Balans mellan visioner och nu. Visionerna är viktiga för mig. De är en drivkraft och en källa till glädje. Det är vår föreställningsförmåga och vårt kreativa sinne som får skapa. Det är glädjefyllt och härligt. Visionerna ger mig riktningen som jag vill gå i. Det måste inte vara ett absolut mål utan snarare en riktning dit jag siktar. Så att jag går dit mitt innersta vill och inte kommer vilse. Inte står där vid livets slut utan att ha försökt göra det mesta av det jag ville.
Nu är den andra balanspunkten. Nu är det enda jag egentligen har. Det är i nuet allt utspelar sig och allt sker här. Det är nu jag lever, inte sen och inte då. Imorgon är alltid ett nytt nu. Varje sekund pågår ett nytt nu. Därför är det viktigt att ha balans. Att inte vara i livet som det var och inte vara i visionerna mer än stundvis. Besöka dem ibland. Men leva här och nu så fullt jag bara kan. Om nu är fyllt av glädje och kärlek, av djup meningsfullhet och liv, så lever jag ju egentligen de yttersta målen med mina visioner. Därför är alltid det viktigaste att ha fokus på nu så mycket som möjligt.
Att uppskatta det som finns nu. Det som omger mig och mitt liv nu. Att leva hälsosamt och i glädje så mycket jag förmår nu. Att vara närvarande i livet här och nu. Att känna kärlek och meningsfullhet här och nu, i det som är. Det är en konst som är värdefull att lära. Om vi går den vägen så tror jag att vi varje dag lever våra visioner i sin essens. Därför vill jag lägga fokus på det fina, på glädjen, på kärleken, på allt det jag vill ska växa. För här och nu skapar jag livet som jag vill leva. Vad vill du skapa?
Etikett: Hälsa
Visioner
Livet på landet. Det längtar jag efter. De senaste åren har den längtan ökat mer och mer. Att ha mitt eget hus med lite mark och gärna något uthus. Där skulle jag odla mina egna grönsaker och örter. Den längtan finns i mina händer likväl som i min själ.
I mitt hem på landet skulle jag fortsätta skriva på olika sätt. Det upphör aldrig för det är mitt sätt att tänka, kommunicera och leva. Jag skulle nog fortsätta blogga och kanske även utveckla annat i mitt skrivande.
Mitt liv på landet skulle först vara en grund i att leva ett liv som jag mår bra i. Fortsätta bygga på min hälsa på olika sätt. Fortsätta lära mer och leva ett hållbart liv för mig. Fortsätta utbilda mig själv inom de områdena. Det intresset finns där hela tiden.
Bit för bit skulle jag utveckla en plats där jag kan ta emot andra som behöver bygga sin hälsa och sitt välmående på olika sätt. Uthusen skulle rymma det. Byggas om eller renoveras till att kunna vara den platsen där andra kan få växa.
Detta är min dröm. Det jag helst skulle vilja för min framtid. När barnen är vuxna och lever sina egna liv mer och mer. Bygga hälsa i mig själv och sedan hjälpa andra att bygga sin hälsa på olika vis.
Här och nu försöker jag leva mina visioner på de sätt jag kan. Jag är på de första stegen. Bygger min egen hälsa. Sakta. Samlar allt jag kan hitta om odling, bygga och renovera, kurser om olika saker och fortsätter att lära mer om hälsa ur olika perspektiv. I den takt jag orkar och kan. Det går inte fort. Men jag tar stegen.
Jag vandrar förbi kolonilotterna i mitt område och ser mig själv där med händerna i jorden. Sonen berättar om ett självgående bevattningssystem som han sett på sin kurs i programmering. Tankarna kring hur jag här och nu kanske skulle kunna börja leva delar av det jag vill börjar formas. Ett litet steg i taget.
