Idag startar jag upp min blogg här! Det är snart ett och ett halvt år sedan jag gjorde uppehåll i mitt bloggande. Jag hade nyss börjat arbeta heltid igen efter en längre sjukskrivning och rehabiliteringsperiod. Det gick ungefär i två månader innan jag kraschade igen. Utmattningssyndrom igen. Jag har förstått att det inte är ovanligt att man trillar dit igen. Men jag tyckte nog att jag verkligen gjort allt jag kunnat för att hitta och använda verktyg för att bygga upp mig själv. Under tiden jag gjorde det så skrev jag om det i den blogg jag då hade på blogg.se. Det mesta av det jag skrev då har jag nu flyttat hit för att ha bakgrunden med mig. Det går att hitta i arkivet.
Under den tid som har gått sedan dess har jag enbart fokuserat på att återigen försöka bygga upp mig själv. Det har tagit längre tid den här gången. Jag är fortfarande sjukskriven på heltid. Förra gången ville jag komma igång så fort som möjligt. Ingen annan runt mig visste ju heller hur mycket tid jag kanske skulle ha behövt för att bygga upp mig mer stabilt. Kunskapen kring utmattningssyndrom är inte särskilt stor i samhället. Eftersom vi människor är olika, lever olika typer av liv och också reagerar olika på livets påfrestningar så finns det förmodligen inte en mall som passar alla. Därför får vi alla prova oss fram.
Det jag gör nu är att prova mig fram. Försöker hitta i att bygga min hälsa på en så stabil grund som möjligt. Jag har med mig mycket kunskap från förra gången. Kunskap och erfarenhet. En erfarenhet är att inte stoppa in för många saker för snabbt. Hur gärna jag än vill så behöver jag gå sakta framåt när jag lägger till nya saker i livet. Fortfarande vet jag vilka ingredienser jag behöver i mitt liv för att må så bra som möjligt. Men det tar tid att få in dem i livet och lägga en fast grund där de ingår naturligt. Ingredienserna för ett hållbart liv för mig har jag klart för mig. Jag känner mig själv och det jag vet att jag behöver leva. Men att veta och att kunna genomföra är inte alltid samma sak. Det kan ta olika lång tid att bygga.
Så här på bloggen fortsätter jag nu min resa. Min resa i att bygga upp min hälsa och mitt liv med hjälp av olika verktyg och strategier. Jag delar med mig av erfarenheter, min vardag, men samlar också på de saker som jag vill öva på och som jag försöker använda mig av i mitt liv för att må bra. Ni som följt mig tidigare kommer känna igen er. Men bit för bit hoppas jag att jag ska kunna skriva om nya vägar framåt.
Det jag vet nu är att det hjälper inte att enbart bygga upp sig själv för att komma tillbaka till en arbetssituation som inte har förändrats. Det räcker inte att ha hittat egna strategier och verktyg när situationen runt omkring fortsätter på samma vis. Arbetsplatser och hela samhället behöver uppgraderas mot hälsa. Hälsan är grunden för varje enskild människas liv men också för hur samhället i stort kan fungera. Om inte en hälsosam och stabil grund finns så rasar till slut hela bygget.
Min resa nu handlar alltså inte enbart om min kropp och mitt inre liv utan också om hur jag ska bygga ett yttre liv som fungerar på ett sätt som stödjer min hälsa. Vilka vägar behöver jag ta? Vad behöver jag leva för att må så bra som möjligt? Därför kommer bloggen att ha ett innehåll som handlar om byggstenar för ökad hälsa såväl som att fundera över olika typer av livsstil. Jag tänker att bloggen kommer att utvecklas utefter var jag själv befinner mig och de saker som intresserar mig att undersöka. Välkommen att följa med!
Som Rocky Balboa
Idag skulle det återigen bli dags att ge oss ut och springa, dottern och jag. Söndag, tisdag och torsdag är planen. Trots heldag på jobbet så kände jag mig sugen på att ge mig ut. Jag tänkte på det under dagen och var förvånad över mig själv. Efter mellanmålet gick vi ut med barnen på gården. Då avtog lusten mer och mer, det blåste ju storm ute! Springa i den blåsten! Jag tänkte att det kommer bli för jobbigt där vi brukar springa. Det är ju åkrar runtomkring och fritt blås!
