För att hitta den där balansen i energibudgeten så behöver vi då och då ta en titt på våra liv, vår vardag och vår dag för att se vilka områden som gör uttag ur budgeten och vilka områden som gör insättningar. Och inte bara större områden i livet utan också titta på hur en dag kan se ut. Vad under den här dagen tar energi och kraft från budgeten? Vad under den här dagen ger energi och kraft? Har jag en balans? Behöver jag leta efter fler komponenter som gör insättningar i budgeten?
Efter en tid av ökat minus i budgeten funderade jag nu på morgonen kring hur jag ska kunna ändra det. Livet ser ut som det gör just nu. Framtiden är oviss. Ekonomin är i en nedåtgående spiral. Hur ska jag förhålla mig för att inte dras med ner i en spiral av ökad utmattning? Hur ska jag varje dag ha ork att göra de saker som behövs? Ha ork att både ta hand om det praktiska och nödvändiga i livet och ta hand om att bygga min hälsa. Hur ska jag lyckas komma på så pass mycket plus i budgeten att jag också orkar umgås med de som är viktiga i mitt liv? Ett plus som gör att orken räcker till ett socialt liv?
Jag tittade på hur en typisk dag ser ut. Jag tittade på vad jag ägnar min tid åt såväl som var mina tankar befinner sig. Jag tittade på allt som ingår i livet, det som omger mig och finns där i det yttre och i det inre. Jag tittade på de strategier jag jobbar med för att bygga hälsa. Varför blir det minus och varför är det så svårt att hitta en balans som är lite mer stabil när jag tycker att jag gör en hel del för att bygga hälsa?
Jag kom fram till att min budget har en balansräkning som pekar på minus trots att jag gör många saker som borde göra att den pekar mer mot plus. Självklart är de saker som tar stora bitar ur budgeten hela min nuvarande livssituation av ovisshet och havererad ekonomi. Men utöver det då? Jag fyller på med promenader, tankestrategier, skrivande, härligt umgänge med mina barn och en kost som är mer hälsosam för mig. Jag ser att strategierna är bra. De gör skillnad. Men de är inte tillräckliga när det andra tar så mycket ur budgeten.
Jag har börjat få ont i kroppen. Spänningar som gör att det värker. Det gav mig lite ledtrådar. Jag ska fortsätta med mina påfyllningsstrategier. Jag ska fortsätta att problemlösa så gott jag kan kring de saker i mitt liv som behöver lösas. Men jag har börjat fundera på om det är så att balansen i min budget också kan handla om balansen mellan huvud och kropp? Om jag tittar på en dag så ser jag att mycket av min tid tillbringas i sådant som har med huvudet att göra. Väldigt lite tillbringas i närvaro i kroppen. Jag tar hand om kroppen genom maten och mina promenader. Att ägna mig åt tanketräning och meditation är också något som påverkar kroppen och inte bara hjärnan. De hänger ju ihop i form av spänningar och hur det ena triggar det andra.
Under en dag är jag väldigt mycket i all problemlösning. Väldigt mycket i huvudet. Det är en mindre tid som jag faktiskt är mer i kroppen. Kanske är det så att jag för att få en bättre balans i budgeten skulle behöva vara i högre utsträckning i kroppen? Mer i görandet än i tänkandet. Göra i en takt och på ett sätt som fungerar och ger påfyllning utan att skapa mer minus. Mer i aktivitet och närvaro i den aktiviteten, i kroppen och i sinnena. Kanske är det så att jag ska avsätta en avgränsad tid varje dag åt att problemlösa för att sedan i så stor utsträckning som möjligt vara mer närvarande i kroppen och sinnena? Försöka göra det jag kan för att ha fokus på kroppen i högre utsträckning är tidigare. Skulle det göra skillnad? Jag tror att det finns en viss chans till det. När jag vandrar så mår jag ju alltid så mycket bättre på alla sätt. Då försvinner till slut allt annat än att vara i rörelse och uppleva omgivningen och kroppen med alla sinnen.
Idag försöker jag lämna problemen och de utmaningar jag har just nu för att framöver prova om det gör någon skillnad i mig om jag ägnar mer tid åt saker som har mer med kroppen och sinnena att göra. Jag ska avsätta tid varje dag då jag helt går in i att hitta lösningar på de utmaningar och problem som finns. Men de ska inte längre få ta över min tillvaro. Det är under den tiden jag ägnar mig åt det. All annan tid ska jag försöka ägna åt friskstrategier och åt att vara mer i kroppen än i hjärnan. Vara mer i det fysiska livet än i tankarna. Skrivandet är en del av att vara i tankarna och i hjärnan men det ger mig påfyllning och glädje. Tanketräningen likadant. Men ingenting av dessa får ta över för mycket ändå. Min kropp behöver också tas omhand. Det är det den signalerar nu. Dags att lyssna på kroppens egen intelligens och hitta en ökad balans mellan huvud och kropp.