Just här och nu är mitt första fokus att bygga upp en hållbar hälsa. Det är fortfarande en bit att gå. Men det är den som är grunden för att någon gång kanske kunna nå en bit på väg mot mina visioner. Grunden behöver läggas i min hälsa. Grunden behöver läggas i min ekonomi. Just nu är det en bra bit kvar. Men visionerna får leva i mig.
Hållbar träning
Nu har jag ägnat flera veckor till att bit för bit få ordning på min kost. Satsat på att etablera de vanor jag behöver kring maten, ta bort sådant som min kropp kan reagera mot och lägga till sådant som läker. Fyllt på med näring i massor. Maten har varit en av de första byggstenarna. Bara att avstå från allt socker och alla tillsatser är ganska stort. Bara det i sig själv är förmodligen den allra största hälsovinsten. Min psoriasis finns fortfarande men just i ansiktet har den börjat blekna alltmer. Det får ta tid. Jag har inte bråttom. Att må bra är min prioritet framför allt annat. Maten kommer säkert på sikt att också hjälpa mig i att bygga upp mig från utmattningen. Jag tror alltmer på sambandet mellan inflammation och utmattningssjukdomar. En växelverkan där det ena påverkar det andra. Ingen vet vilket som är den utlösande faktorn men jag är övertygad om att de hänger ihop.
Den här veckan vill jag lägga till träning. Jag promenerar, ibland kort och ibland lite längre. Mycket mer har jag inte haft ork till. Många menar också att det är bra att lyssna på kroppen i det här. Om det är så att jag går runt med en inflammation i kroppen så behöver den dämpas och bli bättre innan det är lämpligt att träna. Egentligen sker det naturligt av sig själv eftersom orken inte finns i och med utmattningen. Men nu börjar jag skönja en gnutta mer energi vissa dagar. Jag behöver dessutom få lite muskler på min slappa, svaga kropp. Att vara så pass inaktiv som jag varit de senaste tre åren syns och känns i kroppen. Jag vill framför allt bli starkare i musklerna och få mer ork och energi i dem. Det är en viktig aspekt i att bygga hälsa. Att inte få ont eller riskera att skada mig för att musklerna är så svaga.
Den här veckan tänkte jag börja med ett träningsprogram hemma. Enkla grundläggande övningar för att få upp styrkan i kroppen. Det finns många olika träningstips att hitta om man letar på nätet. Appar finns det också. Träning på olika vis och på olika nivåer. Jag har valt ett väldigt enkelt och basalt från Actic. Jag vet att jag behöver att det är enkelt för hjärnan orkar inte med om det blir för komplicerat. Om jag ska orka hålla fast vid det får det heller inte vara för långt och tröttande. Det måste rymmas på en nivå som passar den ork jag har just nu. Så småningom kan jag alltid utöka. Allteftersom orken ökar. Kanske jag en dag tittar mig i spegeln och upptäcker att jag faktiskt har muskler! 🙂
Det viktiga för att skapa en vana som jag håller fast vid tror jag är att börja enkelt. Inte ta i för mycket på en gång. Börja väldigt enkelt och inte köra slut på mig. Jag tror att det är bra att avsluta medan det fortfarande känns kul för att ha motivation till nästa gång. Så det optimala just nu är ett kort enkelt träningspass. Bättre med den träning som blir av än ingen alls. Chansen att den blir av ökar om den är relativt kort och okomplicerad.
Vi är alla olika och blir motiverade på olika sätt. Vi är också i olika skick i vårt utgångsläge. Därför tänker jag att vi inte ska snegla på varandra utan istället leta efter det som kan passa oss själva bäst just nu. Jag vill nu bit för bit bygga upp min kropps muskler på samma sätt som jag börjat bygga upp maghälsan med kostens hjälp. Ett litet steg i taget. En byggsten i taget. Bit för bit i lugn takt. Så att det blir hållbart nu och i längden.
