Blogg · Livsstil

Mod

Mod är att vara rädd men våga utmana sin rädsla. Våga prova något man innerst inne vill men tycker är läskigt. Våga visa sin sårbarhet trots att man är rädd för hur den ska tas emot. Våga vara den man är trots att det alltid finns andra som vill trycka till en. Våga vara sann mot sig själv och följa sitt hjärta trots att alla andra försöker stoppa dig genom att lägga sina värderingar eller sin oro ovanpå din egen rädsla och oro. Det är mod. 

not-hear-3444212_1920

Mod är att våga utmana rädslan. Inte att vara dumdristig bara för att bevisa något. Utan för att något djupt därinne driver på som gör att vi bara måste, trots att vi är rädda. Kanske behöver vi modet för att växa. Utan mod skulle vi kanske för alltid stanna kvar i det invanda och göra som alla andra. Bara följa med strömmen och foga oss. Inte lära och inte växa. För det krävs mod att våga resa sig upp och gå när man aldrig har gjort det tidigare. 

cat-3442257_1920

Det krävs mod att våga vara sårbar och be om hjälp. När hela ens väsen bara vill krypa ner under en sten och slippa utsätta sig själv för känslan av att besvära eller be och riskera ett avvisande. Att våga be om hjälp är fruktansvärt modigt. Att våga säga att jag klarar inte det här är otroligt modigt. Att våga gå på okända vägar i livet och våga drömma om något annat är mod. Att våga avsluta och säga stopp, våga hävda sitt eget värde när andra går över ens gränser är mod.

amurtiger-1975790_1920

Att överhuvudtaget leva ett levande liv är otroligt modigt. Att verkligen leva. Mod. Att skaffa sig mod. Ibland behöver man ladda en stund för att vara redo att använda sitt mod. Att vara modig är något av det vackraste som finns. Mod gör livet levande. Ändå är det ibland så svårt att uppamma tillräckligt av det.

Blogg · Sinnesfrid · Utmattning

Realistisk oro

Stormen och regnet väckte mig tidigt idag. Men det var okej för jag hade lagt mig tidigt igår. Lite extra trött efter två dagar av möten kring min hälsa och rehabilitering. Mötet igår gick bra. Så bra man kan förvänta sig i den här situationen. Så bra man kan förvänta sig när mötet planerades in med extremt kort varsel. Kort varsel innebar att alla som hade behövt vara med inte kunde vara där. Så resultatet blev att tid för ett nytt möte har bokats då alla ska vara med. Mötet igår förde ändå det positiva med sig att det klargjordes vilka möjliga vägar framåt som kan finnas. En diskussion om vilken av dem som skulle vara bäst för mig ledde fram till en slutsats. Det är den slutsatsen som nu inte kan sättas i verket förrän alla inblandade kan vara med i ett nytt möte och fatta beslut. 

Ibland är det frustrerande när människor omkring en gärna vill tro att man själv som sjukskriven inte vill komma tillbaka till ett yrkesliv. Jag vill. Men jag behöver ha ett yrkesliv som håller. Så rehabiliteringen behöver vara inriktad mot att hitta ett hållbart alternativ för mig att arbeta under tiden som jag också bygger upp min hälsa. Jag vill inte hamna i utmattning en tredje gång. Jag vill bygga en hållbar hälsa och sedan kunna leva ett fungerande liv.

nature-3061486_1920

Men om inte andra aktörer som har hand om min rehabilitering ger mig möjligheterna att arbeta på ett hållbart sätt så blir det näst intill omöjligt. Det jag vill säga är att vi som är sjukskrivna i mångt och mycket är tvungna att lägga vår framtid i andras händer. Om vi inte har lyxen av att ha så pass goda ekonomiska förutsättningar att vi själva kan bestämma. Då är det viktigt att de händerna är extremt kompetenta och vet vad som krävs. Att de har kunskap om vår sjukdomsbild, resurser att hitta lämpliga vägar och tar tag i de bitar som är deras ansvar. Men tyvärr är ofta okunskapen stor. Okunskapen kring utmattning är ett problem och fördomarna är många. Ibland tar olika aktörer heller inte sitt ansvar på allvar utan drar ut på tiden eller försöker skjuta över det på någon annan.

deadline-2636259_1280

En del har svårt att förstå min oro kring allt det här. De tycker att vi i Sverige inte har någon anledning att oroa oss för vi har ju alltid allt vi behöver. Därför borde jag vara mer realistisk och tänka annorlunda. Om min oro och stressnivå skjuter i höjden på grund av att jag oroar mig för dessa saker så är det mig det är fel på. Då måste jag ändra på det sättet att tänka eftersom det i princip är påhittad oro. Hur får man någon att förstå som inte är intresserad av att lyssna? Någon som inte själv varit i min situation? Någon som aldrig har upplevt hur det är att inte kunna betala sina räkningar eller vara tvungen att inte betala dem för att kunna köpa mat.

