Just nu går jag vägen under tiden den läggs. Jag vet inte riktigt vart den kommer leda, vad själva slutmålet blir, mer än att jag förhoppningsvis kommer fram till ett fungerande och hållbart yrkesliv igen. Det har varit tyst från mig här på bloggen ett tag. Tid, fokus och energi har lagts på att lägga bit för bit av pusslet. Det pussel som handlar om att bygga hållbar hälsa och ett hållbart liv.
Min resa har fortsatt med hjälp av kosten. Det har varit fokus en längre tid nu och jag har landat i en kosthållning som jag märker att jag mår mycket bättre av. Huden börjar nu sakta bli bättre. Magen mår mycket bättre än någonsin förut. Hjärnan orkar lite mer. Numera orkar den med att jag läser lite längre stunder, om jag har lugnt omkring mig. Orken räcker till mer än en sak på en dag. Till mer än att enbart laga mat. Och på den vägen har jag nu börjat arbetsträna.
Jag känner att jag har haft tur som fått den här möjligheten som jag nu har. Att få börja arbetsträna på ett företag som har som idé att alla kan bidra utifrån sina förutsättningar. Ett socialt företagande som handlar om att se människors resurser. Här arbetar jag bland annat tillsammans med andra som också arbetstränar av olika anledningar. Företaget heter Initcia. Här finns flera olika typer av projekt och uppdrag. En del arbeten är på uppdrag av olika föreningar och organisationer.
Jag har turen att få arbeta med skrivande. Just nu lär jag mig att skriva med hjälp av olika program kring olika event i Uppsala som riktar sig till barn, unga och familjer. Det är en webbplats som är en guldgruva om du vill hitta event, få tips på saker att göra eller ställen att besöka. Där finns också olika artiklar och recensioner kring flera evenemang. Om du är nyfiken och vill kika in den så heter den Barn i Uppsala: http://www.barniuppsala.se/
Jag får alltså möjlighet att använda mitt intresse för att skriva samtidigt som jag får lära mig att arbeta i olika program för skrivande. Att både få syssla med något jag verkligen tycker om och att få lära mig mer inom det området är ju helt fantastiskt! Miljön är dessutom utformad så att jag får sitta på en plats där jag har relativt lugnt omkring mig. Det är ju bland annat det som annars är den stora utmaningen för mig nu. Att vara i miljöer där det är mycket ljud och rörelse, mycket sinnesintryck. Det tröttar mer än något annat.
Trots den här miljön och trots att jag får göra något jag verkligen tycker om, så blir jag trött. Jag vet att många tänker att trött blir alla efter en arbetsdag, det är naturligt. Och det stämmer. Men min trötthet är av en karaktär som innebär att jag inte orkar göra något mer resten av dagen. Den är av en karaktär att jag varje onsdag när jag är ledig inte orkar annat än att vara hemma i soffan. Den påverkar mig både med trötthet och huvudvärk. Ändå arbetar jag nu alltså bara tio timmar i veckan. Som ni förstår så är det här en process som tar tid. Det tar tid att bygga upp hälsan och orken efter en utmattning. Det går framåt nu men fortfarande väldigt långsamt.
Jag hoppas att jag ska få ta den tid som behövs. Hoppas att få chans att bygga upp hälsan hållbart. Så att jag sedan ska kunna hålla mig frisk och behålla en energi som gör att jag kan ha ett fungerande yrkesliv och liv. Det är mitt eget mål. Att bygga hållbar hälsa. Bygga ett hållbart liv. Där ingår alla de pusselbitar som jag försöker jobba med. De är de stenar som jag lägger och tar mina steg på bit för bit medan jag går vägen.
De olika stenarna som jag lägger min väg med handlar om flera olika saker som påverkar. Saker som innefattar kosten, rörelse utomhus och fysisk träning ihop med mental träning, mindfullness och olika verktyg som berör att arbeta med det inre. Steg för steg har jag kommit en bit på den vägen men fortsätter att bygga vidare. Jag vet nu att jag behöver omskapa mitt liv på ett sätt som innefattar en ny livsstil och ett annat sätt att leva än tidigare. Det är enda vägen mot hälsa.
Stressfaktorer finns givetvis även utanför arbetslivet. Så är det för de flesta. Många kan jag numera hantera relativt bra. Jag har strategier som jag använder. Men vissa stressfaktorer är svårare än andra att hantera. Det är alltid ett stort stresspåslag att ha möten kring min rehabilitering. Det gäller oavsett om det är hos min arbetsgivare, läkare eller ihop med försäkringskassan. Att själv inte ha någon kontroll över hur framtiden ser ut, utan enbart veta ett par månader framåt i bästa fall, är otroligt påfrestande.
Att aldrig veta vad som ska beslutas, inte kunna känna en trygghet i att få chansen att bygga upp hälsan i lugn och ro. Att aldrig våga lita på att andra ser till mitt bästa, till en hållbar hälsa utan veta att det ofta finns kortsiktiga ekonomiska och politiska intressen som får dominera. Det skapar en underliggande oro som ständigt finns där och blir stor inför varje möte.
Ekonomin är den andra stressfaktorn som nog är den allra största. Det är ju som ni vet så att ekonomin inte alls går ihop. Som sjukskriven och ensamstående så är det en ständig kamp. Räkningar som läggs på hög och måste skjutas upp. Vända på varje krona så att de räcker till mat och annat som behövs. De räcker aldrig. Om ett behov uppstår som går utöver det allra nödvändigaste så hamnar ännu fler räkningar på den obetalda högen.
Denna stress påverkar givetvis även min förmåga att bygga hälsa. Ändå gör jag mitt bästa för att hantera oron. Varje dag. Och försöker få livet att fungera så gott jag kan i övrigt med mina barn och i att kunna finnas där någorlunda för min närmaste familj då och då. Men jag känner ofta att jag inte räcker till, inte ens i närheten.
Jag vet att jag behöver få ta det lugnt nu i att bygga upp ett fungerande arbetsliv så att det verkligen håller. Förra gången höll det inte. Det blev en ny krasch och en ännu längre period av sjukskrivning. Ändå vet jag att en av anledningarna till att jag förra gången själv pressade på och var angelägen om att börja jobba igen så fort som möjligt var för att ekonomin stressande mig enormt.
Hur balanserar man det? Det är som att välja mellan pest eller kolera. Jag behöver ju egentligen både en god ekonomi och möjligheten att få bygga upp ett fungerande yrkesliv i lugn takt för att på bästa sätt kunna bygga en hållbar hälsa. Jag behöver båda för att jag inte ska krascha igen utan kunna bygga ett hållbart yrkesliv och liv. Ett liv där jag känner att jag kan bidra till andra.
Jag skriver om det här för att visa på komplexiteten i det här. Det är så många faktorer som påverkar oss. Alla är inte heller lika och allas livssituation är inte lika. En väg som fungerar för en person fungerar kanske inte lika väl för en annan. Vägen går inte alltid spikrakt uppåt. Den går upp två steg, ner ett steg eller ibland flera steg neråt. Ibland tar den en sväng som man inte kunde förutse.
Jag skriver om min väg för att visa på hur det kan vara. Kanske det kan öka förståelsen för hur utmattning påverkar livet för så många. Det är många som drabbas och det verkar öka ständigt. Kanske kan jag också genom det jag skriver på något sätt få en del att bromsa i tid och börja bygga de där friskstrategierna innan det går för långt.
Det tar tid att ta sig tillbaka när man kraschat hårt. Tillbaka är inte heller rätt, för det går oftast inte att gå tillbaka till där du var helt och hållet. Du är inte densamma som du var innan. Du måste göra annorlunda nu än tidigare. Så det är nog mer rätt att säga att du måste bygga upp och omskapa ditt liv. Inifrån och ut. Du bygger något nytt, en ny väg. Och det tar tid.
