Utanför mitt fönster har snön färgat allt vitt. Det ger lite ljus i den mörka vintern. I fönsterna lyser adventsljusstakar och julstjärnor. På bordet tänder jag levande ljus och njuter av den vackra tysta morgonen. Ro med mina tankar och med det varma doftande kaffet i älsklingsmuggen. Den värmer mina händer. De andra sover. Jag har min egen lilla stund här och nu. Tacksam.
Den senaste tiden har jag tänkt mer än vanligt på välmående och glädje. Tankar kring hur jag själv kan skapa det i mitt liv. Som vanligt skriver jag. Det är mitt sätt att tänka och reda ut saker inombords men också för att fästa och spara sådant som jag vill komma ihåg och ta med mig vidare. Just nu är det kanske början till en bok. Vi får se vad det mynnar ut i.
Jag har i många år varit medveten om att jag kan påverka mitt eget mående med hjälp av mina tankar. Det är mina tankar och orden jag uttalar till mig själv och andra som skapar på olika sätt i mitt liv. De skapar mitt mående eftersom de påverkar mina känslor. De skapar hur jag interagerar med andra och påverkar därmed mina relationer. Så i slutändan kan man mycket väl säga att våra tankar skapar våra liv. För de skapar våra känslor men också de ord som vi uttalar till oss själva och andra. Det vi uttalar påverkar. Oss själva och andra. Det skapar ringar på vattnet i våra liv.
Om jag talar om andra med ironi och med lite från ovanperspektiv så påverkar det både min egen syn på den andre, men också andras syn på dem. Vi skapar en samsyn kring den andres brister. Vi väljer att reducera den andre i andras ögon och skapa en gemenskap kring det. Både när den vi pratar om är där eller när den inte är där så påverkar vi. Det påverkar andra på en mängd sätt och det gör att den andre förminskas och känner sig utsatt. Men det gör också något med oss själva. För jag tror inte att vi själva är opåverkade av hur vi uttrycker oss om andra. Det skapar inga fina och behagliga känslor i oss om vi inte uttrycker oss med kärleksfullhet och respekt. Det vi uttalar om andra speglas tillbaka till oss själva i form av respektlöshet och höga krav på perfektion även i oss själva.
Jag tror att om vi vill skapa mer av kärlek, respekt och glädje i våra liv så börjar det med våra tankar och med våra ord. Tankarna inom oss och orden som vi uttalar själva eller ihop med andra. De har makt att skapa närhet, gemenskap, kärlek, respekt och glädje. Men de har också makt att skapa avstånd, motvilja, misstro och en känsla av ensamhet. Ibland känner jag att vi tar alldeles för lite ansvar för vad vi uttrycker till andra. För det påverkar på så många sätt. Påverkar den andre men också alla runtomkring. Och det påverkar oss själva.
Det är klart att ingen av oss är perfekt och det är inte heller önskvärt. Vi kan inte vakta på oss själva hela tiden eller sträva efter att aldrig uttala något negativt. Det är liksom inte heller min poäng. Det jag menar är att vi ofta skulle kunna välja att hålla inne med sådant som förminskar andra. Vi skulle kunna välja att istället lyfta varandra i högre grad. Att uttala sådant vi är stolta över och uppskattar. Vi skulle i högre grad kunna välja att se på andra utifrån ett respektfullt och nyfiket sätt. Tänka mer att nu har jag en möjlighet att verkligen få lära mig nya saker av den här människan jag har framför mig. Bli mer nyfiken på andra, hur de tänker och upplever världen. Vad de har för livssyn och erfarenheter. Inte vara så snabba att döma utifrån vår egen begränsade erfarenhet. För även om vi har levt i fler år ibland så behöver det inte betyda att vi vet mer. Bara för att vi har läst på universitet eller högskola ett antal år så behöver det inte betyda att vi sitter inne med all kunskap om livet.
Jag mår inte bra ihop med alltför kategoriska människor. Människor som ser allt i svart eller vitt, i rätt eller fel och verkar tro att de själva alltid vet vilket som är rätt val. Vilket de gärna berättar om för alla andra. Jag trivs inte i sammanhang där nästan alla samtal handlar om att klaga på eller förminska andra. Visst kan vi ibland ha behov av att ventilera sådant som är jobbigt i relation till andra men det är något annat. Det kan vi göra i våra nära relationer för att det behövs just då, inte ständigt och jämt ihop med var och varannan människa. Självdistans, lite självironi och humor är däremot något jag gillar. Att ventilera olika saker med lite ironi, kritik eller humor är inte samma sak som att ständigt klaga eller förminska andra på olika sätt. Men ibland verkar vi blanda ihop dessa olikheter. Vi kan märka skillnaden genom att vi känner om vår energi minskar eller ökar. Det ska dock inte förväxlas med att vi lättar på vår egen inre oro genom fokusera på andras brister. Hur vi bemöter barn och gamla är ofta en bra mätare på var vi befinner oss i respektfullhet och kärleksfullhet. Men det finns också de som gör skillnad där och inte översätter samma värdegrund i bemötandet av andra människor. Det syns på många sätt på olika arbetsplatser till exempel. En värdegrund ska tillämpas i relation till barnen i förskolan men den syns inte alltid i relation till vuxna omkring oss. Det finns många yrkesgrupper som gör samma åtskillnad. Och återigen börjar det ju med oss själva. Var befinner vi oss i det här?
