Blogg · Utmattning

Medan vägen läggs…

Just nu går jag vägen under tiden den läggs. Jag vet inte riktigt vart den kommer leda, vad själva slutmålet blir, mer än att jag förhoppningsvis kommer fram till ett fungerande och hållbart yrkesliv igen. Det har varit tyst från mig här på bloggen ett tag. Tid, fokus och energi har lagts på att lägga bit för bit av pusslet. Det pussel som handlar om att bygga hållbar hälsa och ett hållbart liv.the-road-815297_640Min resa har fortsatt med hjälp av kosten. Det har varit fokus en längre tid nu och jag har landat i en kosthållning som jag märker att jag mår mycket bättre av. Huden börjar nu sakta bli bättre. Magen mår mycket bättre än någonsin förut. Hjärnan orkar lite mer. Numera orkar den med att jag läser lite längre stunder, om jag har lugnt omkring mig. Orken räcker till mer än en sak på en dag. Till mer än att enbart laga mat. Och på den vägen har jag nu börjat arbetsträna.adventure-1868817_1920Jag känner att jag har haft tur som fått den här möjligheten som jag nu har. Att få börja arbetsträna på ett företag som har som idé att alla kan bidra utifrån sina förutsättningar. Ett socialt företagande som handlar om att se människors resurser. Här arbetar jag bland annat tillsammans med andra som också arbetstränar av olika anledningar. Företaget heter Initcia. Här finns flera olika typer av projekt och uppdrag. En del arbeten är på uppdrag av olika föreningar och organisationer.

Jag har turen att få arbeta med skrivande. Just nu lär jag mig att skriva med hjälp av olika program kring olika event i Uppsala som riktar sig till barn, unga och familjer. Det är en webbplats som är en guldgruva om du vill hitta event, få tips på saker att göra eller ställen att besöka. Där finns också olika artiklar och recensioner kring flera evenemang. Om du är nyfiken och vill kika in den så heter den Barn i Uppsala: http://www.barniuppsala.se/ twine-4069468_640Jag får alltså möjlighet att använda mitt intresse för att skriva samtidigt som jag får lära mig att arbeta i olika program för skrivande. Att både få syssla med något jag verkligen tycker om och att få lära mig mer inom det området är ju helt fantastiskt! Miljön är dessutom utformad så att jag får sitta på en plats där jag har relativt lugnt omkring mig. Det är ju bland annat det som annars är den stora utmaningen för mig nu. Att vara i miljöer där det är mycket ljud och rörelse, mycket sinnesintryck. Det tröttar mer än något annat.blog-3428667_640Trots den här miljön och trots att jag får göra något jag verkligen tycker om, så blir jag trött. Jag vet att många tänker att trött blir alla efter en arbetsdag, det är naturligt. Och det stämmer. Men min trötthet är av en karaktär som innebär att jag inte orkar göra något mer resten av dagen. Den är av en karaktär att jag varje onsdag när jag är ledig inte orkar annat än att vara hemma i soffan. Den påverkar mig både med trötthet och huvudvärk. Ändå arbetar jag nu alltså bara tio timmar i veckan. Som ni förstår så är det här en process som tar tid. Det tar tid att bygga upp hälsan och orken efter en utmattning. Det går framåt nu men fortfarande väldigt långsamt.20181108_110241Jag hoppas att jag ska få ta den tid som behövs. Hoppas att få chans att bygga upp hälsan hållbart. Så att jag sedan ska kunna hålla mig frisk och behålla en energi som gör att jag kan ha ett fungerande yrkesliv och liv. Det är mitt eget mål. Att bygga hållbar hälsa. Bygga ett hållbart liv. Där ingår alla de pusselbitar som jag försöker jobba med. De är de stenar som jag lägger och tar mina steg på bit för bit medan jag går vägen.

De olika stenarna som jag lägger min väg med handlar om flera olika saker som påverkar. Saker som innefattar kosten, rörelse utomhus och fysisk träning ihop med mental träning, mindfullness och olika verktyg som berör att arbeta med det inre. Steg för steg har jag kommit en bit på den vägen men fortsätter att bygga vidare. Jag vet nu att jag behöver omskapa mitt liv på ett sätt som innefattar en ny livsstil och ett annat sätt att leva än tidigare. Det är enda vägen mot hälsa.hiker-918473_1920Stressfaktorer finns givetvis även utanför arbetslivet. Så är det för de flesta. Många kan jag numera hantera relativt bra. Jag har strategier som jag använder. Men vissa stressfaktorer är svårare än andra att hantera. Det är alltid ett stort stresspåslag att ha möten kring min rehabilitering. Det gäller oavsett om det är hos min arbetsgivare, läkare eller ihop med försäkringskassan. Att själv inte ha någon kontroll över hur framtiden ser ut, utan enbart veta ett par månader framåt i bästa fall, är otroligt påfrestande.

