Blogg · Utmattning

Sätta ihop bitarna…

Livet är ett äventyr, en resa, där vi inte alltid vet vart den tar oss. Vi kan planera och jobba mot mål. Vi kan göra vårt allra bästa och mer därtill för att resa dit vi vill. Men ibland hamnar vi ändå på ett ställe som vi inte trott från början. Ibland kanske det blir till det bättre. Men inte nödvändigtvis alltid. Livet kan inte styras i detalj även om vi försöker. Ibland behöver vi jobba hårt för förändring eller för acceptans. 

Idag funderar jag över vart jag nu är på väg? Min resa tog stopp på den väg som jag trott jag skulle ta. De mål jag brann för gjorde att jag brann ut. Arbetsbelastningen och arbetsmiljön tog ut sin rätt. Nu handlar allt om livets grundläggande beståndsdelar. Hälsa. Trygg ekonomi. Det grundläggande. Varje dag försöker jag hitta vägar att lägga den grunden. Det är just nu det enda. Vägarna framåt kan jag inte styra. Jag är utlämnad till andras beslut och till att bli dribblad mellan stolarna för att inte vara en kostnad för någon. Att få arbetsträna och få en arbetslivsinriktad rehabilitering är inte enkelt. En plats och en plan som är hållbar. 

20181011_150801

Idag låter jag mörk i tonen men det beror på att det just nu känns ganska mörkt. Efter rehabmötet idag gick jag därifrån med en känsla av att inte vara värd särskilt mycket. Mitt värde fanns när jag arbetade och hade ett stort engagemang för mitt jobb. Nu vill man slippa ansvaret. Slippa anstränga sig för att hitta nya vägar och möjligheter. De ser inget värde i mig längre och trots att de är medansvariga till att jag är där jag är så kan de inte göra något. Det är inte deras policy säger de.

Tänk på det alla ni som engagerar er och jobbar hårt. Den dagen som de slitit ut dig finns de inte där. Då är det inte deras ansvar. Då är du en kostnad. Jag låter bitter idag. Och just idag tillåter jag mig att vara det. Att uttrycka det. För jag är så innerligt trött. Trött på att vara ensam om att kämpa. Just idag.

sparkler-839831_1920

Så just nu försöker jag återigen för hundramiljonte gången samla ihop skärvorna av mig själv och gör mitt bästa för att återställa mitt värde. Jag vet att mitt värde inte sitter i mitt yrkesliv eller i någon annans ögon. Men man ska ha ganska hård hud om den hanteringen inte påverkar en. Jag har mina verktyg och strategier och jag tar snart nya tag med dem. Men just nu. Just här och nu så vill jag bara ta hand om såren en stund. Och försöka dämpa paniken över hur i all världen min ekonomi ska fungera överhuvudtaget.

Just så är min verklighet. Det är den jag varje dag jobbar med. Försöker göra allt jag själv kan för att bygga upp. Min hälsa. Min ekonomi. Mitt yrkesliv. Det är det jag skriver om. Därför jag skriver. Bloggen är berättelsen om hur jag försöker bygga upp mitt liv sten efter sten. Bygga min väg en liten, liten bit i taget. Försöka hitta nya mål att resa mot. Fast på ett annat sätt. Utan att brinna ut. På den resan vill jag ha sällskap. Jag gör resan för mig men om jag kan bidra till andras resa så är det fantastiskt. 

connect-20333_1920

Idag tog orken slut för en stund. Men den kommer tillbaka. Jag vet det för jag har mina strategier och mina olika verktyg. Jag har mina sätt att sätta ihop bitarna igen och läka. Idag är ett läkande liv att låta mig få känna alla de känslor jag känner och ta hand om dem. Imorgon tar jag nya steg.