Vad skulle det göra med vårt eget mående och med våra relationer om majoriteten av våra samtal handlade om nyfikenhet på den andre och allt som finns i livet? Om de handlade lite mer om att lära oss mer och utvecklas? Mer om frågor istället för absoluta svar? Om de handlade mer om intresserat, närvarande lyssnande än om att hitta egna svar och framhålla sin egen expertis? Om de handlade lite mer om att lyfta andra och visa uppskattning? Om vi strävade efter att samtala om saker som skapar gemenskap utifrån en mer kärleksfull grund? Skulle inte det kunna skapa enorm energi och glädje i oss att få upptäcka nya världar i gemenskap med andra?
Jag tror att en nyckel till att leva mer i glädje och välmående handlar om just dessa saker. Att ge andra och oss själva energi och uppskattning. Att lyfta varandra och vara mer nyfikna på vem den andre är nu, oavsett hur länge vi känt varandra. Att utgå ifrån ett respektfullt, vänligt och kärleksfullt bemötande oavsett vem vi har framför oss. Det skulle ju revolutionera världen om alla levde mer så. Men vi kan inte förändra något som vi själva inte har. Därför börjar det alltid med oss själva.
Vad kan jag göra idag för att skifta mina tankar, ord och känslor till mer glädje, kärlek och respekt? Till mer genuin nyfikenhet och till att lyfta både mig själv och andra på ett äkta sätt? Hur kan jag gå bort ifrån att tänka att det är min uppgift att berätta för andra hur de borde leva sina liv och utgå ifrån att jag vet bäst? Hur kan jag istället hitta mer ödmjukhet i mig själv och då upptäcka att andra har otroligt mycket att lära mig?
Världen ser annorlunda ut nu än för bara tio år sedan. Utvecklingen går i rasande fart. Ungdomar och barn som startar sina liv lever i en annan tidsålder än vi gör. Det manar till en stor ödmjukhet inför att vi inte vet särskilt mycket. Det finns en hel värld som de känner och kan, helt andra möjligheter som vi knappt vet existerar. Vi kan vandra bredvid och stödja med respekt och göra vårt bästa för att nyfiket lära oss om dem och den nya värld som ständigt skapas omkring oss. Vi har våra erfarenheter att bidra med ifall de behövs eller efterfrågas men vi ska aldrig tro att vi är de enda som sitter inne med sanningen. Vår egen värld skulle växa betydligt om vi istället var lite mer ödmjuka och villiga att lära. Att arbeta med vår egen rädsla för det okända och ovana är långt mycket viktigare än att försöka berätta hur andra eller världen därutanför borde fungera. För ibland fungerar den alldeles utmärkt och kanske bättre än vad vi kan tänka oss. Vi ser det bara inte.
Jag vill leva mitt liv mer så. Jag vill förhålla mig till andra och till världen på ett nyfiket sätt och utgå ifrån att den som är framför mig har något att lära mig. Jag vill lyfta andra och se dem växa. Jag vill ge kärlek, glädje och respekt. Det vi ger till andra ska vi också ge oss själva. Om vi inte ger oss själva detsamma så finns ju ingenting att ge ur. Och allt hänger ihop. Det vi ger ut, det vi tänker och uttalar utåt, det går också inåt i oss själva. Vi är inte opåverkade. Så jag vet vad jag vill öva på och öka i mitt liv.
Vet du vilka tankar, känslor och ord du vill öka i ditt liv? Vet du vad du vill mata och ge näring i dig själv och ge ut till andra? Hur ser dina samtal med andra ut? Vad är det du ger näring i ditt liv?
Nu har dagen fått gry ute. Barnen på skolgården utanför mitt fönster leker. Jag hör hur fler i huset har vaknat. Nu startar dagen i relation till andra. Att få börja med de egna tankarna och ställa in dem mer på vad jag vill skapa idag är värdefullt. Att få ställa in min inre kompass lite mer mot glädje, kärlek och hälsa just på morgonen behövs för att öka möjligheten att fylla min dag med de sakerna. Några gånger under dagen försöker jag återkomma till den här inre kompassen. Innan jag går och lägger mig finns den också där.
Bit för bit skapar jag mitt liv på det här sättet. Ibland går det bättre och ibland blir det bakslag. Men det viktiga är att jag vet vad jag vill leva och att jag aktivt försöker skapa det. Jag väntar inte på att något mirakel ska ske som förändrar i mitt liv. Jag vill arbeta med de bitarna jag kan själv. Det är min väg. Det är de spår som jag vill göra i livet och jag hoppas att jag på olika sätt kan ge det vidare till mina barn och till andra. Ge vidare förvissningen om att vi själva faktiskt kan påverka hur vi mår och hur vi väljer att leva våra liv. Vi kan inte styra andra eller deras väg men vi kan välja att styra oss själva och ge de saker vi vill ge ur det som vi själva har. Varje dag har vi det valet. När dagen gryr kan vi fatta nya beslut.
När dagen gryr…
Läkande Liv 