Blogg · Utmattning

Vägrar ge upp!

Idag kommer blogginlägget lite senare än vanligt. Vissa dagar behöver jag mer tid för mina strategier på morgnarna. Strategier och skrivande i min privata skrivbok. Jag skriver mycket och på många olika vis. Det har varit mitt sätt att bearbeta och jobba med mig själv sedan tonåren. Jag skriver alltså för min egen skull i skrivbok och så skriver jag här i bloggen för att kommunicera ut till andra. Utöver det så pågår ett skrivande på olika vis och lite mer sporadiskt i form av manus som jag kanske någon gång känner mig redo att skicka iväg till något förlag.

paper-623167_1920

Skrivandet är viktigt för mig. Under den värsta tiden av utmattningen så orkade jag inte skriva alls. Efter en tid skrev jag i min skrivbok lite grand. Sedan har den delen växt igen. Skriva fungerar numera väl men läsa har varit svårare. Skrivandet är något som nästan flödar av sig själv. Ibland känns det som om jag inte vet vilket som kommer först, tanken eller formulerandet av den i text. Läsandet däremot kräver en annan sorts koncentration och fokus. Att lyckas hålla den röda tråden och minnas. Ganska nyligen har jag börjat läsa lite, lite igen. Men det är svårt fortfarande. Kortare texter fungerar för det mesta. Men romaner har jag inte läst på flera år nu. Jag har flera i min bokhylla som jag längtar efter att läsa men än går det inte riktigt. Jag hoppas att det ska ändra sig för jag saknar glädjen i att försvinna in i en fängslande bok.

leaves-1076307_1920

Idag behövdes lite mer tid till att hämta tillbaka mig själv. Idag fick jag besked om att min stora arbetsgivare kommunen inte kan hitta någon plats för mig att arbetsträna på. I hela kommunen med alla dess olika verksamheter finns alltså ingen som vill ta emot. Efter cirka en och en halv veckas försök så gav kommunens handläggare upp. Just nu behöver jag en relativt lugn miljö när det kommer till sinnesintryck och ganska avgränsade arbetsuppgifter. Kanske är det så att det inte finns några sådana platser att uppbringa i vårt samhälle idag. Jag kan själv tänka ut flera men det verkar jag ensam om.

laptop-1478822_1920

Det betyder att det nu tar ytterligare tid av ovisshet och osäkerhet. Nu ska nästa instans börja söka vägar. Min upplevelse är att jag är utlämnad och ganska snart utan skyddsnät. Jag har arbetat och betalat skatt för att ha ett skyddsnät. Kommunen som min arbetsgivare tar inte ansvar för att jag har blivit sjuk på grund av mitt arbete hos dem. Om jag inte kan gå tillbaka till mitt ordinarie arbete så anser de att deras ansvar upphör.

Så ser det ut och jag orkar inte ens bli arg längre. Jag gjorde vad jag kunde för att komma med förslag kring hur min bakgrund och kompetens kunde komma till nytta. Skickade mail om min bakgrund, olika självstudier och erfarenheter i mitt yrkesliv och liv. Jag vet inte om de ens har läst det.

questions-1922476_1920

Jag är utbildad lärare och förskollärare och har arbetat både på skola och förskola. Mina arbeten har innefattat förutom att vara pedagog också att vara arbetsplatsledare som introducerade nya anställda och ledde arbetet på en förskola som fick helt ny personal. Som en typ av chef, utan det ekonomiska ansvaret, för en helt ny förskola med ansvar för alltifrån scheman, vikarier och arbetsledning. Det innefattade också uppstart av en ny avdelning med allt vad det innebar.

Jag har på min senaste anställning varit utvecklingsgruppsledare på förskolan och därmed ledde jag arbetet i förskolans utvecklingsgrupp. Förutom det hade jag särskilt ansvar för att få igång och utveckla arbetet med pedagogisk dokumentation och pedagogisk miljö. Detta under en tid när förskolan totalrenoverades, små avdelningar slogs ihop till större block och nya arbetslag bildades. Jag själv fick också byta arbetslag under tiden.

hand-845269_1920

Jag tog ständigt egna initiativ till sådant jag såg behövde bli bättre.  Ett initiativ var att inkludera barnskötare i utvecklingsarbetet så att det inte enbart var förskollärarna som var insatta i det. Jag kom med förslaget flera gånger till min chef innan hon anammade det. Jag har brunnit för att inkludera alla och ville lyfta allas olika kompetenser. Jobbat för att vi alla är ett arbetslag och att alla är viktiga. Försökt stötta kollegor på alla sätt jag kunnat för att de skulle våga tro på sig själva och på sin förmåga. Hjälpt till när någon har bett om hjälp.

