Livsstilen i stort är viktig. Helheten. Igår hade jag en tröttare dag igen. Då är det viktigt att försöka vara snäll och lyhörd mot sig själv så gott en kan. Ta hand om med omsorg. Därför blev det lite mer omsorg och lite mindre blogg igår. Inlägget om AIP kommer därför idag istället.
Jag har nu ätit enligt det autoimmuna protokollet i ungefär sex veckor. Jag ser små förbättringar i min psoriasis. De stora fläckarna som jag har haft runt ögonen har minskat i omfång och börjat bli lite blekare. De flagar inte på samma sätt längre utan verkar vara på väg att gå tillbaka. Men än är det en bit kvar. Och hårbottnen har inte förbättrats särskilt mycket än. Det rekommenderas att vi ska äta restriktivt i åtminstone en månad innan vi börjar återintroducera vissa livsmedel för att se ifall vi tål dem, men det kan ta längre tid. Jag läste om några som just blivit symptomfria från psoriasis genom en AIP kost och de menade att det kan ta längre tid för huden att bli frisk. Deras teori var att huden inte är en lika vital funktion som kanske andra inre organ är, därför läker den inte lika snabbt som dem. Jag vet inte om det är så men hur som helst kan det ta olika lång tid så det gäller att försöka ha tålamod. Att låta det få ta den tid det tar. Det allra viktigaste är att försöka se till att få i sig optimalt med näring på alla de sätt man kan. Att följa planen med att läka tarmen, skapa en god bakterieflora i den och tillföra all den näring vi behöver få i oss.
När det sedan är dags att börja återintroducera så gör vi det i väldigt lugnt tempo med ett livsmedel i taget. Vi börjar med väldigt lite av livsmedlet och ökar på sakta allteftersom. Under tiden ska vi uppmärksamma hur kroppen reagerar. Reaktioner kan komma på flera vis. Det behöver inte nödvändigtvis vara så att till exempel psoriasisen flammar upp direkt. Istället kan du plötligt känna dig tröttare eller bli lite uppblåst i magen. Det finns alltså olika saker som kan ske i kroppen som är något som kan påvisa att det inte är ett riktigt bra val för dig. Vi behöver gå lugn och metodiskt fram med lite i taget och framför allt ett livsmedel i taget medan vi är uppmärksamma. En fördel kan kanske vara att föra dagbok över både sitt fysiska som sitt psykiska mående under tiden för att få syn på avvikelser som du kanske inte annars skulle se som samband.
Jag går inte in på i detalj hur man gör. Det finns mycket bra information om det ifall man söker. Karl Hultén är som jag har nämnt tidigare en riktigt bra resurs. Det vi gör är att vi följer ett schema över vilket livsmedel som är bäst att börja med och sedan ser vilka vi ska fortsätta med. Några livsmedel har vi en mindre risk att få en reaktion av än andra och det är därför vi följer en mall. Det kan ta ganska lång tid med återintroduktionen eftersom vi tar ett livsmedel i taget under en tid för att hinna lägga märke till både korta och längre reaktionstider. Men om vi gör det lugnt och metodiskt så har vi en större chans att verkligen komma fram till en kosthållning som vi vet att vi mår bra av. Slarvar vi och går för fort fram så finns risken att vi inte riktigt vet vilket livsmedel det egentligen var som vi reagerade på. Då får vi börja om igen.
Jag tror att jag behöver en tid till innan det blir dags för mig att återintroducera. Det svåra är också att det ju inte enbart är kosten som påverkar. Det gör även andra livsstilsfaktorer. Därför utforskar jag även dem. Försöker få ihop ett hållbart liv med hjälp av de olika ingredienser som behöver ingå för att leva ett friskt liv. Bland ingredienserna utöver kosten finns stresshantering på olika vis, sömn och vila, sinnesro, rörelse och träning. Dessa olika delar kan behöva ses över för de flesta men kanske framför allt om vi inte är friska, har en autoimmun sjukdom eller har börjat närma oss utbrändhet.
Min vision för framtiden är att kanske inte bara gå mot hälsa själv utan att också kunna bidra till att andra hittar sina vägar till ökad hälsa. Därför hoppas jag att du som läser ska ha nytta av mina texter, kanske få lite egen inspiration och söka vidare.
Etikett: Livsstil
Det enda jag vill…
Utbränd och sjukskriven. Resultatet av att ha kraschat in i väggen är att stresskänsligheten finns närmre än vad den kanske annars skulle ha varit. Om jag tidigare kunde bli mer skärpt och effektiv vid pressat läge under en begränsad tid så är det nu totalt tvärtom. Jag blir helt slut. När jag var frisk så klarade jag ett visst mått av stress och kunde till och med triggas och få mer energi, adrenalin. Men när stressen blev alltmer konstant så bröts jag ner. Och nu är det som om jag är allergisk mot stress.