Det finns så många i vårt samhälle som hamnar mellan stolarna och inte får den hjälp de skulle behöva. Det finns många som slåss för sina rättigheter och är nära att hamna på gatan för att de inte kan fixa sin ekonomi. Det är inte sant att vi i Sverige alltid är så skyddade och trygga. Vi var kanske det förr, men inte längre. Många lever i sin egen värld av hur verkligheten ser ut, utan insikt i hur det ser ut på riktigt för väldigt många. I det frodas också fördomarna.

Så min oro är inte orealistisk. Och min stress kring ekonomin är verkligen inte heller orealistisk när jag varje månad som sjukskriven inte kan betala alla mina räkningar och kämpar för att få ihop det med matkostnaderna. Om man själv inte varit där kanske det är svårt att förstå. Men de som har hand om vår rehabilitering borde ha en större kunskap, insikt och framför allt ett empatiskt sätt att bemöta människor på. Det är tyvärr inte alla som har det. 

Jag skriver själv en hel del om tankens kraft och att fokusera på det vi mår bra av på olika sätt. Det tror jag på. Det är hjälpsamt. Men det betyder inte att man alltid kan gå runt i livet utan motgångar, känslor av oro, sorg eller stress. Livet pågår och det händer saker som vi inte alltid har kontroll över. Visst kan vi i mångt och mycket försöka jobba med oss själva och försöka hantera motgångar vi möter. Men vi är inte helt befriade från ”negativa” känslor. Det är en del i att vara människa. Vi skulle inte frivilligt stoppa in handen i eld och tänka att om jag bara tänker positiva tankar och andas så gör det inte ont och skadar mig inte. Vi är människor som tänker och problemlöser för att undvika den där elden eller något annat som kan vara potentiellt riskfyllt för oss. Det är naturligt och viktigt. Man behöver skilja på adekvat oro och oro som man skapar utan att det nödvändigtvis är sant. 

cropped-zen-2040340_1920.jpg

Det kanske är så att jag oroar mig i onödan. De scenarier som jag målar upp har ju inte hänt än. Då är det definitivt knasigt att ta ut det i förskott. Men att logiskt tänka det är skilt från att faktiskt uppleva det rent känslomässigt. Jag vet att jag mår bättre om jag styr mina tankar mot annat som är bra och som jag mår bra av här och nu. De strategierna använder jag dagligen. Men när jag går runt i ovisshet kring min framtid och ska beskriva för andra eller för någon som är inblandad i min rehabilitering hur mina tankar går och hur jag mår så är det ett faktum att jag har en gnagande oro som ligger där eftersom jag inte vet hur mitt liv ser ut om en månad. Att då bli bemött med att det är dig det är fel på och du borde ändra på ditt sätt att tänka är både okänsligt och kränkande. 

En del i min friskresa innefattar att hitta ökad sinnesro genom mindfullness och medveten närvaro. Att finna ökad sinnesro genom acceptans och att uppskatta de små glädjeämnena i livet. Att arbeta med mina tankar på olika sätt är verktyg som jag har funnit hjälpsamma. Men att tro att man kan gå genom livet utan att känna oro, rädsla, sorg eller stress är orealistiskt. Att tro att tuffa omständigheter inte ska beröra och ibland skaka om en rejält är orealistiskt. Konsten ligger snarare i att så småningom använda sig av strategier att ta sig upp igen.  Kanske bearbeta, arbeta med och hitta verktyg som tar oss framåt. 

Jag fortsätter min egen friskresa i allt det här. Försöker balansera i att ta hand om mig på alla de sätt jag kan samtidigt som jag ska förhålla mig till alla runt omkring och alla som är inblandade i min rehabilitering. Det är ett äventyr och en process. Men jag tror på mig själv och min förmåga att till sist nå fram till ett friskt och hållbart liv.