Det skulle definitivt hjälpa att få ett större lugn och en större trygghet på vägen. Trygghet kring ekonomin och kring möjligheten att vara på en plats längre och mer sammanhängande, så att du får vila i ett yttre lugn medan du bygger hälsan och det nya. Men när det inte är på det sättet så måste du försöka bygga ändå så gott du kan. Det är det jag gör nu. Varje dag. Inom flera områden av mitt liv.
Det var länge sedan jag skrev här på bloggen och nu blev det ett långt inlägg, igen. Framöver får vi se hur ofta jag skriver. Om det blir långt eller kort. Viljan att skriva i bloggen är stark. Jag ska försöka få en fungerande rutin för återkommande inlägg kring olika saker. Men ibland behövs orken till annat och då dröjer inläggen. Då och då återkommer jag tills det kanske kan bli mer regelbundet och hållbart. Pusselbitar till hållbarhet i alla områden. Ett steg i taget medan vägen läggs.
Etikett: Utmattning
Tio år av livet.
Igår hittade jag en gammal skrivbok från 2009. Det var intressant att läsa om var jag befann mig då i mitt liv, i det inre och i det yttre. På Facebook har det på sistone varit flera som lagt upp bilder på sig själva för tio år sedan och på Instagram har jag också läst andras inlägg om hur livet utvecklats under de senaste åren. Det satte igång tankarna i mig själv. Vad har skett i mitt liv de senaste tio åren?
För exakt tio år sedan hade vi ganska nyligen bestämt oss för att skilja oss, jag och min man. Barnen hade nyss fått veta och det var en riktigt jobbig tid. Under det året flyttade vi isär och barnen började växelbo hos oss. Att inte ha barnen hos mig alltid var fruktansvärt jobbigt. Sorgen över att det inte höll och allt vad det innebar för oss alla var stor. Ändå fanns inga andra alternativ för vi hade haft det jobbigt i vår relation av olika anledningar under flera år. Det tog stopp och slut och det fanns ingen återvändo.
Jag arbetade som lärare i skolan då, för tio år sedan. Älskade att arbeta med barnen och framför allt i mitt huvudämne, svenska. Det var ett intressant arbete på många sätt med mycket pedagogiska diskussioner och utmaningar kring vad undervisning kan vara, lust till lärande och nyfikenhet som drivkraft. Jag lärde mig otroligt mycket. Där arbetade vi i större ämnesintegrerade projekt och försökte förhålla oss i undervisningen utifrån ett utforskande arbetssätt.
Efter skilsmässan blev ekonomin extremt tuff och lönen jag hade som lärare var låg. Det gick inte ihop. Min hyra var hög för den enda lägenhet jag fått tag i var en relativt nyproducerad sådan som därmed kostade en del. Driven framför allt av den ekonomiska pressen beslöt jag att söka andra arbeten. Genom en väninna och tidigare kollega fick jag tips och goda referenser till ett arbete i förskolan. Det arbetet innebar ett ganska stort lönelyft. Dessutom fick jag även på det arbetet jobba med liknande pedagogiska idéer som jag gjort i skolan men anpassat för de yngre barnen.
Tiden på det arbetet var turbulent och väldigt påfrestande men också utvecklande och lärorikt på många sätt. Jag pendlade totalt fyra timmar om dagen. På arbetsplatsen fanns det interna konflikter som inom ett par månader efter att jag börjat där ledde till att all personal plus arbetsplatsledaren sade upp sig. Jag var kvar. Familjerna var givetvis starkt oroade över hur det skulle bli för deras barn. Jag försökte vara en trygg och stabil punkt för dem så gott jag förmådde. I och med att all annan personal försvann så blev jag ny arbetsplatsledare. Jag fick introducera all ny personal och sätta ihop hela vår organisation och struktur så att de nya skulle kunna gå in och jobba direkt med relativt flyt. I samma veva byggdes det om och en ny avdelning tillkom. Det var mycket arbete men också stimulerande på många sätt. Jag lärde mig otroligt mycket. Men till sist tog allt ut sin rätt och jag längtade efter en lite lugnare tillvaro. Det var slitsamt att pendla och jag ville ha mer tid med mina barn.
Till sist hittade jag ett arbete i förskolan närmre mitt hem. Det är där jag fortfarande är anställd. Detta arbete var även det utmanande och lärorikt. Stimulerande och intressant. Jag har fått vara med om mycket. Ombyggnad och omorganisation, nya arbetslag som sattes samman och större block bildades istället för avdelningar. Jag arbetade med pedagogiskt ledarskap på olika sätt där. Förskollärare och utvecklingsgruppsledare och samtidigt hela tiden ett speciellt uppdrag att driva arbetet med pedagogisk dokumentation och pedagogisk miljö. Jag var med om att hålla i pedagogiska diskussioner i olika grupper. Fick bland annat sprida inspiration till andra genom olika presentationer både för personal på förskolan och för personal på andra förskolor. Det har varit mycket arbete, roligt och inspirerande med fina kollegor men också intensivt på många sätt.
Under de senaste tre åren har jag hunnit med att vara sjukskriven i två omgångar för utmattning. När jag nu tittar tillbaka så förstår jag varför. De senaste tio åren har det hänt en hel del och det har varit väldigt intensivt. Jag har varit starkt engagerad i mitt arbete och tyckt att det har varit otroligt intressant. Viljan och engagemanget att göra ett så bra jobb som möjligt har varit stark. Barn, deras välmående och utveckling på ett sätt som bygger upp lust till lärande, utveckling och liv på olika sätt, har alltid varit i centrum av allt jag har gjort i mina arbeten. Den drivkraften och det engagemanget har varit stort och starkt.
Jag har en stark inre värdegrund som har drivit på väldigt starkt. Den tillsammans med höga krav från mina arbetsgivare har givetvis båda bidragit till min utmattning. Jag har även haft en stark drivkraft att hitta vägar framåt i mitt arbete som innebär att alla är med på tåget. En stark tro på att enda sättet att utveckla är genom att inkludera alla. Alla är viktiga! Det som var och en bidrar med bygger helheten. Det har inneburit att jag har drivit idéer om olika pedagogiska grupper för att alla ska vara inkluderade i ett lärande och ett samarbete kring de pedagogiska frågorna. Att lyfta kollegor har varit viktigt för mig på olika sätt. Det finns nästan inget som slår att få bidra till att stärka självförtroende och självkänsla hos kollegor så att de växer i sig själva och i sitt arbete.
Mitt engagemang för det där växandet och för utveckling hos små och stora och i själva organisationen har genomsyrat mig mycket. Jag ville väldigt mycket och tog med arbetet hem. Till slut blev det för mycket. Detta ihop med allt som varit under åren innan blev för mycket. Jag blev alltmer trött och skar ner på allt utom jobb och hemlivet med barnen. Tills inte heller det räckte. Då kom den slutliga kraschen.
I och med min utmattning så har jag fått stanna upp och gå på djupet med mig själv. Först i att acceptera att bara vara utan att prestera. Vem är jag då? Vilket värde har jag då? Det har pågått länge. Det där att lära mig att acceptera mig själv här och nu utan allt det där yttre. Att i sociala sammanhang inte längre ha mitt arbete att prata om till exempel. Ibland har det känts som om jag inte har något att bidra med alls till andra. Jag har liksom inte längre haft något liv, inget ”riktigt” jag gör här och nu som kan tillföra något. Självförtroende och självkänsla går neråt när det känns som om man inte har något att ge någon annan längre. Livet snurrar på för alla andra. Jag har varit glad om jag orkat ta en dusch och laga mat på samma dag. Så har det sett ut en tid. Nu har det börjat det bli bättre, lite i taget.