När jag körde hem efter jobbet så tänkte jag att jag skulle föreslå dottern att vi skulle skjuta upp det hela. Kanske hon inte heller var så pigg på det. Hon som gjort nationellt prov i flera timmar idag. Hon skulle nog inte orka. Hoppas kunde man ju alltid att hon skulle känna som jag. Soffan lockade mig just nu mer.
Så kom jag hem. Dottern stod ombytt och klar! Då kunde jag inte med att säga något utan det var bara att byta om och följa med. Ut och sprang i motvind så tårarna rann. Flåsande som en flodhäst i vinden. Dottern for iväg långt framför som vanligt. Hon hann hem och vända och mötte upp mig igen. Spurtade på slutet. Jag kom gåendes den sista biten.
Men jag kom ut! Jag sprang! Vi följde planen. Det känns bra. Nu har jag varit ute och sprungit två gånger. Två dagar efter vad vi bestämt. Jag är nöjd! Tur jag har draghjälp i dottern. Jag avslöjade för henne när vi kom hem att jag först tänkt hoppa över det idag. Hennes svar var att då skulle hon vara ombytt och klar varje gång nu. Så inga ursäkter längre! Bit för bit ska konditionen bli bättre. En dag är det jag som springer hela vägen och spurtar på slutet. Då ska jag höja händerna mot luften och dansa runt! Som Rocky Balboa gjorde i filmen ”Rocky”. Men risken är nog då att jag i fortsättningen får springa själv…
Så att jag håller
Första dagen då jag börjar jobba 100 %. Jag vet att jag kommer vara tröttare än vanligt en tid framåt nu. Att jag börjar jobba heltid betyder inte att jag är helt och hållet tillbaka med full kraft. Det betyder att jag kanske nätt och jämnt kan orka vara på jobbet den tiden men behöver massiv återhämtning all tid däremellan. Så har det varit varje gång jag har ökat på min arbetstid. Det tar tid innan orken hänger med. Hjärnan tar fortfarande slut ganska fort.
Jag har redan planerat att gå och lägga mig extremt tidigt en tid framöver nu. Det kommer behövas för att få ordentlig vila för hjärnan. Återigen behöver jag minnas att jag ska minska kraven på mig själv. Inte ta på mig för mycket. Varken på jobbet eller hemma. Hemma får högarna växa och jag måste acceptera att det är så just nu. Ambitionsnivån kring olika saker behöver vara väldigt låg ett tag nu, tills jag bottnar i att vara fler timmar på jobbet.
Det är väldigt lätt att hamna i deppighet över att inte orka mer än jobba och sova. Livet blir ju gråare då. Lätt att känna sig värdelös när man måste sätta ner fötterna och bromsa på jobbet och hemma. När man måste säga nej trots att andra kanske tycker att man har tid och borde kunna göra mer. Jag förstår att det är svårt att förstå för den som inte varit utbränd. Att förstå hela vidden av vad det gör med hjärnan och orken. Att förstå hur lång tid det tar att sakta, sakta bygga upp lite ork. Att förstå hur små saker kan trigga stort stresspåslag igen. Jag brottas med det varje dag.
Så nu kommer en tid då balans och hållbarhet blir ännu viktigare. Att hålla fast vid de nycklar jag har. Så att jag inte trillar dit igen. Jag vill försöka hålla fast vid grunderna för att bygga mer ork. Sömn, fysisk träning, näringsrik mat och mental återhämtning och träning. Dessa saker på en hållbar nivå blir den enda prioriteringen för mig nu. Detta ihop med en lagom kravnivå på jobbet och hemma kan sakta bygga upp mig igen.
Så jag bara hoppas att alla ska förstå det. På jobbet och hemma. När jag bromsar i vad jag tar på mig så gör jag det för att kunna få chans att bygga upp mig igen. Med tiden hoppas jag ha kunnat bygga upp mig så mycket att jag återigen kan leva ett fullt liv. Just nu behöver jag i varje stund tänka hållbarhet. Så att jag håller.