Att aldrig veta vad som ska beslutas, inte kunna känna en trygghet i att få chansen att bygga upp hälsan i lugn och ro. Att aldrig våga lita på att andra ser till mitt bästa, till en hållbar hälsa utan veta att det ofta finns kortsiktiga ekonomiska och politiska intressen som får dominera. Det skapar en underliggande oro som ständigt finns där och blir stor inför varje möte.handshake-2056023_1920Ekonomin är den andra stressfaktorn som nog är den allra största. Det är ju som ni vet så att ekonomin inte alls går ihop. Som sjukskriven och ensamstående så är det en ständig kamp. Räkningar som läggs på hög och måste skjutas upp. Vända på varje krona så att de räcker till mat och annat som behövs. De räcker aldrig. Om ett behov uppstår som går utöver det allra nödvändigaste så hamnar ännu fler räkningar på den obetalda högen.

Denna stress påverkar givetvis även min förmåga att bygga hälsa. Ändå gör jag mitt bästa för att hantera oron. Varje dag. Och försöker få livet att fungera så gott jag kan i övrigt med mina barn och i att kunna finnas där någorlunda för min närmaste familj då och då. Men jag känner ofta att jag inte räcker till, inte ens i närheten.dandelion-4172139_640Jag vet att jag behöver få ta det lugnt nu i att bygga upp ett fungerande arbetsliv så att det verkligen håller. Förra gången höll det inte. Det blev en ny krasch och en ännu längre period av sjukskrivning. Ändå vet jag att en av anledningarna till att jag förra gången själv pressade på och var angelägen om att börja jobba igen så fort som möjligt var för att ekonomin stressande mig enormt.

Hur balanserar man det? Det är som att välja mellan pest eller kolera. Jag behöver ju egentligen både en god ekonomi och möjligheten att få bygga upp ett fungerande yrkesliv i lugn takt för att på bästa sätt kunna bygga en hållbar hälsa. Jag behöver båda för att jag inte ska krascha igen utan kunna bygga ett hållbart yrkesliv och liv. Ett liv där jag känner att jag kan bidra till andra.heart-1986105_1920Jag skriver om det här för att visa på komplexiteten i det här. Det är så många faktorer som påverkar oss. Alla är inte heller lika och allas livssituation är inte lika. En väg som fungerar för en person fungerar kanske inte lika väl för en annan. Vägen går inte alltid spikrakt uppåt. Den går upp två steg, ner ett steg eller ibland flera steg neråt. Ibland tar den en sväng som man inte kunde förutse.

Jag skriver om min väg för att visa på hur det kan vara. Kanske det kan öka förståelsen för hur utmattning påverkar livet för så många. Det är många som drabbas och det verkar öka ständigt. Kanske kan jag också genom det jag skriver på något sätt få en del att bromsa i tid och börja bygga de där friskstrategierna innan det går för långt.time-for-a-change-897441_1920Det tar tid att ta sig tillbaka när man kraschat hårt. Tillbaka är inte heller rätt, för det går oftast inte att gå tillbaka till där du var helt och hållet. Du är inte densamma som du var innan. Du måste göra annorlunda nu än tidigare. Så det är nog mer rätt att säga att du måste bygga upp och omskapa ditt liv. Inifrån och ut. Du bygger något nytt, en ny väg. Och det tar tid.

Det skulle definitivt hjälpa att få ett större lugn och en större trygghet på vägen. Trygghet kring ekonomin och kring möjligheten att vara på en plats längre och mer sammanhängande, så att du får vila i ett yttre lugn medan du bygger hälsan och det nya. Men när det inte är på det sättet så måste du försöka bygga ändå så gott du kan. Det är det jag gör nu. Varje dag. Inom flera områden av mitt liv.forest-438432_640Det var länge sedan jag skrev här på bloggen och nu blev det ett långt inlägg, igen. Framöver får vi se hur ofta jag skriver. Om det blir långt eller kort. Viljan att skriva i bloggen är stark.  Jag ska försöka få en fungerande rutin för återkommande inlägg kring olika saker. Men ibland behövs orken till annat och då dröjer inläggen. Då och då återkommer jag tills det kanske kan bli mer regelbundet och hållbart. Pusselbitar till hållbarhet i alla områden. Ett steg i taget medan vägen läggs.