Kanske var det fel att engagera mig så mycket. Men hur gör man för att sitta på händerna och bara se på utan att engagera sig? Hur blir en arbetsplats utan engagerade medarbetare? Så länge som du är frisk så är alla nöjda för du bidrar till att arbetsplatsen utvecklas. Och det är ju inte så att det är du själv ensam som ställer krav på utveckling och prestation. Det kommer ju från arbetsgivaren till största delen. Och du är den engagerade medarbetaren som vill göra ett så bra jobb som möjligt. Ända till den dagen som du har brunnit ut.

burnout-90345_1920

Utöver den pedagogiska utbildningen så har jag en bakgrund i att ha läst halva psykologutbildningen. Jag har ett stort intresse för psykologi och pedagogik. Ett stort intresse för och egenstudier kring hälsa på olika vis. En kurs som sakta är påbörjad sedan 2015 är en utbildning till hälso- och stresscoach. Den har fått ligga på is ett tag i och med min sjukskrivning men den kommer jag att fullfölja. Jag köpte utbildningen precis innan jag kraschade. Hann aldrig hjälpa mig själv i tid.

Detta är vad jag har med mig och som jag berättat om för kommunen. Utöver det har jag gett förslag om olika arbetsplatser där min kompetens kan komma till nytta, varav en arbetsplats som precis nu söker någon som ska ha större delen av de kompetenser jag har. Jag kan ju inte söka det arbetet eftersom jag är sjukskriven och behöver arbetsträna och successivt komma tillbaka till ett fungerande yrkesliv. Just nu kan jag inte ha en sådan tjänst fullt ut. Men jag tänkte att jag kanske skulle ha kunnat arbetsträna där och då hade de också kunnat ha någon sorts nytta av min kompetens. Varje dag försöker jag själv fundera ut tänkbara vägar.

questions-1922477_1920

Men det verkar som att jag på grund av den utmattning jag drabbades av för att jag brann för mycket för mitt jobb och de frågor som min arbetsgivare ville att jag skulle driva nu anses förbrukad. Jag har inget värde mer att ge. De ser mig som en belastning. Kommunens representant sa vid förra mötet att man ju inte kan tvinga någon chef att ta emot. Alltså med andra ord har jag inget att tillföra.

Jag orkar inte ens fördjupa mig i de känslor som det väcker. Jag själv ser ju att jag gör framsteg hela tiden. Jag vet att jag har mycket att ge om jag bara får en chans till en hållbar plats. Men jag kan inte gå tillbaka till en arbetsplats där jag blev sjuk. Det har jag redan provat en gång tidigare och det gick inte. Jag gör allt jag kan för att bygga upp min egen hälsa. Jobbar med strategier. Tar fullt ansvar för de bitar jag ska ta hand om själv. Men hur kommer jag vidare om ingen ser att jag har ett värde längre? Jag vet ju själv att jag har mycket att ge om jag får chansen. Jag vill inte vara sjukskriven utan vill jobba. Bit för bit ta mig tillbaka till ett yrkesliv igen. Men på ett hållbart sätt. Är min bakgrund, utbildning och erfarenhet plötsligt totalt värdelös? 

business-idea-534228_1920

Så såg starten på den här dagen ut. Just nu fortsätter ovissheten. Ekonomin fortsätter att haverera. Jag jobbar med alla de strategier jag kan. Fortsätter blogga och fortsätter skriva. Fortsätter att försöka bygga upp ett läkande, hållbart liv trots allt. Men hur vägen framåt ska se ut kring yrkesliv och framför allt ekonomi är en fråga som skulle ge den mest hårdhudade ångest. Trots det så vägrar jag lägga mig ner och ge upp. Jag måste bara ge mig själv en lite längre startsträcka på morgonen. Och inte glömma att andas. Hjärnan fortsätter att försöka hitta lösningar och så länge jag andas så finns det hopp.

mental-2301393_1920

Blogg · Utmattning

Min verklighet

Pengar är inte allt. De skapar inte lycka. De gör inte att livet känns meningsfullt och rikt. De skapar inte hälsa i sig själv. De genererar inte kärlek. 

Men när du behöver vända på varje öre för att de ska räcka så påverkar de livet både i det inre och i det yttre. Många i världen lever fruktansvärt fattigt. Svälter. Har inte tak över huvudet. Lever i utsatthet och misär. I jämförelse med dem har vi det för det mesta otroligt bra i vårt land.

Men även här finns det människor som lever utan hem, som inte har pengar som räcker till mat eller som lever i misär av olika anledningar. Barn som växer upp med oro över att inte ha det nödvändiga medan kompisarna sörjer över att de inte fick den senaste mobilen. 

beautiful-3179182_1920

Många tror inte på att det är så. Många vill hitta förklaringar som handlar om att lägga skuld och skam på de som har det svårt. Vill hitta förklaringar som har med missbruk eller dysfunktion att göra på olika vis. Så är det också ibland, men inte alltid. De som aldrig har haft det på det sättet verkar inte tro på att det existerar. Men sanningen är att det finns en hel del som av olika anledningar har det riktigt svårt.