Naturen är min religion
För mig är naturen en av de största källorna till glädje och inre ro. Tänk att jag som tyckte det var så jobbigt med alla insekter när jag var barn, idag känner den här stora längtan ut i naturen dagligen. Jag kan nog inte påstå att jag älskar insekter fortfarande men jag kan oftast samexistera med de flesta. Jag kan till och med uppskatta en del av dem. Men fortfarande finns det några som jag helst undviker. Trots det så älskar jag verkligen att vara ute i naturen. Vandra eller bara vistas där.
Jag älskar skönheten som möter mig där. Älskar att känna vinden, solen eller för den delen snön. Älskar regnet. Bara jag är rätt klädd så älskar jag att vara ute oavsett väder. Jag älskade att hålla min undervisning ute när jag var lärare. En varm anhängare av att undervisa ute i naturen oavsett ämne. Som förskollärare tyckte jag också om att vara ute med barnen. Jag skulle nog kunna tänka mig att vara utepedagog om jag skulle vara kvar i skola och förskola.
Jag drömmer om att vandra de 80 milen på El Camino. Någon gång ska jag göra det. Att vandra är bra för kroppen men också för själen. Jag laddar alla mina inre batterier då och fyller på glädje och energi. Inget kan få saker i livet i perspektiv som en vandring. Det är den ultimata stresshanteraren. Åtminstone för mig. Ändå har jag inte alltid gett mig ut. Prioriterat bort det i allt annat som känts viktigt. Men alltmer börjar jag inse att naturen är min religion. Den fyller på min själ och ingjuter kärlek i mig. Där möter jag elementen och alla sinnena får sitt. Det finns inget vackrare. Vem kunde tro det när jag var barn? Vem kunde tro att jag en dag skulle säga att naturen är min religion?
Syre är livsviktigt.
Varför är det ofta så att vi prioriterar vår egen påfyllning allra sist? När jag pratar med människor omkring mig så verkar det vara vanligt framför allt bland kvinnor. Andras behov går ofta före. Framför allt när vi fått barn. Det är ofta också då som det av någon outgrundlig anledning är just kvinnor som inte prioriterar sin egen påfyllning. Åtminstone verkar det vara så för väldigt många. Många som innan de fick barn hade en ganska god och jämlik balans i sin parrelation hamnar ändå där till slut. Ibland till förvåning för dem båda.
Jag fördjupar mig inte i varför just här. Det finns så mycket strukturer i vår kultur och i vårt samhälle som vi lever i och där många av de här sakerna på något vis kommer omedvetet. Även när vi aktivt tror att vi försöker skapa något annat. Det finns många förklaringar till det här om du är intresserad av att fördjupa dig mer i det. Men här just nu vill jag egentligen mest trycka på hur viktigt det är att börja lägga märke till varför vi inte mår bra.
En orsak kan vara att vi inte ger oss själva påfyllning i den omfattning vi faktiskt behöver för att må bra. Vi tömmer oss själva i våra jobb och i våra privata liv, i våra relationer och i allt vi behöver fixa och ordna i vår vardag. Visst finns det påfyllning i dessa saker också men vad jag menar är att vi kanske behöver bli lite mer medvetna om att vi många gånger har en balans som pekar på minus.
Första steget är att bli medveten om att det kanske är så att vår trötthet och irritation hänger ihop med att vi inte fyllt på oss själva tillräckligt. Nästa steg är att hitta några saker som fyller på. Några saker i våra liv som vi känner laddar oss med energi och glädje. Sedan behöver vi planera in dem i våra liv regelbundet, så ofta som vi känner att vi behöver. Och helst innan vi känner att vi behöver det. Göra det till en orubblig vana att göra de där sakerna. Se det som en insättning på ett konto för hälsa. En insättning för att i längden orka finnas där för andra och för allt vad livet erbjuder.
Ofta kan vi gå runt med frustration, irritation och ilska som vi riktar både mot andra omkring oss för att vi tycker att de kräver en massa och mot oss själva. Eller att andra suger ur oss vår energi. Att andras behov är så stora att vi aldrig får någon tid över till oss själva. Att vardagens måsten och borden tar över och lämnar ingen tid över. Jag är inget undantag. Så ofta som jag har burit runt på den där irritationen och ilskan inom mig för att jag tyckt att andra borde ändra sig. Eller för att jag själv tycker att jag måste eller borde en massa. Egna krav såväl som andras.
