Vägen framåt!

Utanför fönstret strömmar barn och ungdomar till förskolan och skolan bredvid mitt hus. Jag sitter med tända ljus och kaffet som värmer mot händerna. Min stund. Dottern har redan gett sig iväg till sin skola. Vi åt frukost ihop som vi brukar. Idag är en ny dag. Saker upprepar sig och är invanda rutiner medan annat är nytt. Som det ska vara. Det bor något skönt i det. En sorts naturlig balans.

Igår ägnade jag några timmar åt att känna alla känslor som dök upp efter rehabmötet. Känna, låta tankarna komma och gå, tillåta mig att för en stund tycka lite synd om mig själv. Fundera över alla katastrofer som min hjärna spelade upp. Bli än tröttare. Sätta på tv:n och fly från allt. Lämna bekymmerna en stund och hitta spänning och skratt. Känna hur hjärnan till slut var för trött för att skapa fler bilder eller tankar. Sömnen som behövs för lugn och ro. För läkning.

Idag är en ny dag. Dags att gå vidare. Igen. Använda verktyg som tar udden av katastroftankarna. The work som jag skrivit om tidigare. Det är effektivt mot berättelserna som spinner oro i huvudet. Att syna tankarna för att kunna släppa dem. För att behålla den ömtåliga energin i mig. Försöka låta bli att måla upp bilder om framtiden för jag vet ju ännu inte helt hur den kommer bli. Istället se det fina som finns här och nu. 

Problemlösa det som går att problemlösa. Försöka släppa det jag inte kan förändra. Leta efter solglimtarna. Fokusera på det ljusa som är här och nu. Inte tänka för långt fram. Bara här och nu. På det sättet tar jag mig framåt en dag i taget. Till slut har jag kanske kommit en bit på min resa. Resan i ett läkande och hållbart liv. En stund i taget. En dag i taget. Tro och hoppas på det bästa. Det är vägen framåt.