 

 

 

 

 

 

 

Blogg · Utmattning

Vägrar ge upp!

Idag kommer blogginlägget lite senare än vanligt. Vissa dagar behöver jag mer tid för mina strategier på morgnarna. Strategier och skrivande i min privata skrivbok. Jag skriver mycket och på många olika vis. Det har varit mitt sätt att bearbeta och jobba med mig själv sedan tonåren. Jag skriver alltså för min egen skull i skrivbok och så skriver jag här i bloggen för att kommunicera ut till andra. Utöver det så pågår ett skrivande på olika vis och lite mer sporadiskt i form av manus som jag kanske någon gång känner mig redo att skicka iväg till något förlag.

paper-623167_1920

Skrivandet är viktigt för mig. Under den värsta tiden av utmattningen så orkade jag inte skriva alls. Efter en tid skrev jag i min skrivbok lite grand. Sedan har den delen växt igen. Skriva fungerar numera väl men läsa har varit svårare. Skrivandet är något som nästan flödar av sig själv. Ibland känns det som om jag inte vet vilket som kommer först, tanken eller formulerandet av den i text. Läsandet däremot kräver en annan sorts koncentration och fokus. Att lyckas hålla den röda tråden och minnas. Ganska nyligen har jag börjat läsa lite, lite igen. Men det är svårt fortfarande. Kortare texter fungerar för det mesta. Men romaner har jag inte läst på flera år nu. Jag har flera i min bokhylla som jag längtar efter att läsa men än går det inte riktigt. Jag hoppas att det ska ändra sig för jag saknar glädjen i att försvinna in i en fängslande bok.

leaves-1076307_1920

Idag behövdes lite mer tid till att hämta tillbaka mig själv. Idag fick jag besked om att min stora arbetsgivare kommunen inte kan hitta någon plats för mig att arbetsträna på. I hela kommunen med alla dess olika verksamheter finns alltså ingen som vill ta emot. Efter cirka en och en halv veckas försök så gav kommunens handläggare upp. Just nu behöver jag en relativt lugn miljö när det kommer till sinnesintryck och ganska avgränsade arbetsuppgifter. Kanske är det så att det inte finns några sådana platser att uppbringa i vårt samhälle idag. Jag kan själv tänka ut flera men det verkar jag ensam om.

laptop-1478822_1920

Det betyder att det nu tar ytterligare tid av ovisshet och osäkerhet. Nu ska nästa instans börja söka vägar. Min upplevelse är att jag är utlämnad och ganska snart utan skyddsnät. Jag har arbetat och betalat skatt för att ha ett skyddsnät. Kommunen som min arbetsgivare tar inte ansvar för att jag har blivit sjuk på grund av mitt arbete hos dem. Om jag inte kan gå tillbaka till mitt ordinarie arbete så anser de att deras ansvar upphör.

Så ser det ut och jag orkar inte ens bli arg längre. Jag gjorde vad jag kunde för att komma med förslag kring hur min bakgrund och kompetens kunde komma till nytta. Skickade mail om min bakgrund, olika självstudier och erfarenheter i mitt yrkesliv och liv. Jag vet inte om de ens har läst det.

questions-1922476_1920

Jag är utbildad lärare och förskollärare och har arbetat både på skola och förskola. Mina arbeten har innefattat förutom att vara pedagog också att vara arbetsplatsledare som introducerade nya anställda och ledde arbetet på en förskola som fick helt ny personal. Som en typ av chef, utan det ekonomiska ansvaret, för en helt ny förskola med ansvar för alltifrån scheman, vikarier och arbetsledning. Det innefattade också uppstart av en ny avdelning med allt vad det innebar.

