Livsstil · Sinnesfrid · Utmattning

Andas

Idag behöver jag andas. Fokusera på andningen och här och nu under dagens gång. För nu snurrar stresskänslorna inombords. Jag vet inte riktigt varför eftersom mitt liv egentligen inte innehåller särskilt mycket stress om man ser till det yttre.
Jobbet flyter på. Ekonomin flyter på. Livet i det stora hela flyter på utan särskilt mycket svårigheter. Men inombords ökar stressen. Jag tror det hänger ihop med att det finns saker som behöver göras. Saker jag vill göra. I vardagen. Inför midsommar. Inför semestern. Saker jag vill bli färdig med.
Orken ökar ju inte i den takt jag vill. Det är väldigt frustrerande. Jag vill orka göra. Jag vill få gjort. Jag vill bli färdig med saker. Vill, vill, vill…
Men prioritet ligger på att orka jobba först och främst. Och efter det finns inte så mycket ork kvar.
Orken har dock ökat. Det är stor skillnad på orken nu och på hur det var för sex månader sedan. Det är det jag måste försöka minnas när frustrationen håller på att ta över. Att öva mig i tålamod verkar vara min livsläxa. Att stå ut med en annan identitet är också något jag behöver acceptera. Att börja acceptera att jag fungrare annorlunda nu. Acceptera ett annat sätt att leva.
Jag är innerligt trött på att vara trött! Trött på att det går så långsamt framåt. Tycker att jag har tagit all hjälp jag har kunnat få. Försöker göra de saker jag ska för att öka på hälsan och orken. Men jag vill se snabbare resultat. Vill inte känna mig avtrubbad och orkeslös inför sociala situationer. Vill, vill, vill. Så därför blir det idag att försöka bara att ta djupa andetag. Bara vara. Andas. Acceptera just här och nu.
Livsstil · Sinnesfrid · Utmattning

Igång istället för att kliva av

Det blev ett annat innehåll på helgen. Mina tjejer bestämde sig för att komma hem i fredags. Så jag har haft en härlig helg med dem istället. Inte alls klivit av, tvärtom.
Gått på stan och kollat efter kläder, köpt present, lagat mat, handlat mat, tittat på filmer och varit på födelsedagsfirande för systerdottern. Härligt. Socialt. Mysigt med prat och att få vara med de jag älskar.
Behöver fortfarande få ta någon dag då jag bara kliver av allt och är i mig själv. Men det får bli en annan dag. Nu börjar jobbveckan igen. Onsdag ledig men då behöver jag handla inför midsommar och fixa lite. På torsdag kommer tjejerna igen och så firar vi midsommar ihop.
Försöker hitta återhämtning mitt i alltihop. Så gott jag kan. Men det är en utmaning. Märker att stressen inombords lätt ökar så fort jag ska göra något extra. Fortfarande räcker det med väldigt lite för att jag ska bli rejält trött. Svårt att ha ett helt fungerande liv fortfarande. Jobbar 25 procent den här veckan ut. Sedan ökar jag till 50 procent.
Vill hitta sätt att få vågskålarna att fungera. Att orka jobba men också orka hemma med ett normalt liv. Blir lätt frustrerad när jag märker att orken försvinner väldigt snabbt. Vill mer än jag kan just nu. Det är svårt att ha tålamod med det.
Livsstil · Sinnesfrid · Utmattning