Blogg · Livsstil · Utmattning

Beslut som formar livet

Hur kommer livet se ut om tio år? Var kommer jag då att befinna mig? Vad gör jag och vad lever jag då? Var bor jag och vilken resa har jag gjort innan dess? Just nu har jag en bild av hur jag vill att det ska vara. Under de sista åren har den bilden klarnat alltmer. Resan dit kommer ur vad jag gör varje dag. Kommer ur vilka vägar jag kommer välja att ta. Kommer ur vad jag gör just nu idag. Just i denna stund. Varje stund och varje dag. Just nu. Och just nu. Just nu kan jag göra val som tar mig vidare i min resa. Ibland kanske valen inte är lätta att göra. Ibland kanske jag väljer något som tar mig på andra vägar. Då kan det vara bra att emellanåt stanna upp och fundera över vart den här vägen tar mig. Ska jag justera eller fortsätta?

autumnal-1868944_1920

För ungefär tio år sedan levde jag ett annat liv. Jag var gift och hade ett annat hem. Barnen var fortfarande ganska små, min äldsta hade nyss fyllt tonåring. Jag arbetade som lärare i skolan. Ett arbete jag haft sedan jag gick min utbildning. Bakom mig låg år av studier ihop med ett liv som småbarnsförälder. Ett liv som varit rikt och härligt men också tufft på olika vis. Ungefär då, för tio år sedan, valde vi att skilja oss. Det blev flytt till annan bostad och ganska snart byte av arbete. Fokus framför allt annat var att få ekonomin och livet att gå ihop som ensamstående. 

De senaste tio åren har jag skilt mig, bytt arbete två gånger och varit långtidssjukskriven i två perioder. Jag har arbetat hårt. Engagemanget har varit stort. Pedagogiskt utvecklingsarbete har legat mig varmt om hjärtat. Att skapa något bra i skola och förskola har varit en stark drivkraft. Livet kretsade kring barnen, jobbet och ekonomin. När jag började känna av att jag inte mådde riktigt bra så försökte jag lägga till olika saker som skulle fylla på mitt må bra konto. När inte det hjälpte så minskade jag det mesta runtomkring för att orka. Minskade på sociala kontakter och alla aktiviteter som inte hade med barn och arbete att göra. Jag tänkte att det skulle hjälpa. Om bara det här ordnar sig så blir det bättre sen… Men det ordnade sig aldrig. Det fanns alltid mer som behövde göras. Det tog aldrig slut. Tills jag kraschade i utmattningssyndrom.

fire-and-water-2354583_1920

De senaste tre åren har varit en annan sorts resa. En resa i att hitta läkande. Att hitta i hur jag behöver leva för att må bra. Att hitta i hur jag har omsorg om mig själv för att hålla. En resa i att prova olika verktyg och strategier för att sedan använda dem regelbundet eller när de behövs. En läkande resa. Ibland två steg fram och ett tillbaka. Mitt i förra resan kom ytterligare en krasch emellan. Nu är mitt mål att skapa mig själv ett hållbart liv. Ett liv där jag mår bra. Det innefattar allt som ingår i livet. Här är jag nu. Mitt uppe i min egen resa i ett läkande liv. Varje dag ett beslut att ta stegen på den resan.

stones-451329_1920

Om tio år, var kommer jag att vara då? Jag kan ju inte säkert veta. Livet tar ju oss ibland på vägar som vi inte kunnat tänka ut i förväg. Men det jag vet är att jag här och nu varje dag ska göra allt vad jag kan för att leva ett läkande och hållbart liv. Det jag hoppas på är att jag kanske i det även ska kunna bidra till andra. Det är min vision om framtiden. De beslut jag tar här och nu, i varje stund och varje dag, är de som lägger grunden för var jag kommer vara om tio år. Var vill du vara om tio år? Vilka beslut tar du här och nu, i varje stund och varje dag som kan ha potential att ta dig dit? Beslut som formar ditt liv genom den resa de tar dig på.

Blogg

10 år och deprimerad.