Och så möter man människor som har hand om ens rehabilitering som också på olika sätt späder på känslan av att inte längre ha något att bidra med. Som späder på känslan av att andra misstror ens förmågor, kompetenser och ens intelligens. Man blir betraktad som ett problem som ska lösas, och ibland rakt över huvudet på dig. Du blir tvungen att vara tyst och följsam för det är andra som har makt över din omedelbara framtid. Du behöver vakta på dina uppflammande känslor och inte säga något som ens på minsta lilla sätt antyder att du kanske faktiskt besitter mer kompetens kring vissa saker än den som sitter framför dig. Det upplevs som fruktansvärt provocerande har jag märkt. Du får inte bli betraktad som en som inte samarbetar i din rehabilitering.
Så har de senaste tio åren förflutit. Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv och om mina egna drivkrafter, vem jag är och vad jag vill. Jag har lärt känna mig själv på djupet i och med att jag fått nå botten. Jag har också lärt känna andra omkring mig på andra sätt. Lärt känna hur andra reagerar och agerar, både positivt och negativt. Jag har fått en annan sorts förståelse och inlevelse i hur det kan vara för alla människor som på olika sätt är beroende av andra. Jag har fått en egen erfarenhet av alla de subtila sätt som omgivningen ibland omyndigförklarar. Hur man plötsligt inte verkar ha några egna kompetenser längre eller inte har något att tillföra. Hur lite lyssnande det finns många gånger. Hur mycket självrättfärdigt förhållningssätt det finns där det viktiga är att visa fram sig själv. Hur man genom det skjuter bort andra mer och mer.
Jag har förstått hur mycket rädsla, oro och osäkerhet det finns inom så många och som tar sig uttryck på alla de här sätten. Jag har fått lära känna alla skrymslen av mig själv i allt detta för att kunna skapa en förändring. Det har också gjort att jag fått ett nymornat intresse för kommunikation på olika sätt. Ett fördjupat intresse. Det har gjort mig nyfiken på att undersöka rädslan och hur den driver oss. Hur vi kan komma tillrätta med den och hitta andra drivkrafter som gör att vi mår bättre och bidrar på andra sätt till människor omkring oss. Dessa tio år med allt som varit fruktansvärt jobbigt och allt som varit väldigt roligt och inspirerande har bidragit till att jag är där jag är idag.
Idag är jag på en plats där jag går framåt i hälsa, bit för bit. Jag känner mig själv grundligt och jag vet också på djupet vad som är viktigt för mig och vad jag vill leva. Mina mål för framtiden är klarare än någonsin. Jag vet exakt vad jag vill i livet. Och jag känner en inre glädje och en förmåga att påverka mitt eget mående som jag alltid kommer ha med mig som en otrolig styrka i mitt liv. Jag har fått med mig verktyg och strategier som är ovärderliga.
Jag vet att jag i fortsättningen vill fördjupa mig i områden som hälsa och välmående, kommunikation i det inre och yttre, utforska glädje och lust i livet och göra mer av allt som jag är nyfiken på och intresserad av. Jag vill använda mina erfarenheter, min pedagogiska kunskap, mina kunskaper i psykologi, tanketräning och hälsa för att på olika sätt bidra till andra. Jag vill också fortsätta skriva på olika vis. Dessa är grunden för min fortsatta väg i livet.
När jag ser tillbaka så kan jag känna tacksamhet över allt jag fått vara med om. Mina barn har alltid varit i centrum av allt i mitt liv. De viktigaste av allt och nu är de alla i princip vuxna. De letar nu sina vägar framåt på olika sätt och det är så spännande att få vara med och se hur de formar sin egen framtid. De är en stor källa till inspiration! Varje dag får jag se hur de med stort mod vågar gå ut i livet och växa, utvecklas, utmana sig själva och försöka välja vägar som är rätt för dem oavsett vad andra har för åsikter om det. De är en gåva och mina största läromästare! Jag älskar att de redan när de var små var starka personligheter på olika vis och att jag har fått följa med och se hur de har utvecklats till de fantastiska personer som de är idag.
Även om åren många gånger har varit fruktansvärt jobbiga så har de till sist lett mig hit till en plats som på många sätt är rik. Trots tio år av ständig kamp kring en ekonomi som slagit i botten. Trots de sista årens utmattning. För nu är jag på en plats i mig själv som känns bra. Platsen inom mig. För det är i den som allt annat utgår. Det är ur den jag är som allt annat i livet växer fram.
Nu vet jag vilka vägar jag vill ta. Jag vet vad jag vill göra och leva. Jag vet vad som är viktigt. Jag vet att jag kommer gå den vägen som jag vill gå nu. Livet kan ta mig på omvägar som visar sig vara utmanande, krävande och bra läromästare på vägen, men min riktning framåt är ändå klar. Och viktigast av allt är den känsla jag har av att på djupet veta vem jag är. För ur den vetskapen kommer jag nu att ta mina steg varje dag, i nuet. Och om tio år får vi se vart den resan har tagit mig!
En spännande resa
Just nu går jag en spännande väg. Utforskar och vänder på stenar. Provar mig fram och ser vad som ger effekt och vad som inte fungerar för mig. Jag är inte en person som nöjer mig. Vägrar finna mig i att vara sjuk och utan energi. Vägrar sitta och vänta på att vila, sömn och eventuell antidepressiv medicin ska vara lösningen. Efter mer än ett års sjukskrivning den här gången och andra gången i utmattning så vet jag att det inte gör mig frisk. Det ger mig vila och på så vis ork att fungera hjälpligt i det privata. Men det räcker inte till att göra mig frisk. Hittills har det i alla fall inte gjort det. Kanske är det olika. Vi har förmodligen olika orsaker och olika botemedel, vi som är utmattade. Men sjukvården är enkelspårig och villrådig.
Det är anmärkningsvärt tycker jag att majoriteten som är utmattade får förslag på att äta antidepressiv medicin och att få psykologhjälp. Jag menar inte att det inte kan behövas ibland. Psykologhjälp är väl egentligen aldrig fel. Det kan man alltid ha nytta av. Men hur kommer det sig att den behandling man erbjuder enbart utgår ifrån tanken att allt handlar om psykisk ohälsa? Man vill dessutom i första hand rehabilitera tillbaka till en arbetsplats där man från början blev sjuk utan att det görs förändringar där. Tänk om det är så att utmattning även har en fysisk aspekt? Och tänk om det sattes lite större press på företag, kommuner och skolor kring en sund arbetsmiljö? Inte bara nya papper att fylla i utan faktiska insatser. Skulle utvecklingen då se annorlunda ut? Den utveckling som visar på en uppåtgående kurva i antal utmattade i alla åldrar.
Jag har märkt skillnad efter att jag började äta enligt AIP. Skillnad i att min psoriasis börjat bli lite bättre. Skillnad i att min mage mått betydligt bättre. Jag tror också att den absolut största faktorn är att jag inte äter socker, tillsatser, spannmål och mjölkprodukter. Jag märker skillnad.
Men hjärndimman och tröttheten har kosthållningen inte kunnat ta udden av än, mer än lite grand. Kanske är det för att det gått för kort tid sedan jag startade upp det? Två och en halv månad har jag ätit AIP-kost. Det tar tid att läka. Det är ingen snabb lösning. En del verkar bli mycket bättre på väldigt kort tid. Men i min familj, även för min son som har Ankyloserande spondylit, har det tagit många månader innan en riktigt stor skillnad har märkts. Numera är han symptomfri men det tog tid. Så nyckeln är att inte ge upp, utan ha tålamod med att det kan ta tid.
