut. Arbetsbelastningen och arbetsmiljön tog ut sin rätt. Nu handlar allt om livets grundläggande beståndsdelar. Hälsa. Trygg ekonomi. Det grundläggande. Varje dag försöker jag hitta vägar att lägga den grunden. Det är just nu det enda. Vägarna framåt kan jag inte styra. Jag är utlämnad till andras beslut och till att bli dribblad mellan stolarna för att inte vara en kostnad för någon. Att få arbetsträna och få en arbetslivsinriktad rehabilitering är inte enkelt. En plats och en plan som är hållbar. 

20181011_150801

Idag låter jag mörk i tonen men det beror på att det just nu känns ganska mörkt. Efter rehabmötet idag gick jag därifrån med en känsla av att inte vara värd särskilt mycket. Mitt värde fanns när jag arbetade och hade ett stort engagemang för mitt jobb. Nu vill man slippa ansvaret. Slippa anstränga sig för att hitta nya vägar och möjligheter. De ser inget värde i mig längre och trots att de är medansvariga till att jag är där jag är så kan de inte göra något. Det är inte deras policy säger de.

Tänk på det alla ni som engagerar er och jobbar hårt. Den dagen som de slitit ut dig finns de inte där. Då är det inte deras ansvar. Då är du en kostnad. Jag låter bitter idag. Och just idag tillåter jag mig att vara det. Att uttrycka det. För jag är så innerligt trött. Trött på att vara ensam om att kämpa. Just idag.

sparkler-839831_1920

Så just nu försöker jag återigen för hundramiljonte gången samla ihop skärvorna av mig själv och gör mitt bästa för att återställa mitt värde. Jag vet att mitt värde inte sitter i mitt yrkesliv eller i någon annans ögon. Men man ska ha ganska hård hud om den hanteringen inte påverkar en. Jag har mina verktyg och strategier och jag tar snart nya tag med dem. Men just nu. Just här och nu så vill jag bara ta hand om såren en stund. Och försöka dämpa paniken över hur i all världen min ekonomi ska fungera överhuvudtaget.

Just så är min verklighet. Det är den jag varje dag jobbar med. Försöker göra allt jag själv kan för att bygga upp. Min hälsa. Min ekonomi. Mitt yrkesliv. Det är det jag skriver om. Därför jag skriver. Bloggen är berättelsen om hur jag försöker bygga upp mitt liv sten efter sten. Bygga min väg en liten, liten bit i taget. Försöka hitta nya mål att resa mot. Fast på ett annat sätt. Utan att brinna ut. På den resan vill jag ha sällskap. Jag gör resan för mig men om jag kan bidra till andras resa så är det fantastiskt. 

connect-20333_1920

Idag tog orken slut för en stund. Men den kommer tillbaka. Jag vet det för jag har mina strategier och mina olika verktyg. Jag har mina sätt att sätta ihop bitarna igen och läka. Idag är ett läkande liv att låta mig få känna alla de känslor jag känner och ta hand om dem. Imorgon tar jag nya steg.

Blogg · Kost · Livsstil

Återintroducera.

Livsstilen i stort är viktig. Helheten. Igår hade jag en tröttare dag igen. Då är det viktigt att försöka vara snäll och lyhörd mot sig själv så gott en kan. Ta hand om med omsorg. Därför blev det lite mer omsorg och lite mindre blogg igår. Inlägget om AIP kommer därför idag istället.

coffee-690349_640

Jag har nu ätit enligt det autoimmuna protokollet i ungefär sex veckor. Jag ser små förbättringar i min psoriasis. De stora fläckarna som jag har haft runt ögonen har minskat i omfång och börjat bli lite blekare. De flagar inte på samma sätt längre utan verkar vara på väg att gå tillbaka. Men än är det en bit kvar. Och hårbottnen har inte förbättrats särskilt mycket än. Det rekommenderas att vi ska äta restriktivt i åtminstone en månad innan vi börjar återintroducera vissa livsmedel för att se ifall vi tål dem, men det kan ta längre tid. Jag läste om några som just blivit symptomfria från psoriasis genom en AIP kost och de menade att det kan ta längre tid för huden att bli frisk. Deras teori var att huden inte är en lika vital funktion som kanske andra inre organ är, därför läker den inte lika snabbt som dem. Jag vet inte om det är så men hur som helst kan det ta olika lång tid så det gäller att försöka ha tålamod. Att låta det få ta den tid det tar. Det allra viktigaste är att försöka se till att få i sig optimalt med näring på alla de sätt man kan. Att följa planen med att läka tarmen, skapa en god bakterieflora i den och tillföra all den näring vi behöver få i oss.