Stress och oro ökar i vårt samhälle. Det läste jag om senast idag i allt nyhetsflöde. Det ökar så mycket i alla åldersgrupper att man har ökat förskrivningen av antidepressiva läkemedel. Barn i åldern 10 – 14 år tillhör en av dessa åldersgrupper där det har ökat de senaste tio åren. Det är med bestörtning jag läser det. Det är ju inte klokt! Det borde resultera i ett massivt arbete för att hitta orsaker på bred front och försöka göra något åt det. Men istället verkar vi i vårt samhälle istället hellre göra något åt symptomen. Vi medicinerar. Om människor kan fungera som vanligt med medicin i kroppen så finns inte problemet längre för då är vi ändå produktiva i samhället. Det är åtminstone så jag tolkar det. Detta totala ointresse i att titta på orsaker. Framför allt orsaker som inte enbart har med individen själv att göra.

dandelion-3416140_1920

Vårt samhälle är så fokuserat på att se oss som öar som inte påverkas av miljön omkring oss eller av hur vi lever våra liv. Det är bekvämt. Att blunda och stoppa huvudet i sanden som en struts. Om vi ser problemen som något fel i varje individ som man kan medicinera bort så behöver vi ju inte som samhälle ta något ansvar. Det är fruktansvärt sorgligt! Det gör mig arg! Hur länge ska det fortgå och öka? När ska vi börja titta på hur vårt samhälle ser ut? Vad är det som gör att så många människor blir sjuka i utmattning, depression och psykiskt relaterad ohälsa? Vad är det i förskola, skola, yrkesliv och livsomständigheter som påverkar oss så att vi blir sjuka? Hur inverkar andra faktorer som mat, näring och alla dessa tillsatser och mängden socker som vi öser i oss. Socker och tillsatser som gör oss sjuka men som samhället tjänar pengar på i andra änden. Som vi får i oss även när vi är inlagda på sjukhuset. Som cancerfonden får in pengar ifrån genom rosa godis. Tjäna pengar verkar vara det enda som driver vårt samhälle. Men som det ser ut så är det ett extremt kortsiktigt sätt att se på ekonomi och på liv.

macarons-2548810_1920

Allt mer forskning verkar tyda på att olika typer av sjukdomar har en samverkan med inflammation på olika vis. Alltmer verkar tyda på att stressrelaterad ohälsa ökar i skolan och yrkeslivet. Ändå tar vi inte krafttag kring att försöka gräva djupare i det och göra något åt det. Varje gång vi istället väljer att döva symptomen i vårt samhälle genom mediciner så kommer vi ju i slutändan bli allt sjukare. Om inte annat så borde det få katastrofklockor att ringa även samhällsekonomiskt. Eller tänker vi enbart kortsiktigt?

Jag är som jag sagt tidigare inte motståndare till medicin om vi behöver det. Men vi behöver även titta på orsakerna och göra något åt dem. Det är alarmerande att allt yngre människor blir sjuka i depressioner och stressrelaterad ohälsa. Ska våra barn och ungdomar slås ut redan i tidig ålder? Vad bygger vi för sorts samhälle? Finns det någon politiker därute som tar det här på allvar och driver det som en av de viktigaste frågorna idag? Eller är alla bara intresserade av att vinna i frågan om vilka som ska få bo i vårt land eller inte? I vårt land som ändå är en av de rikaste länderna globalt sett. I vårt land där de flesta trots allt har det förhållandevis bra materiellt sett. Sverige och Schweiz är de två länder i Europa som har lägst andel materiell fattigdom. Ändå blir den viktigaste frågan för människor och politiker i vårt land att säkra att inga fler kommer hit och får ta del av ett bättre liv. I den frågan satsas det massor.

hand-1917895_1920

Vi har utmaningar i vårt land på flera sätt. Men när ska vi vakna upp och se att vi trots allt har det bättre än många andra rent materiellt. Och i det inte enbart tänka egoistiskt. Jag tror inte på att ett land som är så pass rikt som vårt land trots allt är, ska behöva tro att det är fler människor som skapar de problem vi har. Det är hur vi tar hand om människorna och hur pengar och resurser fördelas som är det centrala. Hur bygger vi trygghet, hälsa, hopp, glädje och hållbarhet i våra bostadsområden. Hur bygger vi det i förskola, skola och arbetsliv? Utan ett helhetstänk och ett omfattande hållbarhetstänk så kommer vi inte nå särskilt långt.