Jag har lagt till Utmattningsskolans program av Lena Holfve. Det är ytterligare ett verktyg i arsenalen mot utmattningen. Jag har redan sedan en tid tillbaka gått första kursen där. Det är den kurs där vi får lära oss om guldmjölkens funktion och varför den är viktig plus andra livsmedel att lägga till i kosten. Jag startade den i februari. Nu har jag nyligen gått vidare till en kur mot en rot som jag misstänker att jag har. I Utmattningsskolan letar vi efter roten till utmattningen. Stress är en faktor, men inte den enda roten. Sedan en vecka tillbaka kör jag alltså nu den här kuren. Redan märker jag skillnad. Hjärndimman verkar lätta lite och orken räcker lite längre. Jag vågar inte ropa hej än. Är rädd att det bara ska vara en tillfällig uppgång. Men det verkar faktiskt lovande.
AIP och Utmattningsskolan är en ganska bra kombination. Det är ett liknande synsätt som finns bakom. Det enda som kan vara lite klurigt är att det i Utmattningsskolan finns vissa kryddor och livsmedel som vi utesluter i AIP för att utröna ifall vi tål dem eller inte. Så det kan ju vara en fördel att ha kommit en bit i introduceringen av livsmedel i AIP så att du vet vad du inte ska använda och vad du kan använda. Eller så tänker du tvärtom och börjar med Utmattningsskolan och ser ifall det är så att du faktiskt tål saker bättre allteftersom du tar bort roten till inflammationen och utmattningen. Det måste var och en bedöma vad som passar dem bäst.
Jag har tyckt att det har varit en fördel att ha grundat med Paleo/AIP eftersom då har jag redan tagit bort socker och annat som också är bra att avstå ifrån när du påbörjar programmen i Utmattningsskolan. Jag tror att det har hjälpt till i att jag inte får så kraftiga utrensningsreaktioner. För när man rensar kroppen på saker som inte är bra för en och när man avstår till exempel socker och annat så får man reaktioner i kroppen. Genom att jag tagit det ena först så belastas jag inte av allt samtidigt. Men många som är sjuka orkar inte lägga om kost och livsstil vilket är förståeligt. Utmattningsskolan säger att vi inte ska ta bort utan istället lägga till. Däremot vill man gärna ta bort socker eftersom det driver mycket inflammation och göder sådant som inte är bra i kroppen.
Jag är alltså inne i något spännande nu. Något som jag nu börjar få hopp om att det faktiskt ska kunna vända min utmattning så att hälsan kan byggas upp mer. Två verktyg som samverkar. Det engagerar mig och jag behöver ha fokus på det. Därför blir skrivandet här lite mer sporadiskt just nu. Jag skriver istället i min skrivbok för att föra dagbok över framsteg och bakslag. På det sättet ser jag vad som fungerar och vad som inte fungerar. Lite längre fram kommer jag kanske att skriva mer om det.
För er som är intresserade av kost och hälsa så kan jag rekommendera en dokumentär som bland annat finns på Netflix. Den heter The magic pill. Dokumentären handlar om hur kosten påverkar människors hälsa på olika sätt. Den visar också några personer som får hjälp att lägga om kosten och efter några veckor görs en utvärdering kring hur hälsan har påverkats. Den är mycket intressant och jag rekommenderar den starkt. Den behandlar LCHF kosten men även om man har en annan kosthållning så är den intressant. Även om man inte är beredd att lägga om sin kost till LCHF eller Paleo så kan man finna andra faktorer som man tar till sig som kan ha en stor påverkan på hälsan. Det är aldrig fel att leta, lära och hitta små korn som du kan använda dig av. Aldrig för sent att påbörja din egen spännande resa. På ditt sätt och i din takt men genom att ta del av andras erfarenheter och hitta vägar som kan fungera för dig.
Hälsokur
Hej alla fina följare och vänner som kikar in här på min blogg. Jag har de senaste dagarna inte skrivit riktigt lika ofta och inte heller interagerat lika mycket som vanligt. Det beror på att jag just nu är inne i en lite mer intensiv insats för min hälsa. Då har fokus fått hamna mer där och orken räcker ännu inte till allt. Men jag är kvar här och jag kommer bli mer aktiv igen i interaktionerna här ganska snart.
Igår startade jag en speciell sorts kur som jag gör utifrån Lena Holfves Utmattningsskola. Jag har berättat tidigare om den. Som ni vet så vänder jag på varje sten. Det är så när en vill bli frisk. Sjukskrivning och vila har inte gjort mig frisk. Det har bara hjälpt mig i att få lite mer lugn omkring mig så att orken räcker till lite bättre. Orken kommer heller inte tillbaka i en sakta uppåtgående kurva. Tröttheten finns där hela tiden, ökar mer vissa perioder och minskar vissa perioder. Därför gör jag allt det jag gör och som jag skriver om här på bloggen. Jag vill bli frisk. Jag nöjer mig inte förrän jag är det.
Jag jobbar med kosthållningen för att försöka skapa ökad hälsa och ork. Förutom det jobbar jag med mina tankar och mitt förhållningssätt. Verktyg och strategier för tanketräning, mindfullness såväl som bearbetning av saker som kan behöva bearbetas. Återhämtning, promenader och påfyllning i en nivå som jag ständigt provar mig fram i. Orken räcker för det mesta till matlagning och i bästa fall även till att handla. Fler saker än så på en dag skapar ökad trötthet.
Jag kan fortfarande inte läsa böcker mer än korta avsnitt av lättare faktaböcker kring tanketräning, mindfullness eller kosthållning. Kortare och enklare artiklar kan jag klara. Men ofta tappar jag tråden och sammanhanget om det blir för långa utläggningar eller för komplicerat. När jag tittar på tv är det likadant. Jag tappar ofta delar av handlingen för att jag inte riktigt kan hålla tråden. Minnet är nedsatt. Jag hade kanske hoppats och trott att det efter mer än ett års sjukskrivning skulle vara bättre än så här men det är det inte. Fortfarande blir jag väldigt trött av för mycket ljud eller sinnesintryck.
Därför vänder jag nu på nästa sten och vill ge det en ordentlig chans. Jag vet ju inte om det hjälper om jag inte provar. Enligt Utmattningsskolan så kan utmattning ha många olika orsaker. Det kan handla om att kroppen först brutits ner av saker som omger oss eller som vi fått i oss och därefter har all annan yttre belastning bidragit. Inom den autoimmuna kosten är det en liknande tanke. Det är därför vi lever efter ett strikt protokoll för att se om vi upplever en förbättring för att sedan successivt introducera tills vi hittar orsaker och kan nå fram till en kosthållning som fungerar för oss.
I Utmattningsskolan har flera blivit friska sedan de upptäckt andra orsaker som till exempel mögel, parasiter, tungmetaller och en hel del annat. Kurerna kommer från Ayurveda som hjälpte Utmattningsskolans grundare Lena Holfve att blir frisk från sin utmattning. Guldmjölken som jag har lagt upp ett recept på här på bloggen är det första vi börjar med i skolan. Därefter kommer fler saker som vi sätter in och sedan går vi steg för steg i skolan för att hitta vår rot eller flera rötter till vår utmattning. Många har blivit hjälpta. Jag tänker att jag är beredd att prova allt som inte är direkt skadligt för att hitta vägar att bli frisk. Ayurveda, olika livsmedel och örter plus andra livsstilsfaktorer kanske kan hjälpa?