20181006_132107

När det sedan är dags att börja återintroducera så gör vi det i väldigt lugnt tempo med ett livsmedel i taget. Vi börjar med väldigt lite av livsmedlet och ökar på sakta allteftersom. Under tiden ska vi uppmärksamma hur kroppen reagerar. Reaktioner kan komma på flera vis. Det behöver inte nödvändigtvis vara så att till exempel psoriasisen flammar upp direkt. Istället kan du plötligt känna dig tröttare eller bli lite uppblåst i magen. Det finns alltså olika saker som kan ske i kroppen som är något som kan påvisa att det inte är ett riktigt bra val för dig. Vi behöver gå lugn och metodiskt fram med lite i taget och framför allt ett livsmedel i taget medan vi är uppmärksamma. En fördel kan kanske vara att föra dagbok över både sitt fysiska som sitt psykiska mående under tiden för att få syn på avvikelser som du kanske inte annars skulle se som samband.

journey-1130732_640

Jag går inte in på i detalj hur man gör. Det finns mycket bra information om det ifall man söker. Karl Hultén är som jag har nämnt tidigare en riktigt bra resurs. Det vi gör är att vi  följer ett schema över vilket livsmedel som är bäst att börja med och sedan ser vilka vi ska fortsätta med. Några livsmedel har vi en mindre risk att få en reaktion av än andra och det är därför vi följer en mall. Det kan ta ganska lång tid med återintroduktionen eftersom vi tar ett livsmedel i taget under en tid för att hinna lägga märke till både korta och längre reaktionstider. Men om vi gör det lugnt och metodiskt så har vi en större chans att verkligen komma fram till en kosthållning som vi vet att vi mår bra av. Slarvar vi och går för fort fram så finns risken att vi inte riktigt vet vilket livsmedel det egentligen var som vi reagerade på. Då får vi börja om igen.

bicycle-1149483_1920

Jag tror att jag behöver en tid till innan det blir dags för mig att återintroducera. Det svåra är också att det ju inte enbart är kosten som påverkar. Det gör även andra livsstilsfaktorer. Därför utforskar jag även dem. Försöker få ihop ett hållbart liv med hjälp av de olika ingredienser som behöver ingå för att leva ett friskt liv. Bland ingredienserna utöver kosten finns stresshantering på olika vis, sömn och vila, sinnesro, rörelse och träning. Dessa olika delar kan behöva ses över för de flesta men kanske framför allt om vi inte är friska, har en autoimmun sjukdom eller har börjat närma oss utbrändhet.

Min vision för framtiden är att kanske inte bara gå mot hälsa själv utan att också kunna bidra till att andra hittar sina vägar till ökad hälsa. Därför hoppas jag att du som läser ska ha nytta av mina texter, kanske få lite egen inspiration och söka vidare.

Blogg · Livsstil · Utmattning

Det enda jag vill…

Utbränd och sjukskriven. Resultatet av att ha kraschat in i väggen är att stresskänsligheten finns närmre än vad den kanske annars skulle ha varit. Om jag tidigare kunde bli mer skärpt och effektiv vid pressat läge under en begränsad tid så är det nu totalt tvärtom. Jag blir helt slut. När jag var frisk så klarade jag ett visst mått av stress och kunde till och med triggas och få mer energi, adrenalin. Men när stressen blev alltmer konstant så bröts jag ner. Och nu är det som om jag är allergisk mot stress.

De som har varit sjukskrivna vet hur det är att leva i ovisshet och lägga sin tillvaro i andras händer. Det är andra som fattar beslut om allt som rör sjukskrivning, rehabilitering och ekonomi. Du själv får acceptera så gott du kan. Försöka göra det bästa av situationen efter förmåga. Men det betyder också att stresspåslagen inte blir så mycket mindre, de byter bara orsak. Nu kommer stresspåslagen ur all ovisshet om vilka beslut som kommer fattas, vad som ska hända härnäst, hur allt ska bli. Det värsta av allt är stressen kring ekonomin.

bloom-1840005_640

Ibland när man läser om andra som haft utmattningssyndrom så kan man läsa om hur de fixade ekonomin och livet på grund av att de var två vuxna om försörjningen eller så hade de sparkapital. En del kunde sadla om eller få en bättre ekonomi för att de hade kapital, kunde sälja sitt hus eller för att partnern hade en högre inkomst. De insåg att de behövde förändra och då gjorde de det. Det låter så enkelt. Ett beslut bara.