Men vad skulle hända om jag, om vi alla, istället började avsätta tid för påfyllning? Tid som är lika orubblig som en bokad läkartid. Som är lika viktig och som vi organiserar livet runt för att vi måste. Hur skulle det då se ut? Skulle vi då minska vår känsla av irritation, ilska och frustration? Skulle vi då ha mer energi, glädje och kärlek att ge till andra omkring oss? Skulle vi då tycka lite mer om oss själva? Skulle vi då kanske rent av ha mer energi och ork och egentligen bli mer effektiva i allt vi gör?
Jag tänker att när vi själva börjar tänka att det är vårt eget ansvar att ta hand om oss så har vi också makten att förändra vår situation. När vi slutar lägga skulden utanför oss själva och istället försöker hitta sätt att organisera våra liv så att vi tar oss tid för oss själva för att verkligen ägna oss åt att bygga hälsa så växer vi starka. När vi tar makten i att det är vi själva som allra bäst kan fylla på oss med det vi behöver så har vi också bäst chans att faktiskt må så bra vi bara kan.
När vi gör det så kan mötena med andra antagligen bli så mycket bättre. Jag tror att vi alla men framför allt vi kvinnor behöver bli mycket bättre på att fylla på med sådant vi mår bra av och avsätta tid för att bygga vår hälsa och vårt välmående. Vi behöver sluta be om ursäkt för att vi tar hand om oss själva. Det är en förutsättning för att kunna finnas där för någon annan.
Ett av mina sätt att fylla på är att vandra ute i naturen. Det finns nästan inget annat som kan slå det. Ett annat sätt är att umgås med nära och kära eller vänner som jag vet att jag mår bra omkring. Ytterligare ett är att hitta sammanhang där det är nära till humor och skratt. Något som jag också verkligen älskar och som gör mig glad in i själen är att dansa.
Vilka är dina sätt att fylla på? Det kan vara otroligt hjälpsamt att försöka göra en lista som du sedan använder dig av och försöker få in åtminstone några i din vardag varje vecka. Om det inte finns så mycket du kan lista så kanske det kan vara en bra idé att börja utforska vilka saker eller sammanhang som gör att du känner dig påfylld.
Att hitta sätt att fylla på dig själv är livsviktigt. Det är inget vi ska lägga i andras händer eller hoppas på att det någon gång finns tid över för. Det är du själv som skapar det. Det har blivit en av mina uppgifter nu. Att lära mig fylla på mig själv. Genom att ge mig själv syre i livet så kan jag också ge till andra på ett mer kärleksfullt sätt och med större glädje. Med mer syre ökar orken, energin och hälsan. Syre i form av allt det som fyller på mig. Syre är livsviktigt.
Mentala verktyg
Många fnyser lite ironiskt och smått överlägset kring begreppet positivt tänkande. Jag tror att många tänker att en i det förnekar alla känslor, begraver allt negativt och lägger en glättigt tillkämpad positiv attityd ovanpå. Något som inte är äkta eller går på djupet. Något som förnekar de känslor som vi kanske behöver arbeta med eller det bagage som tynger oss och som vi kanske skulle må bättre av att på olika sätt bearbeta och ta hand om. Det kanske är sant att en del använder positivt tänkande så? Kanske de inte orkar gräva i det förflutna eller just där och då ta tag i allt det jobbiga utan vill bara försöka må bra just nu så mycket de bara kan. Vilka är vi att döma det? Att fnysa överlägset?
