10 år och deprimerad.

Stress och oro ökar i vårt samhälle. Det läste jag om senast idag i allt nyhetsflöde. Det ökar så mycket i alla åldersgrupper att man har ökat förskrivningen av antidepressiva läkemedel. Barn i åldern 10 – 14 år tillhör en av dessa åldersgrupper där det har ökat de senaste tio åren. Det är med bestörtning jag läser det. Det är ju inte klokt! Det borde resultera i ett massivt arbete för att hitta orsaker på bred front och försöka göra något åt det. Men istället verkar vi i vårt samhälle istället hellre göra något åt symptomen. Vi medicinerar. Om människor kan fungera som vanligt med medicin i kroppen så finns inte problemet längre för då är vi ändå produktiva i samhället. Det är åtminstone så jag tolkar det. Detta totala ointresse i att titta på orsaker. Framför allt orsaker som inte enbart har med individen själv att göra.

Vårt samhälle är så fokuserat på att se oss som öar som inte påverkas av miljön omkring oss eller av hur vi lever våra liv. Det är bekvämt. Att blunda och stoppa huvudet i sanden som en struts. Om vi ser problemen som något fel i varje individ som man kan medicinera bort så behöver vi ju inte som samhälle ta något ansvar. Det är fruktansvärt sorgligt! Det gör mig arg! Hur länge ska det fortgå och öka? När ska vi börja titta på hur vårt samhälle ser ut? Vad är det som gör att så många människor blir sjuka i utmattning, depression och psykiskt relaterad ohälsa? Vad är det i förskola, skola, yrkesliv och livsomständigheter som påverkar oss så att vi blir sjuka? Hur inverkar andra faktorer som mat, näring och alla dessa tillsatser och mängden socker som vi öser i oss. Socker och tillsatser som gör oss sjuka men som samhället tjänar pengar på i andra änden. Som vi får i oss även när vi är inlagda på sjukhuset. Som cancerfonden får in pengar ifrån genom rosa godis. Tjäna pengar verkar vara det enda som driver vårt samhälle. Men som det ser ut så är det ett extremt kortsiktigt sätt att se på ekonomi och på liv.

Allt mer forskning verkar tyda på att olika typer av sjukdomar har en samverkan med inflammation på olika vis. Alltmer verkar tyda på att stressrelaterad ohälsa ökar i skolan och yrkeslivet. Ändå tar vi inte krafttag kring att försöka gräva djupare i det och göra något åt det. Varje gång vi istället väljer att döva symptomen i vårt samhälle genom mediciner så kommer vi ju i slutändan bli allt sjukare. Om inte annat så borde det få katastrofklockor att ringa även samhällsekonomiskt. Eller tänker vi enbart kortsiktigt?

Jag är som jag sagt tidigare inte motståndare till medicin om vi behöver det. Men vi behöver även titta på orsakerna och göra något åt dem. Det är alarmerande att allt yngre människor blir sjuka i depressioner och stressrelaterad ohälsa. Ska våra barn och ungdomar slås ut redan i tidig ålder? Vad bygger vi för sorts samhälle? Finns det någon politiker därute som tar det här på allvar och driver det som en av de viktigaste frågorna idag? Eller är alla bara intresserade av att vinna i frågan om vilka som ska få bo i vårt land eller inte? I vårt land som ändå är en av de rikaste länderna globalt sett. I vårt land där de flesta trots allt har det förhållandevis bra materiellt sett. Sverige och Schweiz är de två länder i Europa som har lägst andel materiell fattigdom. Ändå blir den viktigaste frågan för människor och politiker i vårt land att säkra att inga fler kommer hit och får ta del av ett bättre liv. I den frågan satsas det massor.

Vi har utmaningar i vårt land på flera sätt. Men när ska vi vakna upp och se att vi trots allt har det bättre än många andra rent materiellt. Och i det inte enbart tänka egoistiskt. Jag tror inte på att ett land som är så pass rikt som vårt land trots allt är, ska behöva tro att det är fler människor som skapar de problem vi har. Det är hur vi tar hand om människorna och hur pengar och resurser fördelas som är det centrala. Hur bygger vi trygghet, hälsa, hopp, glädje och hållbarhet i våra bostadsområden. Hur bygger vi det i förskola, skola och arbetsliv? Utan ett helhetstänk och ett omfattande hållbarhetstänk så kommer vi inte nå särskilt långt.

Det är verkligen hög tid att vi börjar titta på hur hållbart vårt samhälle är ur hälsosynpunkt. Hur bygger vi ett hållbart samhälle på alla plan och för alla. Hållbart i ett längre perspektiv än till nästa val. Det borde vara den största prioriteringen för våra politiker. Inte vi och dem. Utan vi alla på ett hållbart sätt. Ett hållbart samhälle ur många olika perspektiv. Det är våra barn som är framtiden. Det är vårt ansvar att börja bygga framtiden sund och hållbar. Det börjar med oss själva personligen. Det börjar med chefer och huvudmän på alla ställen. Det börjar med var och en av oss. Där ingår varenda politiker. Det är dags att börja ta eget ansvar där vi är. Inte fortsätta att stoppa huvudet i sanden medan vi medicinerar bort symptomen!