De som har varit sjukskrivna vet hur det är att leva i ovisshet och lägga sin tillvaro i andras händer. Det är andra som fattar beslut om allt som rör sjukskrivning, rehabilitering och ekonomi. Du själv får acceptera så gott du kan. Försöka göra det bästa av situationen efter förmåga. Men det betyder också att stresspåslagen inte blir så mycket mindre, de byter bara orsak. Nu kommer stresspåslagen ur all ovisshet om vilka beslut som kommer fattas, vad som ska hända härnäst, hur allt ska bli. Det värsta av allt är stressen kring ekonomin.
Ibland när man läser om andra som haft utmattningssyndrom så kan man läsa om hur de fixade ekonomin och livet på grund av att de var två vuxna om försörjningen eller så hade de sparkapital. En del kunde sadla om eller få en bättre ekonomi för att de hade kapital, kunde sälja sitt hus eller för att partnern hade en högre inkomst. De insåg att de behövde förändra och då gjorde de det. Det låter så enkelt. Ett beslut bara.
Jag lever ensam med mina barn. Jag har inget kapital. Äger ingenting. Har inga sparpengar att ta av. Har inte rika föräldrar som kan ge ett för tidigt arv, en partner som kan skjuta till pengar till försörjningen eller någon gömd skatt någonstans. Hur gör man då? Hur överlever man på de få pengarna det blir? Jag kan säga att det är fruktansvärt svårt. Nästintill omöjligt. Och just nu är det helt omöjligt eftersom sjukpenningen minskat.
Så vad kan jag göra? Jo jag kämpar för att ta mig framåt. Kämpar för att bygga upp min hälsa allt vad jag bara kan. Ser över allt jag möjligtvis kan göra själv för att förändra och bli frisk. För jag vill arbeta. Jag behöver arbeta. Men jag behöver ju också hålla. Inte bli sjukare utan hålla mig frisk.
Så det är just de sakerna jag gör och som jag skriver om här på bloggen. Jag jobbar med de bitarna som jag kan jobba med. Mina tankar, min stressnivå, min sinnesro. Min kost för att bygga upp kroppen med näring. Rörelse eftersom jag vet att det krävs för att bygga hälsa. Letar efter olika typer av livsstil för att hitta lösningar för hur jag ska kunna leva ett liv som fungerar och som jag mår bra i. Ett hållbart liv. Det är det enda jag vill just nu. Leva ett hållbart liv.
Öppen för äventyr…
Igår läste jag i tidningen om någon som byggt och bor i en sorts cirkusvagn. Ett ”Tiny house”. Bostäderna kallas för Tiny house, förmodligen just för att de är små hus och är ofta byggda flyttbara, på hjul. Det är en rörelse som fler och fler lockas av där många längtar efter en enklare tillvaro på olika vis. Det kan säkert vara ganska olika vad man lägger i en enklare tillvaro. En del vill skala ner och vara mer ekonomiskt oberoende. Inte äga så mycket saker och leva på mindre yta. Kanske leva mer och konsumera mindre. Det är något som tilltalar mig. Det är spännande att se olika lösningar kring det där. Kring att leva bra på en liten yta. Kanske för att jag och mina barn redan gör det fast i lägenhet. Kring att konsumera mindre. Kring att rensa ut och bara ha kvar det jag använder och verkligen tycker om. Kring återbruk och hur man kan använda saker på nya sätt. Kring second hand och kretslopp.
De sista åren har det varit något som mer och mer har intresserat mig. Kanske det har sin grund i att jag längtar efter det mer jordnära och enkla livet. Utmattningssyndrom kanske har den effekten? Och jag är intresserad av självhushållning och av att lära mig bygga, renovera, återanvända och skapa. Det trodde jag nog inte för tio år sedan. Men så ser det ut nu. Min längtan har delvis blivit en annan. Det jag vill leva har blivit mer klart för mig, klarare för varje år. Jag suger girigt åt mig allt jag kan läsa om andra sätt att leva. Det inspirerar mig. Jag älskar mångfalden. Att det finns så mycket olikhet. Att jag kan få möjlighet att inspireras av någon annan som lever på andra sätt än mig. Att jag kan få möjlighet att lära mig mer om något som jag aldrig mött tidigare. Att få mina egna fördomar omkullkastade och bli medveten om att de varit just fördomar. Att få möjlighet att formas och formas om flera gånger. Att det inte finns en slutpunkt där jag eller någon annan måste ha bestämt oss. Lev så här tills du dör! Utan istället så nya frön, väx och frodas.
