Blogg · Livsstil

Min djupaste värdegrund

Att skriva är bland det roligaste jag vet! När jag sätter mig ner vid tangenterna på datorn eller med penna och skrivbok så dröjer det ofta inte länge förrän jag kommer in i ett flöde som känns som om det bär sig själv. Om jag behöver tänka och reda ut saker så är skrivandet mitt allra bästa verktyg. I skrivandet kan både min egen verklighet bli tydligare, finna lösningar och komma framåt som en fiktiv historia växa fram. Jag känner ofta att skrivandet för mig är nära likställt med att andas. Det är där jag andas ut och det är där jag andas in. Det berikar mitt liv på sätt som inte går att beskriva riktigt.

diary-968592_1920

Bloggen ger mig otroligt mycket glädje. Här växer mina strategier och verktyg för hälsa fram en dag i taget. Här kommunicerar jag med andra. Här märks både när det går upp och när det går ner. Så som livet är. Det är inte alltid fantastiskt. Men jag hittar för det mesta vägar upp och vidare. Alla delar av livet behöver få synas ibland. Inte bara de vackra som vi gärna vill visa. Om vi ska kunna skapa närhet och äkthet i våra relationer och interaktioner med andra så behövs hela spektrat.

Alla går igenom sådant som är tufft någon gång i livet. Jag läste hos någon som skriver om psykisk hälsa och ohälsa att alla någon gång i livet drabbas av psykisk ohälsa. Ändå går vi ofta runt och tror att det handlar om en speciell sorts person som är extra skör. Eller så känner vi skam och skuld för att våra liv inte är så perfekta som vi tror att andras liv är. För att vi inte mår bra eller har det bra. Hanteringen av myndigheter eller personer i vår närhet kan på lika sätt förstärka det. För det mesta helt omedvetet.

leaf-3685707_1920

Alla behöver få känna att de är kapabla och kompetenta. Att de har resurser och kapacitet. Uppleva att andra har tilltro till dem.  Att de är värdefulla och har något att bidra med. Både till sig själva och till andra. Jag tror att om vi i hög utsträckning möter varandra på det sättet så växer vi. Till skillnad från om vi ser varandra som sköra och i behov av hjälp. 

Visst ska vi ge hjälp där det behövs. Men då behöver också hjälpen ske på ett respektfullt sätt. En hjälp som inte förminskar eller på något vis omyndigförklarar även om det är i välmening. Jag tror på att i alla lägen försöka fokusera på människors inre resurser. Lyfta människor och ge dem stöd i att tro på sig själva och på sin egen förmåga. Ge dem stöd i att våga utforska nya vägar och våga prova sig fram utan rädsla att misslyckas.

Den hjälp vi väljer att ge, väljer vi själva och ger utan skuld och skam som följer med. Att välja att hjälpa är något fint. Men bara om vi är medvetna om att det är vårt eget val och inte sker med villkor. Att ge hjälp och stöd till andra på vägen att hitta sitt eget fotfäste är något som kan ge båda något otroligt värdefullt om det sker utan förväntningar. Den kärlek som skapas i det är vacker. Då kanske vi vågar släppa kanten och låter livet ta oss framåt på en ny resa även om den är oviss. Så kan magi skapas. Och vi är med om att skapa den magin.

clipboards-924044_1920

Ofta pratar vi om dessa saker när det handlar om barn men sedan kan vi agera helt annorlunda i mötet med vuxna. När jag jobbade i skola och förskola upplevde jag att vi ofta i pedagogiska sammanhang har så kloka idéer kring bemötande och förhållningssätt när det kommer till barn, men sedan kan vi gå utanför rummet och agera mot vuxna på sätt som inte stämmer med den värdegrunden. Vi pratar till exempel om att olikhet har ett värde och vi ska arbeta med detta ihop med barnen. Men hur lever vi det värdet ihop med andra vuxna?

Hur kom jag nu in på allt det här utifrån att jag började med att skrivandet ger så mycket i mitt liv? Jo för när jag skriver, både i bloggen och på andra sätt, så vill jag inte hålla inne med de olika aspekterna av att vara människa och de olika aspekterna av livet. Jag vill dessutom ha äkta relationer i mitt liv. Äkta i betydelsen att inte bara vilja se varandras yta utan också vilja lära känna hela människan och hur livet är för den jag just där och då möter. Vi lär oss själva så otroligt mycket genom att på riktigt möta en annan människa. Det är den bästa skolan i livet. Det finns inget som kan ta oss på en mer fantastisk resa än just det.

forest-1345747_1920

Något av det som engagerat mig allra mest i mitt yrkesliv är just frågor kring värdegrund och kring hur vi får andra att växa, små och stora. Det är verkligen något jag brinner för. Om vi inte vågar vara äkta så har vi heller ingen möjlighet att växa. Om vi inte möter varandra på ett sätt som ger den andre näring att växa på ett respektfullt sätt så kommer vi skapa distanserade relationer.