Lagom mål
Jag har länge vetat att fysisk träning är bra för att moverka stress och främja hälsan. Det vet nog de flesta. Ändå har det kommit allra längst bak i prioriteringen. Jag har haft ett massivt motstånd mot det inombords. Jag har alltid älskat att dansa och jag tycker mycket om att promenera och vandra. Det är ju bra. Men jag har gjort väldigt lite av det också sedan jag blev sjukskriven. Och jag har hittills inte lyckats komma igång med någon träning trots att jag verkligen har försökt sätta lagom mål. Förrän nu!
Idag startade jag något som jag verkligen ska försöka hålla fast vid nu. Egentligen var det min ena dotter som lyckades få igång mig. Hon har velat börja löpträna men vill ha sällskap. Och jag vill ju komma till skott med träning nu. Så idag gav vi oss ut. Dottern har en totalt annorlunda kondition än vad jag har så hon försvann framför mig. Till min förvåning var det härligt att springa! Jag hade redan innan bestämt att springa så långt jag orkade i lagom takt. Sedan skulle jag gå snabbt. Målet är att vi ska ge oss ut några gånger varje vecka och då vill jag inte ta i så mycket att jag inte har lust fler gånger. Så jag började så här. Sedan är målet att springa lite längre varje gång.
När vi kom hem körde jag lite styrketräning också. Med kroppen som motstånd, men också hantlar. Så nu känner jag sådan tillfredsställelse över att ha tagit steg 1 i träningen. Det här får vara starten och ett sätt att lägga en grund på en lagom nivå som blir hållbart för mig i min vardag.
Imorgon ökar jag min arbetstid till att börja arbeta på heltid igen. Jag avslutar min sjukskrivning och hoppas nu att det ska fungera bra.
Det blir ännu viktigare att bygga en livsstil som håller nu. För jag vill ju inte hamna i utmattning igen. Nu vill jag bygga upp ork, energi och hälsa. Träningen är nu igångsatt. Jag kommer att skriva om den här på bloggen för att ha vittnen som håller mig på banan 🙂 Det sporrar mig att hålla fast vid den.
Träningen av kroppen, den mentala träningen och återhämtningen, ordentligt med näringsrik och bra mat och bra sömn är själva grunden för hälsan. Det är dessa saker jag vill få till på ett bra och hållbart sätt i mitt liv. Det är framför allt de sakerna som är fokus för mig det här året. Det är det jag bloggar om under året. Hur jag bygger upp en hållbar hälsa på olika sätt. Ett hållbart liv.
Livet i det enkla
I det enkla bor det vackra. Ett citat från Ernst Kirchteiger. Det gillar jag. Det rymmer så mycket. De orden kan genomsyra mycket i våra liv. Att allt inte behöver vara så komplicerat. Att det räcker att vara närvarande här och nu. I det lilla. I det enkla. Ett andetag åt gången.
Igår påmindes jag om att inte göra allt så svårt. Det går bra att slänga ihop en enkel kaka och besöka någon jag tycker om. Någon timme i nära samtal. Bara vara ihop. Tänka lite ihop med någon annan en stund. Njuta av att vara med någon som betyder mycket. Det behöver inte alltid planeras och organiseras i livet. I det enkla bor det vackra.
Det är något jag vill komma ihåg. Det enkla är grunden för det hållbara. När kraven på oss själva och andra blir för höga så försvinner hållbarheten. Livet blir skörare då. Viktigt att försöka minnas det som är viktigast. Det enkla. Det lilla. Det som är grunden för vår djupaste glädje och känslan av mening.
Att njuta av det goda. I det lilla. Det skapar glädje. Det skapar hållbarhet. Att ta små steg och njuta av vägen är mer hållbart än att rusa förbi livet medan målet är det enda viktiga. Jag vill försöka minnas varje dag vad som ger mig glädje i livet. Känna tacksamhet över det. Leva det varje dag. Här och nu. Målen framåt kan finnas. Men det är här och nu, i det enkla, som livet pågår.
