Blogg · Livsstil

Hållbarhet

Härlig morgon idag med frost och gryningen som gick i guld och rosa utanför fönstret. De tända ljusen på bordet, kaffekoppen och en närande frukost. Läste texter hos andra bloggare som inspirerar och berikar. Känner mig just nu rik i själ och hjärta.

20181026_072833

Igår städades alla dammtussar bort och hemmet röjdes på lite bråte som vi lätt får för mycket av eftersom vi bor på liten yta. Vi bor i 3 rum och kokvrå på 67 kvm. Jag och mina tre barn som alla nu i princip är vuxna. Min yngsta är 17 år. 

Jag var iväg och handlade lite och har ganska  nyligen upptäckt en mindre butik som ofta har väldigt bra priser på grönsaker. Inte alltid supersnygga men prisvärda. Igår köpte jag till exempel två kilo sötpotatis för tio kronor. Normalt så brukar kilopriset annars vara 33 kronor ungefär. Den här affären sänker kraftigt priset på matvaror istället för att slänga dem som andra butiker gör. När jag kom hem med mina sötpotatisar så fick jag skära bort lite grand på sina ställen men ca 90 procent av dem var fina. 

20181018_173102

Den typen av affär vill jag stödja så att de inte går under ekonomiskt bland alla stormarknader. Det slängs så mycket mat som är fullt ätbar. Idag läste jag några blogginlägg om dumpstring på en blogg som heter Vildvittring. En klok person med glimten i ögat är det som är författare till den bloggen. Inspirerande läsning som kan rekommenderas! Den som inte vet vad dumpstring är kan med fördel gå in och läsa om det på Vildvittring.wordpress.com

Ett annat gott exempel på fina tankar kring hållbarhet är något som finns inom promenadavstånd från mitt hem. Det är en sorts kollektiv trädgård. De har kolonilotter som är mer för privat odling men också allmänna områden där vem som helst kan odla och skörda. Inget är privat utan det som finns där tillhör alla. De har även tillverkat ett litet skåp där vem som helst kan ställa in saker som någon annan kan hämta ut. Sådant gör mig varm i hjärtat och skapar en tro på framtiden. Varje gång jag går förbi den här platsen så blir jag glad. 

20181003_125118

Det här med livsstilen och vad som ingår i den är något som intresserar mig en hel del. Att hitta sätt att leva som är hållbara på olika vis. För mig personligen men också i ett större perspektiv. Det är också ett ämne som jag kommer skriva mer om framöver allteftersom jag själv utforskar det. Det är ytterligare en av byggstenarna till ett läkande liv. 

Blogg

10 år och deprimerad.

Stress och oro ökar i vårt samhälle. Det läste jag om senast idag i allt nyhetsflöde. Det ökar så mycket i alla åldersgrupper att man har ökat förskrivningen av antidepressiva läkemedel. Barn i åldern 10 – 14 år tillhör en av dessa åldersgrupper där det har ökat de senaste tio åren. Det är med bestörtning jag läser det. Det är ju inte klokt! Det borde resultera i ett massivt arbete för att hitta orsaker på bred front och försöka göra något åt det. Men istället verkar vi i vårt samhälle istället hellre göra något åt symptomen. Vi medicinerar. Om människor kan fungera som vanligt med medicin i kroppen så finns inte problemet längre för då är vi ändå produktiva i samhället. Det är åtminstone så jag tolkar det. Detta totala ointresse i att titta på orsaker. Framför allt orsaker som inte enbart har med individen själv att göra.