Jag tänker att förr eller senare brukar vi behöva ta hand om det som finns inom oss, de saker som inte försvinner utan som poppar upp då och då. Vi brukar behöva bearbeta vissa saker och hitta en sorts läkning inombords om vi kan. Ibland behöver vi hitta i att acceptera. Att så såg det ut. Att så ser det ut just nu. Finna sätt att acceptera att vi ibland känner sorg, ilska, frustration, stress, oro och en mängd känslor som vi kanske egentligen skulle vilja slippa. Jag tror på att söka hjälp och gå och prata med någon. Ibland behöver vi det. Ibland räcker det med en nära vän men ibland kanske vi behöver söka oss till kurator eller psykolog.
Utöver detta så finns det en del vi faktiskt kan göra själva för att påverka vårt mående och våra liv. Om en vill fnysa föraktfullt åt det så är det ju upp till var och en men jag tror att vi själva har en viss kapacitet att kunna träna oss i olika strategier för att må bättre i våra liv. Vissa verktyg och strategier är hjälpsamma. En del har vi provat under längre tid och de är etablerade och välkända. Andra är lite nyare och inte lika välkända för alla men kan ändå vara verksamma. Jag provar gärna. Jag är en sorts forskare som gärna själv provar och utvärderar olika metoder, strategier och verktyg. För jag tror på vår egen inneboende kraft till läkning på olika sätt. Ibland behöver vi mycket hjälp och ibland mindre. Ibland har vi nytta av enklare verktyg och strategier som någon tipsar om. Något hjäper mig och något hjälper dig. Inte säkert att det är exakt samma. Vi kan behöva olika nycklar till läkning och ett hållbart liv.
Jag har i många år provat olika verktyg och strategier och hittat fram till några som jag har stor nytta av i mitt liv. Som hälsopedagog vill jag hjälpa och inspirera andra i att hitta verktyg och strategier för att leva ett läkande liv. I att må så bra som möjligt. I att hitta egna vägar som passar just dig. Jag sitter inte inne med sanningen om vad som passar dig, det gör du själv allra bäst. Men om jag kan vara till hjälp på vägen så vill jag gärna det. Ett sätt och som jag gör här på bloggen är att berätta om mina egna vägar mot ett läkande liv, mot ett allt mer hållbart liv. Kanske kan det inspirera eller leda dig vidare på din väg. Inget skulle ge mig en större glädje än det. Det är mot den bakgrunden jag numera kallar mig hälsopedagog. En pedagog som utforskar ett läkande, hållbart liv i hälsa. För mig själv och för att kanske kunna hjälpa andra på deras väg.
Hälsopedagog och författare.
Jag lär mig så mycket av mina barn. De är några av mina allra bästa lärare i livet. Det är ju också det som är så fascinerande med människor överhuvudtaget, att man lär sig så mycket när man möter dem. Om sig själv, om andra, om livet och så mycket mer. Relationer är på det sättet verkligen våra mest värdefulla lärare. Det är spännande att möta någon annans sätt att se på saker och ting. Det är inte alltid som vi uppskattar andras syn på saker men jag tror ändå att vi alltid lär oss något i mötet. Det är intressant att se möten med andra på det sättet. I det ljuset. När vi kan. Ibland är det verkligen en stor utmaning att se det positiva i vissa möten och det kanske vi inte alltid kan kräva av oss själva. Jag gör det inte. Men ibland är det spännande att tänka i de banorna och mer och mer se på möten med andra och relationer på det sättet.
Igår pratade jag och min ena dotter om rätten att själv definiera vem man är. Eller snarare det självklara i att själv bestämma vem man är och inte göra allt svårare än vad det behöver vara. Inte låta sig definieras eller begränsas av andras definitioner. Till exempel det här med titlar. Vissa titlar kommer ur yrken där det krävs en legitimation och det finns inget att säga om det tycker jag. Självklart kan inte jag kalla mig läkare eller psykolog om jag inte har utbildningen som krävs och legitimation i de yrkena. Men hur är det med andra typer av yrken? Vad räknas? Måste man ha papper på att man gått en utbildning, ett diplom som man fått efter en helgkurs eller några få månaders utbildning, för att få kalla sig något? Det kanske beror på vad det är man vill kalla sig? Får man till exempel kalla sig konstnär om man inte har utbildning i det och inte har haft sina verk utställda eller uppmärksammade? Jag och min dotter är överens om att det är självklart att man kan säga att man arbetar som konstnär om man sysslar med konstnärligt skapande även om man ännu inte kan försörja sig på det. Den definitionen kan ingen annan göra. Det är bara man själv som kan göra det.
