Ibland möter vi människor som på olika sätt får oss att känna oss som små skitar. Som om vi inte har någon egen förmåga eller kompetens och som om vi inte klarar någonting. Människor som gärna vill berätta hur du ska göra och om du inte gör det så kommer det inte att gå bra. Människor som till varje pris vill ha rätt och därför inte lyssnar alls på dig utan är så investerade i sin egen sanning. Igår mötte jag en sådan person. En person som på många sätt har makt över min omedelbara framtid på grund av min sjukskrivning. Jag gick ifrån det mötet med känslan av att ha blivit utsatt för en missilattack där jag knappt fick en chans att yttra mig. Och jag fick verkligen veta att jag inte klarade någonting själv tillräckligt bra. Det är anmärkningsvärt att en sådan person har en position för att ta hand om människor som är sjuka och behöver rehabilitering.
Hittills under min sjukskrivning har jag tack och lov varit förskonad från den typen av människor. Jag har nog haft tur, har jag förstått. Många andra har riktigt dåliga erfarenheter. Hittills har jag haft människor omkring mig som har varit lyssnande och samtalande. Personer som jag har kunnat bolla med kring olika strategier och som har trott på mig och min förmåga. Personer som har förstått vad utmattning är. Som jag själv har kunnat lyssna på med respekt. Men igår kände jag mig mest sparkad på.
När jag gick ifrån mötet var jag gråtfärdig och kände mig värdelös. En intressant grund att bygga på när man ska bygga upp sin hälsa och kraft att ta sig tillbaka till ett yrkesliv. Men jag bestämde mig ändå relativt snabbt för att jag inte är ett offer. Jag ska titta på hela situationen och vad personen sa och se om det finns något där som jag kan ha nytta av, något sanningens korn, något som tar mig vidare. Efter att ha granskat samtalet så såg jag att det fortfarande var ett uselt bemötande och bedömanden, ett samtal som var mer av en attack än av ett samtal. Men jag såg också att det fanns vissa punkter som vi var överens om och som jag tog fasta på. Punkter som handlade om hur jag ska gå vidare nu.
Idag är ett nytt möte med fler inblandade i min rehabilitering. Till det mötet tar jag med mig de få punkterna och tänker att jag är färdig med att låta andra diktera vem jag är eller vad jag kan och inte kan. Jag vet ju vem jag är. Och jag vet vilka kompetenser jag har. Jag vet att jag har klarat av en hel del tuffa saker i livet och tagit mig upp och framåt. De tar jag fasta på nu. De är min styrka. Jag är mycket starkare än man kanske kan tro.
Att bli utmattad handlar inte om svaghet. Det handlar tvärtom om att en har varit stark alldeles för länge. Att en har kämpat på i ett allt högre tempo och med alltför stora påfrestningar under för lång tid. Ofta är det vi som jobbar med människor som går in i väggen. Jag tror att det handlar om att vi lägger hela vår själ i att göra ett så bra arbete som möjligt för att vi vill andra människor väl. Men ofta finns inte de resurser och den grund som behövs på arbetsplatsen eller i organisationen och arbetsmiljön för att vi ska kunna göra ett jobb som känns tillräckligt. Vi är engagerade och gör vårt yttersta men kan jobba hur mycket som helst utan att det någonsin blir färdigt. Det finns alltid mer att göra. Tiden är alltid för kort. Arbetsuppgifterna är många och vi är för få om dem. Det kommer ständigt nya saker som läggs till. Arbetsbördan växer men tiden att göra dem ökar inte. Kraven ökar men tid och resurser att genomföra dem saknas. Allt detta ihop med att vi så gärna vill göra ett bra jobb gör att vi arbetar ut oss. När man arbetar med människor så bryr man sig om att de ska ha det bra och att det man gör blir så bra som möjligt. Många av oss kämpar och kämpar för att göra ett bra jobb, är engagerade och gör vårt yttersta. Ofta fler timmar än de vi har på pappret. Tills den dagen det inte går längre. Så lata och svaga är vi inte. Tvärtom.
Jag ska idag gå på mötet med min egen kraft intakt. För det här handlar om min framtid. Mitt fokus är att bygga upp min hälsa. Det är nummer ett. På den vägen ska jag också komma tillbaka ut i ett yrkesliv. Det vill jag. Kanske den vägen kommer bli lite vinglig och krokig och inte vara perfekt på något vis under tiden jag bygger mig själv allt starkare. Men med fokus på min egen hälsa så tar jag mig framåt på den vägen tills jag är där jag behöver vara för att kunna börja gå mot mina egna visioner. Och jag tänker inte låta någon som enbart har träffat mig i 45 minuter få mig att tro att jag inte är tillräcklig. Det betyder inte att jag är självtillräcklig. Jag behöver andra i lika hög grad som de flesta människor gör. Men jag är långt ifrån värdelös. Och trots att jag trillat dit i utmattning för andra gången så är jag inte helt inkapabel att lära mig nya sätt att ta hand om mig i framtiden. Det är ju det jag undersöker här i bloggen nu och letar reda på de verktyg som ska bli min bas.