En paus
En vecka med uppehåll här på bloggen. Mitt mål är att göra nya inlägg varje dag. Men ibland fungerar det inte av olika anledningar. Man blir sjuk eller något annat kommer emellan som är viktigt att hantera. Även då försöker jag ändå skriva här eftersom bloggen är viktig för mig. Att skriva är för mig ett tankeverktyg. Ett kommunikationsverktyg. Så även om jag är sjuk försöker jag om det är möjligt att få ner några rader. När det går. Ibland är orken för liten och då går det inte.
Att ta en paus när orken tar slut eller att stanna hemma tillräckligt länge när man blir sjuk är sunt. Ändå är vi många som får dåligt samvete eller pressar på och går till jobbet ändå. Man vet hur slitigt det blir för de andra. Ekonomin tar stryk. Det finns flera anledningar. Olika anledningar. Men ändå egentligen ingen anledning som är tillräcklig. För den dagen vi kraschar så kraschar vi rejält. Och då spelar ingenting annat någon roll utom att försöka bli frisk igen. Då handlar målet för dagen om att försöka orka kliva ur sängen. Eller om att orka fixa något att äta.
Så det är klokt att ta hand om kroppen och hälsan. Att stanna hemma när man är sjuk. Att ta en paus när man märker att det behövs. Försöka dämpa det dåliga samvetet med att man kommer tillbaka igen istället för att krascha och bli borta i månader. Det är mer hållbart för alla. För mig och min hälsa. För de andra. För ekonomin. Att sluta slå på sig själv och istället lyssna i tid är inte lätt. Att välja att fokusera på en hållbar hälsa och inte bara finnas där för andras omedelbara behov är inte lätt. Inte lätt när vi är skolade i att andra alltid är viktigare. Men lite i taget kan vi lära oss. Om vi vill. Om vi bestämmer oss. Om vi inte vill krascha. För då kan vi inte alls finnas där för någon. Jag vet för det hände mig.
Katter är mästare på att lyssna på sina behov. De är väl inga förebilder i omtanke om andra men de kan ses som en påminnelse i att lyssna på sin egen kropp och vad den behöver. Sova, vila, röra på sig på olika vis, umgås med tillgivenhet, leka och njuta av livet. Om vi tog till oss en liten del av det så skulle det räcka.
Hållbarhet är att lyssna på kroppens och själens behov. Utan att för den skull låta det gå ut över någon annan. Men en sund omtanke om oss själva bygger en starkare och stabilare grund för en hållbar hälsa på sikt. Så inget mer dåligt samvete för att stanna hemma om du är sjuk. Du är viktig. För om du tar hand om dig själv bra så har du större möjlighet att sedan finnas där för andra när det behövs.
Tänk om samhället var uppbyggt mer på de värderingarna? Att hälsa fick vara viktigare än ekonomi och effektivitet. Jag tror att det egentligen då paradoxalt nog skulle bli både mer ekonomiskt hållbart och effektivare, i hela samhället såväl som för varje enskild människa.
Lyfta huvudet
Snön har färgat morgonen vit. Igen. Våren tog paus. Sängen kändes skönare än vanligt. Ville helst snurra in mig i täcket och somna om.
Trött. Den där slöjan av huvudvärk som funnits med några dagar ligger kvar. Igår var en dag då hjärnan kändes som mos. Jag hade svårare att fokusera och tappade tråden. Ganska likt hur det var för några månader sedan.
Vet inte riktigt varför. Beror det på att den ökade arbetstiden börjar kännas? Är det någon sorts vårtrötthet? Håller jag på att bli sjuk igen? Frågorna i mig kommer men just nu känns det bäst att inte fundera så mycket. Bättre att försöka vara här och nu så mycket som möjligt.
Samtal igår kväll satte igång tankar. Hade nog extra svårt att sortera i tankarna genom den där hjärndimman. Tankar och känslor kring nära och kära. Kring livet. Kring livskvalitet och integritet. Kring oro kontra rimlighet. Kring vad som är viktigt och för vem. Kring kärlek och omtanke. Kring känslan av otillräcklighet och till vad som är min plats. Tills jag bestämde mig för att sova. Dags att stänga ner hjärnan och vila.