Etikett: Balans
Guldkornen här och nu…
Om jag kunde behålla fokus på här och nu oftare så skulle jag öka min sinnesro väsentligt. Om jag skulle vara närvarande både i görandet och i tanken kring det som är just nu så skulle jag förmodligen både må bättre och vara mer effektiv. För här och nu är ju allt som egentligen spelar roll. När jag kommer till framtiden så är jag ju också i här och nu, varje sekund av framtiden skapas av här och nu. Om jag inte är i här och nu så är det ju som att leva ett blekt liv. Ett liv där jag större delen av tiden är diffust medveten om den verklighet jag lever i medan tankarna sysselsätter sig i framtiden eller i det som redan hänt.
Vi är ju konstruerade så att våra tankar inte går att styra helt och det finns väl en mening med det också. Men jag blir mer och mer medveten om hur nära förknippad min hälsa och min sinnesro är med min förmåga att mer leva närvarande i nuet. Det är där den största glädjen går att hitta. I det lilla som pågår om jag lägger märke till det. Jag går miste om så mycket liv när jag inte är närvarande. När oro, frustration och irritation tar över och tankarna är i saker som har hänt och spinner på i berättelser där jag tolkar olika saker så spiller jag värdefull tid. Mina berättelser är inte nödvändigtvis sanna. Jag tolkar utifrån min världsbild och utifrån den jag är. Om jag kunde släppa tankarna kring det som varit i större utsträckning så skulle jag vara mer fri och förmodligen mycket lyckligare. Vem har egentligen förändrat något genom att älta det förflutna? Det går ju inte att ändra något som redan har hänt.
Att bearbeta sådant som varit svårt är en annan sak. Det fyller sin plats. Men att ständigt älta är något annat. Likadant är det när vi ständigt sysselsätter oss i tankarna kring vad vi saknar och längtar efter. Risken är att vi inte ser vad vi redan har. Att vi inte värdesätter det fina som redan finns i våra liv. För vi är hela tiden någon annanstans och på väg. Att ha mål och visioner att sträva mot är inte negativt men om en bara sysselsätter sitt sinne med framtiden så lever en ju inte. För livet pågår ju nu.
Så hur hittar jag i det? Hur hittar jag en sund balans i att bearbeta det som kanske behöver bearbetas, att planera för framtiden och de mål jag vill nå men samtidigt ändå leva närvarande och till fullo här och nu? Det är väl något som de flesta skulle vilja ha svar på. Och det finns kanske inga absoluta svar. Var och en behöver hitta sin väg dit. Det som de känner får dem att må så bra som möjligt. Som ger dem ett större mått av sinnesro. Av närvaro.
Ett sätt är kanske att verkligen försöka återföra uppmärksamheten på just här och nu, i det vi gör eller den människa vi har framför oss här och nu, varje gång tankarna vandrar iväg. Att bli medveten om att tankarna faktiskt vandrar är första steget. Att sedan aktivt försöka återföra dem är nästa steg.
Vi är oftast som mest närvarande när vi gör saker vi älskar. Då känner vi oss också mest levande och fyllda med glädje. Energin fyller oss. Men det är ju inte alltid vi är i det vi älskar mest. Hur gör vi då? Det är där jag tror vi har nytta av just det där att anstränga oss i att vara mer närvarande för då tror jag att vi kan öka på känslan av glädje och energi. Att här och nu försöka lägga märke till det jag uppskattar. Att här och nu försöka lägga märke till något vänligt och sympatiskt hos den andre. Att här och nu försöka känna smakerna, dofterna, känslan mot händerna och huden. Att här och nu uppleva mer av det som är. Inte sysselsätta tankarna med bedömningar eller tolkningar utan försöka låta dem passera och återföra uppmärksamheten på det som är.
Dessa saker vill jag öva mig i. Det är en strategi som jag verkligen behöver. När livet är tufft är det lätt att drömma om en bättre framtid, att längta dit. Det behövs också. Det behövs visioner för att ta oss framåt. Det behövs hopp om något bättre. Men även i det svåra går det att hitta guldkorn. Och de tror jag är minst lika viktiga att leta efter och lägga märke till. För att må så bra jag kan här och nu även om det är tufft. Om jag kan hitta guldkorn när det är som tuffast så klarar jag allt. Och då har livet större förutsättningar att vara rikt. Då väntar jag inte på glädjen och meningsfullheten utan den finns redan här och nu. Då blir livet en resa i att leva mer än en resa i att överleva och ta sig framåt mot något annat.