Trots utmattningen och allt som den för med sig så har jag en inre styrka som alltid är med mig. Jag har mina strategier och verktyg som jag ska hålla mig till för att bygga upp min hälsa. Och jag vet att jag kan. Även om det inte kommer bli lätt. Även om det kanske blir ett steg fram och två tillbaka. Jag vet att jag kommer nå fram till slut. För jag är starkare än en del tror!
Etikett: Engagemang
Berika och coacha varandra
Jag tror att jag är relativt bra på att coacha andra i olika saker som de brottas med eller bara i att våga tro mer på sig själva. Att lyfta fram andras kompetenser och positiva egenskaper som gör att de lyfter lite. Så att de ser sig själva som lite mer kompetenta och att de ser att de har en hel del att bidra med till andra. På så sätt har de sedan kunnat våga gå framåt på sin arbetsplats eller i övriga livet. Vågat gå utanför sin bekvämlighetszon. Jag är ofta noga med att lyfta mina kollegor inför chefer och andra, visa på deras positiva egenskaper och kompetenser men också berätta om bra saker som de har uträttat. Det är så jag fungerar utan att tänka så mycket på det och jag har förstått att det många gånger har hjälpt andra att komma framåt.
Jag är nog också relativt bra på att coacha mina barn i att följa sitt hjärta. Att göra de saker i livet som fyller dem med glädje och meningsfullhet. Det är viktigt tycker jag. Det är inte alltid lätt när många runtomkring kan ha åsikter som de frikostigt delar med sig av. Andras rädslor speglar ofta vad de ger uttryck för. Oro som en luftar genom de råd en ger. Men där har jag så mycket som möjligt försökt stärka dem i att lyssna inåt på sina egna hjärtan. På sin egen magkänsla och på det som de själva innerst inne vill. Det har gjort att de många gånger har vågat gå sina egna vägar trots att de stött på en hel del motstånd i form av andras misstro eller oro. Det har varit kämpigt för dem stundtals när de blivit ledsna över andras farhågor och misstro men i slutändan har de varit glada över att de har lyssnat på sig själva. Jag vill mest av allt att de ska, så mycket de förmår, våga prova sina drömmar och visioner i livet. Här och nu så är det ju det här livet en har. Att leva det så fullt som möjligt är viktigt.
Jag försöker numera också stärka dem i att försöka prioritera hälsan och ett liv i sund balans. Det beror så klart på mina egna erfarenheter av att inte ha gjort det. Erfarenheten av att har bränt ut mig och den långa vägen tillbaka till hälsa. Erfarenheten av att uppleva att hjärnan inte fungerar som tidigare, att orken inte fungerar som tidigare, att det begränsar livet. Att det tar långt tid att hämta tillbaka det, om det alls är möjligt. Så jag pratar med dem om hur viktigt det är att ha en rimlig nivå på olika saker i sitt liv. Hur ohjälpsamt det kan vara att sträva efter perfektionism i allt i livet. Att försöka hitta en sund balans kring arbete/skola, träning, socialt liv och återhämtning. Betona hur viktigt det är att försöka hitta en sund balans och inte ägna tolv timmar av dygnet till arbete eller skola, hela tiden. Ingenting är viktigare än hälsan. Utan den finns inget liv.
Numera är mina barn bättre på det än vad jag är, för det mesta. De gör planeringar som innefattar alla olika delar så att veckan har en hyfsad balans. Sedan är det ju inte alltid så enkelt ändå. Det kommer ibland saker emellan eller en har olika deadlines som en måste hålla. Men i det stora hela så är det bra att försöka hålla den balansen så gott en kan. Just nu jonglerar två av mina vuxna barn flera saker som de vill. De vill satsa på sina egna projekt samtidigt som de arbetar med annat eftersom det behövs en försörjning. Det ställer ännu högre krav på balans. Så de har avsatt tid för olika saker under veckan och försöker hålla balansen genom att hålla sig till sitt veckoschema. Inte jobba längre för att bli färdig eller för att det är så intressant med ett visst projekt för då blir resten lidande. Inte ta på sig för mycket andra jobb och gå för mycket in i det för då försvinner tiden till de egna projekten. Ibland kanske det pendlar stort men efter en tid så tror jag att de på det här sättet kan hitta sin balans. Finjustera när de märker om det inte fungerar. En får prova sig fram till hur det fungerar bäst för en.