Blogg · Utmattning

Starkare än…

Ibland möter vi människor som på olika sätt får oss att känna oss som små skitar. Som om vi inte har någon egen förmåga eller kompetens och som om vi inte klarar någonting. Människor som gärna vill berätta hur du ska göra och om du inte gör det så kommer det inte att gå bra. Människor som till varje pris vill ha rätt och därför inte lyssnar alls på dig utan är så investerade i sin egen sanning. Igår mötte jag en sådan person. En person som på många sätt har makt över min omedelbara framtid på grund av min sjukskrivning. Jag gick ifrån det mötet med känslan av att ha blivit utsatt för en missilattack där jag knappt fick en chans att yttra mig. Och jag fick verkligen veta att jag inte klarade någonting själv tillräckligt bra. Det är anmärkningsvärt att en sådan person har en position för att ta hand om människor som är sjuka och behöver rehabilitering. 

hands-2667461_640

Hittills under min sjukskrivning har jag tack och lov varit förskonad från den typen av människor. Jag har nog haft tur, har jag förstått. Många andra har riktigt dåliga erfarenheter. Hittills har jag haft människor omkring mig som har varit lyssnande och samtalande. Personer som jag har kunnat bolla med kring olika strategier och som har trott på mig och min förmåga. Personer som har förstått vad utmattning är. Som jag själv har kunnat lyssna på med respekt. Men igår kände jag mig mest sparkad på.

När jag gick ifrån mötet var jag gråtfärdig och kände mig värdelös. En intressant grund att bygga på när man ska bygga upp sin hälsa och kraft att ta sig tillbaka till ett yrkesliv. Men jag bestämde mig ändå relativt snabbt för att jag inte är ett offer. Jag ska titta på hela situationen och vad personen sa och se om det finns något där som jag kan ha nytta av, något sanningens korn, något som tar mig vidare. Efter att ha granskat samtalet så såg jag att det fortfarande var ett uselt bemötande och bedömanden, ett samtal som var mer av en attack än av ett samtal. Men jag såg också att det fanns vissa punkter som vi var överens om och som jag tog fasta på. Punkter som handlade om hur jag ska gå vidare nu.

boots-181744_1280

Idag är ett nytt möte med fler inblandade i min rehabilitering. Till det mötet tar jag med mig de få punkterna och tänker att jag är färdig med att låta andra diktera vem jag är eller vad jag kan och inte kan. Jag vet ju vem jag är. Och jag vet vilka kompetenser jag har. Jag vet att jag har klarat av en hel del tuffa saker i livet och tagit mig upp och framåt. De tar jag fasta på nu. De är min styrka. Jag är mycket starkare än man kanske kan tro.

Att bli utmattad handlar inte om svaghet. Det handlar tvärtom om att en har varit stark alldeles för länge. Att en har kämpat på i ett allt högre tempo och med alltför stora påfrestningar under för lång tid. Ofta är det vi som jobbar med människor som går in i väggen. Jag tror att det handlar om att vi lägger hela vår själ i att göra ett så bra arbete som möjligt för att vi vill andra människor väl. Men ofta finns inte de resurser och den grund som behövs på arbetsplatsen eller i organisationen och arbetsmiljön för att vi ska kunna göra ett jobb som känns tillräckligt. Vi är engagerade och gör vårt yttersta men kan jobba hur mycket som helst utan att det någonsin blir färdigt. Det finns alltid mer att göra. Tiden är alltid för kort. Arbetsuppgifterna är många och vi är för få om dem. Det kommer ständigt nya saker som läggs till. Arbetsbördan växer men tiden att göra dem ökar inte. Kraven ökar men tid och resurser att genomföra dem saknas. Allt detta ihop med att vi så gärna vill göra ett bra jobb gör att vi arbetar ut oss. När man arbetar med människor så bryr man sig om att de ska ha det bra och att det man gör blir så bra som möjligt. Många av oss kämpar och kämpar för att göra ett bra jobb, är engagerade och gör vårt yttersta. Ofta fler timmar än de vi har på pappret. Tills den dagen det inte går längre. Så lata och svaga är vi inte. Tvärtom.