Ibland fylls jag av glädje över livet. Av glädje över andra människor. Av glädje över att bli omskakad och rubbad i min cement. Jag vill ju inte sitta av min tid här på jorden. Jag vill leva den. Lära och utvecklas. Skratta och glädjas. Bli förbannad ibland och ibland ödmjuk. Varför är vi ofta så rädda för det som är obekant? Varför är det så viktigt att vakta på sina invanda tankemönster? Att ha rätt till varje pris. Att mäta och väga? När jag läser om någon som lever på ett annat sätt än vad jag gör så gör det mig otroligt nyfiken. När mina barn konfronterar mig i mina omedvetna fördomar eller sätt att uttrycka mig så vill jag förstå och jag vill lära mer, när jag slutat gå i försvar…
Den här morgonen vill jag starta öppen för äventyret. Äventyret i att leva, att möta andra och att vara nyfiken på det som är olikt. Öppen för att se nya möjligheter…
Livet får mer rymd
Utsikten från mitt fönster betyder mycket för mig. Den skänker glädje varje morgon. Det gamla brukets vackra byggnader där skuggorna spelar mot fasaderna. Allt färgas mjukt rosa på morgonen och i dramatiskt orange och rött vid kvällens solnedgång. Igår på morgonen slog regnet mot fönstret och utanför mitt fönster visade sig en av de vackraste tavlor naturen kan skapa…
Om jag sätter mig vid andra sidan av bordet med min kaffekopp så blir utsikten fri bortanför idrottsplatsen. Bortanför den finns landet där dimmorna ibland ligger i slöjor och på vintern syns rimfrosten på träden i horisonten. Men igår på morgonen fanns den andra halvan av regnbågen där.
Mobilbilderna från mitt fönster gör inte utsikten rättvisa men kanske kan de ge ett litet hum om hur vackert det är. Att ha fri sikt och rymd utanför fönstret är viktigt för mig, för att jag ska trivas. Det är som om hela mitt liv då vidgas och får mer rymd. Det jag ser utanför mitt fönster när jag tänder ljus och dricker kaffet på morgonen ger mig en glädjefull start på mina morgnar. En skönhetsupplevelse som ger glädje och värme inombords. Här och nu är livet rikt!
Leva visionerna här och nu…
Längtan till landet har varit intensiv under de senaste åren. Kanske är det naturligt när kropp och själ behöver lugn och ro men också mer av det handfasta och jordnära. Längtan i händerna efter att få stoppa dem i jorden, gräva och odla. Längtan i händerna efter att få känna på trädens bark och på löv och barr. Längtan efter vindarna som biter i kinderna och gör att jag känner mig levande. Längtan efter att blicka ut över fälten mot horisonten. Jag ger mig ut så ofta jag kan för att uppleva detta här och nu. I min närhet finns vackra platser att njuta av.
Jag tänkte att längtan till att leva på landet hängde ihop med min utmattning. Men den där längtan har nu funnits i mig i några år och den minskar inte i styrka. Tvärtom. Trots att jag inte har någon som helst ekonomisk möjlighet så spinner jag drömmar om mitt hus på landet i Skåne. Jag blir vetgirig och vill lära mig allt om odling, om att renovera hus och om hur jag ska kunna självhushålla mer. Så jag sparar all information jag hittar och läser ifall något magiskt ska hända och mina drömmar blir verklighet.
Drömmar och visioner för framtiden är bra att ha. De får bara inte ta upp mer tid än vad nuet gör. Jag försöker så mycket som möjligt tänka hur jag kan leva mina visioner här och nu. För det är ju här och nu livet pågår. Jag njuter av att vistas ute i naturen och jag har förmånen att bo i ett område som gränsar till åker och skog. Där kan jag till viss del njuta av känslan av att bo på landet.
Jag kan uppleva naturen med alla sinnen här och nu. Det är en rikedom. Min dröm är att en dag ha mitt eget hem i Skåne med utsikt över åkrarna. En dag ska drömmen bli min verklighet. Men tills dess blir mitt fokus att hitta de kvaliteterna jag längtar efter här och nu.
Vända på varje sten
Kan det vara så att utmattning kommer ur inflammation i kroppen på olika vis? Jo det låter ju inte särskilt otroligt att inflammation och sjukdomar i kroppen gör oss utmattade. Men kan det även vara så att långvarig stress påverkar våra kroppar att bli mer mottagliga för inflammation? Kan det vara så att utmattning har mer med inflammation att göra än vad vi tror? Jag tycker att alla stenar är värda att vända på och undersöka eftersom vi vet så lite om det här området. Läkare och sjukvård har inga svar och ingen klar behandlingsväg. Vi famlar oss fram och försöker så gott vi kan hitta sätt och vägar.
