Sinnesfrid · Utmattning

Livet är en gåva

När orken bit för bit börjar komma tillbaka blir jag riktigt glad och tacksam. Under så lång tid har jag kämpat med stress och en allt större trötthet. I flera år innan jag kraschade. Nu när jag märker kontrasten till tröttheten så känner jag mig ofta lycklig.
Jag har en bra bit kvar på min väg till tillfrisknande helt och hållet. Men att känna att jag bottnar i att vara på jobbet 25 procent och börjar bottna lite mer i att ha lite mer ork kvar även när jag är hemma är stort. Det är en så stor kontrast till hur det har varit. Tröttheten har varit som en skugga i många år som blev allt större. Och nu börjar den minska mer och mer. Det är fantastiskt!
Igår orkade jag gå hem från jobbet. Hela vägen. 5 km. Det gör mig lycklig. Att känna att kraften sakta kommer. Att veta att jag är på rätt väg. Att kroppen kommer att återhämta sig. Att jag bit för bit kan bygga upp den.
Jag är tacksam över att jag får ta det i en lugn takt med jobbet. För då hinner jag nå dithän att jag märker en skillnad. Att orken ökar. Innan jag ökar min arbetstid. För när arbetstiden ökar så ökar ju tröttheten igen en period. Då är det bra att ha fått en liten tid emellan med mer ork och en vetskap om att det kommer bli bättre igen om en tid.
Jag minns inte hur det kändes att ha energi. Det känns nästan som en helt ny erfarenhet. Jag blir trött fortfarande när det blir för mycket. Gränsen är lätt att gå över. Men den energi jag nu börjar förnimma mer och mer känns underbar. Och ny. Tänk att det pågick i så många år. Jag pressade mig själv mer och mer för att hålla huvudet ovanför. För att orka en vecka till, en dag till. Intalade mig att det skulle bli bättre snart. Men det blev bara svårare och svårare. Tills jag kraschade.
Nu vill jag vara rädd om mig. Jag vill ta hand om mig på ett bättre sätt. Ta tillvara hälsan och energin. Njuta mer av livet. Göra sådant som ger glädje. Inte låta åren gå i ständig kamp. Utan styra livet dit jag vill mer medvetet. Hälsan är inget att ta för givet. Varje ny dag är en gåva. Den vill jag förvalta bättre nu. Göra val varje dag som jag mår bra av. Inte dras med i stressvirveln och säga ja utan att tänka efter om jag verkligen vill. Ta mig tid att fatta beslut som jag mår bra av. På jobbet och privat.
Jag är tacksam över att jag fått de insikterna. Att livet är dyrbart och att ta tillvara tiden så gott jag kan. Prioritera det som är viktigt. Inse vad som är mindre viktigt och släppa det. Insikterna gör att jag har en ökad möjlighet att göra lite bättre val framöver. Just nu njuter jag av att ha släppt mycket av det gamla. Alla krav jag hade på mig själv har plötsligt minskat i styrka. Det finns annat som är viktigare. Det vill jag fortsätta minnas.
När man blir riktigt sjuk så inser man att hälsan inte är något att ta för givet. Livet är inte något att ta för givet. De är en gåva. Varje dag är en gåva. Att få leva en dag till, till fullo. Det är något att vara tacksam över. Att få möjligheten. Vad vi gör av vår möjlighet är vårt eget ansvar. Inte alltid lätt. Men trots allt en stor gåva.
Jag vill ta vara på varje ny dag så gott jag kan. Njuta. Älska. Känna tacksamhet och glädje. Fokusera på de människor som är viktigast för mig. Fokusera på det i mitt liv som är viktigast. Leva så som min själ längtar efter. En dag i taget.
Blogg

