Jag har nog aldrig sett mig själv som en receptmakare. Länge önskade jag mig en privat kock 🙂 Men i och med att jag verkligen behövt leta alternativ kost så har ett litet, litet intresse ändå börjat spira. Ett intresse för att laga god och bra mat på ett relativt enkelt sätt. Här kommer av och till att fyllas på med recept eller råvaror som jag själv använder. Ni kanske får räkna med att den kategorin tar lite längre tid att fylla med innehåll! Men lite i taget kommer det något här och något där som jag vill dela med mig av. Jag uppfinner nog inte särskilt mycket och det har jag märkt att det är väldigt få som gör. De flesta tar recept från andra som de själva justerar lite grand utefter tycke, smak och fantasi. Så om ni inte tycker att jag är särskilt revolutionärt nytänkande så har det sin förklaring.
Här kommer ett extremt enkelt recept som jag gjorde härom dagen.
Ugnsrostade grönsaker
Välj några olika grönsaker som du gillar. Just igår valde jag det jag hade hemma vilket var sötpotatis och morötter. Men det är gott att ha flera olika grönsaker i så det är bara att fylla på det du vill ha. Själv gillar jag att ha rödbetor i också.
Skala och dela grönsakerna i stavar eller klyftor.
Ringla olivolja i botten på en ugnsfast form och lägg i grönsakerna. Ringla över olivolja och använd en brödpensel för att se till så att alla grönsaker har olja på sig.
Krydda efter tycke och smak 🙂 Jag själv använde lökpulver, vitlökspulver, himalayasalt och rosmarin.
Gratinera i ugnen på 200 grader i ca 50 minuter eller tills grönsakerna är lagom mjuka och har fått lite färg. Tiden varierar utefter hur stora bitar du har av grönsakerna och utefter vilken sorts grönsaker du har i.
Du kan välja att servera de ugnsrostade grönsakerna till kyckling, fisk, kött eller till vegetariska biffar. En grönsallad, gärna med ringar av rödlök till, så är det komplett. Smaklig måltid!
Kategori: Blogg
Kommunikation
Att starta med det som är bra. Tankarna spann vidare på inlägget från imorse. Att starta med det som är bra när vi pratar med andra. Imorse skrev jag om att starta med att berätta om det positiva som hänt under dagen när någon fråga oss hur dagen har varit.
Det här med kommunikation är inte alltid så himla lätt. Jag är definitivt ingen expert på det ämnet men det intresserar mig. Det är intressant hur vi pratar med varandra. Samtalen med andra påverkar oss ganska mycket. Hemma såväl som på jobbet.
Hårda, vassa, irriterade ord. Ironiska, milt överseende och förminskande. Kommunikation som vi inte alltid är fullt medvetna om att vi ger ut. Misstro, självhävdelse och konflikt. Eller att vi börjar våra samtal med det vi vill korrigera i den andre. Andras fel och brister. Något vi inte uppskattar. Något som oroar oss. Saker som stör oss och gör att vi pyser missnöje och klagar. Listan kan göras lång.
Kommunikation sker ju inte heller enbart med ord. Det skiner ofta igenom, det vi känner. Vi kanske försöker kamouflera vår oro eller misstro men den andre märker ändå av den. Tankar inom oss och ord påverkar våra känslor. Känslorna lyser ofta igenom på olika sätt.
Det är många som brottas med kommunikationsproblem. Hemma eller på arbetsplatsen. Även om vi inte känner av så stora problem så kanske vi ändå vill undersöka vad en annan sorts kommunikation skulle kunna ge? Det finns mycket skrivet om olika sätt att kommunicera. Det kan vi alla fördjupa oss mer i om vi vill. Det finns egentligen inga ursäkter att inte göra något åt en dålig kommunikation. Det finns hjälp att hitta. Men kan vi själva ändra på kommunikationen så att det blir en ordentlig skillnad? Behöver vi inte vara med på det allihop i så fall?
Jag tror inte att någon av oss kan förändra någon annan. Vi kan föreslå saker och hoppas på att den andre också ska tycka att det är en bra idé men om den andre inte nappar på det så kan vi inte göra något åt det. Däremot kan vi själva välja att göra annorlunda. Vi kan själva öva oss i att kommunicera på ett annat sätt. Vi behöver inte delta i en dålig kommunikation och spä på den. Vi kan göra annorlunda själv. Om det inte hjälper i den relation vi är i, trots att vi verkligen försökt på flera sätt eller försökt söka hjälp, så kanske vi behöver lämna den. Dålig kommunikation har makt att förstöra mycket. Både hemma och på jobbet.