Vad jag vill säga är nog egentligen att mål, visioner och planer för framtiden är en viktig del i livet. Att hitta sätt att ta sig dit man vill. Att hitta strategier för att skapa sig det liv man helst vill leva. Men det behöver vara i en balans med att leva just här och nu också. För här och nu är allt vi har i varje stund. Därför skriver jag om strategier, verktyg och olika sätt att ta oss framåt till att leva våra liv så som vi vill och mår som bäst av men också om livet här och nu. Om de små sakerna som ger glädje. Om närvaro och sinnesro här och nu. För det är där den riktigt glädjen finns. Det är där vi hittar vår energi här och nu. Det är där vi lämnar ilska, frustration och kamp och ser det fina som finns mitt framför oss. Just här och nu.
Berika och coacha varandra
Jag tror att jag är relativt bra på att coacha andra i olika saker som de brottas med eller bara i att våga tro mer på sig själva. Att lyfta fram andras kompetenser och positiva egenskaper som gör att de lyfter lite. Så att de ser sig själva som lite mer kompetenta och att de ser att de har en hel del att bidra med till andra. På så sätt har de sedan kunnat våga gå framåt på sin arbetsplats eller i övriga livet. Vågat gå utanför sin bekvämlighetszon. Jag är ofta noga med att lyfta mina kollegor inför chefer och andra, visa på deras positiva egenskaper och kompetenser men också berätta om bra saker som de har uträttat. Det är så jag fungerar utan att tänka så mycket på det och jag har förstått att det många gånger har hjälpt andra att komma framåt.
Jag är nog också relativt bra på att coacha mina barn i att följa sitt hjärta. Att göra de saker i livet som fyller dem med glädje och meningsfullhet. Det är viktigt tycker jag. Det är inte alltid lätt när många runtomkring kan ha åsikter som de frikostigt delar med sig av. Andras rädslor speglar ofta vad de ger uttryck för. Oro som en luftar genom de råd en ger. Men där har jag så mycket som möjligt försökt stärka dem i att lyssna inåt på sina egna hjärtan. På sin egen magkänsla och på det som de själva innerst inne vill. Det har gjort att de många gånger har vågat gå sina egna vägar trots att de stött på en hel del motstånd i form av andras misstro eller oro. Det har varit kämpigt för dem stundtals när de blivit ledsna över andras farhågor och misstro men i slutändan har de varit glada över att de har lyssnat på sig själva. Jag vill mest av allt att de ska, så mycket de förmår, våga prova sina drömmar och visioner i livet. Här och nu så är det ju det här livet en har. Att leva det så fullt som möjligt är viktigt.
Jag försöker numera också stärka dem i att försöka prioritera hälsan och ett liv i sund balans. Det beror så klart på mina egna erfarenheter av att inte ha gjort det. Erfarenheten av att har bränt ut mig och den långa vägen tillbaka till hälsa. Erfarenheten av att uppleva att hjärnan inte fungerar som tidigare, att orken inte fungerar som tidigare, att det begränsar livet. Att det tar långt tid att hämta tillbaka det, om det alls är möjligt. Så jag pratar med dem om hur viktigt det är att ha en rimlig nivå på olika saker i sitt liv. Hur ohjälpsamt det kan vara att sträva efter perfektionism i allt i livet. Att försöka hitta en sund balans kring arbete/skola, träning, socialt liv och återhämtning. Betona hur viktigt det är att försöka hitta en sund balans och inte ägna tolv timmar av dygnet till arbete eller skola, hela tiden. Ingenting är viktigare än hälsan. Utan den finns inget liv.
Numera är mina barn bättre på det än vad jag är, för det mesta. De gör planeringar som innefattar alla olika delar så att veckan har en hyfsad balans. Sedan är det ju inte alltid så enkelt ändå. Det kommer ibland saker emellan eller en har olika deadlines som en måste hålla. Men i det stora hela så är det bra att försöka hålla den balansen så gott en kan. Just nu jonglerar två av mina vuxna barn flera saker som de vill. De vill satsa på sina egna projekt samtidigt som de arbetar med annat eftersom det behövs en försörjning. Det ställer ännu högre krav på balans. Så de har avsatt tid för olika saker under veckan och försöker hålla balansen genom att hålla sig till sitt veckoschema. Inte jobba längre för att bli färdig eller för att det är så intressant med ett visst projekt för då blir resten lidande. Inte ta på sig för mycket andra jobb och gå för mycket in i det för då försvinner tiden till de egna projekten. Ibland kanske det pendlar stort men efter en tid så tror jag att de på det här sättet kan hitta sin balans. Finjustera när de märker om det inte fungerar. En får prova sig fram till hur det fungerar bäst för en.