Min själssyster

Idag tänker jag speciellt på vänskap. Hur härligt det är att ha vänner. De behöver inte vara många. Det räcker med några få riktigt nära. Jag har några sådana i mitt liv som jag verkligen är glad och tacksam över.
Idag är mina tankar speciellt med en av mina närmsta vänner. Min barndomsvän. Vi har känt varandra sedan vi var sex år. Var bästa kompisar under större delen av grundskolan. Hennes hem var lite av ett andra hem för mig. En oas där leken fick vara ifred. Så mycket kul vi hade ihop.
Livet tog oss på lite olika vägar. Vi har bott i olika delar av Sverige. Under några år tappade vi kontakten. Så återupptog vi den igen. Och det är jag så glad över. Hon är som en syster för mig. Trots att livet förändrar oss så är vi ju ändå oss själva därinne. Vår kärna är densamma. Jag känner henne så väl. Och hon känner mig så väl. De vi är där innanför. Det förändrar inte livet.
Idag är hon speciellt i mina tankar för idag är starten på en friskresa för henne. Idag blir hon opererad. Resan mot hälsa sätter igång. Idag går startskottet. Så idag är en fin dag. Första steget. Och jag är tacksam över att få vara med i den resan. Även om det sker lite på avstånd eftersom vi bor långt ifrån varandra.
Jag är tacksam över vår vänskap. Att den finns där efter så många år. Du är min själssyster. Idag börjar resan!
Livsstil · Sinnesfrid

Njuta av livet

Bara vara. Koppla av. Promenera. Umgås med mina tonåringar. Sitta i solen på en bänk i stan. Utsikt över ån och de vackra husen. Samtal. Hemma. Soffan. En bra serie ihop med tjejerna. Laga mat ihop. Njuta av livet ihop med två av mina barn, hela dagen och kvällen. Så såg dagen ut igår.
Förmiddag. Frukost. Fortsatt umgänge och samtal. Skratt. Småplanering ihop om semestern. Börjar få lite förkänning om sommarledighet. Skolavslutningar den här veckan och nästa. Snart är vi i Skåne vid havet. Vi längtar. Ser fram emot stranden, havet och lata dagar. Utflykter och att umgås med nära och kära där.
Så igår blev det inget blogginlägg. Dagen ägnades helt åt mina barn. Idag åker äldsta dottern tillbaka till sin pappa för att fortsätta skolan en vecka till. Yngsta dottern har två dagar kvar i skolan och sedan åker även hon till sin pappa. Efter det dröjer det några veckor tills vi åker till Skåne. Fram till dess är de hos sin pappa. Så även idag ska jag njuta av mina tonåringars sällskap. Ta vara på tiden ihop. Det är härligt att umgås med dem. Jag vill vara närvarande i det.
Livsstil · Sinnesfrid · Utmattning