Jag lever ensam med mina barn. Jag har inget kapital. Äger ingenting. Har inga sparpengar att ta av. Har inte rika föräldrar som kan ge ett för tidigt arv, en partner som kan skjuta till pengar till försörjningen eller någon gömd skatt någonstans. Hur gör man då? Hur överlever man på de få pengarna det blir? Jag kan säga att det är fruktansvärt svårt. Nästintill omöjligt. Och just nu är det helt omöjligt eftersom sjukpenningen minskat.

Så vad kan jag göra? Jo jag kämpar för att ta mig framåt. Kämpar för att bygga upp min hälsa allt vad jag bara kan. Ser över allt jag möjligtvis kan göra själv för att förändra och bli frisk. För jag vill arbeta. Jag behöver arbeta. Men jag behöver ju också hålla. Inte bli sjukare utan hålla mig frisk. 

tea-plantation-3358870_640

Så det är just de sakerna jag gör och som jag skriver om här på bloggen. Jag jobbar med de bitarna som jag kan jobba med. Mina tankar, min stressnivå, min sinnesro. Min kost för att bygga upp kroppen med näring. Rörelse eftersom jag vet att det krävs för att bygga hälsa. Letar efter olika typer av livsstil för att hitta lösningar för hur jag ska kunna leva ett liv som fungerar och som jag mår bra i. Ett hållbart liv. Det är det enda jag vill just nu. Leva ett hållbart liv.

Blogg · Kost · Livsstil · Rörelse · Sinnesfrid · Utmattning

Helhetssyn

Tänk om det är så att jag är en helhet och inte ett huvud med olika delar som är oberoende av varandra? Tänk om det är så att våra fysiska delar i kroppen både är i ett komplicerat samspel med varandra men också med den omgivning vi befinner oss i, i vår miljö? Ja inte låter det särskilt otroligt eller konstigt egentligen. Ändå beter sig ofta vårt samhälle som om varje del är fristående från en annan del. Utifrån det behandlas varje del för sig, t ex inom sjukvården. Ibland erkänner man samband som är större men ofta inte. Man använder sig av mediciner som minskar symptom när man inte har några förklaringar till vad en åkomma beror på. Det tas tacksamt emot av de flesta för man vill ju minska sina obehag och symptom och fortsätta fungera i det stora hela. 

Jag är inte emot symptomlindring. Inte heller är jag emot mediciner. Men jag tänker att vi alla skulle kunna ha mycket att vinna på om det fanns en balans i  den ekonomiska vinsten i medicintillverkningen i relation till en större vinst i att forska på samband och orsaker. Orsaker och samband som kanske kan göra oss mer friska och oberoende av mediciner. Visst finns det sådan forskning. Men jag önskar mycket mer av det. Oberoende forskning utan egenintresse. Det skulle samhället tjäna på tror jag.

brain-3168269_1920

 

Den diagnos som kallas utmattningssyndrom är en sådan diagnos som skulle behöva ordentlig forskning. Allt fler drabbas och den behandling som erbjuds är inte särskilt hjälpsam. Många som har hand om behandlingen och rehabiliteringen har ingen kunskap alls om den lilla forskning som finns. Jag tror att vi skulle behöva ta ett mycket större helhetsgrepp här. Forska på många olika saker i relation till det här. Men kanske är det också så att samhället inte vill ha vilka svar som helst? Kanske är vi rädda för vad det kan innebära? Det kan ju innebära att samhället i stort behöver förändras. För även här tror jag på en helhet. Jag tror inte att den enskilda människan är fristående från samhället. Det kommer behövas förändring såväl på samhällsnivå som på enskild nivå.

Jag tror att vi skulle behöva titta på hur samhället ser ur i sina olika delar och på hur vi skapar ett samhälle där människor är friska. Vi behöver titta på arbetsmiljö och vad som bygger hälsa för att sedan göra de förändringar som krävs och göra dem obligatoriska. Inte börja i andra änden i att släcka bränder som redan uppstått. Utgå ifrån vad som bygger hälsa och inte enbart på att undvika ohälsa. Utbilda människor i mycket högre utsträckning i vad som bygger hälsa och göra det till ett av de viktigaste skolämnena i skolan. Hälsa har så många fler aspekter än enbart idrott. Låt ämnet hälsa bygga på forskning och beprövad erfarenhet.