Det är verkligen hög tid att vi börjar titta på hur hållbart vårt samhälle är ur hälsosynpunkt. Hur bygger vi ett hållbart samhälle på alla plan och för alla. Hållbart i ett längre perspektiv än till nästa val. Det borde vara den största prioriteringen för våra politiker. Inte vi och dem. Utan vi alla på ett hållbart sätt. Ett hållbart samhälle ur många olika perspektiv. Det är våra barn som är framtiden. Det är vårt ansvar att börja bygga framtiden sund och hållbar. Det börjar med oss själva personligen. Det börjar med chefer och huvudmän på alla ställen. Det börjar med var och en av oss. Där ingår varenda politiker. Det är dags att börja ta eget ansvar där vi är. Inte fortsätta att stoppa huvudet i sanden medan vi medicinerar bort symptomen!

Blogg · Livsstil · Sinnesfrid

Vad vill du skapa?

Balans mellan visioner och nu. Visionerna är viktiga för mig. De är en drivkraft och en källa till glädje. Det är vår föreställningsförmåga och vårt kreativa sinne som får skapa. Det är glädjefyllt och härligt. Visionerna ger mig riktningen som jag vill gå i. Det måste inte vara ett absolut mål utan snarare en riktning dit jag siktar. Så att jag går dit mitt innersta vill och inte kommer vilse. Inte står där vid livets slut utan att ha försökt göra det mesta av det jag ville. 

paddle-839814_1920

Nu är den andra balanspunkten. Nu är det enda jag egentligen har. Det är i nuet allt utspelar sig och allt sker här. Det är nu jag lever, inte sen och inte då. Imorgon är alltid ett nytt nu. Varje sekund pågår ett nytt nu. Därför är det viktigt att ha balans. Att inte vara i livet som det var och inte vara i visionerna mer än stundvis. Besöka dem ibland. Men leva här och nu så fullt jag bara kan. Om nu är fyllt av glädje och kärlek, av djup meningsfullhet och liv, så lever jag ju egentligen de yttersta målen med mina visioner. Därför är alltid det viktigaste att ha fokus på nu så mycket som möjligt.

apple-1122537_1920

Att uppskatta det som finns nu. Det som omger mig och mitt liv nu. Att leva hälsosamt och i glädje så mycket jag förmår nu. Att vara närvarande i livet här och nu. Att känna kärlek och meningsfullhet här och nu, i det som är. Det är en konst som är värdefull att lära. Om vi går den vägen så tror jag att vi varje dag lever våra visioner i sin essens. Därför vill jag lägga fokus på det fina, på glädjen, på kärleken, på allt det jag vill ska växa. För här och nu skapar jag livet som jag vill leva. Vad vill du skapa?

Blogg · Livsstil

Visioner

Livet på landet. Det längtar jag efter. De senaste åren har den längtan ökat mer och mer. Att ha mitt eget hus med lite mark och gärna något uthus. Där skulle jag odla mina egna grönsaker och örter. Den längtan finns i mina händer likväl som i min själ. 

panorama-3629120_1920

I mitt hem på landet skulle jag fortsätta skriva på olika sätt. Det upphör aldrig för det är mitt sätt att tänka, kommunicera och leva. Jag skulle nog fortsätta blogga och kanske även utveckla annat i mitt skrivande.

books-690219_1920

Mitt liv på landet skulle först vara en grund i att leva ett liv som jag mår bra i. Fortsätta bygga på min hälsa på olika sätt. Fortsätta lära mer och leva ett hållbart liv för mig. Fortsätta utbilda mig själv inom de områdena. Det intresset finns där hela tiden.

Bit för bit skulle jag utveckla en plats där jag kan ta emot andra som behöver bygga sin hälsa och sitt välmående på olika sätt. Uthusen skulle rymma det. Byggas om eller renoveras till att kunna vara den platsen där andra kan få växa.agriculture-1850690_1920Detta är min dröm. Det jag helst skulle vilja för min framtid. När barnen är vuxna och lever sina egna liv mer och mer. Bygga hälsa i mig själv och sedan hjälpa andra att bygga sin hälsa på olika vis.