dandelion-3416140_1920

Vårt samhälle är så fokuserat på att se oss som öar som inte påverkas av miljön omkring oss eller av hur vi lever våra liv. Det är bekvämt. Att blunda och stoppa huvudet i sanden som en struts. Om vi ser problemen som något fel i varje individ som man kan medicinera bort så behöver vi ju inte som samhälle ta något ansvar. Det är fruktansvärt sorgligt! Det gör mig arg! Hur länge ska det fortgå och öka? När ska vi börja titta på hur vårt samhälle ser ut? Vad är det som gör att så många människor blir sjuka i utmattning, depression och psykiskt relaterad ohälsa? Vad är det i förskola, skola, yrkesliv och livsomständigheter som påverkar oss så att vi blir sjuka? Hur inverkar andra faktorer som mat, näring och alla dessa tillsatser och mängden socker som vi öser i oss. Socker och tillsatser som gör oss sjuka men som samhället tjänar pengar på i andra änden. Som vi får i oss även när vi är inlagda på sjukhuset. Som cancerfonden får in pengar ifrån genom rosa godis. Tjäna pengar verkar vara det enda som driver vårt samhälle. Men som det ser ut så är det ett extremt kortsiktigt sätt att se på ekonomi och på liv.

macarons-2548810_1920

Allt mer forskning verkar tyda på att olika typer av sjukdomar har en samverkan med inflammation på olika vis. Alltmer verkar tyda på att stressrelaterad ohälsa ökar i skolan och yrkeslivet. Ändå tar vi inte krafttag kring att försöka gräva djupare i det och göra något åt det. Varje gång vi istället väljer att döva symptomen i vårt samhälle genom mediciner så kommer vi ju i slutändan bli allt sjukare. Om inte annat så borde det få katastrofklockor att ringa även samhällsekonomiskt. Eller tänker vi enbart kortsiktigt?

Jag är som jag sagt tidigare inte motståndare till medicin om vi behöver det. Men vi behöver även titta på orsakerna och göra något åt dem. Det är alarmerande att allt yngre människor blir sjuka i depressioner och stressrelaterad ohälsa. Ska våra barn och ungdomar slås ut redan i tidig ålder? Vad bygger vi för sorts samhälle? Finns det någon politiker därute som tar det här på allvar och driver det som en av de viktigaste frågorna idag? Eller är alla bara intresserade av att vinna i frågan om vilka som ska få bo i vårt land eller inte? I vårt land som ändå är en av de rikaste länderna globalt sett. I vårt land där de flesta trots allt har det förhållandevis bra materiellt sett. Sverige och Schweiz är de två länder i Europa som har lägst andel materiell fattigdom. Ändå blir den viktigaste frågan för människor och politiker i vårt land att säkra att inga fler kommer hit och får ta del av ett bättre liv. I den frågan satsas det massor.

hand-1917895_1920

Vi har utmaningar i vårt land på flera sätt. Men när ska vi vakna upp och se att vi trots allt har det bättre än många andra rent materiellt. Och i det inte enbart tänka egoistiskt. Jag tror inte på att ett land som är så pass rikt som vårt land trots allt är, ska behöva tro att det är fler människor som skapar de problem vi har. Det är hur vi tar hand om människorna och hur pengar och resurser fördelas som är det centrala. Hur bygger vi trygghet, hälsa, hopp, glädje och hållbarhet i våra bostadsområden. Hur bygger vi det i förskola, skola och arbetsliv? Utan ett helhetstänk och ett omfattande hållbarhetstänk så kommer vi inte nå särskilt långt.

Det är verkligen hög tid att vi börjar titta på hur hållbart vårt samhälle är ur hälsosynpunkt. Hur bygger vi ett hållbart samhälle på alla plan och för alla. Hållbart i ett längre perspektiv än till nästa val. Det borde vara den största prioriteringen för våra politiker. Inte vi och dem. Utan vi alla på ett hållbart sätt. Ett hållbart samhälle ur många olika perspektiv. Det är våra barn som är framtiden. Det är vårt ansvar att börja bygga framtiden sund och hållbar. Det börjar med oss själva personligen. Det börjar med chefer och huvudmän på alla ställen. Det börjar med var och en av oss. Där ingår varenda politiker. Det är dags att börja ta eget ansvar där vi är. Inte fortsätta att stoppa huvudet i sanden medan vi medicinerar bort symptomen!