Ge en konkret utbildning och erfarenhet i hur en lever ett hälsosamt liv. Schemalägg olika friskstrategier på skolor och arbetsplatser. Rolig och omväxlande rörelse utomhus. Konditionsträning och muskelträning. Andningsövningar och meditation för avspänning. Mental träning, teoretisk och praktisk kunskap för att påverka sinnesstämningen och för att lära sig strategier i livet. Den tid som detta skulle ta från arbetstiden tror jag skulle betala sig i längden. Den tid vi sedan arbetar skulle vi förmodligen har en högre kapacitet och vara mer effektiva. Jag tror också att samspel och kommunikation skulle påverkas positivt.

meditation-1384758_1920

Överallt skulle vi behöva se över olika miljöfaktorer och kostfaktorer som skapar hälsa och satsa på att åtgärda dem. Från förskolan till åldringsvården. Jag tänker att det skulle vara mer hållbart för hela vårt samhälle på alla vis. Kostnader för sjukvård och frånvaro från skolan och arbetslivet skulle förmodligen minska. Människor skulle hålla sig friskare och starkare och på så vis bidra mer till samhället än vad de kostar. Om vi nu tänker enbart ekonomiskt. Och för människors livskvalitet skulle det göra en enorm skillnad. 

Jag försöker på egen hand nu fundera över helheten för mig själv. Tänk om utmattningen även interagerar med inflammation i kroppen på något vis? Är det därför jag har fått stora besvär med psoriasis nu? Kan känslorna av nedstämdhet som kommer ibland när tröttheten är stor både ha med stress att göra och med inflammation i kroppen att göra? Vad händer om jag tar ett helhetsperspektiv kring dessa saker? Jag arbetar med strategier för stresshantering och återhämtning samtidigt som jag bit för bit försöker hitta i andra hälsostrategier. Kosten, rörelse och träning, miljön i min närhet och mycket mer.

herbs-906140_1920

Att enbart vara hemma och få återhämtning är en nödvändig start eftersom kroppen är så slutkörd. Att få en rehabiliteringsplan som fungerar är nödvändig för att inte få bakslag. Hjärnan är ju en av de delar i kroppen som påverkas mycket. Den behöver ofta lång tid att återhämta sig och byggas upp igen. Men alla andra saker utöver den återhämtningen som kanske kan inverka vill jag själv försöka hitta i. För i det finns väldigt lite stöd ifrån sjukvården eller ifrån de som har hand om rehabiliteringen. Däremot finns det andra resurser man kan titta på och undersöka. Jag vill hitta vägar till ett så friskt liv som möjligt och jag vill gärna bidra till att andra ska hitta sina vägar. Jag forskar just nu på mig själv. Om det sedan kan hjälpa någon annan så är det en bonus.

 

Blogg · Sinnesfrid · Utmattning

Realistisk oro

Stormen och regnet väckte mig tidigt idag. Men det var okej för jag hade lagt mig tidigt igår. Lite extra trött efter två dagar av möten kring min hälsa och rehabilitering. Mötet igår gick bra. Så bra man kan förvänta sig i den här situationen. Så bra man kan förvänta sig när mötet planerades in med extremt kort varsel. Kort varsel innebar att alla som hade behövt vara med inte kunde vara där. Så resultatet blev att tid för ett nytt möte har bokats då alla ska vara med. Mötet igår förde ändå det positiva med sig att det klargjordes vilka möjliga vägar framåt som kan finnas. En diskussion om vilken av dem som skulle vara bäst för mig ledde fram till en slutsats. Det är den slutsatsen som nu inte kan sättas i verket förrän alla inblandade kan vara med i ett nytt möte och fatta beslut. 

Ibland är det frustrerande när människor omkring en gärna vill tro att man själv som sjukskriven inte vill komma tillbaka till ett yrkesliv. Jag vill. Men jag behöver ha ett yrkesliv som håller. Så rehabiliteringen behöver vara inriktad mot att hitta ett hållbart alternativ för mig att arbeta under tiden som jag också bygger upp min hälsa. Jag vill inte hamna i utmattning en tredje gång. Jag vill bygga en hållbar hälsa och sedan kunna leva ett fungerande liv.

nature-3061486_1920

Men om inte andra aktörer som har hand om min rehabilitering ger mig möjligheterna att arbeta på ett hållbart sätt så blir det näst intill omöjligt. Det jag vill säga är att vi som är sjukskrivna i mångt och mycket är tvungna att lägga vår framtid i andras händer. Om vi inte har lyxen av att ha så pass goda ekonomiska förutsättningar att vi själva kan bestämma. Då är det viktigt att de händerna är extremt kompetenta och vet vad som krävs. Att de har kunskap om vår sjukdomsbild, resurser att hitta lämpliga vägar och tar tag i de bitar som är deras ansvar. Men tyvärr är ofta okunskapen stor. Okunskapen kring utmattning är ett problem och fördomarna är många. Ibland tar olika aktörer heller inte sitt ansvar på allvar utan drar ut på tiden eller försöker skjuta över det på någon annan.