Det ligger en kraft i att våga säga att man är konstnär för att man själv definierar sig som sådan. En kraft i att kalla sig författare när en skriver under nästan all ledig tid men ännu inte fått något utgivet. Det finns alltid en jantelag som säger att vi inte ska tro att vi är något. Men jag tycker att vi tvärtom ska tro att vi är något. Att vi kan bidra och åstadkomma saker. Om vi har omfattande egenstudier och massiv egen erfarenhet som vi kan använda och bidra med, ska vi då stoppa oss själva för att vi inte har ett diplom som säger att vi har det? Det finns så många entreprenörer och konstnärer som är självlärda och som rönt stora framgångar. Deras styrka måste ha varit att de inte lät sig begränsas av att inte ha en formell utbildning. Utbildning är bra. Men jag tycker att det är dags att uppgradera även andra kompetenser. Och våga definiera oss själva på så många fler sätt. Sätt som visar på vår mångfald, på alla våra kompetenser och erfarenheter. Våga tro på vår egen förmåga i mycket högre utsträckning.
Så idag kallar jag mig för första gången för författare och hälsopedagog. Jag har skrivit dikter, skönlitterära texter, faktatexter och dagböcker sedan tonåren. Skrivandet är mitt sätt att tänka och kommunicera.
Jag har läst massor under över 30 år, kring hälsa på olika sätt. Läst, provat, övat och tillämpat. Precis som man gör i en utbildning fast under mycket längre tid och mycket mer omfattande. Jag har läst om kostens inverkan på hälsa såväl som tanketräning, mental träning och mycket mer. Många olika typer av strategier och verktyg har jag provat och övat på. Jag är pedagog. Utbildad till lärare och förskollärare. Där har jag min legitimation. Och jag har gått 2,5 år på psykologlinjen. Just nu genomgår jag en egen erfarenhet av att vara utbränd. Det i sin tur har skapat ännu större vetgirighet och självstudier kring stress och hälsa. Kring tankestrategier och mental träning. Kring kostens inverkan och mycket mer. Jag utforskar och har mig själv som testperson. Ibland bidrar jag till att inspirera och hjälpa andra.
Behöver jag gå en kort kurs till hälsopedagog för att få ett diplom? Så att andra kan tycka att min definition av mig själv är tillräckligt legitim? Jag tycker nog inte det. Så idag tar jag mig rätten att definiera mig själv. Enkelt är det inte men det känns viktigt. Varför ska jag förminska mig när jag besitter kunskaper som kanske kan vara till hjälp för andra? Måste jag vara perfekt själv för att ha rätt att hjälpa andra? Är den legitimerade läkaren själv aldrig sjuk? Samtalet med min dotter blev den springande punkten. Om någon annan ser mig på ett annat sätt spelar ingen roll. Det viktiga är hur jag ser mig själv.
Fylla på…
Morgon med utsikt som sträcker sig till landet bortanför fotbollsplanen. Intensiva färger som ger glädje. Morgon med kaffekoppen och de tända ljusen. Älskade favoritkoppen som jag fått av barnen. Små glädjekorn i vardagen.
Ett par dagar har jag behövt ha lite extra omsorg om mig själv. Jag fick ladda inför och praktisera mitt mod. Det tog på de begränsade krafterna. Då behövs de där verktygen och strategierna som jag samlat på mig. Strategier i att ta hand om mig, minska oron och stressen och fokusera på sådant som jag mår bra av. Andas. Min meditation för att släppa saker. Hela och släppa gammalt skräp. Omigen. Tacksamhet och uppskattning av det som finns i mitt liv här och nu. Närvaro. Här och nu. Något av det som jag mår allra bäst av är att vara ute och röra på mig i naturen. Så en lång tur ute igår var underbart.