Blogg · Livsstil · Sinnesfrid

Hur förhåller jag mig…

Hur ska man förhålla sig till livet när döden finns omkring oss? Hur ska man förhålla sig till sig själv och sitt liv när andra lever i misär? Jag sitter här och funderar på ett hållbart liv i min lilla bubbla, i förhållandevis trygghet här i Sverige. Så läser jag Magdalena Gads inlägg där hon rapporterar från kriget i Syrien. Det gör fysiskt ont att se bilderna därifrån och läsa hennes rapporter. Så fruktansvärd vardagen är där. Barn som lever mitt i krig och svälter, förlorar sina närmaste och bor granne med dagligt bombande och skjutande.
Här i min stad finns det barn som hamnar i narkotikamissbruk och misär bland annat av rädsla att skickas tillbaka till den plats de kom ifrån och för att de inte fått det stöd de behövt för att kunna bygga upp sig sig själva och sitt liv.
Hur förhåller man sig? Blundar, bläddrar förbi för att det är för smärtsamt? Det gör jag ibland för att det är så fruktansvärt det jag läser om att det blir för mycket att ta in. Det blir så starkt i mig och sorgen sprider sig. Men ändå följer jag ofta Magda Gads rapportering för jag vill inte vara en som blundar. Jag vill vara informerad och kunna känna att de som flyr från krig har rätt till en plats här hos oss i trygghet. Har rätt till att få all hjälp de behöver för att kunna hamna på fötter igen.
Jag vill vara informerad och försöka förstå alla politiska spel bakom alltihop. Få syn på de ekonomiska, strategiska, bakomliggande orsakerna att det ser ut på det sättet i många länder. Samma aktörer i olika länder som har sin agenda. Jag vill veta. Jag vill inte blunda. Det är medmänniskor som bor och lever mitt uppe i alltihop. Medmänniskor som vi sedan här i Sverige säger att vi inte har möjlighet att ta emot. Som vi försöker hitta sätt att stänga ute.
Jag vill veta för att få perspektiv på mina bekymmer och deras. Inte simma runt i min egen lilla damm och tänka att vi inte har råd att hjälpa. För om vi verkligen ser hur människor där har det så kan vi inte stänga vår dörr. Vad är vi då för sorts människor? Visst är det mycket att tänka på när vi tar emot människor som flytt. Det är väldigt viktigt att vi har ett bra mottagande så att det blir så bra det bara går för dem och för vårt samhälle. Det finns mycket som just nu inte fungerar tillräckligt bra. Min önskan är att vi ska jobba stenhårt på ett bra mottagande och en bra fortsättning här i Sverige. Där ingår också traumahjälp. Så länge som det ser ut som det gör i världen så behöver vi göra det vi kan för att hjälpa.
Givetvis skulle det vara bäst om vi kunde få stopp på de där krigen. Men det handlar om stora bakomliggande orsaker som stora aktörer är inblandade i. Det finns inga enkla lösningar inom en snar framtid. Under tiden vill åtminstone jag inte stänga min dörr och vända ryggen till.
Hur får man ihop bitarna av att ta hand om sig själv men också finnas där för andra, i det lilla och i det stora? Det är viktiga frågor. För om vi inte finns där för oss själva så kommet vi inte heller kunna finnas där fullt ut för andra. Båda bitarna behövs både i det privata och i samhället i stort.
I mitt arbete kan jag få ta emot just det där barnet som kommer från en traumatisk krigssituation. Jag kan behöva förhålla mig till traumatiserade vuxna som har fullt upp med att få ihop sin nya tillvaro medan de lider av vad de varit med om och oroar sig för nära och kära som finns kvar där. För att kunna förhålla mig på ett bra sätt och för att orka med det jobbet samtidigt som jag tar hand om mina egna barn och mitt eget liv så behöver jag tänka kring just det jag gör just nu. Hållbarhet.
Vad behöver jag för att leva mitt liv i min vardag på ett hållbart sätt? Hur håller jag mig så frisk och stark som möjligt? Hur får jag min egen tillvaro så hållbar som möjligt? Utifrån det kan jag stå mer stadigt när jag möter andra med behov av min hjälp och mitt stöd på olika vis. Det gäller både inom familjen och i större sammanhang. Hållbarhet i det lilla och i det stora.