Kliver av

Sömnen var bättre inatt. Jag kom i säng tidigt och vaknade inte under natten. Det är första gången på ett par veckor nu. Så skönt att få sova bra. Det är en viktig del i att må bra.
Imorgon blir en dag då jag kliver av en stund. Kliver av från yttre stimulans som sociala kontakter, tv och underhållning. Kliver av från de där yttre kickarna för att skaffa energi. Imorgon blir det inget blogginlägg.
Jag ska använda dagen till att lite mer hitta hjärtats väg. I mig själv. Det är så lätt att fångas i all yttre stimulans och tappa riktningen. Det finns så mycket att göra, konsumera eller underhållas av som trubbar av mig. Som gör att jag tappar kontakten inåt och bara kör på. Och efter en tid mår jag inte bra.
Det är svårt att hitta en balans där jag mår bra. Mellan blomma och törne. Där jag hittar vägen som jag mår bra i. En balans mellan det inre och det yttre. Ofta blir det svängningar där jag är väldigt mycket i det ena för att sedan svänga till det andra. Jag vill nå fram till lite mindre svängningar och mera balans. Jag mår inte bra när det blir för mycket av det ena eller av det andra. Alla är vi olika i var den balansen går. Var och en behöver hitta sin egen balans.
Det kan tyckas som att jag tänker för mycket och problematiserar livet mer än jag behöver. Men jag hamnade i utmattningssyndrom genom att låta bli att känna efter och bara köra på. I alla livsområden. Genom att låta bli att lyssna inåt och på hjärtat så arbetade jag mig till utmattning. Tills kroppen tog stopp.
Och nu märker jag tydligt när jag är på fel spår igen. För då visar det sig på en gång i kropp och själ. Jag vill försöka hitta i att det inte ska behöva gå dithän. Att hitta en sorts väg emellan där jag inte hamnar i ytterligheterna. Där kropp och själ inte går emot väggen för att visa mig att jag gått fel igen. Utan där jag vet var min väg är. Den väg där jag inte stöter emot väggen utan kan vandra fritt och må bra i grunden. På ett hållbart sätt.
Att livet inte alltid är på topp är en annan sak. Det jag resonerar om är inte det. Jag försöker inte finna en utopi där jag alltid är lycklig och tillfreds. Jag försöker hitta en väg där jag i mig själv har mer balans och självkännedom. Så att jag kan skapa de bästa förutsättningarna för att må så bra som möjligt. Det är en resa som nog aldrig tar slut. Men jag vill komma en bit ytterligare på väg.
Så imorgon blir en dag då jag kliver av lite grand.
Sinnesfrid · Utmattning

Livet är en gåva

När orken bit för bit börjar komma tillbaka blir jag riktigt glad och tacksam. Under så lång tid har jag kämpat med stress och en allt större trötthet. I flera år innan jag kraschade. Nu när jag märker kontrasten till tröttheten så känner jag mig ofta lycklig.
Jag har en bra bit kvar på min väg till tillfrisknande helt och hållet. Men att känna att jag bottnar i att vara på jobbet 25 procent och börjar bottna lite mer i att ha lite mer ork kvar även när jag är hemma är stort. Det är en så stor kontrast till hur det har varit. Tröttheten har varit som en skugga i många år som blev allt större. Och nu börjar den minska mer och mer. Det är fantastiskt!
Igår orkade jag gå hem från jobbet. Hela vägen. 5 km. Det gör mig lycklig. Att känna att kraften sakta kommer. Att veta att jag är på rätt väg. Att kroppen kommer att återhämta sig. Att jag bit för bit kan bygga upp den.
Jag är tacksam över att jag får ta det i en lugn takt med jobbet. För då hinner jag nå dithän att jag märker en skillnad. Att orken ökar. Innan jag ökar min arbetstid. För när arbetstiden ökar så ökar ju tröttheten igen en period. Då är det bra att ha fått en liten tid emellan med mer ork och en vetskap om att det kommer bli bättre igen om en tid.
Jag minns inte hur det kändes att ha energi. Det känns nästan som en helt ny erfarenhet. Jag blir trött fortfarande när det blir för mycket. Gränsen är lätt att gå över. Men den energi jag nu börjar förnimma mer och mer känns underbar. Och ny. Tänk att det pågick i så många år. Jag pressade mig själv mer och mer för att hålla huvudet ovanför. För att orka en vecka till, en dag till. Intalade mig att det skulle bli bättre snart. Men det blev bara svårare och svårare. Tills jag kraschade.
Nu vill jag vara rädd om mig. Jag vill ta hand om mig på ett bättre sätt. Ta tillvara hälsan och energin. Njuta mer av livet. Göra sådant som ger glädje. Inte låta åren gå i ständig kamp. Utan styra livet dit jag vill mer medvetet. Hälsan är inget att ta för givet. Varje ny dag är en gåva. Den vill jag förvalta bättre nu. Göra val varje dag som jag mår bra av. Inte dras med i stressvirveln och säga ja utan att tänka efter om jag verkligen vill. Ta mig tid att fatta beslut som jag mår bra av. På jobbet och privat.
Jag är tacksam över att jag fått de insikterna. Att livet är dyrbart och att ta tillvara tiden så gott jag kan. Prioritera det som är viktigt. Inse vad som är mindre viktigt och släppa det. Insikterna gör att jag har en ökad möjlighet att göra lite bättre val framöver. Just nu njuter jag av att ha släppt mycket av det gamla. Alla krav jag hade på mig själv har plötsligt minskat i styrka. Det finns annat som är viktigare. Det vill jag fortsätta minnas.
När man blir riktigt sjuk så inser man att hälsan inte är något att ta för givet. Livet är inte något att ta för givet. De är en gåva. Varje dag är en gåva. Att få leva en dag till, till fullo. Det är något att vara tacksam över. Att få möjligheten. Vad vi gör av vår möjlighet är vårt eget ansvar. Inte alltid lätt. Men trots allt en stor gåva.
Jag vill ta vara på varje ny dag så gott jag kan. Njuta. Älska. Känna tacksamhet och glädje. Fokusera på de människor som är viktigast för mig. Fokusera på det i mitt liv som är viktigast. Leva så som min själ längtar efter. En dag i taget.
Livsstil · Sinnesfrid · Utmattning