deadline-2636259_1280

En del har svårt att förstå min oro kring allt det här. De tycker att vi i Sverige inte har någon anledning att oroa oss för vi har ju alltid allt vi behöver. Därför borde jag vara mer realistisk och tänka annorlunda. Om min oro och stressnivå skjuter i höjden på grund av att jag oroar mig för dessa saker så är det mig det är fel på. Då måste jag ändra på det sättet att tänka eftersom det i princip är påhittad oro. Hur får man någon att förstå som inte är intresserad av att lyssna? Någon som inte själv varit i min situation? Någon som aldrig har upplevt hur det är att inte kunna betala sina räkningar eller vara tvungen att inte betala dem för att kunna köpa mat.

Det finns så många i vårt samhälle som hamnar mellan stolarna och inte får den hjälp de skulle behöva. Det finns många som slåss för sina rättigheter och är nära att hamna på gatan för att de inte kan fixa sin ekonomi. Det är inte sant att vi i Sverige alltid är så skyddade och trygga. Vi var kanske det förr, men inte längre. Många lever i sin egen värld av hur verkligheten ser ut, utan insikt i hur det ser ut på riktigt för väldigt många. I det frodas också fördomarna.

Så min oro är inte orealistisk. Och min stress kring ekonomin är verkligen inte heller orealistisk när jag varje månad som sjukskriven inte kan betala alla mina räkningar och kämpar för att få ihop det med matkostnaderna. Om man själv inte varit där kanske det är svårt att förstå. Men de som har hand om vår rehabilitering borde ha en större kunskap, insikt och framför allt ett empatiskt sätt att bemöta människor på. Det är tyvärr inte alla som har det. 

Jag skriver själv en hel del om tankens kraft och att fokusera på det vi mår bra av på olika sätt. Det tror jag på. Det är hjälpsamt. Men det betyder inte att man alltid kan gå runt i livet utan motgångar, känslor av oro, sorg eller stress. Livet pågår och det händer saker som vi inte alltid har kontroll över. Visst kan vi i mångt och mycket försöka jobba med oss själva och försöka hantera motgångar vi möter. Men vi är inte helt befriade från ”negativa” känslor. Det är en del i att vara människa. Vi skulle inte frivilligt stoppa in handen i eld och tänka att om jag bara tänker positiva tankar och andas så gör det inte ont och skadar mig inte. Vi är människor som tänker och problemlöser för att undvika den där elden eller något annat som kan vara potentiellt riskfyllt för oss. Det är naturligt och viktigt. Man behöver skilja på adekvat oro och oro som man skapar utan att det nödvändigtvis är sant. 

cropped-zen-2040340_1920.jpg

Det kanske är så att jag oroar mig i onödan. De scenarier som jag målar upp har ju inte hänt än. Då är det definitivt knasigt att ta ut det i förskott. Men att logiskt tänka det är skilt från att faktiskt uppleva det rent känslomässigt. Jag vet att jag mår bättre om jag styr mina tankar mot annat som är bra och som jag mår bra av här och nu. De strategierna använder jag dagligen. Men när jag går runt i ovisshet kring min framtid och ska beskriva för andra eller för någon som är inblandad i min rehabilitering hur mina tankar går och hur jag mår så är det ett faktum att jag har en gnagande oro som ligger där eftersom jag inte vet hur mitt liv ser ut om en månad. Att då bli bemött med att det är dig det är fel på och du borde ändra på ditt sätt att tänka är både okänsligt och kränkande. 

En del i min friskresa innefattar att hitta ökad sinnesro genom mindfullness och medveten närvaro. Att finna ökad sinnesro genom acceptans och att uppskatta de små glädjeämnena i livet. Att arbeta med mina tankar på olika sätt är verktyg som jag har funnit hjälpsamma. Men att tro att man kan gå genom livet utan att känna oro, rädsla, sorg eller stress är orealistiskt. Att tro att tuffa omständigheter inte ska beröra och ibland skaka om en rejält är orealistiskt. Konsten ligger snarare i att så småningom använda sig av strategier att ta sig upp igen.  Kanske bearbeta, arbeta med och hitta verktyg som tar oss framåt. 

Jag fortsätter min egen friskresa i allt det här. Försöker balansera i att ta hand om mig på alla de sätt jag kan samtidigt som jag ska förhålla mig till alla runt omkring och alla som är inblandade i min rehabilitering. Det är ett äventyr och en process. Men jag tror på mig själv och min förmåga att till sist nå fram till ett friskt och hållbart liv.