Morgonens inlägg om att börja med det som är bra fick tankarna att spinna vidare på att försöka börja ändra en sak. En enda sak. Längre fram kan vi lägga till fler men all förändring börjar ju med ett steg. Vad skulle hända om vi alltid i alla samtal börjar med det som är bra? Börjar med något positivt om den andre? Något som är positivt i relationen? Något som den andre gjort bra? Något som vi ser som värdefullt i den andre? Eller på jobbet börjar med något som är bra på arbetsplatsen? Något som vi uppskattar där? Lyfter fram det som är bra hos kollegor, chefer och arbetsplats. I varje samtal. Alltid börjar med det.
Skulle det förändra något? Om vi vägrar delta i vanan att alltid först börja med det som inte fungerar eller det vi vill förändra och istället tar för vana att alltid börja med det som är bra. Överger den första impulsen att alltid klaga och istället väljer att framhålla det som är bra. Övar på att i förväg tänka ut fem positiva saker att starta med och ständigt leta efter fler? Vad skulle hända då? Skulle samtalen då bli annorlunda? Skulle de leda till något annat? Hur skulle det då bli i fikarummet på jobbet? Hur skulle det bli i våra relationer med vår partner eller med våra barn?
Självklart ska vi ta tag i problem och säga vad vi tycker. Självklart ska vi sätta gränser och göra vad vi kan för att förändra saker som inte fungerar. Men om vi alltid först fokuserar på det som fungerar och är bra så tror jag att vi genom det skulle kunna förändra på ett annat sätt. Det skulle ge en annan sorts energi i relationen och på arbetsplatsen. Den person som först blir lyft och får känna sig värdefull är mer intresserad av att lyssna och möta upp tror jag. Den arbetsplats som har personal och chefer som alltid börjar med att lyfta de bra sakerna, lyfta varandras goda sidor och ser varandra som värdefulla i första hand, har en större möjlighet att lösa eventuella problem. Det tror jag på.
Om vi möter varandra på ett respektfullt sätt med vänlighet och lyfter varandra det första vi gör så tror jag att vi många gånger skulle kunna revolutionera våra relationer. Både hemma och på arbetet. Med vår partner, våra barn, vänner, kollegor eller chefer. Tänk om det faktiskt skulle kunna göra skillnad? Tänk om vi skulle ge det åtminstone ett par månader då vi övar oss i det här? Skulle något förändras? Skulle vi känna annorlunda eller må annorlunda? För att utmana oss själva ännu mer kan vi ju försöka lista minst fem positiva saker om någon som utmanar oss riktigt ordentlig 🙂 Kan vi inte undersöka det?
Räkna de lyckliga stunderna…
När du kommer hem från jobbet, skolan eller var du än har tillbringat din tid, vad är det då du berättar om? När du möter din partner, vän eller någon annan och de undrar hur din dag har varit, vad svarar du då? Vilka saker väljer du att först berätta om?
Det var en litet klipp av Olof Röhlander som jag såg på Instagram igår som satte igång de tankarna. Han uppmanade till att alltid räkna de lyckliga stunderna först. När vi ska summera året så tyckte han att det är en god idé att börja med att räkna upp de lyckliga stunderna.
Jag funderade på det och mina tankar gick i banorna om vilka tankar jag vill vara kvar i när jag slutat min uppräkning. Ska jag börja med de lyckliga stunderna och sedan gå över till de stunder som varit olyckliga? Vilka tankar är det då som dröjer sig kvar? Vilka känslor? Vill jag avsluta dagen med de olyckliga stunderna i huvudet? Borde det inte vara tvärtom i så fall?
Men efter en stund så insåg jag att poängen förmodligen är att om vi börjar med de lyckliga stunderna så kanske vi också kan se de mindre lyckliga i ett annat ljus. Kanske de heller inte upplevs lika olyckliga längre? Kanske de istället kan börja betraktas som något annat? Som utvecklingssteg eller läromästare i våra liv? Jag vet inte. Jag undersöker i mig själv om det kan vara så. Och om vi börjar med de lyckliga stunderna så skapar vi en vana att se dem, att leta efter dem och lägga märke till dem. Det påverkar oss förmodligen till att känna oss lyckligare överlag.