Gränser

De senaste månaderna har varit en resa. Och resan tar nog inte slut. Den fortsätter på olika vis. Man blir liksom aldrig färdig. Det är så livet är. Det är inte perfekt. Jag är inte perfekt. Det flyter sällan på helt friktionsfritt. Det är både en process i att acceptera livet och en själv som man är och en process i att förändra det som inte är bra. Förändra det man inte mår bra av.
Under de senaste månaderna har jag blivit mer medveten om vad som är viktigt att förändra. Viktigt att jobba med för att må bra. Jag har påbörjat ett arbete på flera plan för att hitta strategier i att skapa ökad hälsa. Skapa stresshantering som fungerar för mig. Lära känna mig själv, min historia och det som triggar min stress. Och jag har sett att det har funnits flera områden som har behövt förändras. Gammalt har behövt tas bort för att kunna ersättas av något nytt.
Sedan jag gick in i väggen i oktober har mycket hänt. Framför allt kring min självkännedom. Men också kring sökandet efter strategier och verktyg. Jag har provat en del och tagit hjälp på olika sätt. Hittat vissa saker att hålla fast vid och fortsätta använda. För det är inget som blir färdigt snabbt. Min inre identitet har börjat förändras. Mina mål framåt i livet har förändrats eller tagit en fastare form. Jag känner mig själv bättre nu och vet mer säkert vad jag värdesätter och vill.
Jag vet också vad jag ofta brottas med. Vad som ofta återkommer på olika sätt. Vad som är ett hinder för mig i att må bra. Att bli medveten är första steget. Att förändra det tar tid. Där gäller det att odla tålamod och medkänsla med sig själv.
Något som jag har brottats med hela livet är gränssättning på olika sätt. Att sätta gränser på jobbet men också i en del privata relationer. Och jag vet att jag inte är ensam om det. Det är något som väldigt många brottas med.
Jag har också erfarenhet av några riktigt dåliga relationer där min oförmåga att sätta tydliga gränser ledde till att jag mådde riktigt dåligt. Det var en växelverkan mellan min oförmåga att sätta gränser och den andres förmåga att manipulera och utöva makt. Den erfarenheten har jag tyvärr haft både i barndom och vuxenliv.
Jag har blivit bättre på att sätta gränser. Det går lite lättare nu, framför allt inom vissa områden. Men fortfarande har jag en bit kvar. Idag kom insikten att en anledning till att jag på många sätt har dragit mig undan och prioriterat egen tid framför att skapa relationer handlar om min oro över att inte kunna sätta gränser. Att inte kunna värna mig själv på ett sunt sätt ihop med andra.
Rädsla för att återigen tillåta att någon annan går över mina gränser har lite grand gjort att jag undvikit att släppa in människor. Känt att jag inte orkar gå igenom det fler gånger. Det var jag inte medveten om tidigare. Inte medveten om att den rädslan påverkar mig i att undvika att skapa nya relationer. Att den avhåller mig från att umgås med andra i större utsträckning. Den rädslan får mig att hålla mig på min kant.
Jag är medveten om att jag lämnar ut mig lite grand nu. Men jag tänker att förmodligen fler känner igen sig i olika hög grad. För en del handlar det om gränssättning enbart i relation till jobbet. För en del i kärleksrelationen. För andra i relation till sina barn. Några till en vän. Vi brottas alla med detta mer eller mindre någon gång i livet. En del av oss lär sig och klarar det bättre och bättre. Och det kräver övning.
Jag har blivit bättre på det inom några områden men inte i alla. Insikten om att jag håller distans till andra av rädsla för att de ska gå över mina gränser innebär att jag på allvar vill jobba med det här. Att öva på att sätta sunda gränser så att jag i högre grad vågar känna mig fri att släppa in andra. Men också öva på att släppa rädslan. Stå ut med den och ändå ta klivet. För det är ju sant att mod inte är frånvaro av rädsla. Mod är att känna rädsla och ändå ta klivet.
Så jag vill öva upp mitt mod. Våga öva mig i att känna tillit till min egen förmåga att ta hand om mig. Tillit till att jag kan sätta sunda gränser nu. Att mitt förflutna inte bestämmer min framtid.
Livsstil · Sinnesfrid · Utmattning

Skapa mellanrum

Att skapa mellanrum är något jag vill göra aktivt nu . Att lämna tomma stunder under veckan och helst under dagen. Stunder då inget är planerat eller uttänkt i förväg. Stunder utan en agenda. Utan några krav. Stunder som jag bara kan vara i.
Det är många som känner sig kvävda av att all tid är uppbokad. Det finns alltid så oändligt mycket att göra. Och inte bara på jobbet eller i det egna livet. Det finns alltid andra som behöver oss också. Att finna rum emellan är inte alltid lätt.
Det är bra att vi finns för andra ibland. Relationer och andra människor omkring oss är något av det mest värdefulla vi har. Men när all tid blir uppbokad så ökar stressen inombords. Så vi behöver finna en balans som vi mår bra i.
Det kanske ser olika ut för olika människor. En del har ett större behov av egen tid än andra. Behöver ett eget mellanrum på egen hand. Andra kanske mår bättre av att ha mindre tid på egen hand men istället njuta av mellanrummet ihop med någon annan.
Att skapa mellanrum ger plats för tankar, känslor, att komma ifatt sig själv och hålla den riktning man vill i sitt liv. Mellanrummet ger också utrymme för njutning och glädje. Av att bara vara utan prestation. Mellanrummet behöver inte vara tomt. Men det måste vara tomt i början. Lämna ett utrymme som kan fyllas under tiden. Här och nu. Som inte är förplanerat.
Idag ska jag bära med mig de tankarna. Hur kan jag skapa mellanrum i en vanlig vardag? Så att kropp och själ får återhämtning.
Livsstil · Sinnesfrid · Utmattning

