Vägrar ge upp!

Idag kommer blogginlägget lite senare än vanligt. Vissa dagar behöver jag mer tid för mina strategier på morgnarna. Strategier och skrivande i min privata skrivbok. Jag skriver mycket och på många olika vis. Det har varit mitt sätt att bearbeta och jobba med mig själv sedan tonåren. Jag skriver alltså för min egen skull i skrivbok och så skriver jag här i bloggen för att kommunicera ut till andra. Utöver det så pågår ett skrivande på olika vis och lite mer sporadiskt i form av manus som jag kanske någon gång känner mig redo att skicka iväg till något förlag.

Skrivandet är viktigt för mig. Under den värsta tiden av utmattningen så orkade jag inte skriva alls. Efter en tid skrev jag i min skrivbok lite grand. Sedan har den delen växt igen. Skriva fungerar numera väl men läsa har varit svårare. Skrivandet är något som nästan flödar av sig själv. Ibland känns det som om jag inte vet vilket som kommer först, tanken eller formulerandet av den i text. Läsandet däremot kräver en annan sorts koncentration och fokus. Att lyckas hålla den röda tråden och minnas. Ganska nyligen har jag börjat läsa lite, lite igen. Men det är svårt fortfarande. Kortare texter fungerar för det mesta. Men romaner har jag inte läst på flera år nu. Jag har flera i min bokhylla som jag längtar efter att läsa men än går det inte riktigt. Jag hoppas att det ska ändra sig för jag saknar glädjen i att försvinna in i en fängslande bok.

Idag behövdes lite mer tid till att hämta tillbaka mig själv. Idag fick jag besked om att min stora arbetsgivare kommunen inte kan hitta någon plats för mig att arbetsträna på. I hela kommunen med alla dess olika verksamheter finns alltså ingen som vill ta emot. Efter cirka en och en halv veckas försök så gav kommunens handläggare upp. Just nu behöver jag en relativt lugn miljö när det kommer till sinnesintryck och ganska avgränsade arbetsuppgifter. Kanske är det så att det inte finns några sådana platser att uppbringa i vårt samhälle idag. Jag kan själv tänka ut flera men det verkar jag ensam om.

Det betyder att det nu tar ytterligare tid av ovisshet och osäkerhet. Nu ska nästa instans börja söka vägar. Min upplevelse är att jag är utlämnad och ganska snart utan skyddsnät. Jag har arbetat och betalat skatt för att ha ett skyddsnät. Kommunen som min arbetsgivare tar inte ansvar för att jag har blivit sjuk på grund av mitt arbete hos dem. Om jag inte kan gå tillbaka till mitt ordinarie arbete så anser de att deras ansvar upphör.

Så ser det ut och jag orkar inte ens bli arg längre. Jag gjorde vad jag kunde för att komma med förslag kring hur min bakgrund och kompetens kunde komma till nytta. Skickade mail om min bakgrund, olika självstudier och erfarenheter i mitt yrkesliv och liv. Jag vet inte om de ens har läst det.

Jag är utbildad lärare och förskollärare och har arbetat både på skola och förskola. Mina arbeten har innefattat förutom att vara pedagog också att vara arbetsplatsledare som introducerade nya anställda och ledde arbetet på en förskola som fick helt ny personal. Som en typ av chef, utan det ekonomiska ansvaret, för en helt ny förskola med ansvar för alltifrån scheman, vikarier och arbetsledning. Det innefattade också uppstart av en ny avdelning med allt vad det innebar.

Jag har på min senaste anställning varit utvecklingsgruppsledare på förskolan och därmed ledde jag arbetet i förskolans utvecklingsgrupp. Förutom det hade jag särskilt ansvar för att få igång och utveckla arbetet med pedagogisk dokumentation och pedagogisk miljö. Detta under en tid när förskolan totalrenoverades, små avdelningar slogs ihop till större block och nya arbetslag bildades. Jag själv fick också byta arbetslag under tiden.