Jag och mina barn har för det mesta haft så att det har gått runt. Vi har knåpat och fått det att fungera och ibland har vi haft mer. Det är inte alla som ens har det så. Men aldrig har mina barn kunnat ta pengar för givet. Det har i och för sig bidragit till att de uppskattar det de får så mycket mer. Inget har varit självklart utan allt har oftast blivit något att glädjas över. Det är vi idag eniga om är något positivt som kommit ur det. Att hitta glädje och uppskattning i det lilla. Och mycket har de ändå fått även om de aldrig har haft samma nivå som vännerna i skolan.

people-821624_1920

Kanske är det också det som har gjort att vi idag har intresset för second hand och loppisar gemensamt. Att vi också tänker att det är något bra ur flera perspektiv, även för miljön. 

Vi har lyckats gå runt för det mesta, ibland med hjälp av andra närstående när det varit tufft. Men nu är livet i ett annat läge. Just nu är utmaningen att få det att gå ihop näst intill mer än vad jag mäktar med. Det är den största stressfaktorn i mitt liv. När du är långtidssjukskriven kommer du till en tid när din ersättning sänks väsentligt. Där är jag nu. Och då går det inte runt längre. Jag försöker fortfarande knåpa och problemlösa på alla sätt jag kan. Men hur jag än gör så går det ändå inte. 

Samtidigt så drar min rehabplan ut på tiden. Innan sommaren var det sagt att vi skulle ha möten i mitten av september och då var min förhoppning att jag skulle ha kommit igång vid det här laget. Att hitta en plats att arbetsträna på för att bit för bit kunna komma i arbete igen. På ett hållbart sätt. Men tiden går och möten avlöser varandra för att de inblandade aktörerna på olika sätt drar ut på tiden. 

macro-1452987_1920

Hur gör jag då för att inte gå under fullständigt i all stress? Jag som är sjukskriven för utmattningssyndrom på grund av arbetsrelaterad stress som lärare och förskollärare får alltså nu under min sjukskrivning andra stressfaktorer att brottas med. Att inte kunna betala mina räkningar. Att inte veta om pengarna ska räcka till mat den här månaden. Och vänta. Vänta på att andra ska agera. Vänta på telefonsamtal och nya möten. Varje dag. Brottas med oro, stress och frustration. Tar egna initiativ och gör allt jag kan för att hitta lösningar. Emellanåt däckar jag för att jag inte orkar. Utmattningen tar ut sin rätt. Det går inte att vara igång och problemlösa dygnet runt när du är utmattad.

Någon frågar mig om jag vill följa med på yoga för det skulle kunna vara bra för mig. Just nu lite billigare. Jovisst men jag har inga pengar till det, tyvärr. Födelsedagar går inte att fira för vi har helt enkelt inte råd. Mat på bordet är viktigast. Räkningar i andra hand, förutom hyran. Inkasso. Maktlöshet. Letar lösningar febrilt. 

Andra reser utomlands, går på spa eller after work. Några tipsar om en intressant kurs eller om du vill följa med på bio. Barnen ska vara med i en konstutställning men du kan inte gå för du har inga pengar till transporten dit. 

indoors-1853976_1920

Så ser livet ut. Det är bara att gilla läget. Det är inget nytt. Mycket av det är vardag redan. Det är inte de där extra sakerna som är det viktigaste för mig. Det viktiga är att kunna betala räkningar och ha pengar som räcker till mat. Och när pengarna inte heller räcker till det och jag inte kan göra något åt det så behöver jag hitta strategier för att inte gå i bitar. För att inte bli mer sjuk istället för att bygga hälsa. För att bemästra stressen. 

Så jag letar aktivt varje dag, varje stund, efter de där små små glädjeämnena i vardagen. Behöver verkligen vända min uppmärksamhet dit. Jag listar inom mig allt jag har att vara tacksam över, allt jag uppskattar, allt jag faktiskt har i mitt liv, allt som är fint och fyller mig med glädje och kärlek. Det är alltså inte flummigt positivt tänkande utan ett sätt att överleva och ta mig framåt. Livsviktiga strategier för att kunna bygga hälsa mitt i en stressfull tillvaro. 

Jag letar extra billiga matvaror som ändå ska kunna skapa hälsa och lagar mat som ska hjälpa mig och barnen att må så bra som möjligt. Försöker skjuta bort oron för om pengarna faktiskt ska räcka till mat hela månaden. Andas. Mediterar. Tanketränar och letar tacksamhet. Letar verktyg och strategier för stresshantering och använder dem. 

stones-947475_1920

Den här bloggen är på blodigt allvar. Det är skarpt läge. Inte tomt gnäll utan ett försök att förklara varför jag gör det jag gör. Jag skriver för att hjälpa mig själv att hålla mig på banan och använda mina strategier. Samlar resurser åt mig själv. Hoppas att det jag skriver också ska kunna hjälpa någon annan som är i en liknande situation eller som på andra sätt har nytta av det jag skriver. Kanske kunna ge inspiration till någon annan därute. Det jag skriver om är mina strategier för att ta mig framåt varje dag och bygga upp hälsan och livet. 

Min förhoppning är att jag längre fram i tiden, när hälsan byggts upp ordentligt och jag har ett yrkesliv och en fungerande ekonomi igen, kanske ska kunna fortsätta att bygga vidare på de erfarenheter jag har haft och kanske kunna hjälpa andra.