Jag har på min senaste anställning varit utvecklingsgruppsledare på förskolan och därmed ledde jag arbetet i förskolans utvecklingsgrupp. Förutom det hade jag särskilt ansvar för att få igång och utveckla arbetet med pedagogisk dokumentation och pedagogisk miljö. Detta under en tid när förskolan totalrenoverades, små avdelningar slogs ihop till större block och nya arbetslag bildades. Jag själv fick också byta arbetslag under tiden.

hand-845269_1920

Jag tog ständigt egna initiativ till sådant jag såg behövde bli bättre.  Ett initiativ var att inkludera barnskötare i utvecklingsarbetet så att det inte enbart var förskollärarna som var insatta i det. Jag kom med förslaget flera gånger till min chef innan hon anammade det. Jag har brunnit för att inkludera alla och ville lyfta allas olika kompetenser. Jobbat för att vi alla är ett arbetslag och att alla är viktiga. Försökt stötta kollegor på alla sätt jag kunnat för att de skulle våga tro på sig själva och på sin förmåga. Hjälpt till när någon har bett om hjälp.

Kanske var det fel att engagera mig så mycket. Men hur gör man för att sitta på händerna och bara se på utan att engagera sig? Hur blir en arbetsplats utan engagerade medarbetare? Så länge som du är frisk så är alla nöjda för du bidrar till att arbetsplatsen utvecklas. Och det är ju inte så att det är du själv ensam som ställer krav på utveckling och prestation. Det kommer ju från arbetsgivaren till största delen. Och du är den engagerade medarbetaren som vill göra ett så bra jobb som möjligt. Ända till den dagen som du har brunnit ut.

burnout-90345_1920

Utöver den pedagogiska utbildningen så har jag en bakgrund i att ha läst halva psykologutbildningen. Jag har ett stort intresse för psykologi och pedagogik. Ett stort intresse för och egenstudier kring hälsa på olika vis. En kurs som sakta är påbörjad sedan 2015 är en utbildning till hälso- och stresscoach. Den har fått ligga på is ett tag i och med min sjukskrivning men den kommer jag att fullfölja. Jag köpte utbildningen precis innan jag kraschade. Hann aldrig hjälpa mig själv i tid.

Detta är vad jag har med mig och som jag berättat om för kommunen. Utöver det har jag gett förslag om olika arbetsplatser där min kompetens kan komma till nytta, varav en arbetsplats som precis nu söker någon som ska ha större delen av de kompetenser jag har. Jag kan ju inte söka det arbetet eftersom jag är sjukskriven och behöver arbetsträna och successivt komma tillbaka till ett fungerande yrkesliv. Just nu kan jag inte ha en sådan tjänst fullt ut. Men jag tänkte att jag kanske skulle ha kunnat arbetsträna där och då hade de också kunnat ha någon sorts nytta av min kompetens. Varje dag försöker jag själv fundera ut tänkbara vägar.

questions-1922477_1920

Men det verkar som att jag på grund av den utmattning jag drabbades av för att jag brann för mycket för mitt jobb och de frågor som min arbetsgivare ville att jag skulle driva nu anses förbrukad. Jag har inget värde mer att ge. De ser mig som en belastning. Kommunens representant sa vid förra mötet att man ju inte kan tvinga någon chef att ta emot. Alltså med andra ord har jag inget att tillföra.

Jag orkar inte ens fördjupa mig i de känslor som det väcker. Jag själv ser ju att jag gör framsteg hela tiden. Jag vet att jag har mycket att ge om jag bara får en chans till en hållbar plats. Men jag kan inte gå tillbaka till en arbetsplats där jag blev sjuk. Det har jag redan provat en gång tidigare och det gick inte. Jag gör allt jag kan för att bygga upp min egen hälsa. Jobbar med strategier. Tar fullt ansvar för de bitar jag ska ta hand om själv. Men hur kommer jag vidare om ingen ser att jag har ett värde längre? Jag vet ju själv att jag har mycket att ge om jag får chansen. Jag vill inte vara sjukskriven utan vill jobba. Bit för bit ta mig tillbaka till ett yrkesliv igen. Men på ett hållbart sätt. Är min bakgrund, utbildning och erfarenhet plötsligt totalt värdelös? 

business-idea-534228_1920

Så såg starten på den här dagen ut. Just nu fortsätter ovissheten. Ekonomin fortsätter att haverera. Jag jobbar med alla de strategier jag kan. Fortsätter blogga och fortsätter skriva. Fortsätter att försöka bygga upp ett läkande, hållbart liv trots allt. Men hur vägen framåt ska se ut kring yrkesliv och framför allt ekonomi är en fråga som skulle ge den mest hårdhudade ångest. Trots det så vägrar jag lägga mig ner och ge upp. Jag måste bara ge mig själv en lite längre startsträcka på morgonen. Och inte glömma att andas. Hjärnan fortsätter att försöka hitta lösningar och så länge jag andas så finns det hopp.

mental-2301393_1920