Det finns en Facebooksida som heter Utmattningsskolan. Den är skapad av Lena Holfve som hittade vägar till hälsa och nu har hjälpt många fler till hälsa genom samma metoder som hon själv blev hjälpt av. Hennes största mål är att man på riktigt ska gå till botten med att undersöka alla möjliga orsaker till utmattning istället för att låsa sig fast vid att det handlar om psykisk ohälsa. Hon och många andra har upptäckt att utmattningen har flera andra orsaker och att man kan komma tillrätta med dem. Detta är en väg man kan prova sig fram på. Jag tänker att om andra har blivit hjälpta så kan det vara värt att prova för jag vill vända på varje sten för att bygga hälsa. Är man intresserad så kan man kolla upp hennes sida där eller läsa någon av de böcker hon har skrivit kring de här sakerna.
Jag har de sista veckorna stramat upp min kosthållning igen. Autoimmun kost, AIP, är en kost som har visat sig hjälpsam vid olika autoimmuna sjukdomar. Min son har blivit hjälpt av den. Han har Ankyloserande spondylit, Bechterews sjukdom, men är nu för det mesta helt symptomfri. I och med att jag under den senaste tiden har börjat få mer och mer besvär av psoriasis så kändes det extra angeläget att försöka hitta vägar att komma tillrätta med det. Psoriasis är också en autoimmun sjukdom. Jag kommer framöver att skriva mer om den här kosthållningen och hur det går för mig på den resan.
Den autoimmuna kosten vill ta bort sådant som vi kan få allergiska reaktioner av eller sådant som det är vanligt att vi reagerar på. Syftet är att hitta det som irriterar vårt immunförsvar och triggar igång inflammation. Det går ut på att vi en tid lever på en kost som utesluter de livsmedel som betraktas som eventuella utlösare till inflammationen i kroppen. Samtidigt försöker vi äta sådant som läker tarmen och främjar goda tarmbakterier. Det är också viktigt att äta mat som tillför mycket näring. När vi väl börjar märka förbättring så kan vi börja att återintroducera ett livsmedel i taget för att se om vi tål det eller inte. Till slut ska detta leda till en kosthållning som innehåller mat som vi tål och mår bra av men utesluta sådant som vi märkt att vi reagerat på. Målet är att minska och bli av med symptom och må så bra som möjligt.
I Sverige är Karl Hultén en av de personer som är mycket kunnig, har egen erfarenhet av detta och har hjälpt många andra. Han har en podd, Paleoteket, som jag rekommenderar. Dessutom har han skrivit en kokbok om AIP. Just nu är en ny bok på gång som kommer bli den första svenska boken som på ett omfattande sätt går igenom den här kosthållningen. Jag har haft förmånen att få läsa manuset och ge återkoppling på olika vis. Den här boken kan jag verkligen rekommendera när den kommer ut!
Med hjälp av några av de här verktygen och tankarna bakom dem utforskar jag nu om det också kan ha en inverkan på min utmattning. Jag tänker att det inte är helt ologiskt att tänka sig att om min mage och tarm inte mår bra och av den anledningen inte tar upp den näring jag behöver och triggar igång inflammationer i min hud så skulle det även kunna göra mig utmattad och påverka hjärnan på olika vis.
Jag undersöker alltså olika verktyg och strategier för att bygga hälsa på ett hållbart sätt och i det finns det inga stenar som jag vill lämna utan att vända på dem. Vad som är den allra första orsaken till alltihop är det väl ingen som vet och kanske är det en växelverkan. En växelverkan av yrkesrelaterad stress, annan stress och oro i livet, miljöfaktorer, fysisk påverkan i kroppen och en massa annat. Vem vet var det tog sin början? Vem vet vilket det var som till slut fick det att rinna över? Det spelar egentligen ingen roll just nu. Det som spelar roll är hur jag nu går vidare. Hur jag hittar i att bygga en hållbar hälsa.
Det jag vet är att jag inte är en ö där allt enbart sker inom mig. Jag, precis som vi alla, blir påverkad av det samhälle och den miljö vi lever i. Det finns oftast inte ett enda svar. Därför letar jag på flera olika ställen och tänker att en helhetssyn på ett hållbart liv behövs. Inte bara för mig utan för de flesta av oss. Jag gör allt vad jag kan utifrån de områden som jag själv kan påverka. Andra områden utanför mig själv är en större mer politisk fråga utifrån hur vi i vårt samhälle bygger hållbarhet inom alla olika områden. Jag börjar med mig just nu men självklart intresserar det mig att även titta på samhället i stort. Hur vill jag att mina barn och barnbarn ska ha det i framtiden? I det här så vet jag nu att mitt liv har tagit en ny riktning. Ett hållbart liv för den enskilde och för samhället är något jag framöver på olika vis kommer fördjupa mig i. Just nu har det sin startpunkt i att skapa ett eget hållbart liv för mig.
