I några år nu har jag haft en längtan att bo i hus på landet. Att ha en uppväxt härlig trädgård att köra fingrarna i. Fixa och dona i mitt eget hus. Lära mig att fixa. Lära mig odla lite grönsaker och örter, sköta om blommor och växter. Lära mig måla och snickra. Handfast, konkret och jordnära.
Kanske är det på grund av att livet har varit fyllt av stress och trötthet. Jag har under det senaste året haft en rent fysisk längtan efter att sticka ner fingrarna i jorden, känna med händerna strukturen på trädens bark. Jag promenerade förra hösten ner till en park och lät händerna känna på löv och barr, på buskar och träd. En stark längtan i kropp och själ.
Jag älskar skönheten i naturen. Det vackra även i det som inte är perfekt. De knotiga träden. Maskrosorna. Ljuset och skuggorna.
Längtan växer istället för avtar. Kanske är det en av de nya vägar jag vill gå. Något av det jag vill leva framåt. Just nu är det inte möjligt. Men kanske om några år. Planer och idéer börjar ta form. Jag provar tankarna, visionerna och känner efter i kropp och själ. Provar dem då och då för att se om de fortfarande finns där.
Jag blir sugen på att lära mig saker kring att ta hand om ett hus. Bygga och renovera. Ta hand om trädgård. Olika lösningar och olika tekniker. Jag längtar efter att få göra de sakerna.
Kanske en längtan efter att leva livet både jordnära, praktiskt och med själsligt, andligt djup. Att göra och använda min kreativitet på flera sätt. Att vara här och nu i mindfullness och närvaro. Att skriva. Att skapa hem och trädgård, en egen oas.
Det är egentligen ingen ny längtan. Den har funnits där i 20 – 30 år på olika sätt. Men nu har den ökat i intensitet. Som om kropp och själ nu vill poängtera att det är dags. Nu eller aldrig. Att leva livet på de sätt som stämmer med mig och det jag vill leva.
Någonstans djupt därinne vet jag att jag kommer leva detta. En stark visshet. Jag vet bara inte när eller hur än. Men det gör inget. Jag förbereder mig nu. I tankarna och i det praktiska livet. Jag sår fröer nu.
Läkande Liv 