Om en har visioner och mål för saker i sitt liv så tror jag att det är hjälpsamt att på det här sättet hitta strategier till att avsätta tid för de olika delarna och samtidigt avsätta tid för annat som behövs för ett hållbart liv. Att jonglera flera saker samtidigt kan annars lätt ta en bort från det man helst vill för att man inte har en tidsplan eller plan för hur en ska arbeta för nå dit en önskar.
Just nu är jag själv i ett läge där jag har visioner och egna mål kring hälsan och livet. Samtidigt ska en sorts rehabiliteringsplan upprättas där jag hittar till ett fungerande yrkesliv. Min ork ska räcka till både ett yrkesliv och ett liv i sund hälsa och balans. Till ett privatliv med glädjeämnen och återhämtning samtidigt som jag arbetar. Förra gången jag efter sjukskrivningen gick tillbaka till jobbet så fanns ingen balans. Orken räckte enbart till att jobba. Jag vet nu att det inte fungerar. Så jag behöver själv vara noga med att hitta en rimlig balans i livet samtidigt som jag hoppas att de som är med om att ta fram min rehabiliteringsplan också ska se att det behövs en balans om det ska bli hållbart i längden. Annars kommer jag förmodligen att trilla dit igen.
Mina barn lär mig så mycket! De är kloka, roliga och utmanar mig i mina invanda tankemönster och sätt att vara. Många gånger har jag varit pinsamt okunnig men trots det haft en vilja att försöka lyssna och förstå. De är en stor rikedom. Och ibland så kommer saker tillbaka till mig som jag själv har försökt ge mina barn. Kommer tillbaka i form av att de fixar det som jag inte fixat än och de blir mina nya förebilder. Jag älskar dem så mycket och är så stolt över dem. Just för att de är precis så som de är. Alla tre är olika varandra men också lika. Unika var och en. De berikar mitt liv på så många sätt!
Så att jag håller
Första dagen då jag börjar jobba 100 %. Jag vet att jag kommer vara tröttare än vanligt en tid framåt nu. Att jag börjar jobba heltid betyder inte att jag är helt och hållet tillbaka med full kraft. Det betyder att jag kanske nätt och jämnt kan orka vara på jobbet den tiden men behöver massiv återhämtning all tid däremellan. Så har det varit varje gång jag har ökat på min arbetstid. Det tar tid innan orken hänger med. Hjärnan tar fortfarande slut ganska fort.
Jag har redan planerat att gå och lägga mig extremt tidigt en tid framöver nu. Det kommer behövas för att få ordentlig vila för hjärnan. Återigen behöver jag minnas att jag ska minska kraven på mig själv. Inte ta på mig för mycket. Varken på jobbet eller hemma. Hemma får högarna växa och jag måste acceptera att det är så just nu. Ambitionsnivån kring olika saker behöver vara väldigt låg ett tag nu, tills jag bottnar i att vara fler timmar på jobbet.
Det är väldigt lätt att hamna i deppighet över att inte orka mer än jobba och sova. Livet blir ju gråare då. Lätt att känna sig värdelös när man måste sätta ner fötterna och bromsa på jobbet och hemma. När man måste säga nej trots att andra kanske tycker att man har tid och borde kunna göra mer. Jag förstår att det är svårt att förstå för den som inte varit utbränd. Att förstå hela vidden av vad det gör med hjärnan och orken. Att förstå hur lång tid det tar att sakta, sakta bygga upp lite ork. Att förstå hur små saker kan trigga stort stresspåslag igen. Jag brottas med det varje dag.
Så nu kommer en tid då balans och hållbarhet blir ännu viktigare. Att hålla fast vid de nycklar jag har. Så att jag inte trillar dit igen. Jag vill försöka hålla fast vid grunderna för att bygga mer ork. Sömn, fysisk träning, näringsrik mat och mental återhämtning och träning. Dessa saker på en hållbar nivå blir den enda prioriteringen för mig nu. Detta ihop med en lagom kravnivå på jobbet och hemma kan sakta bygga upp mig igen.
Så jag bara hoppas att alla ska förstå det. På jobbet och hemma. När jag bromsar i vad jag tar på mig så gör jag det för att kunna få chans att bygga upp mig igen. Med tiden hoppas jag ha kunnat bygga upp mig så mycket att jag återigen kan leva ett fullt liv. Just nu behöver jag i varje stund tänka hållbarhet. Så att jag håller.
En paus
En vecka med uppehåll här på bloggen. Mitt mål är att göra nya inlägg varje dag. Men ibland fungerar det inte av olika anledningar. Man blir sjuk eller något annat kommer emellan som är viktigt att hantera. Även då försöker jag ändå skriva här eftersom bloggen är viktig för mig. Att skriva är för mig ett tankeverktyg. Ett kommunikationsverktyg. Så även om jag är sjuk försöker jag om det är möjligt att få ner några rader. När det går. Ibland är orken för liten och då går det inte.