Här och nu försöker jag leva mina visioner på de sätt jag kan. Jag är på de första stegen. Bygger min egen hälsa. Sakta. Samlar allt jag kan hitta om odling, bygga och renovera, kurser om olika saker och fortsätter att lära mer om hälsa ur olika perspektiv. I den takt jag orkar och kan. Det går inte fort. Men jag tar stegen.ireland-1971997_1920Jag vandrar förbi kolonilotterna i mitt område och ser mig själv där med händerna i jorden. Sonen berättar om ett självgående bevattningssystem som han sett på sin kurs i programmering. Tankarna kring hur jag här och nu kanske skulle kunna börja leva delar av det jag vill börjar formas. Ett litet steg i taget.

Just här och nu är mitt första fokus att bygga upp en hållbar hälsa. Det är fortfarande en bit att gå. Men det är den som är grunden för att någon gång kanske kunna nå en bit på väg mot mina visioner. Grunden behöver läggas i min hälsa. Grunden behöver läggas i min ekonomi. Just nu är det en bra bit kvar. Men visionerna får leva i mig.

 

Blogg

Hälsopedagog och författare.

Jag lär mig så mycket av mina barn. De är några av mina allra bästa lärare i livet. Det är ju också det som är så fascinerande med människor överhuvudtaget, att man lär sig så mycket när man möter dem. Om sig själv, om andra, om livet och så mycket mer. Relationer är på det sättet verkligen våra mest värdefulla lärare. Det är spännande att möta någon annans sätt att se på saker och ting. Det är inte alltid som vi uppskattar andras syn på saker men jag tror ändå att vi alltid lär oss något i mötet. Det är intressant att se möten med andra på det sättet. I det ljuset. När vi kan. Ibland är det verkligen en stor utmaning att se det positiva i vissa möten och det kanske vi inte alltid kan kräva av oss själva. Jag gör det inte. Men ibland är det spännande att tänka i de banorna och mer och mer se på möten med andra och relationer på det sättet.

people-692005_1920

Igår pratade jag och min ena dotter om rätten att själv definiera vem man är. Eller snarare det självklara i att själv bestämma vem man är och inte göra allt svårare än vad det behöver vara. Inte låta sig definieras eller begränsas av andras definitioner. Till exempel det här med titlar. Vissa titlar kommer ur yrken där det krävs en legitimation och det finns inget att säga om det tycker jag. Självklart kan inte jag kalla mig läkare eller psykolog om jag inte har utbildningen som krävs och legitimation i de yrkena. Men hur är det med andra typer av yrken? Vad räknas? Måste man ha papper på att man gått en utbildning, ett diplom som man fått efter en helgkurs eller några få månaders utbildning, för att få kalla sig något? Det kanske beror på vad det är man vill kalla sig? Får man till exempel kalla sig konstnär om man inte har utbildning i det och inte har haft sina verk utställda eller uppmärksammade? Jag och min dotter är överens om att det är självklart att man kan säga att man arbetar som konstnär om man sysslar med konstnärligt skapande även om man ännu inte kan försörja sig på det. Den definitionen kan ingen annan göra. Det är bara man själv som kan göra det.

paint-2940513_1920

Det ligger en kraft i att våga säga att man är konstnär för att man själv definierar sig som sådan. En kraft i att kalla sig författare när en skriver under nästan all ledig tid men ännu inte fått något utgivet. Det finns alltid en jantelag som säger att vi inte ska tro att vi är något. Men jag tycker att vi tvärtom ska tro att vi är något. Att vi kan bidra och åstadkomma saker. Om vi har omfattande egenstudier och massiv egen erfarenhet som vi kan använda och bidra med, ska vi då stoppa oss själva för att vi inte har ett diplom som säger att vi har det? Det finns så många entreprenörer och konstnärer som är självlärda och som rönt stora framgångar. Deras styrka måste ha varit att de inte lät sig begränsas av att inte ha en formell utbildning. Utbildning är bra. Men jag tycker att det är dags att uppgradera även andra kompetenser. Och våga definiera oss själva på så många fler sätt. Sätt som visar på vår mångfald, på alla våra kompetenser och erfarenheter. Våga tro på vår egen förmåga i mycket högre utsträckning. 

startup-593341_1920

Så idag kallar jag mig för första gången för författare och hälsopedagog. Jag har skrivit dikter, skönlitterära texter, faktatexter och dagböcker sedan tonåren. Skrivandet är mitt sätt att tänka och kommunicera.