hands-1950985_640

Jag ska idag gå på mötet med min egen kraft intakt. För det här handlar om min framtid. Mitt fokus är att bygga upp min hälsa. Det är nummer ett. På den vägen ska jag också komma tillbaka ut i ett yrkesliv. Det vill jag. Kanske den vägen kommer bli lite vinglig och krokig och inte vara perfekt på något vis under tiden jag bygger mig själv allt starkare. Men med fokus på min egen hälsa så tar jag mig framåt på den vägen tills jag är där jag behöver vara för att kunna börja gå mot mina egna visioner. Och jag tänker inte låta någon som enbart har träffat mig i 45 minuter få mig att tro att jag inte är tillräcklig. Det betyder inte att jag är självtillräcklig. Jag behöver andra i lika hög grad som de flesta människor gör. Men jag är långt ifrån värdelös. Och trots att jag trillat dit i utmattning för andra gången så är jag inte helt inkapabel att lära mig nya sätt att ta hand om mig i framtiden. Det är ju det jag undersöker här i bloggen nu och letar reda på de verktyg som ska bli min bas.

tools-690038_640

Trots utmattningen och allt som den för med sig så har jag en inre styrka som alltid är med mig. Jag har mina strategier och verktyg som jag ska hålla mig till för att bygga upp min hälsa. Och jag vet att jag kan. Även om det inte kommer bli lätt. Även om det kanske blir ett steg fram och två tillbaka. Jag vet att jag kommer nå fram till slut. För jag är starkare än en del tror!

Blogg · Livsstil · Utmattning

Berika och coacha varandra

Jag tror att jag är relativt bra på att coacha andra i olika saker som de brottas med eller bara i att våga tro mer på sig själva. Att lyfta fram andras kompetenser och positiva egenskaper som gör att de lyfter lite. Så att de ser sig själva som lite mer kompetenta och att de ser att de har en hel del att bidra med till andra. På så sätt har de sedan kunnat våga gå framåt på sin arbetsplats eller i övriga livet. Vågat gå utanför sin bekvämlighetszon. Jag är ofta noga med att lyfta mina kollegor inför chefer och andra, visa på deras positiva egenskaper och kompetenser men också berätta om bra saker som de har uträttat. Det är så jag fungerar utan att tänka så mycket på det och jag har förstått att det många gånger har hjälpt andra att komma framåt.

elephant-2380009_640

Jag är nog också relativt bra på att coacha mina barn i att följa sitt hjärta. Att göra de saker i livet som fyller dem med glädje och meningsfullhet. Det är viktigt tycker jag. Det är inte alltid lätt när många runtomkring kan ha åsikter som de frikostigt delar med sig av. Andras rädslor speglar ofta vad de ger uttryck för. Oro som en luftar genom de råd en ger. Men där har jag så mycket som möjligt försökt stärka dem i att lyssna inåt på sina egna hjärtan. På sin egen magkänsla och på det som de själva innerst inne vill. Det har gjort att de många gånger har vågat gå sina egna vägar trots att de stött på en hel del motstånd i form av andras misstro eller oro. Det har varit kämpigt för dem stundtals när de blivit ledsna över andras farhågor och misstro men i slutändan har de varit glada över att de har lyssnat på sig själva. Jag vill mest av allt att de ska, så mycket de förmår, våga prova sina drömmar och visioner i livet. Här och nu så är det ju det här livet en har. Att leva det så fullt som möjligt är viktigt.

Jag försöker numera också stärka dem i att försöka prioritera hälsan och ett liv i sund balans. Det beror så klart på mina egna erfarenheter av att inte ha gjort det. Erfarenheten av att har bränt ut mig och den långa vägen tillbaka till hälsa. Erfarenheten av att uppleva att hjärnan inte fungerar som tidigare, att orken inte fungerar som tidigare, att det begränsar livet. Att det tar långt tid att hämta tillbaka det, om det alls är möjligt. Så jag pratar med dem om hur viktigt det är att ha en rimlig nivå på olika saker i sitt liv. Hur ohjälpsamt det kan vara att sträva efter perfektionism i allt i livet. Att försöka hitta en sund balans kring arbete/skola, träning, socialt liv och återhämtning. Betona hur viktigt det är att försöka hitta en sund balans och inte ägna tolv timmar av dygnet till arbete eller skola, hela tiden. Ingenting är viktigare än hälsan. Utan den finns inget liv. 