Att ta en paus när orken tar slut eller att stanna hemma tillräckligt länge när man blir sjuk är sunt. Ändå är vi många som får dåligt samvete eller pressar på och går till jobbet ändå. Man vet hur slitigt det blir för de andra. Ekonomin tar stryk. Det finns flera anledningar. Olika anledningar. Men ändå egentligen ingen anledning som är tillräcklig. För den dagen vi kraschar så kraschar vi rejält. Och då spelar ingenting annat någon roll utom att försöka bli frisk igen. Då handlar målet för dagen om att försöka orka kliva ur sängen. Eller om att orka fixa något att äta.
Så det är klokt att ta hand om kroppen och hälsan. Att stanna hemma när man är sjuk. Att ta en paus när man märker att det behövs. Försöka dämpa det dåliga samvetet med att man kommer tillbaka igen istället för att krascha och bli borta i månader. Det är mer hållbart för alla. För mig och min hälsa. För de andra. För ekonomin. Att sluta slå på sig själv och istället lyssna i tid är inte lätt. Att välja att fokusera på en hållbar hälsa och inte bara finnas där för andras omedelbara behov är inte lätt. Inte lätt när vi är skolade i att andra alltid är viktigare. Men lite i taget kan vi lära oss. Om vi vill. Om vi bestämmer oss. Om vi inte vill krascha. För då kan vi inte alls finnas där för någon. Jag vet för det hände mig.
Katter är mästare på att lyssna på sina behov. De är väl inga förebilder i omtanke om andra men de kan ses som en påminnelse i att lyssna på sin egen kropp och vad den behöver. Sova, vila, röra på sig på olika vis, umgås med tillgivenhet, leka och njuta av livet. Om vi tog till oss en liten del av det så skulle det räcka.
Hållbarhet är att lyssna på kroppens och själens behov. Utan att för den skull låta det gå ut över någon annan. Men en sund omtanke om oss själva bygger en starkare och stabilare grund för en hållbar hälsa på sikt. Så inget mer dåligt samvete för att stanna hemma om du är sjuk. Du är viktig. För om du tar hand om dig själv bra så har du större möjlighet att sedan finnas där för andra när det behövs.
Tänk om samhället var uppbyggt mer på de värderingarna? Att hälsa fick vara viktigare än ekonomi och effektivitet. Jag tror att det egentligen då paradoxalt nog skulle bli både mer ekonomiskt hållbart och effektivare, i hela samhället såväl som för varje enskild människa.
Glädje, meningsfullhet, harmoni
Lycka. Glädje. Välmående. Harmoni. Meningsfullhet. Ord som jag har haft med mig under det senaste året mer än någonsin. När jag var som mest utmattad var jag som bedövad. Ingenting smakade längre. Jag kände ingen lust till något. Men i början brann engagemanget med eldfängd styrka och jag kämpade med ilska och frustration mot hur det var och allt som jag ville förändra.
När det hade brunnit ut fanns bara den där bedövningen kvar. Jag försökte tänka ut vad jag tyckte om men hade väldigt svårt att hitta någonting alls. Mina barn och mina närmaste har alltid varit de viktigaste i mitt liv och där fanns inga tvivel om att jag älskade dem. Det jag menar är att jag inte kunde hitta något annat runt omkring mig som gav mig lust. Det mesta var mest trött gråhet.
Det är givetvis en naturlig del i utmattningen att vara så intensivt trött att det inte finns någon lust och smak för annat än att vila. Det är just det som man behöver börja med. Att få ordning på sömnen och på alla vis få den återhämtning man behöver. Det är först efter det som lusten sakta kommer tillbaka. Den kommer med den ökade orken. Sakta. Men den kommer. Livet får mer och mer kontur igen. Det jag kände först och allra mest intensivt var en längtan efter naturen. Efter jorden, träden och det gröna. Efter att luta pannan mot ett träd, låta händerna känna barken och fingrarna jorden. Det var som ett intensivt inre behov som bredde ut sig inom mig som en naturkraft.
Jag kunde dagdrömma om att få leva mitt liv nära naturen. Att bo på landet, kunna se horisonten åt alla håll och ha en trädgård att köra ner fingrarna i. Att sitta med kaffekoppen i mina händer och blicka ut över ängarna och åkrarna där utanför. Att gå långa promenader i regnet med vinden piskande mot ansiktet. Jag längtade efter att uppleva naturen inpå bara skinnet. Ett sätt att känna mig mer levande och närvarande. Ett sätt att grunda mig och landa i här och nu. Inga strävanden mer. Bara här och nu. Fortfarande finns denna längtan inom mig. Jag vet att det här är så som jag vill leva mitt liv. Det har skett en sorts djupare förändring inom mig som gör att jag vill leva mitt liv på andra sätt än vad jag har gjort tidigare.