Tomrummet är viktigt

Vissa dagar är dagar då jag inte orkar tänka några tankar. Orkar inte göra något speciellt. Behöver bara vara. Sitta i soffan och kolla på en serie. Vila alla egna tankar.
En sån dag var det igår. Så därför blev det inget blogginlägg. Inget nyttigt blev gjort. Inga måste och borde fick någon uppmärksamhet. Dagen fick bara vara.
De där dagarna behövs. Det är så lätt att fylla dagarna med allt som man måste göra. Väldigt lite utrymme ges till sådant man verkligen vill göra. Sådant som ger glädje, energi och påfyllning. Och ännu mindre utrymme ges till att bara vara. Utan att prestera något alls. Utrymmet mitt emellan behövs. Tomrummet i koppen är lika viktigt, om inte viktigare än själva koppen.
Igår fick vara en sådan dag. En dag utan någon som helst prestation. Soffan. Serier. Fixa lite mat. Äta. Prata med sonen via videosamtal. Umgås med ena dottern i soffan med vår gemensamma favoritserie. Prata med andra dottern i telefon. Fixa lite mat igen. Fortsätta bara leva dagen och kvällen i soffan.
Jag märker att jag behöver de dagarna ibland. De ger återhämtning. Men för mig har det varit svårt att verkligen tillåta mig själv det. Det finns alltid saker jag borde eller måste göra. Och om inte det finns så kan jag ju sysselsätta mig med att planera för förbättringar av olika slag.
Även hälsomål kan bli prestationsfällor. Att ständigt sträva efter att förbättra sig själv. Det blev jag medveten om mitt under min heltidssjukskrivning. När jag gjorde den internetbaserade KBT behandlingen kring för höga krav på mig själv. Då fick jag syn på att jag hade flyttat mina höga krav på mig själv kring jobbet till höga krav på mig själv att jobba mot hälsa.
Att jobba mot hälsa eller mot mål är viktigt. Inget som ska förkastas på något sätt. Tvärtom. Men när det upptar all tid och det inte finns balans så blir det inte bra. Det är den balansen jag försöker öva mig i.
Jag insåg att de höga kraven på mig själv genomsyrade alla livsområden. Det var också därför jag inte kunde sitta ner en längre stund i soffan utan att göra något nyttigt.
Jag har under några månader övat mig i att stå ut med obehaget. Känslan av obehag över att inte prestera hela tiden. Känslan av obehag över att inte sträva efter att nå upp till mina omöjliga krav på mig själv. Att stå ut med de känslor som väcks i mig. Acceptera att det känns så och märka att de avtar efter en tid. Att lära mig att bara vara.
Jag har insett att jag behöver stå ut med att känna mig lat. Stå ut med att känna mig mindre duktig ibland. Och bit för bit lära mig att det är okej att ta hand om mig själv utan att prestera. Att det är okej att bara vara även om huset är upp och ner. Om det är vad min kropp och själ behöver just nu så är det så det ska vara.
Men jag kämpar med det. Det är lättare när jag är själv. Men i samvaro med andra är det mycket svårare. Det blir som att förändra min identitet. Och det tar tid. Men det behövs. För att bygga en hållbar hälsa.
När man är i en process av att lära sig balans så börjar det ofta med stora svängningar emellan motsatserna. Man pendlar emellan och stöter i gränserna på bägge sidor. Men till slut blir svängningarna mindre och mindre. Jag har kommit en bit på väg nu. Jag har ökat balansen. Men processen fortsätter. Det är dagliga utmaningar. Till sist har de nya spåren blivit så djupa att jag allt lättare hittar dem. Allt lättare att hitta balansen. Bit för bit.