Utifrån det gick tankarna till vad vi uttrycker till andra. När vi berättar för andra om vår dag. När någon frågar om hur vi haft det. Ibland kanske vi säger bra för att det är det som de flesta gör. Döljer hur det egentligen känns. Eller så berättar vi exakt hur vi upplevt dagen och hur vi mår. Det kanske beror på vem vi pratar med?
Att kunna berätta på riktigt hur vi mår och hur vi upplevt vår dag är viktigt i nära relationer tycker jag. Men jag undrar också om vi av vana ibland radar upp allt som gick fel, de underliga och jobbiga möten vi haft med andra eller alla motgångar som uppstått under dagen? En vana kring vad vi först berättar när vi kommer hem. Ett vanlig sätt att prata om dagen, livet och oss själva ihop med andra. Jag vet inte ifall det är så för dig. Jag rannsakar mig själv och funderar på hur jag gör.
Tänk om jag alltid skulle ta för vana att börja med att berätta om det positiva som hänt under dagen? Tänk om jag skulle ta för vana att börja med att berätta om det som fungerade bra och de möten som gick bra. Att alltid ha som vana att starta med det. Undrar om det skulle förändra något?
Hur skulle kommunikationen då se ut när vi kommer hem? Skulle den påverka oss och de andra på något annat vis? Vi behöver ju inte förneka det jobbiga eller avstå att berätta om det utan bara starta med att berätta om det som varit bra. Kan det göra någon skillnad? Vad tror du? Kommer energin i dig själv eller i de andra kännas annorlunda då? Hur skulle det se ut i familjen, i vänkretsen och på arbetsplatsen om vi alltid startade med det som var bra? Det kanske är värt att undersöka?
Beslut som formar livet
Hur kommer livet se ut om tio år? Var kommer jag då att befinna mig? Vad gör jag och vad lever jag då? Var bor jag och vilken resa har jag gjort innan dess? Just nu har jag en bild av hur jag vill att det ska vara. Under de sista åren har den bilden klarnat alltmer. Resan dit kommer ur vad jag gör varje dag. Kommer ur vilka vägar jag kommer välja att ta. Kommer ur vad jag gör just nu idag. Just i denna stund. Varje stund och varje dag. Just nu. Och just nu. Just nu kan jag göra val som tar mig vidare i min resa. Ibland kanske valen inte är lätta att göra. Ibland kanske jag väljer något som tar mig på andra vägar. Då kan det vara bra att emellanåt stanna upp och fundera över vart den här vägen tar mig. Ska jag justera eller fortsätta?
För ungefär tio år sedan levde jag ett annat liv. Jag var gift och hade ett annat hem. Barnen var fortfarande ganska små, min äldsta hade nyss fyllt tonåring. Jag arbetade som lärare i skolan. Ett arbete jag haft sedan jag gick min utbildning. Bakom mig låg år av studier ihop med ett liv som småbarnsförälder. Ett liv som varit rikt och härligt men också tufft på olika vis. Ungefär då, för tio år sedan, valde vi att skilja oss. Det blev flytt till annan bostad och ganska snart byte av arbete. Fokus framför allt annat var att få ekonomin och livet att gå ihop som ensamstående.
De senaste tio åren har jag skilt mig, bytt arbete två gånger och varit långtidssjukskriven i två perioder. Jag har arbetat hårt. Engagemanget har varit stort. Pedagogiskt utvecklingsarbete har legat mig varmt om hjärtat. Att skapa något bra i skola och förskola har varit en stark drivkraft. Livet kretsade kring barnen, jobbet och ekonomin. När jag började känna av att jag inte mådde riktigt bra så försökte jag lägga till olika saker som skulle fylla på mitt må bra konto. När inte det hjälpte så minskade jag det mesta runtomkring för att orka. Minskade på sociala kontakter och alla aktiviteter som inte hade med barn och arbete att göra. Jag tänkte att det skulle hjälpa. Om bara det här ordnar sig så blir det bättre sen… Men det ordnade sig aldrig. Det fanns alltid mer som behövde göras. Det tog aldrig slut. Tills jag kraschade i utmattningssyndrom.