Igår startade jag alltså en av dessa kurer som ska pågå i sex veckor framåt. Jag behövde få ägna all energi och tid åt det igår, därför skrev jag inget här på bloggen. På kvällen igår upplevde jag ett starkt skifte i min energinivå. På kvällen! Då, när jag brukar vara som allra tröttast och hjärndimman som tätast! Plötsligt fick jag massiv energi, det bubblade i mig och hjärnan var skarpare än på länge. Det kändes fullständigt fantastiskt! Jag undrade om det verkligen kunde vara möjligt att jag kanske hade hittat min rot och så direkt började märka en skillnad? Lena bekräftade att det mycket väl kunde vara så. I hennes eget fall hade hon märkt en skillnad efter några timmar. Nu fortsätter jag och låter hela kuren ha sin gång för att se hur det utvecklar sig.
Idag känner jag inte samma energi som igår kväll men det kan ju bero på att det är en kur som behöver fortsättas med. Den går till så att jag var femte dag kör en sorts utrensning med olika hjälpmedel. Det var det jag gjorde igår. Däremellan kör jag en kur då jag tillför olika saker som ska hjälpa till. Det kan kanske förklara att enerinivån inte är stadigt förändrad, för kuren är ju inte färdig än? Jag vet inte säkert. Det får tiden utvisa. Men jag ger det en riktig och ärlig chans. Om jag verkligen märker att det hjälper så ska jag definitivt berätta för er!
Jag hoppas att ni har tålamod med mig om jag inte skriver lika ofta under den här perioden, kanske jag skriver och kanske inte, det beror på mitt friskarbete. Men jag kommer definitivt tillbaka i mer eller mindre tätt skrivande. Målet är ett inlägg om dagen minst, men vissa dagar blir det kanske inte alls. Vid närmare eftertanke kanske det är en välgärning eftersom jag absolut inte kan skriva korta inlägg! 🙂 Jag är så glad över att få kommunicera med er som följer bloggen. Det ger mig otroligt mycket både att få kommentarer och gillamarkeringar här, och att kommunicera på min Facebooksida eller på era bloggar då jag kommenterar där. Tack till er!!
Tack
Om det är något jag är tacksam över kring den här resan med utmattning och sjukskrivning så är det att jag har förstått vad som är viktigt. Viktigt för mig. Jag har blivit tvungen att nå till djupet. Hittat de minsta nämnarna för glädje i mitt liv. Det minsta och viktigaste. Jag har undersökt på djupet vad jag värdesätter allra mest. Tänkt på riktigt kring tanken om vad som skulle vara allra viktigast om jag visste att jag hade en begränsad tid att leva. Inte för att jag på något sätt varit i närheten av döden eller liknande, utan för att jag behövt fundera ut de sakerna för att hitta glädjen i tillvaron när det har varit tungt.
Jag har inte varit i depression utan i utmattning men med utmattningen kommer också deppighet emellanåt. Det är tufft att märka av att du inte orkar som förut. Knappt orkar det mest grundläggande som att stiga upp och ta en dusch, i början. Det är lätt att tänka i banor där du ifrågasätter vem du är. Frågor som: vem är jag nu när jag inte kan prestera som förut? Vem är jag när jag inte är min yrkesidentitet? Vem är jag när jag inte orkar laga mat och fixa ett normalt vardagsliv? Vem är jag när jag inte orkar umgås och knappt prata i telefon? Vem är jag när jag inte orkar med ljud och inte kan läsa en bok längre? Vem är jag när allt som jag tyckt varit glädjeämnen också tröttar ut mig? Vem är jag när jag sitter där i min soffa och inte orkar någonting?
Tankarna spinner lätt vidare i vad jag har för värde då. Vad ska andra då ha för nytta av mig? Vad är jag bra för egentligen om jag inte kan ge och inte prestera? De tankarna har jag suttit med, skrivit om och försökt komma tillrätta med. Till sist har det mynnat ut i andra värden. Jag har upptäckt nya saker om mig själv och om vad jag vill leva. Jag har upptäckt vilka saker som är allra viktigast för mig i livet. Vad som ger mig en känsla av mening och syfte. Det jag har upptäckt är att det jag värdesätter allra mest är inga stora saker. De är stora för mig i mitt liv men det är ingenting som har med pengar, prylar eller yttre upplevelser att göra.
Jag har förstått att det räcker för mig att ha tak över huvudet, mat på bordet och kläder på kroppen. För mig och mina barn. Det är de grundläggande behoven för att känna trygghet och för att må bra. Allt utöver det är en trevlig bonus som kan ge guldkant i tillvaron men ingenting som jag upplever att jag behöver för att må bra eller vara lycklig. Det är när den här grundtryggheten hotas som det skapar stress och oro som påverkar mig.
Jag har alltid vetat om att mina tre barn är de allra viktigaste i mitt liv. Det kommer de alltid vara. De är så obeskrivligt värdefulla och genererar så mycket kärlek och glädje i mitt liv. De är mina bästa lärare och att ha den gåva som det är att ha dem i mitt liv är något otroligt stort.
Det finns fler omkring mig som är viktiga för mig i mitt liv. Människor som står mig nära och som jag verkligen vill ha i mitt liv. Det är människorna och relationerna som är de viktigaste. Ändå har inte min ork alltid räckt till att hålla så tät kontakt som jag kanske egentligen skulle ha velat. Men jag hoppas att tiden ska stå på min sida och räcka till den dagen som orken ökar mer och mer.
Utöver dessa grundläggande saker i livet så finns min glädje i naturen, i det vackra som finns runtomkring i vardagen. Den finns i de små sakerna i livet och i vardagen. Att lära mig att lägga märke till dem har varit en av de allra bästa lärdomarna som kommit ur min utmattning. Det skapar glädje och kärlek i mig varje dag.
Skrivandet är ytterligare något som betyder en hel del för mig och det har ökat i betydelse under min utmattning. Det ihop med intresset för att bygga hållbar hälsa har varit de två saker jag ägnat min tid åt under sjukskrivningen. Intresset för hållbar hälsa har genom det jag själv har gått igenom växt mer och mer. Så pass att jag börjat brinna för alla olika aspekter av det både för min egen del och för andra. Det är något som nu engagerar mig även i ett större samhällsperspektiv. Hållbar hälsa både mentalt och fysiskt. Hållbar livsstil för att förebygga ohälsa och för att skapa hälsa.
Min utmattning har alltså lärt mig vad jag värdesätter allra mest i livet och vad jag helst vill syssla med och bidra med till andra. Pengar, prestige eller att prestera för att känna mig värdefull är något som inte intresserar mig. Att passa in i en mall intresserar mig inte heller. Det har blivit helt och hållet nödvändigt att mer och mer vara nöjd med den jag är och det jag har här och nu. Att veta exakt vad jag vill ägna min tid åt och inte leva sådant som jag inte mår bra i. Att inte bry mig så mycket om vad andra tycker och tänker längre.
Vinsten med utmattningen och den självkännedom som av nödvändighet kommit ur den är att jag blivit tvungen att koka ner allt till det mest väsentliga för mig. Så om bara basen, själva grundtryggheten kommer på plats, så vet jag att jag är en person som för det mesta är ganska lycklig i mitt liv. Jag vet för jag upplevde det under en period i somras när den ekonomiska tryggheten fanns där en kort stund. Då hade jag allt som jag upplever skapar lycka och välmående i mitt liv. Trots att jag ännu inte är helt frisk från min utmattning.
Så just idag känner jag trots allt en stor tacksamhet. Tacksamhet över att jag fått lära mig vad som är allra viktigast i livet och fått möjligheten att verkligen kunna vara lycklig, fylld av glädje och kärlek här och nu i det lilla. För i det lilla som blivit kvar när jag kokat ner vad som är viktigast, ligger det riktigt stora. Så tack.