Den här förändringen handlar om att jag under det senaste året har fått hitta min bas. Ifrån grunden har jag fått lära känna mig själv på nytt. Den jag är. Mina värderingar och min värdegrund på djupet. Vad jag vill leva. Min inre längtan. Vad som är viktigast för mig. Jag har hittat grunden i vem jag är och vad jag vill leva. Det är en skön känsla. Glädjen är verkligen något som kommer inifrån. Det går inte att lägga på utifrån. Meningsfullheten och harmonin handlar om att få leva den jag är. Relationerna är en stor källa till glädje i mitt liv men jag har mer och mer insett att livet börjar inifrån. Relationerna och allt annat runtomkring bidrar till glädjen, harmonin och meningsfullheten. Men det är genom att veta vem jag är, vad jag vill leva och själv ta ansvar för att skapa det jag vill leva på de sätt jag kan som jag verkligen kan må bra i grunden.
Jag har levt som ensamstående mamma i många år nu. Det har varit bra. Jag trivs i mångt och mycket med mitt liv. Jag trivs i att inte delta i olika relationsdraman längre. Jag har behövt hitta till den som är jag.
Under alldeles för många år levde jag andras liv i alltför stor grad. Tänkte att det var så jag också ville ha det. Kärleken var viktig. Relationerna var viktiga. Jag anpassade mig, kompromissade, medlade och försökte på alla vis jobba för att skapa harmoniska relationer. Det blev ett allt mer övergripande fokus i mitt liv. Jag tappade mig själv på vägen. Och jag var i allra högsta grad medskapare till det. Hela tillvaron gick ut på att försöka skapa harmoni, få relationerna att fungera bra och att kämpa på för att få livet att fungera på olika sätt. Tills jag inte längre kunde det.
Spiralen av stress tog inte slut vid skilsmässan utan fortsatte i oförminskad fart. Att skiljas gjorde ju varken ekonomin eller arbetsmiljön bättre. Så stressen har funnits med länge på olika sätt. Droppe efter droppe har lagts till den bägare som till sist blev överfull. Och den fortsatte överfull och översvämmad tills det tog stopp för drygt ett år sedan i och med min krasch.
Att leva själv med mina barn var bra för mig men det var inte tillräckligt för att förändra stressen i mitt liv. Annan stress tog plats. Jag förändrades ju inte särskilt mycket och inga andra livsomständigheter förändrades på ett sätt som skulle kunna minska stressen. Livet rusade på i allt snabbare takt och jag var fullt uppe i allt som behövde göras och i allt som stressade. Jag levde mitt liv utan inre kontakt. Jag släckte eldar och sprang från det ena till det andra. Däckade ibland men sedan var det tillbaka igen. Tills den stora kraschen kom.
Den gav ett lugn som gjorde det möjligt att hitta till den som är jag utan allt som finns runtomkring och utanpå. Nu är jag på många sätt mer grundad i mig själv. Jag har hittat till den som är jag och till det som jag vill leva och stå för. Jag vill i fortsättningen av mitt liv ta ansvar för att jag lever mitt liv på sätt som jag mår bra av. På sätt som ger mig glädje, harmoni och känns meningsfullt på djupet.
Relationerna är en extra bonus i mitt liv. De får inte längre vara själva grunden för att jag ska må bra. Så när människor undrar om jag inte hittat en ny man i mitt liv så känner jag att det faktiskt inte är mitt fokus i livet. Det skulle kunna vara en fin bonus om det är rätt människa. Men det viktigaste för mig oavsett om jag är i en kärleksrelation eller inte är att leva mitt liv på sätt som jag mår bra i. Inte lägga mitt välmående i någon annans händer. Det blir aldrig bra varken för mig eller den andre. Den sortens relationer vill jag inte ha. Jag är min egen och så vill jag ha det. Att ge och få kärlek är fint. Att ha fina relationer är underbart. Men i det behöver det finnas en sund balans så att man inte tappar bort sig själv. Att ta hand om sig själv på ett hållbart sätt ingår även i en sund relation.
Fortfarande har jag den där längtan efter ett mer naturnära liv och jag vet att en dag har jag skapat det. Det ligger en skön känsla i att veta att jag har ansvar att skapa mitt liv genom de val jag gör. Det ger kraft. Jag väntar inte på någon annans initiativ eller någon annans val. Jag bygger mitt eget liv. En bit i taget. Jag har gärna sällskap på vägen men jag kompromissar inte bort mig själv. Nu känner jag mig själv bättre. Jag utforskar nya vägar. Vägar som ska vara hållbara för mig.