Det börjar med dig själv. Det börjar med att våga vara äkta med allt vad det innebär utan att för den skull använda andra som soptunnor för allt. Det är inte alltid lätt. Det gör dig sårbar, men det ger dig också en möjlighet att skapa närhet. Jag övar mig i det varje dag med mer eller mindre framgång. För mig är det viktigt. Det är det jag försöker vara i den här bloggen. Så äkta och autentisk som jag kan vara. Genom det kanske jag kan vara till hjälp för andra på deras resa i livet på olika sätt. Jag berättar om min egen resa, mina verktyg och strategier. Fortsätter att i mitt liv försöka lyfta andra och deras inre resurser och till att våga tro på sig själva. Det är min djupaste värdegrund.

Blogg · Utmattning

Vägrar ge upp!

Idag kommer blogginlägget lite senare än vanligt. Vissa dagar behöver jag mer tid för mina strategier på morgnarna. Strategier och skrivande i min privata skrivbok. Jag skriver mycket och på många olika vis. Det har varit mitt sätt att bearbeta och jobba med mig själv sedan tonåren. Jag skriver alltså för min egen skull i skrivbok och så skriver jag här i bloggen för att kommunicera ut till andra. Utöver det så pågår ett skrivande på olika vis och lite mer sporadiskt i form av manus som jag kanske någon gång känner mig redo att skicka iväg till något förlag.

paper-623167_1920

Skrivandet är viktigt för mig. Under den värsta tiden av utmattningen så orkade jag inte skriva alls. Efter en tid skrev jag i min skrivbok lite grand. Sedan har den delen växt igen. Skriva fungerar numera väl men läsa har varit svårare. Skrivandet är något som nästan flödar av sig själv. Ibland känns det som om jag inte vet vilket som kommer först, tanken eller formulerandet av den i text. Läsandet däremot kräver en annan sorts koncentration och fokus. Att lyckas hålla den röda tråden och minnas. Ganska nyligen har jag börjat läsa lite, lite igen. Men det är svårt fortfarande. Kortare texter fungerar för det mesta. Men romaner har jag inte läst på flera år nu. Jag har flera i min bokhylla som jag längtar efter att läsa men än går det inte riktigt. Jag hoppas att det ska ändra sig för jag saknar glädjen i att försvinna in i en fängslande bok.

leaves-1076307_1920

Idag behövdes lite mer tid till att hämta tillbaka mig själv. Idag fick jag besked om att min stora arbetsgivare kommunen inte kan hitta någon plats för mig att arbetsträna på. I hela kommunen med alla dess olika verksamheter finns alltså ingen som vill ta emot. Efter cirka en och en halv veckas försök så gav kommunens handläggare upp. Just nu behöver jag en relativt lugn miljö när det kommer till sinnesintryck och ganska avgränsade arbetsuppgifter. Kanske är det så att det inte finns några sådana platser att uppbringa i vårt samhälle idag. Jag kan själv tänka ut flera men det verkar jag ensam om.

laptop-1478822_1920

Det betyder att det nu tar ytterligare tid av ovisshet och osäkerhet. Nu ska nästa instans börja söka vägar. Min upplevelse är att jag är utlämnad och ganska snart utan skyddsnät. Jag har arbetat och betalat skatt för att ha ett skyddsnät. Kommunen som min arbetsgivare tar inte ansvar för att jag har blivit sjuk på grund av mitt arbete hos dem. Om jag inte kan gå tillbaka till mitt ordinarie arbete så anser de att deras ansvar upphör.

Så ser det ut och jag orkar inte ens bli arg längre. Jag gjorde vad jag kunde för att komma med förslag kring hur min bakgrund och kompetens kunde komma till nytta. Skickade mail om min bakgrund, olika självstudier och erfarenheter i mitt yrkesliv och liv. Jag vet inte om de ens har läst det.

questions-1922476_1920

Jag är utbildad lärare och förskollärare och har arbetat både på skola och förskola. Mina arbeten har innefattat förutom att vara pedagog också att vara arbetsplatsledare som introducerade nya anställda och ledde arbetet på en förskola som fick helt ny personal. Som en typ av chef, utan det ekonomiska ansvaret, för en helt ny förskola med ansvar för alltifrån scheman, vikarier och arbetsledning. Det innefattade också uppstart av en ny avdelning med allt vad det innebar.