Jag har läst massor under över 30 år, kring hälsa på olika sätt. Läst, provat, övat och tillämpat. Precis som man gör i en utbildning fast under mycket längre tid och mycket mer omfattande. Jag har läst om kostens inverkan på hälsa såväl som tanketräning, mental träning och mycket mer. Många olika typer av strategier och verktyg har jag provat och övat på. Jag är pedagog. Utbildad till lärare och förskollärare. Där har jag min legitimation. Och jag har gått 2,5 år på psykologlinjen. Just nu genomgår jag en egen erfarenhet av att vara utbränd. Det i sin tur har skapat ännu större vetgirighet och självstudier kring stress och hälsa. Kring tankestrategier och mental träning. Kring kostens inverkan och mycket mer. Jag utforskar och har mig själv som testperson. Ibland bidrar jag till att inspirera och hjälpa andra.

action-2277292_1920

Behöver jag gå en kort kurs till hälsopedagog för att få ett diplom? Så att andra kan tycka att min definition av mig själv är tillräckligt legitim? Jag tycker nog inte det. Så idag tar jag mig rätten att definiera mig själv. Enkelt är det inte men det känns viktigt. Varför ska jag förminska mig när jag besitter kunskaper som kanske kan vara till hjälp för andra? Måste jag vara perfekt själv för att ha rätt att hjälpa andra? Är den legitimerade läkaren själv aldrig sjuk? Samtalet med min dotter blev den springande punkten. Om någon annan ser mig på ett annat sätt spelar ingen roll. Det viktiga är hur jag ser mig själv. 

Blogg · Livsstil

Mod

Mod är att vara rädd men våga utmana sin rädsla. Våga prova något man innerst inne vill men tycker är läskigt. Våga visa sin sårbarhet trots att man är rädd för hur den ska tas emot. Våga vara den man är trots att det alltid finns andra som vill trycka till en. Våga vara sann mot sig själv och följa sitt hjärta trots att alla andra försöker stoppa dig genom att lägga sina värderingar eller sin oro ovanpå din egen rädsla och oro. Det är mod. 

not-hear-3444212_1920

Mod är att våga utmana rädslan. Inte att vara dumdristig bara för att bevisa något. Utan för att något djupt därinne driver på som gör att vi bara måste, trots att vi är rädda. Kanske behöver vi modet för att växa. Utan mod skulle vi kanske för alltid stanna kvar i det invanda och göra som alla andra. Bara följa med strömmen och foga oss. Inte lära och inte växa. För det krävs mod att våga resa sig upp och gå när man aldrig har gjort det tidigare. 

cat-3442257_1920

Det krävs mod att våga vara sårbar och be om hjälp. När hela ens väsen bara vill krypa ner under en sten och slippa utsätta sig själv för känslan av att besvära eller be och riskera ett avvisande. Att våga be om hjälp är fruktansvärt modigt. Att våga säga att jag klarar inte det här är otroligt modigt. Att våga gå på okända vägar i livet och våga drömma om något annat är mod. Att våga avsluta och säga stopp, våga hävda sitt eget värde när andra går över ens gränser är mod.

amurtiger-1975790_1920

Att överhuvudtaget leva ett levande liv är otroligt modigt. Att verkligen leva. Mod. Att skaffa sig mod. Ibland behöver man ladda en stund för att vara redo att använda sitt mod. Att vara modig är något av det vackraste som finns. Mod gör livet levande. Ändå är det ibland så svårt att uppamma tillräckligt av det.