Helhetssyn
Tänk om det är så att jag är en helhet och inte ett huvud med olika delar som är oberoende av varandra? Tänk om det är så att våra fysiska delar i kroppen både är i ett komplicerat samspel med varandra men också med den omgivning vi befinner oss i, i vår miljö? Ja inte låter det särskilt otroligt eller konstigt egentligen. Ändå beter sig ofta vårt samhälle som om varje del är fristående från en annan del. Utifrån det behandlas varje del för sig, t ex inom sjukvården. Ibland erkänner man samband som är större men ofta inte. Man använder sig av mediciner som minskar symptom när man inte har några förklaringar till vad en åkomma beror på. Det tas tacksamt emot av de flesta för man vill ju minska sina obehag och symptom och fortsätta fungera i det stora hela.
Jag är inte emot symptomlindring. Inte heller är jag emot mediciner. Men jag tänker att vi alla skulle kunna ha mycket att vinna på om det fanns en balans i den ekonomiska vinsten i medicintillverkningen i relation till en större vinst i att forska på samband och orsaker. Orsaker och samband som kanske kan göra oss mer friska och oberoende av mediciner. Visst finns det sådan forskning. Men jag önskar mycket mer av det. Oberoende forskning utan egenintresse. Det skulle samhället tjäna på tror jag.
Den diagnos som kallas utmattningssyndrom är en sådan diagnos som skulle behöva ordentlig forskning. Allt fler drabbas och den behandling som erbjuds är inte särskilt hjälpsam. Många som har hand om behandlingen och rehabiliteringen har ingen kunskap alls om den lilla forskning som finns. Jag tror att vi skulle behöva ta ett mycket större helhetsgrepp här. Forska på många olika saker i relation till det här. Men kanske är det också så att samhället inte vill ha vilka svar som helst? Kanske är vi rädda för vad det kan innebära? Det kan ju innebära att samhället i stort behöver förändras. För även här tror jag på en helhet. Jag tror inte att den enskilda människan är fristående från samhället. Det kommer behövas förändring såväl på samhällsnivå som på enskild nivå.
Jag tror att vi skulle behöva titta på hur samhället ser ur i sina olika delar och på hur vi skapar ett samhälle där människor är friska. Vi behöver titta på arbetsmiljö och vad som bygger hälsa för att sedan göra de förändringar som krävs och göra dem obligatoriska. Inte börja i andra änden i att släcka bränder som redan uppstått. Utgå ifrån vad som bygger hälsa och inte enbart på att undvika ohälsa. Utbilda människor i mycket högre utsträckning i vad som bygger hälsa och göra det till ett av de viktigaste skolämnena i skolan. Hälsa har så många fler aspekter än enbart idrott. Låt ämnet hälsa bygga på forskning och beprövad erfarenhet.
Ge en konkret utbildning och erfarenhet i hur en lever ett hälsosamt liv. Schemalägg olika friskstrategier på skolor och arbetsplatser. Rolig och omväxlande rörelse utomhus. Konditionsträning och muskelträning. Andningsövningar och meditation för avspänning. Mental träning, teoretisk och praktisk kunskap för att påverka sinnesstämningen och för att lära sig strategier i livet. Den tid som detta skulle ta från arbetstiden tror jag skulle betala sig i längden. Den tid vi sedan arbetar skulle vi förmodligen har en högre kapacitet och vara mer effektiva. Jag tror också att samspel och kommunikation skulle påverkas positivt.
Överallt skulle vi behöva se över olika miljöfaktorer och kostfaktorer som skapar hälsa och satsa på att åtgärda dem. Från förskolan till åldringsvården. Jag tänker att det skulle vara mer hållbart för hela vårt samhälle på alla vis. Kostnader för sjukvård och frånvaro från skolan och arbetslivet skulle förmodligen minska. Människor skulle hålla sig friskare och starkare och på så vis bidra mer till samhället än vad de kostar. Om vi nu tänker enbart ekonomiskt. Och för människors livskvalitet skulle det göra en enorm skillnad.