Kroppens intelligens
För att hitta den där balansen i energibudgeten så behöver vi då och då ta en titt på våra liv, vår vardag och vår dag för att se vilka områden som gör uttag ur budgeten och vilka områden som gör insättningar. Och inte bara större områden i livet utan också titta på hur en dag kan se ut. Vad under den här dagen tar energi och kraft från budgeten? Vad under den här dagen ger energi och kraft? Har jag en balans? Behöver jag leta efter fler komponenter som gör insättningar i budgeten?
Efter en tid av ökat minus i budgeten funderade jag nu på morgonen kring hur jag ska kunna ändra det. Livet ser ut som det gör just nu. Framtiden är oviss. Ekonomin är i en nedåtgående spiral. Hur ska jag förhålla mig för att inte dras med ner i en spiral av ökad utmattning? Hur ska jag varje dag ha ork att göra de saker som behövs? Ha ork att både ta hand om det praktiska och nödvändiga i livet och ta hand om att bygga min hälsa. Hur ska jag lyckas komma på så pass mycket plus i budgeten att jag också orkar umgås med de som är viktiga i mitt liv? Ett plus som gör att orken räcker till ett socialt liv?
Jag tittade på hur en typisk dag ser ut. Jag tittade på vad jag ägnar min tid åt såväl som var mina tankar befinner sig. Jag tittade på allt som ingår i livet, det som omger mig och finns där i det yttre och i det inre. Jag tittade på de strategier jag jobbar med för att bygga hälsa. Varför blir det minus och varför är det så svårt att hitta en balans som är lite mer stabil när jag tycker att jag gör en hel del för att bygga hälsa?
Jag kom fram till att min budget har en balansräkning som pekar på minus trots att jag gör många saker som borde göra att den pekar mer mot plus. Självklart är de saker som tar stora bitar ur budgeten hela min nuvarande livssituation av ovisshet och havererad ekonomi. Men utöver det då? Jag fyller på med promenader, tankestrategier, skrivande, härligt umgänge med mina barn och en kost som är mer hälsosam för mig. Jag ser att strategierna är bra. De gör skillnad. Men de är inte tillräckliga när det andra tar så mycket ur budgeten.
Jag har börjat få ont i kroppen. Spänningar som gör att det värker. Det gav mig lite ledtrådar. Jag ska fortsätta med mina påfyllningsstrategier. Jag ska fortsätta att problemlösa så gott jag kan kring de saker i mitt liv som behöver lösas. Men jag har börjat fundera på om det är så att balansen i min budget också kan handla om balansen mellan huvud och kropp? Om jag tittar på en dag så ser jag att mycket av min tid tillbringas i sådant som har med huvudet att göra. Väldigt lite tillbringas i närvaro i kroppen. Jag tar hand om kroppen genom maten och mina promenader. Att ägna mig åt tanketräning och meditation är också något som påverkar kroppen och inte bara hjärnan. De hänger ju ihop i form av spänningar och hur det ena triggar det andra.
Under en dag är jag väldigt mycket i all problemlösning. Väldigt mycket i huvudet. Det är en mindre tid som jag faktiskt är mer i kroppen. Kanske är det så att jag för att få en bättre balans i budgeten skulle behöva vara i högre utsträckning i kroppen? Mer i görandet än i tänkandet. Göra i en takt och på ett sätt som fungerar och ger påfyllning utan att skapa mer minus. Mer i aktivitet och närvaro i den aktiviteten, i kroppen och i sinnena. Kanske är det så att jag ska avsätta en avgränsad tid varje dag åt att problemlösa för att sedan i så stor utsträckning som möjligt vara mer närvarande i kroppen och sinnena? Försöka göra det jag kan för att ha fokus på kroppen i högre utsträckning är tidigare. Skulle det göra skillnad? Jag tror att det finns en viss chans till det. När jag vandrar så mår jag ju alltid så mycket bättre på alla sätt. Då försvinner till slut allt annat än att vara i rörelse och uppleva omgivningen och kroppen med alla sinnen.
Idag försöker jag lämna problemen och de utmaningar jag har just nu för att framöver prova om det gör någon skillnad i mig om jag ägnar mer tid åt saker som har mer med kroppen och sinnena att göra. Jag ska avsätta tid varje dag då jag helt går in i att hitta lösningar på de utmaningar och problem som finns. Men de ska inte längre få ta över min tillvaro. Det är under den tiden jag ägnar mig åt det. All annan tid ska jag försöka ägna åt friskstrategier och åt att vara mer i kroppen än i hjärnan. Vara mer i det fysiska livet än i tankarna. Skrivandet är en del av att vara i tankarna och i hjärnan men det ger mig påfyllning och glädje. Tanketräningen likadant. Men ingenting av dessa får ta över för mycket ändå. Min kropp behöver också tas omhand. Det är det den signalerar nu. Dags att lyssna på kroppens egen intelligens och hitta en ökad balans mellan huvud och kropp.
Energibudget.
En grå och lite dimmig dag här idag. Morgonen började med frukosten och tankarna på allt jag har i livet som jag uppskattar. En skön dusch och sedan gav jag mig iväg till stan och läkarbesök. Läkaren blev upprörd när han hörde om att kommunen inte hittat någon plats åt mig att arbetsträna. Men nu behövs tankar framåt. Han ville hjälpa mig i kontakten med försäkringskassan men idag gick det inte att få tag i någon där. Det får bli på måndag istället.
Jag försöker hushålla med min energi. Någon skrev om att se på energin som om det är en budget. Om du gör uttag så behöver du sätta in igen så att det blir balans. Extra viktigt när du är eller har varit utmattad eftersom marginalerna är så mycket mindre då. Det är en hjälpsam bild tycker jag. Jag försöker ibland förklara för andra vad jag själv gör och varför jag inte har hunnit göra allt på en gång. Känner mig ofta dålig för att jag inte fixar allt tillräckligt snabbt och effektivt. För jag vet att det skulle vara bra om jag kunde göra det. Men anledningen är inte lathet eller att jag vill skjuta allt på framtiden. Anledningen är just det där att när jag har gjort en sak så tar det rejält ur den där budgeten så att den ligger kraftigt på minus.
När budgeten ligger på minus så fungerar ingenting. Då orkar jag knappt ställa mig upp och laga mat. Då måste jag göra insättningar på den för att den ska fungera igen. Insättningarna kan handla om vila, promenader i naturen eller annat som fyller på mig. De kan vara att under en eller ett par dagar försöka släppa alla stresstankar och orostankar och bara vara ett tag. Vara i livet. Vara med mina barn. Laga mat och inget annat. Få vila hjärnan. För det är hjärnan som hela tiden går på högvarv annars och det är den som gör mig allt mer dränerad. Framför allt nu när framtiden och ekonomin är så oviss. Tiden för påfyllning och tankestrategier blir livsviktiga då.
Så när jag inte orkar prata i telefon eller umgås så beror det på att jag måste hitta min egen inre balans för att orka ta hand om de saker som måste tas omhand. Allt som jag vet att jag måste ta itu med. Då räcker inte orken till att ta emot andras oro och förhålla mig till goda råd eller annat som människor som bryr sig om mig har. Då behöver jag under perioder fokusera på att göra det jag måste göra och däremellan fylla på så att jag får en balans i min energibudget. Och vissa dagar finns ingen ork att göra någonting av de saker jag måste. För då ligger jag redan på minus i budgeten.