De senaste tre åren har varit en annan sorts resa. En resa i att hitta läkande. Att hitta i hur jag behöver leva för att må bra. Att hitta i hur jag har omsorg om mig själv för att hålla. En resa i att prova olika verktyg och strategier för att sedan använda dem regelbundet eller när de behövs. En läkande resa. Ibland två steg fram och ett tillbaka. Mitt i förra resan kom ytterligare en krasch emellan. Nu är mitt mål att skapa mig själv ett hållbart liv. Ett liv där jag mår bra. Det innefattar allt som ingår i livet. Här är jag nu. Mitt uppe i min egen resa i ett läkande liv. Varje dag ett beslut att ta stegen på den resan.
Om tio år, var kommer jag att vara då? Jag kan ju inte säkert veta. Livet tar ju oss ibland på vägar som vi inte kunnat tänka ut i förväg. Men det jag vet är att jag här och nu varje dag ska göra allt vad jag kan för att leva ett läkande och hållbart liv. Det jag hoppas på är att jag kanske i det även ska kunna bidra till andra. Det är min vision om framtiden. De beslut jag tar här och nu, i varje stund och varje dag, är de som lägger grunden för var jag kommer vara om tio år. Var vill du vara om tio år? Vilka beslut tar du här och nu, i varje stund och varje dag som kan ha potential att ta dig dit? Beslut som formar ditt liv genom den resa de tar dig på.
Din påfyllning idag
Utrymme för de egna tankarna att spela fritt ett tag. Tystnad runtomkring en stund. Tända ljus och svag gryning. Kaffekoppen som värmer i händerna. En skön start på morgonen. Att få det ibland är påfyllning.
En kväll med härliga filmer, spänning eller skratt spelar ingen roll bara det är något jag gillar. Avkoppling utan alltför mycket djup är också påfyllning. Allt behöver inte vara djupt eller komplicerat för att vara värdefullt. Ibland finns det så mycket snobberi i det här. Välj det du mår bra av.
Umgänge på olika vis med de jag tycker om är påfyllning. Som utmattad får jag lära mig hur ofta, hur många åt gången och på vilket sätt som fungerar utan att göra mig uttröttad. Det kan ta lite tid att hitta i det. Ibland väljer jag att utmana mig lite grand och testar om gränsen har flyttats. Någon gång ska den göra det.
Vandra ute i naturen och ta in allt det vackra med alla sinnen är massiv påfyllning. Det fyller mig alltid med stor glädje. Till skillnad mot att vara nere i stan, mycket människor och ljud som suger ur mig nästan all energi. Ljud påverkar. Trafik, röster, barn som skriker, gälla skratt, svårt att ta sig fram, ljus som flimrar och växlar, saker som pockar på uppmärksamhet, musik som spelar, tåg med skrikande bromsar. De har sin påverkan. De överbelastar mina sinnen och gör mig intensivt trött.
Vindens sus i träden, ljudet av regnet mot luvan, knakandet av kvistarna jag trampat på och däremellan tystnaden som nästan går att ta på. Lugnet. Träden och jag. De har sin påverkan. De fyller på mina sinnen och ger mig energi.
Att hitta sin egen påfyllning och sin egen väg mot läkning och hälsa är viktigt. Viktigt för att förebygga innan vi blir sjuka. När vi väl blivit sjuka blir de några av de viktigaste saker vi kan fokusera på. Nu är det en ny morgon. Hur stödjer du din hälsa idag? Vad fyller på dig?
Verktygslådan
När stressfyllda tankar, oro och rädsla väcks så är det en signal om att ta hand om oss på olika sätt. Först och främst kolla av om oron och rädslan är sann och verklig. Behöver vi fly så ska vi fly. Behöver vi skydda oss på olika vis så ska vi göra det. Men om vi upptäcker att oron och rädslan snarare bor i våra tankar och i vårt sätt att måla bilder av verkligheten så kan vi försöka välkomna dem. Välkomna att de dyker upp för då får vi en chans att arbeta lite med dem. Syna dem och kanske befria oss lite ifrån dem.
När vi börjar lägga märke till att våra tankar påverkar oss så har vi kommit en bit på väg. När vi märker att vi genom att tänka på sådant som vi uppskattar och som vi är tacksamma över känner oss lite gladare och får lite mer energi så märker vi att våra tankar har makt att påverka oss. Likadant är det ju tvärtom. Oron och tankarna kring saker vi är arga eller irriterade över kan spelas upp i dialoger inom oss. Om och om igen, timme efter timme och ofta utan att vi är fullt medvetna om det.