Jag försöker på egen hand nu fundera över helheten för mig själv. Tänk om utmattningen även interagerar med inflammation i kroppen på något vis? Är det därför jag har fått stora besvär med psoriasis nu? Kan känslorna av nedstämdhet som kommer ibland när tröttheten är stor både ha med stress att göra och med inflammation i kroppen att göra? Vad händer om jag tar ett helhetsperspektiv kring dessa saker? Jag arbetar med strategier för stresshantering och återhämtning samtidigt som jag bit för bit försöker hitta i andra hälsostrategier. Kosten, rörelse och träning, miljön i min närhet och mycket mer.
Att enbart vara hemma och få återhämtning är en nödvändig start eftersom kroppen är så slutkörd. Att få en rehabiliteringsplan som fungerar är nödvändig för att inte få bakslag. Hjärnan är ju en av de delar i kroppen som påverkas mycket. Den behöver ofta lång tid att återhämta sig och byggas upp igen. Men alla andra saker utöver den återhämtningen som kanske kan inverka vill jag själv försöka hitta i. För i det finns väldigt lite stöd ifrån sjukvården eller ifrån de som har hand om rehabiliteringen. Däremot finns det andra resurser man kan titta på och undersöka. Jag vill hitta vägar till ett så friskt liv som möjligt och jag vill gärna bidra till att andra ska hitta sina vägar. Jag forskar just nu på mig själv. Om det sedan kan hjälpa någon annan så är det en bonus.
Guldkornen här och nu…
Om jag kunde behålla fokus på här och nu oftare så skulle jag öka min sinnesro väsentligt. Om jag skulle vara närvarande både i görandet och i tanken kring det som är just nu så skulle jag förmodligen både må bättre och vara mer effektiv. För här och nu är ju allt som egentligen spelar roll. När jag kommer till framtiden så är jag ju också i här och nu, varje sekund av framtiden skapas av här och nu. Om jag inte är i här och nu så är det ju som att leva ett blekt liv. Ett liv där jag större delen av tiden är diffust medveten om den verklighet jag lever i medan tankarna sysselsätter sig i framtiden eller i det som redan hänt.
Vi är ju konstruerade så att våra tankar inte går att styra helt och det finns väl en mening med det också. Men jag blir mer och mer medveten om hur nära förknippad min hälsa och min sinnesro är med min förmåga att mer leva närvarande i nuet. Det är där den största glädjen går att hitta. I det lilla som pågår om jag lägger märke till det. Jag går miste om så mycket liv när jag inte är närvarande. När oro, frustration och irritation tar över och tankarna är i saker som har hänt och spinner på i berättelser där jag tolkar olika saker så spiller jag värdefull tid. Mina berättelser är inte nödvändigtvis sanna. Jag tolkar utifrån min världsbild och utifrån den jag är. Om jag kunde släppa tankarna kring det som varit i större utsträckning så skulle jag vara mer fri och förmodligen mycket lyckligare. Vem har egentligen förändrat något genom att älta det förflutna? Det går ju inte att ändra något som redan har hänt.
Att bearbeta sådant som varit svårt är en annan sak. Det fyller sin plats. Men att ständigt älta är något annat. Likadant är det när vi ständigt sysselsätter oss i tankarna kring vad vi saknar och längtar efter. Risken är att vi inte ser vad vi redan har. Att vi inte värdesätter det fina som redan finns i våra liv. För vi är hela tiden någon annanstans och på väg. Att ha mål och visioner att sträva mot är inte negativt men om en bara sysselsätter sitt sinne med framtiden så lever en ju inte. För livet pågår ju nu.
Så hur hittar jag i det? Hur hittar jag en sund balans i att bearbeta det som kanske behöver bearbetas, att planera för framtiden och de mål jag vill nå men samtidigt ändå leva närvarande och till fullo här och nu? Det är väl något som de flesta skulle vilja ha svar på. Och det finns kanske inga absoluta svar. Var och en behöver hitta sin väg dit. Det som de känner får dem att må så bra som möjligt. Som ger dem ett större mått av sinnesro. Av närvaro.
Ett sätt är kanske att verkligen försöka återföra uppmärksamheten på just här och nu, i det vi gör eller den människa vi har framför oss här och nu, varje gång tankarna vandrar iväg. Att bli medveten om att tankarna faktiskt vandrar är första steget. Att sedan aktivt försöka återföra dem är nästa steg.
Vi är oftast som mest närvarande när vi gör saker vi älskar. Då känner vi oss också mest levande och fyllda med glädje. Energin fyller oss. Men det är ju inte alltid vi är i det vi älskar mest. Hur gör vi då? Det är där jag tror vi har nytta av just det där att anstränga oss i att vara mer närvarande för då tror jag att vi kan öka på känslan av glädje och energi. Att här och nu försöka lägga märke till det jag uppskattar. Att här och nu försöka lägga märke till något vänligt och sympatiskt hos den andre. Att här och nu försöka känna smakerna, dofterna, känslan mot händerna och huden. Att här och nu uppleva mer av det som är. Inte sysselsätta tankarna med bedömningar eller tolkningar utan försöka låta dem passera och återföra uppmärksamheten på det som är.