Blogg · Livsstil · Utmattning

Det enda jag vill…

Utbränd och sjukskriven. Resultatet av att ha kraschat in i väggen är att stresskänsligheten finns närmre än vad den kanske annars skulle ha varit. Om jag tidigare kunde bli mer skärpt och effektiv vid pressat läge under en begränsad tid så är det nu totalt tvärtom. Jag blir helt slut. När jag var frisk så klarade jag ett visst mått av stress och kunde till och med triggas och få mer energi, adrenalin. Men när stressen blev alltmer konstant så bröts jag ner. Och nu är det som om jag är allergisk mot stress.

De som har varit sjukskrivna vet hur det är att leva i ovisshet och lägga sin tillvaro i andras händer. Det är andra som fattar beslut om allt som rör sjukskrivning, rehabilitering och ekonomi. Du själv får acceptera så gott du kan. Försöka göra det bästa av situationen efter förmåga. Men det betyder också att stresspåslagen inte blir så mycket mindre, de byter bara orsak. Nu kommer stresspåslagen ur all ovisshet om vilka beslut som kommer fattas, vad som ska hända härnäst, hur allt ska bli. Det värsta av allt är stressen kring ekonomin.

bloom-1840005_640

Ibland när man läser om andra som haft utmattningssyndrom så kan man läsa om hur de fixade ekonomin och livet på grund av att de var två vuxna om försörjningen eller så hade de sparkapital. En del kunde sadla om eller få en bättre ekonomi för att de hade kapital, kunde sälja sitt hus eller för att partnern hade en högre inkomst. De insåg att de behövde förändra och då gjorde de det. Det låter så enkelt. Ett beslut bara.

Jag lever ensam med mina barn. Jag har inget kapital. Äger ingenting. Har inga sparpengar att ta av. Har inte rika föräldrar som kan ge ett för tidigt arv, en partner som kan skjuta till pengar till försörjningen eller någon gömd skatt någonstans. Hur gör man då? Hur överlever man på de få pengarna det blir? Jag kan säga att det är fruktansvärt svårt. Nästintill omöjligt. Och just nu är det helt omöjligt eftersom sjukpenningen minskat.

Så vad kan jag göra? Jo jag kämpar för att ta mig framåt. Kämpar för att bygga upp min hälsa allt vad jag bara kan. Ser över allt jag möjligtvis kan göra själv för att förändra och bli frisk. För jag vill arbeta. Jag behöver arbeta. Men jag behöver ju också hålla. Inte bli sjukare utan hålla mig frisk. 

tea-plantation-3358870_640

Så det är just de sakerna jag gör och som jag skriver om här på bloggen. Jag jobbar med de bitarna som jag kan jobba med. Mina tankar, min stressnivå, min sinnesro. Min kost för att bygga upp kroppen med näring. Rörelse eftersom jag vet att det krävs för att bygga hälsa. Letar efter olika typer av livsstil för att hitta lösningar för hur jag ska kunna leva ett liv som fungerar och som jag mår bra i. Ett hållbart liv. Det är det enda jag vill just nu. Leva ett hållbart liv.

Blogg · Livsstil

Öppen för äventyr…

Igår läste jag i tidningen om någon som byggt och bor i en sorts cirkusvagn. Ett ”Tiny house”. Bostäderna kallas för Tiny house, förmodligen just för att de är små hus och är ofta byggda flyttbara, på hjul. Det är en rörelse som fler och fler lockas av där många längtar efter en enklare tillvaro på olika vis. Det kan säkert vara ganska olika vad man lägger i en enklare tillvaro. En del vill skala ner och vara mer ekonomiskt oberoende. Inte äga så mycket saker och leva på mindre yta. Kanske leva mer och konsumera mindre. Det är något som tilltalar mig. Det är spännande att se olika lösningar kring det där. Kring att leva bra på en liten yta. Kanske för att jag och mina barn redan gör det fast i lägenhet. Kring att konsumera mindre. Kring att rensa ut och bara ha kvar det jag använder och verkligen tycker om. Kring återbruk och hur man kan använda saker på nya sätt. Kring second hand och kretslopp.