Bli medveten om gränsen
Jag märker mina gränser när jag stöter emot dem eller går över dem. Då blir det väldigt tydig. Idag känner jag av verkningarna av det. Verkningarna av att min kropp inte orkar så mycket som jag skulle önska.
Igår var en bra dag på många vis. Den kändes stimulerande och kreativ. Studiedagen på jobbet var bra. Vi kom en bra bit på väg med planeringen inför hösten. Det känns skönt att äntligen vara ett relativt komplett arbetslag. Hoppfullt att vi nu kan bygga något riktigt bra.
Men eftersom det kändes viktigt att vara med i planering inför hösten och vara med i samtalen i arbetslaget så jobbade jag längre än vad jag skulle ha gjort. Jag var på jobbet i sex timmar. En timmes lunch tillsammans.
Det kräver en hel del av mig att vara koncentrerad och fokuserad. Det är en av de bitarna som tagit skada av utbrändheten. Det blir en intensiv ansträngning.
Direkt efter jobbet hade jag tid hos psykologen för KBT. Det var också en krävande stund. Igår innefattade det att orka koncentrera mig på ett formulär som jag skulle fylla i. En självskattning. Jag som har pluggat mycket och alltid varit intresserad av att läsa all möjlig litteratur har nu svårt att hålla tråden när jag läser. Det tar tid. Jag behöver läsa om meningar flera gånger för att koppla ordentligt och kunna fundera över det lästa.
Efter det höll psykologen en sorts föreläsning vid en whiteboardtavla. Då behövdes också koncentration för att hålla tråden och kunna delta aktivt i samtalet. Jag märkte hur jobbigt det var att fokusera och inte tappa tråden i samtalet. Att minnas vad det var vi pratade om. Hjärnan var riktigt trött. Dimmig.
Hemma på kvällen blev det ingen tv. Det orkade jag inte. Satt i soffan och vilade. Försökte lyssna på en podd men orkade inte riktigt. Ändå var jag på något sätt uppe i varv.
På natten vaknade jag av det intensiva regnet mot fönstret. Sedan hade jag svårt att somna om. Tankarna levde sitt eget liv. Mest kring jobbet. Inte stresstankar. Bara tankar som snurrade. Till slut somnade jag om.
Nu vid frukosten känns huvudet minst tio gånger så stort som normalt. Känner mig svullen. Har ont i huvudet på det där sättet jag fått tidigare när det varit för mycket omkring mig. För mycket intryck. Den huvudvärken känns annorlunda än annan huvudvärk.
Så idag blir det vila från alla intryck så mycket som möjligt. Ska ta en promenad i regnet. För det är bra att komma ut och röra på mig. Bra att jag nu är ledig några dagar. Då hinner jag återhämta mig innan det är dags att jobba igen.
Det är jobbigt att stöta emot gränserna och bli sådär trött igen. Men samtidigt vet jag inte var mina gränser går förrän jag gått över dem. Jag brottas med att hitta balansen. Var den går. Vad som kan vara rimligt. Just nu.
Psykologen pratar om viktiga grundbitar för välmående. Sömnen, maten, den fysiska aktiviteten och den sociala samvaron. När den grunden finns så är det bra. Den är viktig. Utifrån den kan man bygga. Det tror jag på. Det låter ju vettigt. Där har jag inte alla pusselbitar på plats än. Det är nog där jag ska starta och fortsätta lägga en grund.
Igår när jag varit hos psykologen kände jag mest irritation över att jag tyckte att han föreläste och att det var så ytligt. Jag tyckte inte att jag fick ut något av det. Men nu när jag sitter här och tänker på vad han pratade om så förstår jag poängen lite bättre. Igår var jag för trött för att orka ta in. För trött för att hålla tråden och förstå poängen. Jag blev distraherad av sådant som att han hela tiden körde handen genom håret. Orkade inte riktigt följa resonemanget. Splittrad.
När det blir för mycket då är det som om allt runtomkring, alla sinnesintryck, ord, meningar, samtal, händelser, ljud, gester blir en kaskad av olika partiklar som jag inte kan koppla ihop. Som ofattbara lösryckta partiklar som yr omkring mig och gör det svårt att fokusera och svårt att koppla ihop. De splittrar min uppmärksamhet och gör att jag missar saker. Håller inte tråden och glömmer. Som regndroppar som blåser runt i stor mängd och landar på olika ställen utan att följa en linje.
Det är skrämmande att det är så. Jag som tycker att jag är en hyfsat intelligent person som har kunnat läsa och förstå komplicerad litteratur. Jag som har kunnat följa komplicerade samtal och göra slutsatser som har varit väl genomtänkta. Jag som älskar att läsa. Älskar att ta del av andras tankar. Då är det skrämmande att upptäcka att hjärnan har tagit skada. Att jag fungerar på ett annat sätt nu.