När vi börjar märka att vi är inne i en sådan dialog, en berättelse där vi argumenterar och diskuterar oförrätter kring andra, så har vi redan kommit en bit på väg. Att lägga märke till dem är första steget. Vi kan om vi vill börja ifrågasätta om de tankar vi spelar upp inom oss är sanna. Kan vi vara hundra procent säkra på att någon annan tänkt eller menat något på ett visst vis? Kan vi vara hundra procent säkra på att vi uppfattat hela vidden av en händelse helt korrekt? Många gånger upptäcker vi att vi inte är så säkra på det. Det kan ofta finnas en liten, liten möjlighet att vi inte vet hela sanningen. Ändå spelar vi dessa berättelser inom oss. Och mår dåligt över dem. Om och om igen.
Om vi börjar lägga märke till hur de tankarna påverkar oss och får oss att känna så har vi kommit ytterligare ett steg på väg mot läkning. Vi kan känna att vi får ont i magen, i axlarna och spänner käken. Vi kanske lägger märke till att vi andas kortare och mer ytligt. Vi upptäcker att vi känner en massa olika sorters känslor. Kanske sorg, ilska, oro och en känsla av avstånd till den andre. Det i sin tur får oss att tänka vidare om den andre. Dömer och bedömer den andre på olika vis. Avståndet mellan oss växer. Vi skapar kanske rent av det avståndet genom hur vi tänker och de känslor som våra tankar genererar.
Nästa steg är att börja fundera över hur det skulle kännas att möta den andre eller situationen utan de där tankarna. Utan alla berättelser och tankar som vi bedömt och dömt utifrån. Som en blank duk. Om du var helt oförmögen att tänka i de banorna hur skulle det då kännas? Om du mötte personen utan egna bedömande tankar. Bara mötte och lyssnade utan att döma. Hur skulle det kännas då? Ofta kan vi då märka att vi skulle slappna av påtagligt i kroppen, det som gjort ont skulle släppa. Andningen kanske skulle bli djupare och lugnare. Det skulle inte finnas ett avstånd. Ibland blir vi till och med överraskade över att märka att vår egen känsla av kärlek och förståelse skulle öka. Ibland kanske vi skulle märka en stor förändring i hur vi känner oss och ibland en mindre förändring.
Genom att på det här sättet bli medveten om hur tankarna påverkar våra känslor och även våra kroppsförnimmelser så får vi en egen erfarenhet av hur stor påverkan våra egna tankar har. Och vi kanske även märker att vi faktiskt ofta har makt att påverka våra tankar och då även påverka hur vi känner oss. Det kan ibland revolutionera vår värld. Våra relationer kan förändras till det bättre eller så upphör de eftersom de livnärde sig på den dynamik vi varit delaktiga i. Vi ser oss själva och vår egen makt över våra känslor och ytterst vår hälsa och vårt liv. Det kan göra oss mer och mer fria från oro och rädsla. Mer och mer fria från tankar som skapar ett lidande i oss. Vi kanske rent av kan förbättra våra relationer och våra liv. Det frigörs energi som gått åt till oro, stress, rädsla och till alla våra inre berättelser om andra.
Till sist kan vi försöka vända våra tankar och se om motsatsen till våra berättelser kan vara minst lika sann eller kanske mer sann än de tankar vi först hade. Ofta kan det finnas en liten möjlighet att det är så. Att vi inte säkert vet hur någon annan tänkt eller vad de haft för avsikt. Eller kanske vi rent av börjar se att vi själva haft en roll att spela.
Det jag har beskrivit här är ett sätt att arbeta med sig själv som kallas The Work. Det är författaren Byron Katie som upptäckte det här när hon själv mådde väldigt dåligt. Hon byggde upp sin hälsa och sitt liv med hjälp av den här metoden. Det handlar ytterst om att syna sina egna tankar och verkligen undersöka om de är sanna. Att undersöka och se hur de påverkar oss. Att undersöka om vi kan påverka dem och se hur det då påverka vårt eget mående. Under många år sedan dess har hon hjälp åtskilliga människor genom att samtala med dem kring de här frågorna, med den här metoden. Om du vill läsa mer om metoden, om hur Byron Katie själv upptäckte metoden i sitt liv, så har hon skrivit flera böcker om det här. Det går också att hitta henne på youtube där hon visar hur hon samtalar med människor kring det här och hjälper dem. Hon håller workshops och utbildningar i många olika länder. Hon har en hemsida och det finns dessutom en app där du själv kan arbeta med metoden.