Nu är en ny dag. Snö. Doftande kaffe. Frukosten smakar bra. Dags att lyfta huvudet igen mot tacksamhet. Inte veckla in mig i tankarna med blicken enbart inåt eller fastna i ändlös problemlösning. Det finns så mycket att vara tacksam över. Jag väljer idag att fokusera på det. Kanske tröttheten skingras något.
Idag…
Hur gör man för att få få plats med den extra tid det tar att lägga en grund för hälsa? Visst låter det som en paradox att tänka så? Vi vet alla att vi borde prioritera vår hälsa före allt annat för att överhuvudtaget ha ett liv. Ändå kommer det oftast allra sist. För så länge vi inte känner oss sjuka eller så länge vi tycker att våra krämpor inte är värre än någon annans, så länge fortsätter vi ofta att skjuta upp oss själva. Det finns så mycket vi behöver göra först. Och sedan orkar vi inte.
Tiden dyker inte upp längre fram. Orken blir inte större så länge vi fortsätter som förut. Livet är ju just nu. För min del så är den grundläggande känslan fortfarande trötthet. Jag försöker finna en sorts balans nu när arbetstiden ökat. Om två veckor är jag uppe på heltid igen i jobbet. Arbetsuppgifter och engagemang ökar varje dag. Och jag vaknar tidigt nu igen med tankarna snurrande kring jobbet.
Att vilja mycket men inte orka är jobbigt. Att känna att kraven ökar när andra tror att man nu ska fungera till hundra procent igen känns svårt att hantera. Alla är trötta och känner att de inte hinner. Varför ska just jag ha mindre krav på mig än de har? Det är så lätt att säga ja och så svårt att säga nej. Och hur ska de förstå hur det känns om de inte varit där? Om man inte själv varit i utmattningssyndrom så är det svårt att greppa vidden av hur det påverkar en och hur lång tid det tar att ta sig tillbaka.
Orken har ökat och även arbetstiden. Men det betyder inte att jag är som förut. Jag vet inte ens om jag helt och hållet kommer kunna bli som förut. Jag vill men kroppen vill inte riktigt hänga med på det. Det är därför jag försöker hitta i att på olika vis öka min energi och min hälsa. Jag vet egentligen vad som är bra för mig. Men hur får jag ihop tiden, orken och livspusslet? Jag vill men orken räcker inte. Samtidigt ökar inte orken om jag inte förändrar något. En paradox som lätt blir ett moment 22.
Så varje dag försöker jag ta nya tag. Varje dag fattar jag ett beslut. En dag i taget och en stund i taget. En sak i taget. Hållbart. Inte överdrivet mycket. Men ändå förändringar som ska göra skillnad. Det är så jag behöver tänka. Varje dag är ny. Idag fattar jag mina beslut och gör mina val så mycket jag kan utifrån att prioritera min hälsa. Jag behöver inte tänka så långt framåt. Idag bara. Idag.
Livspusslet
Pusselbitarna i livet. Hur får man ihop dem? Allt man måste göra och hinna i sitt familjeliv och på jobbet. I liv som bara snurrar fortare och fortare. Många runtomkring verkar jonglera allt så perfekt. Jobb, familj, aktiviteter, socialt liv, träning, resor och ekonomi. Många verkar ha allt och kunna göra allt när man läser statusuppdateringar, bloggar och hör folk berätta. Det perfekta livet och den senaste outfiten.
Men så finns det också många som verkligen inte har allt men de visar inte upp det. De kämpar i tysthet och försöker få livet att gå ihop. Medan de precis som jag undrar hur man får ihop allt. Får de som verkar så lyckade och fulla av energi verkligen ihop allt så perfekt eller är det bara en yttre bild de visar? Deras liv såväl som deras välvårdade yttre verkar så perfekt. Jag vet inte. Det är ju härligt om man verkligen lever ett liv där man på riktigt mår bra och känner att allt flyter på med lätthet. Men jag tror nog att alla går igenom tuffa saker i sina liv förr eller senare. Även om det inte syns utåt.