Jag kan fortfarande läsa och följa komplicerade resonemang men jag orkar bara korta stunder. Det tar längre tid för mig. Det kräver mer ansträngning.Kanske är det därför jag har en djup längtan inombords att förenkla mitt liv nu. Att vara mer här och nu. Att vara i naturen. Stoppa fingrarna i jorden. Bo på landet. Göra praktiska och handgripliga saker. Vara kreativ genom att skapa. Vila det intellektuella. Inte omge mig med för mycket saker. För mycket sinnesintryck i vardagen. Ett annat sorts liv.
Liv igen…
Jag känner en längtan efter lite mer liv i livet. Att bit för bit fylla det med sådant jag tycker om och trivs med. Sådant jag mår bra av. Det blev tydligt igår när jag träffade psykologen för första gången. Det är just det jag vill få stöd i, från honom. Stöd i att hitta en balans mellan aktivitet och vila. En balans som för mig framåt mot ökad hälsa och ork. Att hitta min stig framåt.
Det finns så mycket jag tycker om att göra. Det finns människor jag tycker om att prata med och umgås med. Det finns saker som engagerar mig. Under en tid var jag så trött att jag inte kände att något alls var kul. Jag önskade inget annat än att få vara själv, i tystnad och vila.
Nu har lusten kommit tillbaka. Men orken hänger fortfarande inte med riktigt. Det är där jag vill få hjälp i att bygga upp på en lagom nivå, bit för bit. Få hjälp att hitta och hålla en balans som är bra på jobbet och privat. En balans där jag bit för bit kommer tillbaka till mer liv. Där de aktiviteter och människor jag tycker om blir en påfyllning igen. Där även det kan bli en sorts återhämtning.
Dags att gå vidare
Dags att gå vidare. I tankarna. I vad jag lägger vikt vid. I planerna framåt. I friskfaktorerna. Inte vara kvar i frustration över sådant jag inte kan påverka eller förändra.
Jag måste släppa. Måste lära mig att acceptera att verkligheten ser ut precis så och gå vidare. Inte lägga energi på frustration och sorg över sådant jag inte kan förändra.
Inte låta all skog skymma sikten så att jag inte lägger märke till det som är viktigast. Inte lägger märke till att det finns annat som jag ska lägga fokus på nu. Se träden, vart och ett, istället för hela skogen på en gång.
Hitta stigen framåt däremellan. Inte låta mig överväldigas utan se de små detaljerna som kan skapa en bra väg framåt. Låta skogen vara där. Som den är. Men finna mina stigar.
Visst behöver man acceptera att man har de här känslorna och låga perioderna också ibland. Men jag känner ett behov av att komma vidare nu.
Om en miljö eller omständighet ständigt påverkar mig på det sättet och ingenting jag gör kan förändra det så är det dags att släppa och gå vidare.
Det börjar med att försöka släppa det i tankarna. Forma nya tankar och nya planer framåt. Till slut är jag på väg. Jag behöver verkligen fokusera på friskfaktorer.
Försöka engagera mig i bara det just nu. Inte engagera mig så starkt i något annat. Det tar för mycket kraft och energi. En kraft och energi som behövs till att skapa hälsa.
Jag behöver stålsätta mig. Låta saker rinna av mig. Inte lägga så stor vikt vid något annat än att fokusera på att bli starkare. Andra säger det till mig. Att jag ska skaffa ett pansar där jag inte engagerar mig så mycket. Just nu är det nog tyvärr så.
Det engagemang jag känner för mitt jobb behöver vara på ett minimum just nu. Jag behöver fokusera på hälsan före allt annat. Gå dit. Göra jobbet. Gå hem. Inte gå igång. För det kör slut på mig. Jag behöver öva på det. Mycket. Just nu är det så.
Brinna för utan att brinna ut…
En dag emellan är det idag. En ledig dag mitt i veckan. Två dagar jobb och sedan ledig följt av två dagar jobb. För att få en återhämtningsdag och orka. Jag är tacksam över att jag har det så. Annars hade jag förmodligen inte orkat arbeta hela veckan utan kraschat de sista dagarna. Två dagar efter varandra är ändå på gränsen för vad jag orkar.
Det som kräver mest är att vara i sammanhang med mycket sinnesintryck. Mycket ljud, mycket liv och rörelse och att förhålla mig till flera människor på en gång i samtal och samvaro. Huvudet tar stopp. Det blir svårare att tänka och fokusera. Svårare att följa en röd tråd och att minnas. Tröttheten sprider sig i hela mig.
Så att vara i barngrupp på förskolan är egentligen det som är mest krävande. Om jag hade haft ett kontorsjobb där jag kunde ta en uppgift i taget i en miljö utan så mycket ljud och rörelse runtomkring så skulle jag förmodligen orka bättre. Inte bli lika trött lika snabbt. Om jag mötte en människa i taget i samtal eller en grupp vuxna i lugnare möten under en del av en dag så skulle jag förmodligen fungera bättre. Men så ser inte min verklighet ut just nu. Därför blir jag intensivt trött redan efter en förmiddag på jobbet.