Efter läkarbesök och annat som har behövt göras så behöver jag nu fylla på. Om en stund ska jag ge mig ut på promenad. Det är något som alltid är som balsam för min själ. Något som skapar lite mer ro inombords och fyller på. Bilden av att jag har en energibudget kanske kan hjälpa mig i att inte känna mig dålig när jag inte orkar alla måsten i ett svep. Logiskt sett så vet jag att jag inte behöver känna mig dålig. Jag är utmattad och det ligger ju liksom i dess natur att då inte orka allt. Men när livet kräver att jag måste jobba aktivt och hårt för att något ska hända för att lösa problemen som tornar upp sig kring min framtid så är det väldigt svårt att känna att det är okej att vila. Att inte få dåligt samvete och känna skam.
Att känna skam och få dåligt samvete är ju inte särkilt produktivt heller och det dränerar i sig självt. Som ni förstår så behöver jag ibland få känna att det är okej. Okej att inte orka allt. Okej att inte lyckas med allt. Okej att inte hinna allt på samma dag. Okej att vila och återhämta mig för att inte bli sjukare igen. Bilden av den där budgeten hjälper mig själv i att förstå vad det handlar om. Varför det blir så. Det är liksom inte viljan som saknas. Det är orken och energin, för jag är sjukskriven för utmattning. Kanske kan bilden av energibudgeten hjälpa både mig själv och andra att förstå. Kanske kan jag då bit för bit lära mig att acceptera att det är så här det är just nu.
Inre resurser
Kaffet som värmer mot händerna och de levande ljusen som jag tänder varje morgon är några av de små saker som ger mig glädje. Att blicka ut över landsbygden bortanför fotbollsplanen utanför mitt fönster och se årstidernas växlingar är ytterligare ett glädjeämne. Skuggor och ljus som spelar mot fasaderna på byggnaderna mittemot är ofta så vackra att de fångar mig och gör mig glad. I min vardag, sittande vid mitt köksbord hittar jag redan på morgonen några saker som genererar glädje i mig. En känsla av tacksamhet och stilla glädje i det lilla. Det är rikedom.
Igår vid middagen flöt samtalen vid bordet som det ofta brukar göra i min lilla familj. Olika tankar och projekt ventilerades och diskuterades. Ena dottern berättade om jobb hon sökt under dagen. Vad de efterfrågat och vad hon skrivit om sig själv. Andra dottern diskuterade med sonen om filmning, klippning, färgjustering och redigering av de filmer som de ska ha med i en konstutställning. Så kom vi in på att prata om sinnena och hur vi upplever saker på olika sätt. Det blev många skratt. Sådana där skratt som gör att tårarna kommer fram och du kippar efter luft 🙂 Det är stor rikedom.
Senare valde vi en film som vi ville se tillsammans. Valet blev också något som gav oss många skratt. Levande ljus på soffbordet, mina tre barn omkring mig, katten ihopkrupen intill och en film som fick oss att skratta. Ytterligare rikedom.
De där små källorna till glädje, stilla eller i kiknande skratt, är så värdefulla. Det viktigaste jag bär med mig igenom alla prövningar är att lägga märke till de små glädjeämnena i livet. Leta aktivt efter dem och känna inom mig den uppskattning och tacksamhet jag känner över dem och låta de känslorna fylla mig. Det är en av de bästa strategier jag har för att ta mig igenom nästan allting i livet. Det gör att jag oftast inte ser allt i svart när det är som tuffast. Det gör att jag till och med kanske ibland kan lyfta mig själv helt och hållet.
Att se de små rikedomarna i livet, i vardagen, är att vara rik på riktigt. Om du övar upp din förmåga att ständigt leta efter den lilla glädjen och den lilla kärleken i allt så har du det viktigaste i livet. Då kommer du att känna dig rik på sätt som skapar ett större mått av välmående än någonting annat. Om du ser och verkligen känner de små glädjeämnena i vardagen så ökar du chanserna att orka ta dig igenom det som är tufft. Då får du de extra resurser du kan behöva när du behöver det som mest. Resurser som tar dig framåt steg för steg även om du ibland faller.
Vägrar ge upp!
Idag kommer blogginlägget lite senare än vanligt. Vissa dagar behöver jag mer tid för mina strategier på morgnarna. Strategier och skrivande i min privata skrivbok. Jag skriver mycket och på många olika vis. Det har varit mitt sätt att bearbeta och jobba med mig själv sedan tonåren. Jag skriver alltså för min egen skull i skrivbok och så skriver jag här i bloggen för att kommunicera ut till andra. Utöver det så pågår ett skrivande på olika vis och lite mer sporadiskt i form av manus som jag kanske någon gång känner mig redo att skicka iväg till något förlag.
Skrivandet är viktigt för mig. Under den värsta tiden av utmattningen så orkade jag inte skriva alls. Efter en tid skrev jag i min skrivbok lite grand. Sedan har den delen växt igen. Skriva fungerar numera väl men läsa har varit svårare. Skrivandet är något som nästan flödar av sig själv. Ibland känns det som om jag inte vet vilket som kommer först, tanken eller formulerandet av den i text. Läsandet däremot kräver en annan sorts koncentration och fokus. Att lyckas hålla den röda tråden och minnas. Ganska nyligen har jag börjat läsa lite, lite igen. Men det är svårt fortfarande. Kortare texter fungerar för det mesta. Men romaner har jag inte läst på flera år nu. Jag har flera i min bokhylla som jag längtar efter att läsa men än går det inte riktigt. Jag hoppas att det ska ändra sig för jag saknar glädjen i att försvinna in i en fängslande bok.
Idag behövdes lite mer tid till att hämta tillbaka mig själv. Idag fick jag besked om att min stora arbetsgivare kommunen inte kan hitta någon plats för mig att arbetsträna på. I hela kommunen med alla dess olika verksamheter finns alltså ingen som vill ta emot. Efter cirka en och en halv veckas försök så gav kommunens handläggare upp. Just nu behöver jag en relativt lugn miljö när det kommer till sinnesintryck och ganska avgränsade arbetsuppgifter. Kanske är det så att det inte finns några sådana platser att uppbringa i vårt samhälle idag. Jag kan själv tänka ut flera men det verkar jag ensam om.
Det betyder att det nu tar ytterligare tid av ovisshet och osäkerhet. Nu ska nästa instans börja söka vägar. Min upplevelse är att jag är utlämnad och ganska snart utan skyddsnät. Jag har arbetat och betalat skatt för att ha ett skyddsnät. Kommunen som min arbetsgivare tar inte ansvar för att jag har blivit sjuk på grund av mitt arbete hos dem. Om jag inte kan gå tillbaka till mitt ordinarie arbete så anser de att deras ansvar upphör.
Så ser det ut och jag orkar inte ens bli arg längre. Jag gjorde vad jag kunde för att komma med förslag kring hur min bakgrund och kompetens kunde komma till nytta. Skickade mail om min bakgrund, olika självstudier och erfarenheter i mitt yrkesliv och liv. Jag vet inte om de ens har läst det.
Jag är utbildad lärare och förskollärare och har arbetat både på skola och förskola. Mina arbeten har innefattat förutom att vara pedagog också att vara arbetsplatsledare som introducerade nya anställda och ledde arbetet på en förskola som fick helt ny personal. Som en typ av chef, utan det ekonomiska ansvaret, för en helt ny förskola med ansvar för alltifrån scheman, vikarier och arbetsledning. Det innefattade också uppstart av en ny avdelning med allt vad det innebar.
Jag har på min senaste anställning varit utvecklingsgruppsledare på förskolan och därmed ledde jag arbetet i förskolans utvecklingsgrupp. Förutom det hade jag särskilt ansvar för att få igång och utveckla arbetet med pedagogisk dokumentation och pedagogisk miljö. Detta under en tid när förskolan totalrenoverades, små avdelningar slogs ihop till större block och nya arbetslag bildades. Jag själv fick också byta arbetslag under tiden.