Om en har visioner och mål för saker i sitt liv så tror jag att det är hjälpsamt att på det här sättet hitta strategier till att avsätta tid för de olika delarna och samtidigt avsätta tid för annat som behövs för ett hållbart liv. Att jonglera flera saker samtidigt kan annars lätt ta en bort från det man helst vill för att man inte har en tidsplan eller plan för hur en ska arbeta för nå dit en önskar.
Just nu är jag själv i ett läge där jag har visioner och egna mål kring hälsan och livet. Samtidigt ska en sorts rehabiliteringsplan upprättas där jag hittar till ett fungerande yrkesliv. Min ork ska räcka till både ett yrkesliv och ett liv i sund hälsa och balans. Till ett privatliv med glädjeämnen och återhämtning samtidigt som jag arbetar. Förra gången jag efter sjukskrivningen gick tillbaka till jobbet så fanns ingen balans. Orken räckte enbart till att jobba. Jag vet nu att det inte fungerar. Så jag behöver själv vara noga med att hitta en rimlig balans i livet samtidigt som jag hoppas att de som är med om att ta fram min rehabiliteringsplan också ska se att det behövs en balans om det ska bli hållbart i längden. Annars kommer jag förmodligen att trilla dit igen.
Mina barn lär mig så mycket! De är kloka, roliga och utmanar mig i mina invanda tankemönster och sätt att vara. Många gånger har jag varit pinsamt okunnig men trots det haft en vilja att försöka lyssna och förstå. De är en stor rikedom. Och ibland så kommer saker tillbaka till mig som jag själv har försökt ge mina barn. Kommer tillbaka i form av att de fixar det som jag inte fixat än och de blir mina nya förebilder. Jag älskar dem så mycket och är så stolt över dem. Just för att de är precis så som de är. Alla tre är olika varandra men också lika. Unika var och en. De berikar mitt liv på så många sätt!
Idag…
Hur gör man för att få få plats med den extra tid det tar att lägga en grund för hälsa? Visst låter det som en paradox att tänka så? Vi vet alla att vi borde prioritera vår hälsa före allt annat för att överhuvudtaget ha ett liv. Ändå kommer det oftast allra sist. För så länge vi inte känner oss sjuka eller så länge vi tycker att våra krämpor inte är värre än någon annans, så länge fortsätter vi ofta att skjuta upp oss själva. Det finns så mycket vi behöver göra först. Och sedan orkar vi inte.
Tiden dyker inte upp längre fram. Orken blir inte större så länge vi fortsätter som förut. Livet är ju just nu. För min del så är den grundläggande känslan fortfarande trötthet. Jag försöker finna en sorts balans nu när arbetstiden ökat. Om två veckor är jag uppe på heltid igen i jobbet. Arbetsuppgifter och engagemang ökar varje dag. Och jag vaknar tidigt nu igen med tankarna snurrande kring jobbet.
Att vilja mycket men inte orka är jobbigt. Att känna att kraven ökar när andra tror att man nu ska fungera till hundra procent igen känns svårt att hantera. Alla är trötta och känner att de inte hinner. Varför ska just jag ha mindre krav på mig än de har? Det är så lätt att säga ja och så svårt att säga nej. Och hur ska de förstå hur det känns om de inte varit där? Om man inte själv varit i utmattningssyndrom så är det svårt att greppa vidden av hur det påverkar en och hur lång tid det tar att ta sig tillbaka.
Orken har ökat och även arbetstiden. Men det betyder inte att jag är som förut. Jag vet inte ens om jag helt och hållet kommer kunna bli som förut. Jag vill men kroppen vill inte riktigt hänga med på det. Det är därför jag försöker hitta i att på olika vis öka min energi och min hälsa. Jag vet egentligen vad som är bra för mig. Men hur får jag ihop tiden, orken och livspusslet? Jag vill men orken räcker inte. Samtidigt ökar inte orken om jag inte förändrar något. En paradox som lätt blir ett moment 22.
Så varje dag försöker jag ta nya tag. Varje dag fattar jag ett beslut. En dag i taget och en stund i taget. En sak i taget. Hållbart. Inte överdrivet mycket. Men ändå förändringar som ska göra skillnad. Det är så jag behöver tänka. Varje dag är ny. Idag fattar jag mina beslut och gör mina val så mycket jag kan utifrån att prioritera min hälsa. Jag behöver inte tänka så långt framåt. Idag bara. Idag.