Ett hållbart liv i mitt personliga liv är ett liv där grundtonen är att jag och mina närmaste mår bra. Man är inte ständigt lycklig, fylld av energi och optimal hälsa. Men ett hållbart liv innefattar för mig att leva på ett sätt som gör att jag gör det jag kan för att kunna må bra för det mesta.
Hållbarhet innefattar att inte ha krav på mig att få ihop hundra pusselbitar och hetsa vidare i allt snabbare takt. Det handlar om grunderna för hälsa och för att kunna må bra. Att leva livet på en nivå som jag mår bra i, inte snegla på andra och försöka leva upp till det som de lever eller de ideal som verkar genomsyra hela samhället. Hållbarhet för mig är att lyssna inåt och försöka leva utifrån det jag mår bra av.
På samhällsnivå handlar det också om att lyssna inåt. Vad händer i miljön, vad händer politiskt i Sverige och i världen? Hur kan vi bidra till att hela det på ett hållbart sätt. Att lyssna inåt på riktigt och inte bara välja det som ger mest pengar eller flest röster. En hållbar värld. Inte bara Sveriges lilla privata damm utan hela världen. För vi är inte frikopplade från andra. Vi hänger ihop. Det vi gör påverkar andra.
I mitt utforskande av ett hållbart liv för mig ingår ju också de som finns omkring mig. Jag lever inte ensam på en ö. Det jag gör påverkar min familj, mina arbetskamrater, vännerna och i allt vidare cirklar fler människor. Därför är hållbarhet inte att köra mitt eget race.
Egentligen är det ingen av oss som mår bra på någon annans bekostnad. Så hållbarhet handlar både om mig själv och om mig i ett sammanhang. Det är därför jag är intresserad av pusselbitarna. Det är därför jag undrar hur andra gör. För pusselbitarna är hela livet, vardagen, mina närmaste, jobbet och ekonomin. Att få ihop allt det samtidigt som jag tar hand om mig själv.
För att få ihop mitt livspussel måste jag börja med det mest grundläggande. Att bygga en stabil hälsa och hitta någon sorts balans i livet för att energin ska räcka. Det är därför jag vill fokusera på maten, den fysiska träningen såväl som den mentala och på att hitta en hållbar nivå i allt jag gör.
En stark och stabil grund för att få ihop hela livspusslet och för att leva andra halvan av mitt liv på ett mer hållbart sätt. Från den plattformen kan jag sedan också bättre bidra till andra och till samhället i stort. Utifrån den plattformen kan jag engagera mig mer i hållbarhet i större sammanhang. Men det börjar här, i mitt eget liv just nu.
Käftsmällar i livet
Hur ska man göra för att behålla sin självrespekt när man får käftsmällar av själva livet? Den frågan läste jag i en annan blogg och den satte igång mina tankar. Hur behåller man sitt självförtroende och sin självkänsla, sin respekt för sig själv, när det känns som om livet rasar ihop? När det är så tufft att man knappt orkar en dag till.
En nära vän till mig uttryckte något liknande häromdagen. Från att ha känt att hon är rätt okej så kom tvivlet på det egna värdet när hon nu står i begrepp att byta livsspår. Självrespekt och känslan av värde påverkas av smått och stort i våra liv.
Jag är ju ingen guru som sitter inne med svar på alla livsfrågor men vad är min egen erfarenhet? Det slog mig när jag läste frågan i bloggen att jag har varit på botten och vänt flera gånger i mitt liv. Just nu känner jag att jag har en stabilare grund i mig själv än vad jag någonsin har haft. Hur kommer det sig? Vad gjorde jag för att landa i det? Det är inte så att jag inte får svackor nu utan mer att jag har en stabilare grundton i mig nu.
Jag har under de senaste tio åren av mitt liv gått igenom en hel del som slagit undan fötterna under mig och som har gjort att jag fått kämpa. Min skilsmässa som var ett fruktansvärt jobbigt beslut. En ny tillvaro där jag försökte bygga mitt eget liv med mina barn varannan vecka. En ekonomi som totalkraschade och som har varit extremt tuff under många år. Den är fortfarande i en fas av successiv återhämtning.