Jag har på min senaste anställning varit utvecklingsgruppsledare på förskolan och därmed ledde jag arbetet i förskolans utvecklingsgrupp. Förutom det hade jag särskilt ansvar för att få igång och utveckla arbetet med pedagogisk dokumentation och pedagogisk miljö. Detta under en tid när förskolan totalrenoverades, små avdelningar slogs ihop till större block och nya arbetslag bildades. Jag själv fick också byta arbetslag under tiden.

hand-845269_1920

Jag tog ständigt egna initiativ till sådant jag såg behövde bli bättre.  Ett initiativ var att inkludera barnskötare i utvecklingsarbetet så att det inte enbart var förskollärarna som var insatta i det. Jag kom med förslaget flera gånger till min chef innan hon anammade det. Jag har brunnit för att inkludera alla och ville lyfta allas olika kompetenser. Jobbat för att vi alla är ett arbetslag och att alla är viktiga. Försökt stötta kollegor på alla sätt jag kunnat för att de skulle våga tro på sig själva och på sin förmåga. Hjälpt till när någon har bett om hjälp.

Kanske var det fel att engagera mig så mycket. Men hur gör man för att sitta på händerna och bara se på utan att engagera sig? Hur blir en arbetsplats utan engagerade medarbetare? Så länge som du är frisk så är alla nöjda för du bidrar till att arbetsplatsen utvecklas. Och det är ju inte så att det är du själv ensam som ställer krav på utveckling och prestation. Det kommer ju från arbetsgivaren till största delen. Och du är den engagerade medarbetaren som vill göra ett så bra jobb som möjligt. Ända till den dagen som du har brunnit ut.

burnout-90345_1920

Utöver den pedagogiska utbildningen så har jag en bakgrund i att ha läst halva psykologutbildningen. Jag har ett stort intresse för psykologi och pedagogik. Ett stort intresse för och egenstudier kring hälsa på olika vis. En kurs som sakta är påbörjad sedan 2015 är en utbildning till hälso- och stresscoach. Den har fått ligga på is ett tag i och med min sjukskrivning men den kommer jag att fullfölja. Jag köpte utbildningen precis innan jag kraschade. Hann aldrig hjälpa mig själv i tid.

Detta är vad jag har med mig och som jag berättat om för kommunen. Utöver det har jag gett förslag om olika arbetsplatser där min kompetens kan komma till nytta, varav en arbetsplats som precis nu söker någon som ska ha större delen av de kompetenser jag har. Jag kan ju inte söka det arbetet eftersom jag är sjukskriven och behöver arbetsträna och successivt komma tillbaka till ett fungerande yrkesliv. Just nu kan jag inte ha en sådan tjänst fullt ut. Men jag tänkte att jag kanske skulle ha kunnat arbetsträna där och då hade de också kunnat ha någon sorts nytta av min kompetens. Varje dag försöker jag själv fundera ut tänkbara vägar.

questions-1922477_1920

Men det verkar som att jag på grund av den utmattning jag drabbades av för att jag brann för mycket för mitt jobb och de frågor som min arbetsgivare ville att jag skulle driva nu anses förbrukad. Jag har inget värde mer att ge. De ser mig som en belastning. Kommunens representant sa vid förra mötet att man ju inte kan tvinga någon chef att ta emot. Alltså med andra ord har jag inget att tillföra.

Jag orkar inte ens fördjupa mig i de känslor som det väcker. Jag själv ser ju att jag gör framsteg hela tiden. Jag vet att jag har mycket att ge om jag bara får en chans till en hållbar plats. Men jag kan inte gå tillbaka till en arbetsplats där jag blev sjuk. Det har jag redan provat en gång tidigare och det gick inte. Jag gör allt jag kan för att bygga upp min egen hälsa. Jobbar med strategier. Tar fullt ansvar för de bitar jag ska ta hand om själv. Men hur kommer jag vidare om ingen ser att jag har ett värde längre? Jag vet ju själv att jag har mycket att ge om jag får chansen. Jag vill inte vara sjukskriven utan vill jobba. Bit för bit ta mig tillbaka till ett yrkesliv igen. Men på ett hållbart sätt. Är min bakgrund, utbildning och erfarenhet plötsligt totalt värdelös? 

business-idea-534228_1920

Så såg starten på den här dagen ut. Just nu fortsätter ovissheten. Ekonomin fortsätter att haverera. Jag jobbar med alla de strategier jag kan. Fortsätter blogga och fortsätter skriva. Fortsätter att försöka bygga upp ett läkande, hållbart liv trots allt. Men hur vägen framåt ska se ut kring yrkesliv och framför allt ekonomi är en fråga som skulle ge den mest hårdhudade ångest. Trots det så vägrar jag lägga mig ner och ge upp. Jag måste bara ge mig själv en lite längre startsträcka på morgonen. Och inte glömma att andas. Hjärnan fortsätter att försöka hitta lösningar och så länge jag andas så finns det hopp.

mental-2301393_1920