Glädje, meningsfullhet, harmoni
Lycka. Glädje. Välmående. Harmoni. Meningsfullhet. Ord som jag har haft med mig under det senaste året mer än någonsin. När jag var som mest utmattad var jag som bedövad. Ingenting smakade längre. Jag kände ingen lust till något. Men i början brann engagemanget med eldfängd styrka och jag kämpade med ilska och frustration mot hur det var och allt som jag ville förändra.
När det hade brunnit ut fanns bara den där bedövningen kvar. Jag försökte tänka ut vad jag tyckte om men hade väldigt svårt att hitta någonting alls. Mina barn och mina närmaste har alltid varit de viktigaste i mitt liv och där fanns inga tvivel om att jag älskade dem. Det jag menar är att jag inte kunde hitta något annat runt omkring mig som gav mig lust. Det mesta var mest trött gråhet.
Det är givetvis en naturlig del i utmattningen att vara så intensivt trött att det inte finns någon lust och smak för annat än att vila. Det är just det som man behöver börja med. Att få ordning på sömnen och på alla vis få den återhämtning man behöver. Det är först efter det som lusten sakta kommer tillbaka. Den kommer med den ökade orken. Sakta. Men den kommer. Livet får mer och mer kontur igen. Det jag kände först och allra mest intensivt var en längtan efter naturen. Efter jorden, träden och det gröna. Efter att luta pannan mot ett träd, låta händerna känna barken och fingrarna jorden. Det var som ett intensivt inre behov som bredde ut sig inom mig som en naturkraft.
Jag kunde dagdrömma om att få leva mitt liv nära naturen. Att bo på landet, kunna se horisonten åt alla håll och ha en trädgård att köra ner fingrarna i. Att sitta med kaffekoppen i mina händer och blicka ut över ängarna och åkrarna där utanför. Att gå långa promenader i regnet med vinden piskande mot ansiktet. Jag längtade efter att uppleva naturen inpå bara skinnet. Ett sätt att känna mig mer levande och närvarande. Ett sätt att grunda mig och landa i här och nu. Inga strävanden mer. Bara här och nu. Fortfarande finns denna längtan inom mig. Jag vet att det här är så som jag vill leva mitt liv. Det har skett en sorts djupare förändring inom mig som gör att jag vill leva mitt liv på andra sätt än vad jag har gjort tidigare.
Den här förändringen handlar om att jag under det senaste året har fått hitta min bas. Ifrån grunden har jag fått lära känna mig själv på nytt. Den jag är. Mina värderingar och min värdegrund på djupet. Vad jag vill leva. Min inre längtan. Vad som är viktigast för mig. Jag har hittat grunden i vem jag är och vad jag vill leva. Det är en skön känsla. Glädjen är verkligen något som kommer inifrån. Det går inte att lägga på utifrån. Meningsfullheten och harmonin handlar om att få leva den jag är. Relationerna är en stor källa till glädje i mitt liv men jag har mer och mer insett att livet börjar inifrån. Relationerna och allt annat runtomkring bidrar till glädjen, harmonin och meningsfullheten. Men det är genom att veta vem jag är, vad jag vill leva och själv ta ansvar för att skapa det jag vill leva på de sätt jag kan som jag verkligen kan må bra i grunden.
Jag har levt som ensamstående mamma i många år nu. Det har varit bra. Jag trivs i mångt och mycket med mitt liv. Jag trivs i att inte delta i olika relationsdraman längre. Jag har behövt hitta till den som är jag.
Under alldeles för många år levde jag andras liv i alltför stor grad. Tänkte att det var så jag också ville ha det. Kärleken var viktig. Relationerna var viktiga. Jag anpassade mig, kompromissade, medlade och försökte på alla vis jobba för att skapa harmoniska relationer. Det blev ett allt mer övergripande fokus i mitt liv. Jag tappade mig själv på vägen. Och jag var i allra högsta grad medskapare till det. Hela tillvaron gick ut på att försöka skapa harmoni, få relationerna att fungera bra och att kämpa på för att få livet att fungera på olika sätt. Tills jag inte längre kunde det.
Spiralen av stress tog inte slut vid skilsmässan utan fortsatte i oförminskad fart. Att skiljas gjorde ju varken ekonomin eller arbetsmiljön bättre. Så stressen har funnits med länge på olika sätt. Droppe efter droppe har lagts till den bägare som till sist blev överfull. Och den fortsatte överfull och översvämmad tills det tog stopp för drygt ett år sedan i och med min krasch.
Att leva själv med mina barn var bra för mig men det var inte tillräckligt för att förändra stressen i mitt liv. Annan stress tog plats. Jag förändrades ju inte särskilt mycket och inga andra livsomständigheter förändrades på ett sätt som skulle kunna minska stressen. Livet rusade på i allt snabbare takt och jag var fullt uppe i allt som behövde göras och i allt som stressade. Jag levde mitt liv utan inre kontakt. Jag släckte eldar och sprang från det ena till det andra. Däckade ibland men sedan var det tillbaka igen. Tills den stora kraschen kom.