vintage-1082057_1280

De sista åren har det varit något som mer och mer har intresserat mig. Kanske det har sin grund i att jag längtar efter det mer jordnära och enkla livet. Utmattningssyndrom kanske har den effekten? Och jag är intresserad av självhushållning och av att lära mig bygga, renovera, återanvända och skapa. Det trodde jag nog inte för tio år sedan. Men så ser det ut nu. Min längtan har delvis blivit en annan. Det jag vill leva har blivit mer klart för mig, klarare för varje år. Jag suger girigt åt mig allt jag kan läsa om andra sätt att leva. Det inspirerar mig. Jag älskar mångfalden. Att det finns så mycket olikhet. Att jag kan få möjlighet att inspireras av någon annan som lever på andra sätt än mig. Att jag kan få möjlighet att lära mig mer om något som jag aldrig mött tidigare. Att få mina egna fördomar omkullkastade och bli medveten om att de varit just fördomar. Att få möjlighet att formas och formas om flera gånger. Att det inte finns en slutpunkt där jag eller någon annan måste ha bestämt oss. Lev så här tills du dör! Utan istället så nya frön, väx och frodas.

hands-1838658_1920

Ibland fylls jag av glädje över livet. Av glädje över andra människor. Av glädje över att bli omskakad och rubbad i min cement. Jag vill ju inte sitta av min tid här på jorden. Jag vill leva den. Lära och utvecklas. Skratta och glädjas. Bli förbannad ibland och ibland ödmjuk. Varför är vi ofta så rädda för det som är obekant? Varför är det så viktigt att vakta på sina invanda tankemönster? Att ha rätt till varje pris. Att mäta och väga? När jag läser om någon som lever på ett annat sätt än vad jag gör så gör det mig otroligt nyfiken. När mina barn konfronterar mig i mina omedvetna fördomar eller sätt att uttrycka mig så vill jag förstå och jag vill lära mer, när jag slutat gå i försvar…

Den här morgonen vill jag starta öppen för äventyret. Äventyret i att leva, att möta andra och att vara nyfiken på det som är olikt. Öppen för att se nya möjligheter…

Blogg · Livsstil

Leva visionerna här och nu…

Längtan till landet har varit intensiv under de senaste åren. Kanske är det naturligt när kropp och själ behöver lugn och ro men också mer av det handfasta och jordnära. Längtan i händerna efter att få stoppa dem i jorden, gräva och odla. Längtan i händerna efter att få känna på trädens bark och på löv och barr. Längtan efter vindarna som biter i kinderna och gör att jag känner mig levande. Längtan efter att blicka ut över fälten mot horisonten. Jag ger mig ut så ofta jag kan för att uppleva detta här och nu. I min närhet finns vackra platser att njuta av.

20181002_103553

Jag tänkte att längtan till att leva på landet hängde ihop med min utmattning. Men den där längtan har nu funnits i mig i några år och den minskar inte i styrka. Tvärtom. Trots att jag inte har någon som helst ekonomisk möjlighet så spinner jag drömmar om mitt hus på landet i Skåne. Jag blir vetgirig och vill lära mig allt om odling, om att renovera hus och om hur jag ska kunna självhushålla mer. Så jag sparar all information jag hittar och läser ifall något magiskt ska hända och mina drömmar blir verklighet. 

Drömmar och visioner för framtiden är bra att ha. De får bara inte ta upp mer tid än vad nuet gör. Jag försöker så mycket som möjligt tänka hur jag kan leva mina visioner här och nu. För det är ju  här och nu livet pågår. Jag njuter av att vistas ute i naturen och jag har förmånen att bo i ett område som gränsar till åker och skog. Där kan jag till viss del njuta av känslan av att bo på landet.

20181002_104402

Jag kan uppleva naturen med alla sinnen här och nu. Det är en rikedom. Min dröm är att en dag ha mitt eget hem i Skåne med utsikt över åkrarna. En dag ska drömmen bli min verklighet. Men tills dess blir mitt fokus att hitta de kvaliteterna jag längtar efter här och nu.