seal-2469335_640

Numera är mina barn bättre på det än vad jag är, för det mesta. De gör planeringar som innefattar alla olika delar så att veckan har en hyfsad balans. Sedan är det ju inte alltid så enkelt ändå. Det kommer ibland saker emellan eller en har olika deadlines som en måste hålla. Men i det stora hela så är det bra att försöka hålla den balansen så gott en kan. Just nu jonglerar två av mina vuxna barn flera saker som de vill. De vill satsa på sina egna projekt samtidigt som de arbetar med annat eftersom det behövs en försörjning. Det ställer ännu högre krav på balans. Så de har avsatt tid för olika saker under veckan och försöker hålla balansen genom att hålla sig till sitt veckoschema. Inte jobba längre för att bli färdig eller för att det är så intressant med ett visst projekt för då blir resten lidande. Inte ta på sig för mycket andra jobb och gå för mycket in i det för då försvinner tiden till de egna projekten. Ibland kanske det pendlar stort men efter en tid så tror jag att de på det här sättet kan hitta sin balans. Finjustera när de märker om det inte fungerar. En får prova sig fram till hur det fungerar bäst för en. 

Om en har visioner och mål för saker i sitt liv så tror jag att det är hjälpsamt att på det här sättet hitta strategier till att avsätta tid för de olika delarna och samtidigt avsätta tid för annat som behövs för ett hållbart liv. Att jonglera flera saker samtidigt kan annars lätt ta en bort från det man helst vill för att man inte har en tidsplan eller plan för hur en ska arbeta för nå dit en önskar. 

key-3087900_640

Just nu är jag själv i ett läge där jag har visioner och egna mål kring hälsan och livet. Samtidigt ska en sorts rehabiliteringsplan upprättas där jag hittar till ett fungerande yrkesliv. Min ork ska räcka till både ett yrkesliv och ett liv i sund hälsa och balans. Till ett privatliv med glädjeämnen och återhämtning samtidigt som jag arbetar. Förra gången jag efter sjukskrivningen gick tillbaka till jobbet så fanns ingen balans. Orken räckte enbart till att jobba. Jag vet nu att det inte fungerar. Så jag behöver själv vara noga med att hitta en rimlig balans i livet samtidigt som jag hoppas att de som är med om att ta fram min rehabiliteringsplan också ska se att det behövs en balans om det ska bli hållbart i längden. Annars kommer jag förmodligen att trilla dit igen.

stained-glass-1181864_640

Mina barn lär mig så mycket! De är kloka, roliga och utmanar mig i mina invanda tankemönster och sätt att vara. Många gånger har jag varit pinsamt okunnig men trots det haft en vilja att försöka lyssna och förstå. De är en stor rikedom. Och ibland så kommer saker tillbaka till mig som jag själv har försökt ge mina barn. Kommer tillbaka i form av att de fixar det som jag inte fixat än och de blir mina nya förebilder. Jag älskar dem så mycket och är så stolt över dem. Just för att de är precis så som de är. Alla tre är olika varandra men också lika. Unika var och en. De berikar mitt liv på så många sätt!

Livsstil · Sinnesfrid

Livet i det enkla

I det enkla bor det vackra. Ett citat från Ernst Kirchteiger. Det gillar jag. Det rymmer så mycket. De orden kan genomsyra mycket i våra liv. Att allt inte behöver vara så komplicerat. Att det räcker att vara närvarande här och nu. I det lilla. I det enkla. Ett andetag åt gången.
Igår påmindes jag om att inte göra allt så svårt. Det går bra att slänga ihop en enkel kaka och besöka någon jag tycker om. Någon timme i nära samtal. Bara vara ihop. Tänka lite ihop med någon annan en stund. Njuta av att vara med någon som betyder mycket. Det behöver inte alltid planeras och organiseras i livet. I det enkla bor det vackra.
Det är något jag vill komma ihåg. Det enkla är grunden för det hållbara. När kraven på oss själva och andra blir för höga så försvinner hållbarheten. Livet blir skörare då. Viktigt att försöka minnas det som är viktigast. Det enkla. Det lilla. Det som är grunden för vår djupaste glädje och känslan av mening.
Att njuta av det goda. I det lilla. Det skapar glädje. Det skapar hållbarhet. Att ta små steg och njuta av vägen är mer hållbart än att rusa förbi livet medan målet är det enda viktiga. Jag vill försöka minnas varje dag vad som ger mig glädje i livet. Känna tacksamhet över det. Leva det varje dag. Här och nu. Målen framåt kan finnas. Men det är här och nu, i det enkla, som livet pågår.
Livsstil · Utmattning