Vissa dagar behöver vi vara extra omtänksamma om oss själva. När vi har tagit ett stort kliv inom något område som är en stor utmaning så behövs det ibland extra mycket omsorg och omtanke. Allt behöver på något vis få landa efteråt. För att kunna ge till andra så behöver vi också kunna ge till oss själva. Fylla på. Så att vi inte tömmer oss och kör slut på allt. Att vara ute och röra på mig är ett av mina sätt att fylla på.
Återintroducera.
Livsstilen i stort är viktig. Helheten. Igår hade jag en tröttare dag igen. Då är det viktigt att försöka vara snäll och lyhörd mot sig själv så gott en kan. Ta hand om med omsorg. Därför blev det lite mer omsorg och lite mindre blogg igår. Inlägget om AIP kommer därför idag istället.
Jag har nu ätit enligt det autoimmuna protokollet i ungefär sex veckor. Jag ser små förbättringar i min psoriasis. De stora fläckarna som jag har haft runt ögonen har minskat i omfång och börjat bli lite blekare. De flagar inte på samma sätt längre utan verkar vara på väg att gå tillbaka. Men än är det en bit kvar. Och hårbottnen har inte förbättrats särskilt mycket än. Det rekommenderas att vi ska äta restriktivt i åtminstone en månad innan vi börjar återintroducera vissa livsmedel för att se ifall vi tål dem, men det kan ta längre tid. Jag läste om några som just blivit symptomfria från psoriasis genom en AIP kost och de menade att det kan ta längre tid för huden att bli frisk. Deras teori var att huden inte är en lika vital funktion som kanske andra inre organ är, därför läker den inte lika snabbt som dem. Jag vet inte om det är så men hur som helst kan det ta olika lång tid så det gäller att försöka ha tålamod. Att låta det få ta den tid det tar. Det allra viktigaste är att försöka se till att få i sig optimalt med näring på alla de sätt man kan. Att följa planen med att läka tarmen, skapa en god bakterieflora i den och tillföra all den näring vi behöver få i oss.
När det sedan är dags att börja återintroducera så gör vi det i väldigt lugnt tempo med ett livsmedel i taget. Vi börjar med väldigt lite av livsmedlet och ökar på sakta allteftersom. Under tiden ska vi uppmärksamma hur kroppen reagerar. Reaktioner kan komma på flera vis. Det behöver inte nödvändigtvis vara så att till exempel psoriasisen flammar upp direkt. Istället kan du plötligt känna dig tröttare eller bli lite uppblåst i magen. Det finns alltså olika saker som kan ske i kroppen som är något som kan påvisa att det inte är ett riktigt bra val för dig. Vi behöver gå lugn och metodiskt fram med lite i taget och framför allt ett livsmedel i taget medan vi är uppmärksamma. En fördel kan kanske vara att föra dagbok över både sitt fysiska som sitt psykiska mående under tiden för att få syn på avvikelser som du kanske inte annars skulle se som samband.
Jag går inte in på i detalj hur man gör. Det finns mycket bra information om det ifall man söker. Karl Hultén är som jag har nämnt tidigare en riktigt bra resurs. Det vi gör är att vi följer ett schema över vilket livsmedel som är bäst att börja med och sedan ser vilka vi ska fortsätta med. Några livsmedel har vi en mindre risk att få en reaktion av än andra och det är därför vi följer en mall. Det kan ta ganska lång tid med återintroduktionen eftersom vi tar ett livsmedel i taget under en tid för att hinna lägga märke till både korta och längre reaktionstider. Men om vi gör det lugnt och metodiskt så har vi en större chans att verkligen komma fram till en kosthållning som vi vet att vi mår bra av. Slarvar vi och går för fort fram så finns risken att vi inte riktigt vet vilket livsmedel det egentligen var som vi reagerade på. Då får vi börja om igen.