Den gav ett lugn som gjorde det möjligt att hitta till den som är jag utan allt som finns runtomkring och utanpå. Nu är jag på många sätt mer grundad i mig själv. Jag har hittat till den som är jag och till det som jag vill leva och stå för. Jag vill i fortsättningen av mitt liv ta ansvar för att jag lever mitt liv på sätt som jag mår bra av. På sätt som ger mig glädje, harmoni och känns meningsfullt på djupet.
Relationerna är en extra bonus i mitt liv. De får inte längre vara själva grunden för att jag ska må bra. Så när människor undrar om jag inte hittat en ny man i mitt liv så känner jag att det faktiskt inte är mitt fokus i livet. Det skulle kunna vara en fin bonus om det är rätt människa. Men det viktigaste för mig oavsett om jag är i en kärleksrelation eller inte är att leva mitt liv på sätt som jag mår bra i. Inte lägga mitt välmående i någon annans händer. Det blir aldrig bra varken för mig eller den andre. Den sortens relationer vill jag inte ha. Jag är min egen och så vill jag ha det. Att ge och få kärlek är fint. Att ha fina relationer är underbart. Men i det behöver det finnas en sund balans så att man inte tappar bort sig själv. Att ta hand om sig själv på ett hållbart sätt ingår även i en sund relation.
Fortfarande har jag den där längtan efter ett mer naturnära liv och jag vet att en dag har jag skapat det. Det ligger en skön känsla i att veta att jag har ansvar att skapa mitt liv genom de val jag gör. Det ger kraft. Jag väntar inte på någon annans initiativ eller någon annans val. Jag bygger mitt eget liv. En bit i taget. Jag har gärna sällskap på vägen men jag kompromissar inte bort mig själv. Nu känner jag mig själv bättre. Jag utforskar nya vägar. Vägar som ska vara hållbara för mig.
Spänning i livet
Lite glesare mellan blogginläggen har det blivit. Vissa dagar har jag fokuserat på annat som behövts i livet just nu. Men jag återkommer för bloggen är viktig för mig. Så ibland blir det tätare mellan inläggen och ibland lite glesare. Försöker både leva, njuta och blogga 🙂
Nu har jag ökat på arbetstiden till 50 procent. Startade igår. Det känns annorlunda den här gången så nu ska det nog hålla. Orken har fått tid på sig att öka lite. Det är lite lugnare på jobbet nu när flera familjer tagit semester. Vi är ute mycket med barnen om dagarna. Det underlättar. Då blir jobbet lite mindre intensivt.
Men sömnen har varit lite hackig de senaste dagarna. Det beror både på den extrema värmen det blir i min lägenhet och på tankar som snurrar. Känner lite stress över sådant jag vill hinna fixa innan vi åker iväg på semester till Skåne. Får jobba rätt hårt på att försöka sänka mina krav på vad som ska fixas innan.
Idag ska jag kolla på bil. Vill ha bil nu. Efter skilsmässan för flera år sedan så har jag inte haft bil. Men jag känner mer och mer att det skulle underlätta min vardag så mycket. Lite mindre stress och mer tid över för annat. För då behöver jag inte handla var och varannan dag, bära tunga kassar och slippa ifrån de dyrare affärerna som ligger nära.
Jag kan då veckohandla i billigare storköp. Och jag får lättare varje gång jag vill iväg med grejer till återvinningsstationen. Slipper lagra saker i evighet här hemma. Då kan jag göra utflykter!! Upptäcka de fina platser som finns. Vi kan åka iväg och bada, plocka jordgubbar och slipper förlita oss på skjuts av andra hela tiden. Det blir en skön självständighet. En ökad frihet.
Om det blir en bil så är det min första egna bil. Jag är 49 år och har aldrig ägt en bil själv. Så nu hoppas jag på att den jag ska titta på idag är tillräckligt bra. Om vi skaffar bil nu så kan vi åka med den när vi ska på semester till Skåne. Då slipper vi kånka resväskor, kylväska och katt på buss, tåg, nytt tåg och ytterligare nytt tåg för att avsluta med bil som hämtar upp. Så skönt att få åka från dörr till dörr i så fall. Skönt för katten också. Mindre stress.
Om vi får bil nu så kan vi åka på utflykter i Skåne. Behöver inte förlita oss på att andra också ska vilja och kunna skjutsa oss eller på att det går bussar eller tåg. Vi kan handla mat lite lättare där också. Allt detta bärande varenda dag kanske kan upphöra lite. All den tid som läggs på enbart sådant kan minskas. Så skönt.