Gränser

De senaste månaderna har varit en resa. Och resan tar nog inte slut. Den fortsätter på olika vis. Man blir liksom aldrig färdig. Det är så livet är. Det är inte perfekt. Jag är inte perfekt. Det flyter sällan på helt friktionsfritt. Det är både en process i att acceptera livet och en själv som man är och en process i att förändra det som inte är bra. Förändra det man inte mår bra av.
Under de senaste månaderna har jag blivit mer medveten om vad som är viktigt att förändra. Viktigt att jobba med för att må bra. Jag har påbörjat ett arbete på flera plan för att hitta strategier i att skapa ökad hälsa. Skapa stresshantering som fungerar för mig. Lära känna mig själv, min historia och det som triggar min stress. Och jag har sett att det har funnits flera områden som har behövt förändras. Gammalt har behövt tas bort för att kunna ersättas av något nytt.
Sedan jag gick in i väggen i oktober har mycket hänt. Framför allt kring min självkännedom. Men också kring sökandet efter strategier och verktyg. Jag har provat en del och tagit hjälp på olika sätt. Hittat vissa saker att hålla fast vid och fortsätta använda. För det är inget som blir färdigt snabbt. Min inre identitet har börjat förändras. Mina mål framåt i livet har förändrats eller tagit en fastare form. Jag känner mig själv bättre nu och vet mer säkert vad jag värdesätter och vill.
Jag vet också vad jag ofta brottas med. Vad som ofta återkommer på olika sätt. Vad som är ett hinder för mig i att må bra. Att bli medveten är första steget. Att förändra det tar tid. Där gäller det att odla tålamod och medkänsla med sig själv.
Något som jag har brottats med hela livet är gränssättning på olika sätt. Att sätta gränser på jobbet men också i en del privata relationer. Och jag vet att jag inte är ensam om det. Det är något som väldigt många brottas med.
Jag har också erfarenhet av några riktigt dåliga relationer där min oförmåga att sätta tydliga gränser ledde till att jag mådde riktigt dåligt. Det var en växelverkan mellan min oförmåga att sätta gränser och den andres förmåga att manipulera och utöva makt. Den erfarenheten har jag tyvärr haft både i barndom och vuxenliv.
Jag har blivit bättre på att sätta gränser. Det går lite lättare nu, framför allt inom vissa områden. Men fortfarande har jag en bit kvar. Idag kom insikten att en anledning till att jag på många sätt har dragit mig undan och prioriterat egen tid framför att skapa relationer handlar om min oro över att inte kunna sätta gränser. Att inte kunna värna mig själv på ett sunt sätt ihop med andra.
Rädsla för att återigen tillåta att någon annan går över mina gränser har lite grand gjort att jag undvikit att släppa in människor. Känt att jag inte orkar gå igenom det fler gånger. Det var jag inte medveten om tidigare. Inte medveten om att den rädslan påverkar mig i att undvika att skapa nya relationer. Att den avhåller mig från att umgås med andra i större utsträckning. Den rädslan får mig att hålla mig på min kant.
Jag är medveten om att jag lämnar ut mig lite grand nu. Men jag tänker att förmodligen fler känner igen sig i olika hög grad. För en del handlar det om gränssättning enbart i relation till jobbet. För en del i kärleksrelationen. För andra i relation till sina barn. Några till en vän. Vi brottas alla med detta mer eller mindre någon gång i livet. En del av oss lär sig och klarar det bättre och bättre. Och det kräver övning.
Jag har blivit bättre på det inom några områden men inte i alla. Insikten om att jag håller distans till andra av rädsla för att de ska gå över mina gränser innebär att jag på allvar vill jobba med det här. Att öva på att sätta sunda gränser så att jag i högre grad vågar känna mig fri att släppa in andra. Men också öva på att släppa rädslan. Stå ut med den och ändå ta klivet. För det är ju sant att mod inte är frånvaro av rädsla. Mod är att känna rädsla och ändå ta klivet.
Så jag vill öva upp mitt mod. Våga öva mig i att känna tillit till min egen förmåga att ta hand om mig. Tillit till att jag kan sätta sunda gränser nu. Att mitt förflutna inte bestämmer min framtid.