Jag tror att jag behöver en tid till innan det blir dags för mig att återintroducera. Det svåra är också att det ju inte enbart är kosten som påverkar. Det gör även andra livsstilsfaktorer. Därför utforskar jag även dem. Försöker få ihop ett hållbart liv med hjälp av de olika ingredienser som behöver ingå för att leva ett friskt liv. Bland ingredienserna utöver kosten finns stresshantering på olika vis, sömn och vila, sinnesro, rörelse och träning. Dessa olika delar kan behöva ses över för de flesta men kanske framför allt om vi inte är friska, har en autoimmun sjukdom eller har börjat närma oss utbrändhet.
Min vision för framtiden är att kanske inte bara gå mot hälsa själv utan att också kunna bidra till att andra hittar sina vägar till ökad hälsa. Därför hoppas jag att du som läser ska ha nytta av mina texter, kanske få lite egen inspiration och söka vidare.
Det enda jag vill…
Utbränd och sjukskriven. Resultatet av att ha kraschat in i väggen är att stresskänsligheten finns närmre än vad den kanske annars skulle ha varit. Om jag tidigare kunde bli mer skärpt och effektiv vid pressat läge under en begränsad tid så är det nu totalt tvärtom. Jag blir helt slut. När jag var frisk så klarade jag ett visst mått av stress och kunde till och med triggas och få mer energi, adrenalin. Men när stressen blev alltmer konstant så bröts jag ner. Och nu är det som om jag är allergisk mot stress.
De som har varit sjukskrivna vet hur det är att leva i ovisshet och lägga sin tillvaro i andras händer. Det är andra som fattar beslut om allt som rör sjukskrivning, rehabilitering och ekonomi. Du själv får acceptera så gott du kan. Försöka göra det bästa av situationen efter förmåga. Men det betyder också att stresspåslagen inte blir så mycket mindre, de byter bara orsak. Nu kommer stresspåslagen ur all ovisshet om vilka beslut som kommer fattas, vad som ska hända härnäst, hur allt ska bli. Det värsta av allt är stressen kring ekonomin.
Ibland när man läser om andra som haft utmattningssyndrom så kan man läsa om hur de fixade ekonomin och livet på grund av att de var två vuxna om försörjningen eller så hade de sparkapital. En del kunde sadla om eller få en bättre ekonomi för att de hade kapital, kunde sälja sitt hus eller för att partnern hade en högre inkomst. De insåg att de behövde förändra och då gjorde de det. Det låter så enkelt. Ett beslut bara.
Jag lever ensam med mina barn. Jag har inget kapital. Äger ingenting. Har inga sparpengar att ta av. Har inte rika föräldrar som kan ge ett för tidigt arv, en partner som kan skjuta till pengar till försörjningen eller någon gömd skatt någonstans. Hur gör man då? Hur överlever man på de få pengarna det blir? Jag kan säga att det är fruktansvärt svårt. Nästintill omöjligt. Och just nu är det helt omöjligt eftersom sjukpenningen minskat.
Så vad kan jag göra? Jo jag kämpar för att ta mig framåt. Kämpar för att bygga upp min hälsa allt vad jag bara kan. Ser över allt jag möjligtvis kan göra själv för att förändra och bli frisk. För jag vill arbeta. Jag behöver arbeta. Men jag behöver ju också hålla. Inte bli sjukare utan hålla mig frisk.
Så det är just de sakerna jag gör och som jag skriver om här på bloggen. Jag jobbar med de bitarna som jag kan jobba med. Mina tankar, min stressnivå, min sinnesro. Min kost för att bygga upp kroppen med näring. Rörelse eftersom jag vet att det krävs för att bygga hälsa. Letar efter olika typer av livsstil för att hitta lösningar för hur jag ska kunna leva ett liv som fungerar och som jag mår bra i. Ett hållbart liv. Det är det enda jag vill just nu. Leva ett hållbart liv.
Läkande Liv 