Jag har lärt mig mycket av att leta bil. Att man t ex kan få bilen beslagtagen om förra ägaren har obetalda parkeringsböter, bilskatt osv. Så nu vet jag var jag kollar upp det. Några bilar som jag har tittat på har haft skulder hos Kronofogden. Även en bil som fanns på en bilfirma. Jag har lärt mig att kolla upp ägare och hur besiktningen har gått. En del skriver att bilen är nybesiktigad och när man kollar upp det så är det sant. Men det visar sig att den inte gick igenom och har körförbud.
Så jag har lärt mig en hel del under några veckors letande. Skaffat mig en erfarenhet om ungefär vilka priser som kan vara rimliga för en viss bil. Idag ska jag titta på en som verkar lovande. Om den känns bra så kanske jag äger en bil i eftermiddag. Ändå är det lite läskigt eftersom jag ju inte har några garantier. Det är en begagnad bil. En äldre årsmodell. Den kan ju lägga av om en månad. Det har jag ju inga garantier för. Den är godkänd i besiktning vilket ju känns tryggt. Men i övrigt blir det att hoppas på det bästa.
Håll tummarna för mig idag att jag ska göra ett riktigt kap! Livet är spännande!
Midsommarafton
Morgon på midsommarafton. Jag har min lugna stund här vid frukosten. Mitt goda kaffe. Tystnaden. Mina egna tankar. En skön start.
Om en stund ska jag börja baka midsommartårta. Jordgubbstårta. Vi brukar ha picknick med fika på en plats där det brukar vara dans kring midsommarstången. Men idag ska vi ta fikat hemma hos min syster där firandet sedan fortsätter. Det blir mysigt.
Mina tjejer är här. De sover ännu ett tag. Sommarlov. Efter ett intensivt år med skolarbete som tar mycket kraft och energi så behöver de få ordentlig återhämtning. Hämta kraft och energi för ytterligare ett år.
Sonen som bor i Genève och dansar i ett ungdomskompani kommer hem nästa vecka. Just nu har han fullt upp med de sista repetitionerna inför sista föreställningarna i helgen.
Om ungefär två veckor åker vi äntligen till Skåne på semester. Jag längtar intensivt. Inte enbart efter själva semestern utan också efter att vara i Skåne. De sista två åren har längtan efter att bo och leva där ökat i styrka. Jag längtar efter de böljande åkrarna och havet. Längtar efter ett liv ute på landet där jag kan se horisonten åt alla håll. Kanske finns det livet i min framtid? Eller så ändrar sig längtan till något annat.
Ibland förändras livet på sådana sätt att det vi vill leva förändras. Därför vet vi inte vad vi kommer längta efter om några år. Men i mig har en längtan efter ett annat sorts liv börjat växa sig allt starkare. Exakt hur det kommer att gestalta sig får jag se. Just nu formas det bit för bit inom mig. Under flera år har grunddragen varit desamma. Därför tror jag att det är något genuint. Det är de yttre detaljerna som möjligen kommer att ändras.
Idag blir en dag full av samvaro med några av de jag älskar mest. Det ska jag ta vara på och njuta av. Mitt i längtan efter ett annat liv finns det underbara här och nu. Det är viktigt att både ta tillvara här och nu och att sätta planer för framtiden i verket. Men viktigast är alltid här och nu. Annars försvinner livet i en ständig strävan. Då lever vi inte. Då missar vi det viktigaste. Stunder som aldrig kommer tillbaka.
Andas
Idag behöver jag andas. Fokusera på andningen och här och nu under dagens gång. För nu snurrar stresskänslorna inombords. Jag vet inte riktigt varför eftersom mitt liv egentligen inte innehåller särskilt mycket stress om man ser till det yttre.
Jobbet flyter på. Ekonomin flyter på. Livet i det stora hela flyter på utan särskilt mycket svårigheter. Men inombords ökar stressen. Jag tror det hänger ihop med att det finns saker som behöver göras. Saker jag vill göra. I vardagen. Inför midsommar. Inför semestern. Saker jag vill bli färdig med.
Orken ökar ju inte i den takt jag vill. Det är väldigt frustrerande. Jag vill orka göra. Jag vill få gjort. Jag vill bli färdig med saker. Vill, vill, vill…
Men prioritet ligger på att orka jobba först och främst. Och efter det finns inte så mycket ork kvar.
Orken har dock ökat. Det är stor skillnad på orken nu och på hur det var för sex månader sedan. Det är det jag måste försöka minnas när frustrationen håller på att ta över. Att öva mig i tålamod verkar vara min livsläxa. Att stå ut med en annan identitet är också något jag behöver acceptera. Att börja acceptera att jag fungrare annorlunda nu. Acceptera ett annat sätt att leva.