Den här metoden är en av alla de olika verktyg och strategier som jag samlat på mig genom åren. Den är otroligt verksam. Vi kan behöva olika sätt för att arbeta med oss själva. Ett mer konkret, handfast arbete i att arbeta med våra tankar och känslor som den jag just beskrivit eller ett lugnare sätt att öva acceptans och låta tankarna passera via till exempel meditation. Vi är också olika och det som passar en kanske inte passar en annan. Jag berättar om de verktyg jag själv provat och provar. På det sättet hoppas jag att du hittar något som passar dig eller söker vidare. Att samla på verktyg kan vara bra. Att ha en verktygslåda full av olika verktyg och strategier. Då kan vi plocka fram dem när de behövs och välja ut ett som passar oss just nu. Vissa kanske finns med oss nästan dagligen under en längre tid för att vi behöver det. En del verktyg behöver vi använda ett tag och öva på för att de ska vara tillräckligt verksamma. Det kan krävas lite tålamod. Men det mesta som vi skapar skapas ju inte över en natt. Vi kan behöva lära oss verktygen och öva på dem innan de kan hjälpa oss att skapa.
10 år och deprimerad.
Stress och oro ökar i vårt samhälle. Det läste jag om senast idag i allt nyhetsflöde. Det ökar så mycket i alla åldersgrupper att man har ökat förskrivningen av antidepressiva läkemedel. Barn i åldern 10 – 14 år tillhör en av dessa åldersgrupper där det har ökat de senaste tio åren. Det är med bestörtning jag läser det. Det är ju inte klokt! Det borde resultera i ett massivt arbete för att hitta orsaker på bred front och försöka göra något åt det. Men istället verkar vi i vårt samhälle istället hellre göra något åt symptomen. Vi medicinerar. Om människor kan fungera som vanligt med medicin i kroppen så finns inte problemet längre för då är vi ändå produktiva i samhället. Det är åtminstone så jag tolkar det. Detta totala ointresse i att titta på orsaker. Framför allt orsaker som inte enbart har med individen själv att göra.
Vårt samhälle är så fokuserat på att se oss som öar som inte påverkas av miljön omkring oss eller av hur vi lever våra liv. Det är bekvämt. Att blunda och stoppa huvudet i sanden som en struts. Om vi ser problemen som något fel i varje individ som man kan medicinera bort så behöver vi ju inte som samhälle ta något ansvar. Det är fruktansvärt sorgligt! Det gör mig arg! Hur länge ska det fortgå och öka? När ska vi börja titta på hur vårt samhälle ser ut? Vad är det som gör att så många människor blir sjuka i utmattning, depression och psykiskt relaterad ohälsa? Vad är det i förskola, skola, yrkesliv och livsomständigheter som påverkar oss så att vi blir sjuka? Hur inverkar andra faktorer som mat, näring och alla dessa tillsatser och mängden socker som vi öser i oss. Socker och tillsatser som gör oss sjuka men som samhället tjänar pengar på i andra änden. Som vi får i oss även när vi är inlagda på sjukhuset. Som cancerfonden får in pengar ifrån genom rosa godis. Tjäna pengar verkar vara det enda som driver vårt samhälle. Men som det ser ut så är det ett extremt kortsiktigt sätt att se på ekonomi och på liv.
Allt mer forskning verkar tyda på att olika typer av sjukdomar har en samverkan med inflammation på olika vis. Alltmer verkar tyda på att stressrelaterad ohälsa ökar i skolan och yrkeslivet. Ändå tar vi inte krafttag kring att försöka gräva djupare i det och göra något åt det. Varje gång vi istället väljer att döva symptomen i vårt samhälle genom mediciner så kommer vi ju i slutändan bli allt sjukare. Om inte annat så borde det få katastrofklockor att ringa även samhällsekonomiskt. Eller tänker vi enbart kortsiktigt?