Jag tog ständigt egna initiativ till sådant jag såg behövde bli bättre.  Ett initiativ var att inkludera barnskötare i utvecklingsarbetet så att det inte enbart var förskollärarna som var insatta i det. Jag kom med förslaget flera gånger till min chef innan hon anammade det. Jag har brunnit för att inkludera alla och ville lyfta allas olika kompetenser. Jobbat för att vi alla är ett arbetslag och att alla är viktiga. Försökt stötta kollegor på alla sätt jag kunnat för att de skulle våga tro på sig själva och på sin förmåga. Hjälpt till när någon har bett om hjälp.

Kanske var det fel att engagera mig så mycket. Men hur gör man för att sitta på händerna och bara se på utan att engagera sig? Hur blir en arbetsplats utan engagerade medarbetare? Så länge som du är frisk så är alla nöjda för du bidrar till att arbetsplatsen utvecklas. Och det är ju inte så att det är du själv ensam som ställer krav på utveckling och prestation. Det kommer ju från arbetsgivaren till största delen. Och du är den engagerade medarbetaren som vill göra ett så bra jobb som möjligt. Ända till den dagen som du har brunnit ut.

Utöver den pedagogiska utbildningen så har jag en bakgrund i att ha läst halva psykologutbildningen. Jag har ett stort intresse för psykologi och pedagogik. Ett stort intresse för och egenstudier kring hälsa på olika vis. En kurs som sakta är påbörjad sedan 2015 är en utbildning till hälso- och stresscoach. Den har fått ligga på is ett tag i och med min sjukskrivning men den kommer jag att fullfölja. Jag köpte utbildningen precis innan jag kraschade. Hann aldrig hjälpa mig själv i tid.

Detta är vad jag har med mig och som jag berättat om för kommunen. Utöver det har jag gett förslag om olika arbetsplatser där min kompetens kan komma till nytta, varav en arbetsplats som precis nu söker någon som ska ha större delen av de kompetenser jag har. Jag kan ju inte söka det arbetet eftersom jag är sjukskriven och behöver arbetsträna och successivt komma tillbaka till ett fungerande yrkesliv. Just nu kan jag inte ha en sådan tjänst fullt ut. Men jag tänkte att jag kanske skulle ha kunnat arbetsträna där och då hade de också kunnat ha någon sorts nytta av min kompetens. Varje dag försöker jag själv fundera ut tänkbara vägar.

Men det verkar som att jag på grund av den utmattning jag drabbades av för att jag brann för mycket för mitt jobb och de frågor som min arbetsgivare ville att jag skulle driva nu anses förbrukad. Jag har inget värde mer att ge. De ser mig som en belastning. Kommunens representant sa vid förra mötet att man ju inte kan tvinga någon chef att ta emot. Alltså med andra ord har jag inget att tillföra.

Jag orkar inte ens fördjupa mig i de känslor som det väcker. Jag själv ser ju att jag gör framsteg hela tiden. Jag vet att jag har mycket att ge om jag bara får en chans till en hållbar plats. Men jag kan inte gå tillbaka till en arbetsplats där jag blev sjuk. Det har jag redan provat en gång tidigare och det gick inte. Jag gör allt jag kan för att bygga upp min egen hälsa. Jobbar med strategier. Tar fullt ansvar för de bitar jag ska ta hand om själv. Men hur kommer jag vidare om ingen ser att jag har ett värde längre? Jag vet ju själv att jag har mycket att ge om jag får chansen. Jag vill inte vara sjukskriven utan vill jobba. Bit för bit ta mig tillbaka till ett yrkesliv igen. Men på ett hållbart sätt. Är min bakgrund, utbildning och erfarenhet plötsligt totalt värdelös? 

Så såg starten på den här dagen ut. Just nu fortsätter ovissheten. Ekonomin fortsätter att haverera. Jag jobbar med alla de strategier jag kan. Fortsätter blogga och fortsätter skriva. Fortsätter att försöka bygga upp ett läkande, hållbart liv trots allt. Men hur vägen framåt ska se ut kring yrkesliv och framför allt ekonomi är en fråga som skulle ge den mest hårdhudade ångest. Trots det så vägrar jag lägga mig ner och ge upp. Jag måste bara ge mig själv en lite längre startsträcka på morgonen. Och inte glömma att andas. Hjärnan fortsätter att försöka hitta lösningar och så länge jag andas så finns det hopp.