En paus

En vecka med uppehåll här på bloggen. Mitt mål är att göra nya inlägg varje dag. Men ibland fungerar det inte av olika anledningar. Man blir sjuk eller något annat kommer emellan som är viktigt att hantera. Även då försöker jag ändå skriva här eftersom bloggen är viktig för mig. Att skriva är för mig ett tankeverktyg. Ett kommunikationsverktyg. Så även om jag är sjuk försöker jag om det är möjligt att få ner några rader. När det går. Ibland är orken för liten och då går det inte.
Att ta en paus när orken tar slut eller att stanna hemma tillräckligt länge när man blir sjuk är sunt. Ändå är vi många som får dåligt samvete eller pressar på och går till jobbet ändå. Man vet hur slitigt det blir för de andra. Ekonomin tar stryk. Det finns flera anledningar. Olika anledningar. Men ändå egentligen ingen anledning som är tillräcklig. För den dagen vi kraschar så kraschar vi rejält. Och då spelar ingenting annat någon roll utom att försöka bli frisk igen. Då handlar målet för dagen om att försöka orka kliva ur sängen. Eller om att orka fixa något att äta.
Så det är klokt att ta hand om kroppen och hälsan. Att stanna hemma när man är sjuk. Att ta en paus när man märker att det behövs. Försöka dämpa det dåliga samvetet med att man kommer tillbaka igen istället för att krascha och bli borta i månader. Det är mer hållbart för alla. För mig och min hälsa. För de andra. För ekonomin. Att sluta slå på sig själv och istället lyssna i tid är inte lätt. Att välja att fokusera på en hållbar hälsa och inte bara finnas där för andras omedelbara behov är inte lätt. Inte lätt när vi är skolade i att andra alltid är viktigare. Men lite i taget kan vi lära oss. Om vi vill. Om vi bestämmer oss. Om vi inte vill krascha. För då kan vi inte alls finnas där för någon. Jag vet för det hände mig.
Katter är mästare på att lyssna på sina behov. De är väl inga förebilder i omtanke om andra men de kan ses som en påminnelse i att lyssna på sin egen kropp och vad den behöver. Sova, vila, röra på sig på olika vis, umgås med tillgivenhet, leka och njuta av livet. Om vi tog till oss en liten del av det så skulle det räcka.
Hållbarhet är att lyssna på kroppens och själens behov. Utan att för den skull låta det gå ut över någon annan. Men en sund omtanke om oss själva bygger en starkare och stabilare grund för en hållbar hälsa på sikt. Så inget mer dåligt samvete för att stanna hemma om du är sjuk. Du är viktig. För om du tar hand om dig själv bra så har du större möjlighet att sedan finnas där för andra när det behövs.
Tänk om samhället var uppbyggt mer på de värderingarna? Att hälsa fick vara viktigare än ekonomi och effektivitet. Jag tror att det egentligen då paradoxalt nog skulle bli både mer ekonomiskt hållbart och effektivare, i hela samhället såväl som för varje enskild människa.
Sinnesfrid · Utmattning

Lyfta huvudet

Snön har färgat morgonen vit. Igen. Våren tog paus. Sängen kändes skönare än vanligt. Ville helst snurra in mig i täcket och somna om.
Trött. Den där slöjan av huvudvärk som funnits med några dagar ligger kvar. Igår var en dag då hjärnan kändes som mos. Jag hade svårare att fokusera och tappade tråden. Ganska likt hur det var för några månader sedan.
Vet inte riktigt varför. Beror det på att den ökade arbetstiden börjar kännas? Är det någon sorts vårtrötthet? Håller jag på att bli sjuk igen? Frågorna i mig kommer men just nu känns det bäst att inte fundera så mycket. Bättre att försöka vara här och nu så mycket som möjligt.
Samtal igår kväll satte igång tankar. Hade nog extra svårt att sortera i tankarna genom den där hjärndimman. Tankar och känslor kring nära och kära. Kring livet. Kring livskvalitet och integritet. Kring oro kontra rimlighet. Kring vad som är viktigt och för vem. Kring kärlek och omtanke. Kring känslan av otillräcklighet och till vad som är min plats. Tills jag bestämde mig för att sova. Dags att stänga ner hjärnan och vila.
Nu är en ny dag. Snö. Doftande kaffe. Frukosten smakar bra. Dags att lyfta huvudet igen mot tacksamhet. Inte veckla in mig i tankarna med blicken enbart inåt eller fastna i ändlös problemlösning. Det finns så mycket att vara tacksam över. Jag väljer idag att fokusera på det. Kanske tröttheten skingras något.