Jag tog ständigt egna initiativ till sådant jag såg behövde bli bättre. Ett initiativ var att inkludera barnskötare i utvecklingsarbetet så att det inte enbart var förskollärarna som var insatta i det. Jag kom med förslaget flera gånger till min chef innan hon anammade det. Jag har brunnit för att inkludera alla och ville lyfta allas olika kompetenser. Jobbat för att vi alla är ett arbetslag och att alla är viktiga. Försökt stötta kollegor på alla sätt jag kunnat för att de skulle våga tro på sig själva och på sin förmåga. Hjälpt till när någon har bett om hjälp.
Kanske var det fel att engagera mig så mycket. Men hur gör man för att sitta på händerna och bara se på utan att engagera sig? Hur blir en arbetsplats utan engagerade medarbetare? Så länge som du är frisk så är alla nöjda för du bidrar till att arbetsplatsen utvecklas. Och det är ju inte så att det är du själv ensam som ställer krav på utveckling och prestation. Det kommer ju från arbetsgivaren till största delen. Och du är den engagerade medarbetaren som vill göra ett så bra jobb som möjligt. Ända till den dagen som du har brunnit ut.
Utöver den pedagogiska utbildningen så har jag en bakgrund i att ha läst halva psykologutbildningen. Jag har ett stort intresse för psykologi och pedagogik. Ett stort intresse för och egenstudier kring hälsa på olika vis. En kurs som sakta är påbörjad sedan 2015 är en utbildning till hälso- och stresscoach. Den har fått ligga på is ett tag i och med min sjukskrivning men den kommer jag att fullfölja. Jag köpte utbildningen precis innan jag kraschade. Hann aldrig hjälpa mig själv i tid.
Detta är vad jag har med mig och som jag berättat om för kommunen. Utöver det har jag gett förslag om olika arbetsplatser där min kompetens kan komma till nytta, varav en arbetsplats som precis nu söker någon som ska ha större delen av de kompetenser jag har. Jag kan ju inte söka det arbetet eftersom jag är sjukskriven och behöver arbetsträna och successivt komma tillbaka till ett fungerande yrkesliv. Just nu kan jag inte ha en sådan tjänst fullt ut. Men jag tänkte att jag kanske skulle ha kunnat arbetsträna där och då hade de också kunnat ha någon sorts nytta av min kompetens. Varje dag försöker jag själv fundera ut tänkbara vägar.
Men det verkar som att jag på grund av den utmattning jag drabbades av för att jag brann för mycket för mitt jobb och de frågor som min arbetsgivare ville att jag skulle driva nu anses förbrukad. Jag har inget värde mer att ge. De ser mig som en belastning. Kommunens representant sa vid förra mötet att man ju inte kan tvinga någon chef att ta emot. Alltså med andra ord har jag inget att tillföra.
Jag orkar inte ens fördjupa mig i de känslor som det väcker. Jag själv ser ju att jag gör framsteg hela tiden. Jag vet att jag har mycket att ge om jag bara får en chans till en hållbar plats. Men jag kan inte gå tillbaka till en arbetsplats där jag blev sjuk. Det har jag redan provat en gång tidigare och det gick inte. Jag gör allt jag kan för att bygga upp min egen hälsa. Jobbar med strategier. Tar fullt ansvar för de bitar jag ska ta hand om själv. Men hur kommer jag vidare om ingen ser att jag har ett värde längre? Jag vet ju själv att jag har mycket att ge om jag får chansen. Jag vill inte vara sjukskriven utan vill jobba. Bit för bit ta mig tillbaka till ett yrkesliv igen. Men på ett hållbart sätt. Är min bakgrund, utbildning och erfarenhet plötsligt totalt värdelös?
Så såg starten på den här dagen ut. Just nu fortsätter ovissheten. Ekonomin fortsätter att haverera. Jag jobbar med alla de strategier jag kan. Fortsätter blogga och fortsätter skriva. Fortsätter att försöka bygga upp ett läkande, hållbart liv trots allt. Men hur vägen framåt ska se ut kring yrkesliv och framför allt ekonomi är en fråga som skulle ge den mest hårdhudade ångest. Trots det så vägrar jag lägga mig ner och ge upp. Jag måste bara ge mig själv en lite längre startsträcka på morgonen. Och inte glömma att andas. Hjärnan fortsätter att försöka hitta lösningar och så länge jag andas så finns det hopp.
Meningsfullhet som skapar glädje
En ny vacker morgon möter mig när jag tittar ut genom fönstret. Frosten som skapar mönster på fönstret. Gryningsljuset som färgar allt i guld. Sätter på kaffet och kramar om min son som kommit upp och ska iväg till sin utbildning. Småpratar lite vid frukosten ihop. När han gett sig av tar jag fram min skrivbok och skriver en stund. En skön start. Idag börjar 21 dagars meditation som jag ska göra via en app. En start på en mer regelbunden meditationspraktik är planen.
Igår skrev jag om hur min verklighet ser ut just nu. Syftet med det är inte att väcka sympati eller att etablera en känsla av att jag är ett offer. Jag uppskattar verkligen all värme och alla fina ord för det visar på den kärlek som finns där. Det gör mitt hjärta varmt. Men syftet är framför allt att berätta om hur det är. Jag skriver inte om olika strategier för mental träning och tacksamhet enbart utifrån att jag har studerat det. Jag skriver om det utifrån att jag har behövt använda mig av dem och märkt hur verksamma de är.
En förhoppning med mitt bloggskrivande är att genom de erfarenheter jag har och som pågår just nu kanske också kan vara till hjälp för någon annan. Det är syftet med att jag lämnar ut mer av mig själv. För mig är det viktigt att vara så sann jag kan vara. Inte skönmåla verkligheten. Att jag sedan använder strategier för att lägga märke till de fina saker jag kan missa mitt i den verklighet jag upplever är något annat.
De strategier jag skriver om använder jag själv. Varje dag gör jag val kring kost, rörelse och den mentala träningen för att bygga en bättre hälsa. Den resan är verklig och pågår här och nu. Den här bloggen har den egna erfarenheten som bas. Ihop med många års självstudier och sökande som nu har kokats ner till några av de som varit mest verksamma för mig. Och fortfarande lär jag mig mer. Fortfarande undersöker jag fler vägar.
Min önskan är att du som läser bloggen kanske ska kunna hitta någonting som kan ge dig ett korn som tar dig vidare på din egen resa. Något som inspirerar. Något som du vill prova. Något som väcker något i dig som du har nytta av i ditt eget liv. Om jag genom min blogg kan hjälpa en enda till att förebygga att hamna i ohälsa så har den haft ett syfte utöver att vara en resurs för mig själv.
Om jag genom min blogg kan hjälpa en enda att börja sin egen friskresa och hitta strategier eller vägar vidare så har den haft ett syfte som går utanför mig och min egen resa. Det är därför jag inte håller inne med min verklighet. Trots att det är jobbigt att visa hela världen hur den är. Men jag har strategier som hjälper och som jag använder varje dag. Så återigen, syftet är inte att oroa eller att skapa sympati. Syftet är att våga vara transparent och genom det kanske också kunna hjälpa en enda annan som är i en liknande situation. Då fyller bloggen ett syfte och en meningsfullhet utöver mig. Det skulle göra mig otroligt glad!
Om du känner någon som du tror skulle ha glädje av min blogg så dela gärna den med fler. Jag har en facebooksida som också heter Läkande Liv där jag postar alla blogginlägg. Du ser den här till höger om du inte är inne via mobilen. Om jag kan hjälpa en enda utanför mig själv genom de erfarenheter jag har och den resa jag själv gör så finns det en större meningsfullhet i den här resan. Tack för att du orkar läsa mina låååånga inlägg 🙂
Läkande Liv 