Dessa saker vill jag öva mig i. Det är en strategi som jag verkligen behöver. När livet är tufft är det lätt att drömma om en bättre framtid, att längta dit. Det behövs också. Det behövs visioner för att ta oss framåt. Det behövs hopp om något bättre. Men även i det svåra går det att hitta guldkorn. Och de tror jag är minst lika viktiga att leta efter och lägga märke till. För att må så bra jag kan här och nu även om det är tufft. Om jag kan hitta guldkorn när det är som tuffast så klarar jag allt. Och då har livet större förutsättningar att vara rikt. Då väntar jag inte på glädjen och meningsfullheten utan den finns redan här och nu. Då blir livet en resa i att leva mer än en resa i att överleva och ta sig framåt mot något annat.
Vad jag vill säga är nog egentligen att mål, visioner och planer för framtiden är en viktig del i livet. Att hitta sätt att ta sig dit man vill. Att hitta strategier för att skapa sig det liv man helst vill leva. Men det behöver vara i en balans med att leva just här och nu också. För här och nu är allt vi har i varje stund. Därför skriver jag om strategier, verktyg och olika sätt att ta oss framåt till att leva våra liv så som vi vill och mår som bäst av men också om livet här och nu. Om de små sakerna som ger glädje. Om närvaro och sinnesro här och nu. För det är där den riktigt glädjen finns. Det är där vi hittar vår energi här och nu. Det är där vi lämnar ilska, frustration och kamp och ser det fina som finns mitt framför oss. Just här och nu.
Berika och coacha varandra
Jag tror att jag är relativt bra på att coacha andra i olika saker som de brottas med eller bara i att våga tro mer på sig själva. Att lyfta fram andras kompetenser och positiva egenskaper som gör att de lyfter lite. Så att de ser sig själva som lite mer kompetenta och att de ser att de har en hel del att bidra med till andra. På så sätt har de sedan kunnat våga gå framåt på sin arbetsplats eller i övriga livet. Vågat gå utanför sin bekvämlighetszon. Jag är ofta noga med att lyfta mina kollegor inför chefer och andra, visa på deras positiva egenskaper och kompetenser men också berätta om bra saker som de har uträttat. Det är så jag fungerar utan att tänka så mycket på det och jag har förstått att det många gånger har hjälpt andra att komma framåt.
Jag är nog också relativt bra på att coacha mina barn i att följa sitt hjärta. Att göra de saker i livet som fyller dem med glädje och meningsfullhet. Det är viktigt tycker jag. Det är inte alltid lätt när många runtomkring kan ha åsikter som de frikostigt delar med sig av. Andras rädslor speglar ofta vad de ger uttryck för. Oro som en luftar genom de råd en ger. Men där har jag så mycket som möjligt försökt stärka dem i att lyssna inåt på sina egna hjärtan. På sin egen magkänsla och på det som de själva innerst inne vill. Det har gjort att de många gånger har vågat gå sina egna vägar trots att de stött på en hel del motstånd i form av andras misstro eller oro. Det har varit kämpigt för dem stundtals när de blivit ledsna över andras farhågor och misstro men i slutändan har de varit glada över att de har lyssnat på sig själva. Jag vill mest av allt att de ska, så mycket de förmår, våga prova sina drömmar och visioner i livet. Här och nu så är det ju det här livet en har. Att leva det så fullt som möjligt är viktigt.
Jag försöker numera också stärka dem i att försöka prioritera hälsan och ett liv i sund balans. Det beror så klart på mina egna erfarenheter av att inte ha gjort det. Erfarenheten av att har bränt ut mig och den långa vägen tillbaka till hälsa. Erfarenheten av att uppleva att hjärnan inte fungerar som tidigare, att orken inte fungerar som tidigare, att det begränsar livet. Att det tar långt tid att hämta tillbaka det, om det alls är möjligt. Så jag pratar med dem om hur viktigt det är att ha en rimlig nivå på olika saker i sitt liv. Hur ohjälpsamt det kan vara att sträva efter perfektionism i allt i livet. Att försöka hitta en sund balans kring arbete/skola, träning, socialt liv och återhämtning. Betona hur viktigt det är att försöka hitta en sund balans och inte ägna tolv timmar av dygnet till arbete eller skola, hela tiden. Ingenting är viktigare än hälsan. Utan den finns inget liv.