Jag är som jag sagt tidigare inte motståndare till medicin om vi behöver det. Men vi behöver även titta på orsakerna och göra något åt dem. Det är alarmerande att allt yngre människor blir sjuka i depressioner och stressrelaterad ohälsa. Ska våra barn och ungdomar slås ut redan i tidig ålder? Vad bygger vi för sorts samhälle? Finns det någon politiker därute som tar det här på allvar och driver det som en av de viktigaste frågorna idag? Eller är alla bara intresserade av att vinna i frågan om vilka som ska få bo i vårt land eller inte? I vårt land som ändå är en av de rikaste länderna globalt sett. I vårt land där de flesta trots allt har det förhållandevis bra materiellt sett. Sverige och Schweiz är de två länder i Europa som har lägst andel materiell fattigdom. Ändå blir den viktigaste frågan för människor och politiker i vårt land att säkra att inga fler kommer hit och får ta del av ett bättre liv. I den frågan satsas det massor.
Vi har utmaningar i vårt land på flera sätt. Men när ska vi vakna upp och se att vi trots allt har det bättre än många andra rent materiellt. Och i det inte enbart tänka egoistiskt. Jag tror inte på att ett land som är så pass rikt som vårt land trots allt är, ska behöva tro att det är fler människor som skapar de problem vi har. Det är hur vi tar hand om människorna och hur pengar och resurser fördelas som är det centrala. Hur bygger vi trygghet, hälsa, hopp, glädje och hållbarhet i våra bostadsområden. Hur bygger vi det i förskola, skola och arbetsliv? Utan ett helhetstänk och ett omfattande hållbarhetstänk så kommer vi inte nå särskilt långt.
Det är verkligen hög tid att vi börjar titta på hur hållbart vårt samhälle är ur hälsosynpunkt. Hur bygger vi ett hållbart samhälle på alla plan och för alla. Hållbart i ett längre perspektiv än till nästa val. Det borde vara den största prioriteringen för våra politiker. Inte vi och dem. Utan vi alla på ett hållbart sätt. Ett hållbart samhälle ur många olika perspektiv. Det är våra barn som är framtiden. Det är vårt ansvar att börja bygga framtiden sund och hållbar. Det börjar med oss själva personligen. Det börjar med chefer och huvudmän på alla ställen. Det börjar med var och en av oss. Där ingår varenda politiker. Det är dags att börja ta eget ansvar där vi är. Inte fortsätta att stoppa huvudet i sanden medan vi medicinerar bort symptomen!
Läkning bygger liv
Försoning och acceptans. Att försonas med det som varit och acceptera att jag och alla andra gjorde det vi gjorde. Just där och då gjorde vi det vi kunde utifrån var vi var just då i våra liv. Jag har inte varit perfekt. Mina misstag, saker jag gjort eller sagt som jag önskar inte hade kommit ur mig, är redan gjorda. Andras misstag, saker de gjorde eller sa, är redan gjorda. De går inte att radera ut. De finns där i vårt förflutna. Skaver i oss på olika sätt. Vissa är inte lätta att försonas med. En del känns omöjliga att förlåta. Men bit för bit kan vi kanske bearbeta och lite i taget försonas inom oss själva. Försöka hitta sätt att förlåta oss själva och andra för att kunna fortsätta livet utan att det tynger ner oss och påverkar våra liv.
Ibland får vi gåvan av att uppleva en försoning i det verkliga livet. Någon ger oss upprättelse. Någon möter upp oss i det som varit och vi når en sorts försoning. På något vis. Det kan väcka sorg i oss. Väcka upp för att det sedan ska få läka. Kanske hade vi begravt det och skjutit undan det för att undvika att känna smärtan. Eller kanske trodde vi att vi var färdiga med det. Att vi redan bearbetat det. När vi får chansen att läka gamla sår så ska vi ta dem. För vår egen skull. För att kunna gå framåt starkare och helare. Inte lägga locket på. Ta chansen. Det betyder mycket att få chans att läka och att läkas.
Just nu är det mycket läkning som pågår i mitt liv. På flera plan. Innan det läker så behöver det ibland flamma upp igen på olika sätt för att vi ska få syn på det. Se att vi har läkning kvar att göra. I kroppen och i själen. Det kan vara en jobbig tid. En jobbig process. Men jag tror att det i slutändan blir bra. Läkning behövs för att kunna leva ett hållbart liv. Ett läkande liv bygger på att få chans att läka. Det är inte lätt att välkomna det jobbiga men mitt i alltihop kan jag ibland förnimma att det finns en sorts meningsfullhet i det hela. Jag kan se att det ur detta kan växa något bättre. Läkning bygger liv.