Jag tycker om att jobba med människor, stora och små. Jag gillar mötena och att få syn på den andra människan. Vara närvarande, lyssnande och upptäcka den andre. Kanske kunna följa en bit på vägen i utforskande och utveckling.
Jag är intresserad av miljö och relationer. Kommunikation människa till människa men också mellan miljö och människa. Jag tycket om att hjälpa andra att växa i självkänsla och självförtroende och genom det blomstra. Genom växandet i självförtroende och självkänsla vågar många ge mer av det de har att bidra med till andra. Det sprider härliga ringar.
Jag brinner för just de sakerna. Växande, utveckling, relationer, kommunikation, hälsa, människor och miljö. Och jag brinner för det både när det gäller barn och vuxna. Det är också det jag ständigt läser och lär mig mer om. Det är det jag skriver om. Det är det som fyller mig. Ger meningsfullhet.
Men hur fortsätter jag nu? För att göra de saker jag älskar och som engagerar mig utan att brinna ut? Och var gör jag det? I vilka sammanhang? Dessa saker funderar jag mycket på.
Idag blir en dag av återhämtning. Lugn takt. Utan ljud. Bara jag och katten hemma. Kanske flytta böckerna från golvet till bokhyllan? De har legat där sedan vi började röja och möblera om. Orken har inte räckt till att fixa här hemma när jag jobbat. Får se hur det blir. Behöver lyssna på kroppens behov. Men kanske lite i taget. Balans mellan att göra och att vara.
Att hålla emot…
När man som jag har varit utbränd och nu är på väg att må bättre så uppstår en del tankar kring hur jag nu ska förhålla mig i livet. Jag vet att jag själv har lätt att säga ja och lätt att engagera mig. Jag vill ofta mer än jag orkar. Och jag vet att jag har höga krav på mig själv.
De höga kraven på mig själv har jag fått verktyg och strategier att jobba med eftersom jag deltog i en KBT behandling i just detta. Men det är ett pågående och fortsatt arbete att inte hamna i det igen. I de gamla mönsterna.
Men hur är jag på jobbet nu? Hur mycket eller hur lite ska jag engagera mig? För att må bra. Vad ska jag säga ja till och nej till? Hur blir jobbet roligt och meningsfullt utan att jag sliter ut mig? Var hittar jag balansen och kan må bra på jobbet?
När ingen annan kan hjälpa en att sortera i det här och skapa en arbetsmiljö som fungerar på ett bra sätt så måste jag själv hela tiden vara uppmärksam. Hålla tillbaka. Trycka ifrån. Sätta gränser. Backa. Och det är krävande. Betyder det att det är dags att gå vidare? Att det blir svårt att må bra där jag nu är? Att det inte blir bra för mig och min hälsa i längden? Jag vet inte.
Just nu försöker jag hitta mina egna signaler. Märka var mina gränser går. Lära mig att lyssna inåt innan jag går igång och tar i för mycket. Så kanske är det för tidigt att veta om det kan fungera på det jobb jag har? Men det är krävande att känna att jag måste bevaka mina gränser och hålla emot.
Hålla emot mot mina egna impulser att säga ja och gå igång med engagemang som kör slut på mig. Hålla emot mina impulser när jag vill men egentligen inte orkar. Hålla emot mina impulser när jag ser kollegor som också går på knäna. Mina behov eller deras? Varför ska jag behöva välja? Vad är det för sorts arbetsplats som gör att jag måste välja?
Finns det en framtid där när det känns som om det är jag som måste hålla emot för att inte återigen hamna i utmattning? När flera medarbetare blir utbrända och balanserar på gränsen undrar jag varför förändring inte sker på organisationsnivå? Varför lägger man problemet och lösningen på den enskilde när allt fler inte håller?
Visst ligger en del i den personlighet jag har. Mitt engagemang och mina krav på mig själv. Men det är ju inte den enda faktorn. Och till slut har man på arbetsplatsen inte kvar något engagemang eller några engagerade medarbetare. För de flesta måste hålla emot för att orka.
Tankarna går i mig kring det här. Svårt att hitta svar och lösningar. Men även här fungerar jag som jag alltid gör. Många tankar och processer inom mig. Många försök till att skapa förändring inom mig men också omkring mig. Men när jag når en punkt när det inte går att förändra längre där jag är och på det sätt jag behöver för att må bra så blir det dags att gå vidare. Då behöver jag ett nytt sammanhang för att må bra. Riktigt där är jag inte än. Men det verkar som om det är dit jag är på väg.