Numera är mina barn bättre på det än vad jag är, för det mesta. De gör planeringar som innefattar alla olika delar så att veckan har en hyfsad balans. Sedan är det ju inte alltid så enkelt ändå. Det kommer ibland saker emellan eller en har olika deadlines som en måste hålla. Men i det stora hela så är det bra att försöka hålla den balansen så gott en kan. Just nu jonglerar två av mina vuxna barn flera saker som de vill. De vill satsa på sina egna projekt samtidigt som de arbetar med annat eftersom det behövs en försörjning. Det ställer ännu högre krav på balans. Så de har avsatt tid för olika saker under veckan och försöker hålla balansen genom att hålla sig till sitt veckoschema. Inte jobba längre för att bli färdig eller för att det är så intressant med ett visst projekt för då blir resten lidande. Inte ta på sig för mycket andra jobb och gå för mycket in i det för då försvinner tiden till de egna projekten. Ibland kanske det pendlar stort men efter en tid så tror jag att de på det här sättet kan hitta sin balans. Finjustera när de märker om det inte fungerar. En får prova sig fram till hur det fungerar bäst för en.
Om en har visioner och mål för saker i sitt liv så tror jag att det är hjälpsamt att på det här sättet hitta strategier till att avsätta tid för de olika delarna och samtidigt avsätta tid för annat som behövs för ett hållbart liv. Att jonglera flera saker samtidigt kan annars lätt ta en bort från det man helst vill för att man inte har en tidsplan eller plan för hur en ska arbeta för nå dit en önskar.
Just nu är jag själv i ett läge där jag har visioner och egna mål kring hälsan och livet. Samtidigt ska en sorts rehabiliteringsplan upprättas där jag hittar till ett fungerande yrkesliv. Min ork ska räcka till både ett yrkesliv och ett liv i sund hälsa och balans. Till ett privatliv med glädjeämnen och återhämtning samtidigt som jag arbetar. Förra gången jag efter sjukskrivningen gick tillbaka till jobbet så fanns ingen balans. Orken räckte enbart till att jobba. Jag vet nu att det inte fungerar. Så jag behöver själv vara noga med att hitta en rimlig balans i livet samtidigt som jag hoppas att de som är med om att ta fram min rehabiliteringsplan också ska se att det behövs en balans om det ska bli hållbart i längden. Annars kommer jag förmodligen att trilla dit igen.
Mina barn lär mig så mycket! De är kloka, roliga och utmanar mig i mina invanda tankemönster och sätt att vara. Många gånger har jag varit pinsamt okunnig men trots det haft en vilja att försöka lyssna och förstå. De är en stor rikedom. Och ibland så kommer saker tillbaka till mig som jag själv har försökt ge mina barn. Kommer tillbaka i form av att de fixar det som jag inte fixat än och de blir mina nya förebilder. Jag älskar dem så mycket och är så stolt över dem. Just för att de är precis så som de är. Alla tre är olika varandra men också lika. Unika var och en. De berikar mitt liv på så många sätt!
När ingenting är säkert…
”Trust the wait.
Embrace the uncertainty.
Enjoy the beauty of becoming.
When nothing is certain, anything is possible.”
Att lita på väntan. Att omfamna det ovissa. Att njuta av det vackra i att bli till. När ingenting är säkert så är allting möjligt.
Att leva i ovisshet om hur framtiden kommer gestalta sig är en utmaning. Att leva i ovisshet kring hur ekonomin ska gå ihop är en ännu större utmaning. Ändå, efter allt som varit och alla utmaningar så infinner sig stunder av inre ro. Av acceptans. Av att jag står mitt på ett stort fält där ingenting är säkert, inga tydliga vägar syns, och ändå någonstans inombords känner att jag är på rätt plats just nu.
Jag vet att jag inte kan gå tillbaka. Det har jag provat. Jag vet bara att jag kan gå framåt och försöka skapa ett nytt liv. Jag är inte densamma som tidigare. Det är som om de partiklar som utgör mig har skiftat frekvens. De upplever och är annorlunda än förut. Något absolut har hänt. Och förändring av det yttre är nödvändig och drivs av den jag har blivit. Det låter flummigt och underligt. Men jag hittar inga andra ord för det.
Och mitt i allt ovisst är jag viss om att något nytt är nödvändigt. Ett annat liv. Hur det kommer se ut är ovisst och osäkert men innebär också att allt är möjligt.
Jag känner stundtals den där lilla förnimmelsen av att eftersom ingenting är säkert så är allt möjligt. Det ger en försiktig känsla av hopp.
Läkande Liv 