Vad vill du skapa?
Balans mellan visioner och nu. Visionerna är viktiga för mig. De är en drivkraft och en källa till glädje. Det är vår föreställningsförmåga och vårt kreativa sinne som får skapa. Det är glädjefyllt och härligt. Visionerna ger mig riktningen som jag vill gå i. Det måste inte vara ett absolut mål utan snarare en riktning dit jag siktar. Så att jag går dit mitt innersta vill och inte kommer vilse. Inte står där vid livets slut utan att ha försökt göra det mesta av det jag ville.
Nu är den andra balanspunkten. Nu är det enda jag egentligen har. Det är i nuet allt utspelar sig och allt sker här. Det är nu jag lever, inte sen och inte då. Imorgon är alltid ett nytt nu. Varje sekund pågår ett nytt nu. Därför är det viktigt att ha balans. Att inte vara i livet som det var och inte vara i visionerna mer än stundvis. Besöka dem ibland. Men leva här och nu så fullt jag bara kan. Om nu är fyllt av glädje och kärlek, av djup meningsfullhet och liv, så lever jag ju egentligen de yttersta målen med mina visioner. Därför är alltid det viktigaste att ha fokus på nu så mycket som möjligt.
Att uppskatta det som finns nu. Det som omger mig och mitt liv nu. Att leva hälsosamt och i glädje så mycket jag förmår nu. Att vara närvarande i livet här och nu. Att känna kärlek och meningsfullhet här och nu, i det som är. Det är en konst som är värdefull att lära. Om vi går den vägen så tror jag att vi varje dag lever våra visioner i sin essens. Därför vill jag lägga fokus på det fina, på glädjen, på kärleken, på allt det jag vill ska växa. För här och nu skapar jag livet som jag vill leva. Vad vill du skapa?
Visioner
Livet på landet. Det längtar jag efter. De senaste åren har den längtan ökat mer och mer. Att ha mitt eget hus med lite mark och gärna något uthus. Där skulle jag odla mina egna grönsaker och örter. Den längtan finns i mina händer likväl som i min själ.
I mitt hem på landet skulle jag fortsätta skriva på olika sätt. Det upphör aldrig för det är mitt sätt att tänka, kommunicera och leva. Jag skulle nog fortsätta blogga och kanske även utveckla annat i mitt skrivande.
Mitt liv på landet skulle först vara en grund i att leva ett liv som jag mår bra i. Fortsätta bygga på min hälsa på olika sätt. Fortsätta lära mer och leva ett hållbart liv för mig. Fortsätta utbilda mig själv inom de områdena. Det intresset finns där hela tiden.
Bit för bit skulle jag utveckla en plats där jag kan ta emot andra som behöver bygga sin hälsa och sitt välmående på olika sätt. Uthusen skulle rymma det. Byggas om eller renoveras till att kunna vara den platsen där andra kan få växa.
Detta är min dröm. Det jag helst skulle vilja för min framtid. När barnen är vuxna och lever sina egna liv mer och mer. Bygga hälsa i mig själv och sedan hjälpa andra att bygga sin hälsa på olika vis.
Här och nu försöker jag leva mina visioner på de sätt jag kan. Jag är på de första stegen. Bygger min egen hälsa. Sakta. Samlar allt jag kan hitta om odling, bygga och renovera, kurser om olika saker och fortsätter att lära mer om hälsa ur olika perspektiv. I den takt jag orkar och kan. Det går inte fort. Men jag tar stegen.
Jag vandrar förbi kolonilotterna i mitt område och ser mig själv där med händerna i jorden. Sonen berättar om ett självgående bevattningssystem som han sett på sin kurs i programmering. Tankarna kring hur jag här och nu kanske skulle kunna börja leva delar av det jag vill börjar formas. Ett litet steg i taget.
Just här och nu är mitt första fokus att bygga upp en hållbar hälsa. Det är fortfarande en bit att gå. Men det är den som är grunden för att någon gång kanske kunna nå en bit på väg mot mina visioner. Grunden behöver läggas i min hälsa. Grunden behöver läggas i min ekonomi. Just nu är det en bra bit kvar. Men visionerna får leva i mig.
Läkande Liv 