Jag är innerligt trött på att vara trött! Trött på att det går så långsamt framåt. Tycker att jag har tagit all hjälp jag har kunnat få. Försöker göra de saker jag ska för att öka på hälsan och orken. Men jag vill se snabbare resultat. Vill inte känna mig avtrubbad och orkeslös inför sociala situationer. Vill, vill, vill. Så därför blir det idag att försöka bara att ta djupa andetag. Bara vara. Andas. Acceptera just här och nu.
Igång istället för att kliva av
Det blev ett annat innehåll på helgen. Mina tjejer bestämde sig för att komma hem i fredags. Så jag har haft en härlig helg med dem istället. Inte alls klivit av, tvärtom.
Gått på stan och kollat efter kläder, köpt present, lagat mat, handlat mat, tittat på filmer och varit på födelsedagsfirande för systerdottern. Härligt. Socialt. Mysigt med prat och att få vara med de jag älskar.
Behöver fortfarande få ta någon dag då jag bara kliver av allt och är i mig själv. Men det får bli en annan dag. Nu börjar jobbveckan igen. Onsdag ledig men då behöver jag handla inför midsommar och fixa lite. På torsdag kommer tjejerna igen och så firar vi midsommar ihop.
Försöker hitta återhämtning mitt i alltihop. Så gott jag kan. Men det är en utmaning. Märker att stressen inombords lätt ökar så fort jag ska göra något extra. Fortfarande räcker det med väldigt lite för att jag ska bli rejält trött. Svårt att ha ett helt fungerande liv fortfarande. Jobbar 25 procent den här veckan ut. Sedan ökar jag till 50 procent.
Vill hitta sätt att få vågskålarna att fungera. Att orka jobba men också orka hemma med ett normalt liv. Blir lätt frustrerad när jag märker att orken försvinner väldigt snabbt. Vill mer än jag kan just nu. Det är svårt att ha tålamod med det.
Kliver av
Sömnen var bättre inatt. Jag kom i säng tidigt och vaknade inte under natten. Det är första gången på ett par veckor nu. Så skönt att få sova bra. Det är en viktig del i att må bra.
Imorgon blir en dag då jag kliver av en stund. Kliver av från yttre stimulans som sociala kontakter, tv och underhållning. Kliver av från de där yttre kickarna för att skaffa energi. Imorgon blir det inget blogginlägg.
Jag ska använda dagen till att lite mer hitta hjärtats väg. I mig själv. Det är så lätt att fångas i all yttre stimulans och tappa riktningen. Det finns så mycket att göra, konsumera eller underhållas av som trubbar av mig. Som gör att jag tappar kontakten inåt och bara kör på. Och efter en tid mår jag inte bra.
Det är svårt att hitta en balans där jag mår bra. Mellan blomma och törne. Där jag hittar vägen som jag mår bra i. En balans mellan det inre och det yttre. Ofta blir det svängningar där jag är väldigt mycket i det ena för att sedan svänga till det andra. Jag vill nå fram till lite mindre svängningar och mera balans. Jag mår inte bra när det blir för mycket av det ena eller av det andra. Alla är vi olika i var den balansen går. Var och en behöver hitta sin egen balans.
Det kan tyckas som att jag tänker för mycket och problematiserar livet mer än jag behöver. Men jag hamnade i utmattningssyndrom genom att låta bli att känna efter och bara köra på. I alla livsområden. Genom att låta bli att lyssna inåt och på hjärtat så arbetade jag mig till utmattning. Tills kroppen tog stopp.
Och nu märker jag tydligt när jag är på fel spår igen. För då visar det sig på en gång i kropp och själ. Jag vill försöka hitta i att det inte ska behöva gå dithän. Att hitta en sorts väg emellan där jag inte hamnar i ytterligheterna. Där kropp och själ inte går emot väggen för att visa mig att jag gått fel igen. Utan där jag vet var min väg är. Den väg där jag inte stöter emot väggen utan kan vandra fritt och må bra i grunden. På ett hållbart sätt.
Att livet inte alltid är på topp är en annan sak. Det jag resonerar om är inte det. Jag försöker inte finna en utopi där jag alltid är lycklig och tillfreds. Jag försöker hitta en väg där jag i mig själv har mer balans och självkännedom. Så att jag kan skapa de bästa förutsättningarna för att må så bra som möjligt. Det är en resa som nog aldrig tar slut. Men jag vill komma en bit ytterligare på väg.
Så imorgon blir en dag då jag kliver av lite grand.
Läkande Liv 