Jag böt jobb framför allt på grund av ekonomin och hamnade i en jobbsituation där all personal slutade efter tre månader. Efter ytterligare en kort tid slutade även arbetsplatsledaren. Som relativt nyanställd fick jag ta över hela ledningsansvaret för helt nya kollegor och driva verksamheten så att barn och familjer skulle känna sig trygga. Det var utmanande och stimulerande på många sätt men också en extremt tuff tid. Då pendlade jag också runt fyra timmar per dag.
Jag fick nytt jobb och slapp pendla. Jobbet kändes roligt, utvecklande och jag trivdes. Engagemanget tog fart och det var roligt att vara delaktig i utvecklingsarbete. Jag lade ner väldigt mycket engagemang och kraft i att göra ett bra jobb. Så blev det omorganisation och ombyggnad. En ganska rörig period som krävde mycket av mig. Nya kollegor i flera omgångar, nya familjer, ny organisation, ny som utvecklingsgruppsledare med allt vad det innebar av att sätta mig in i nya saker och försöka leda utvecklingsarbetet på förskolan.
När jag ser tillbaka så är det inte konstigt att jag till slut kraschade i utmattningssyndrom. Under de senaste tio åren har det varit många kriser och många förändringar i mitt liv. Detta parallellt med en fruktansvärt jobbig ekonomi.
Jag har varit nere på botten många gånger och kämpat mig upp igen. Ofta har jag fått tänka en dag i taget, ett steg i taget, för att orka. Det har också gjort att jag numera vet att jag kan ta mig upp. Det är en styrka och en trygghet i mig att veta att jag kan ta mig upp igen. Jag har verktyg för det på olika vis. Men under perioder har jag nästan varit redo att helt ge upp. Stunder när jag inte kunnat se några utvägar eller vägar upp.
Många gånger har min trassliga och kämpiga ekonomi gjort att jag har känt mig värdelös. Jag har inte haft problem med att leva på havregrynsgröt när barnen inte varit hos mig. Det som har brutit ner mig är stunder då barnen inte velat fråga mig om de kan ta en fika på stan med sina vänner. Inte velat fråga för att de vet hur tufft det har varit. Att inte bjuda hem vänner och familj för att pengarna inte räcker. Skammen har varit stor. Att ständigt behöva säga att jag inte har råd eller att behöva be om hjälp ständigt och jämnt. Att inte få ihop sin ekonomi känns som en fruktansvärd skam inombords.
Så jag vet hur det är att tappa respekten för sig själv. Jag vet hur det är att skämmas. Jag vet hur det är att vända på slantarna och inte få det att gå ihop. Jag vet hur det är att drabbas av käftsmällar i livet. Att kämpa allt vad du förmår för att leva upp till de krav du har på dig själv kring att göra ett tillräckligt bra jobb, kring att vara en bra förälder, kring att vara en god vän och familjemedlem, kring att få ihop livet. Tills du inte orkar kämpa längre. Tills all kraft har brunnit ut.
Jag tror att det jag har haft störst nytta av är att jag alltid har känt att det är bara jag som kan skapa förändring i mitt liv. Det tillsammans med att jag alltid har varit en som söker. Jag har i hela livet intresserat mig för livsstrategier. Jag har sökt information och hjälp kring hur jag själv kan förhålla mig för att må bättre. Jag har övat på saker för att må bättre. Ett exempel är att jag övat på att regelbundet sätta mig ner och skriva ner sådant som finns i mitt liv som jag är tacksam över.
Genom åren har jag samlat strategier som har hjälpt mig. Strategier som tagit mig upp ett litet snäpp när det varit som värst. Strategier som förändrat saker inom mig mer än utanför mig. Det är det som lagt grunden till att jag nu känner en annan sorts trygghet och stabilitet i mig själv. Det har lagt grunden för att låta självrespekten växa igen. Sakta, sakta har den växt och det har tagit tid. Det har tagit arbete. Som att träna sin kropp. Man får inga resultat om man ligger på soffan. Det kräver ständig träning.
Grunden för självrespekten och hur jag mår inombords trots de yttre omständigheterna har jag byggt själv genom att leta strategier och öva, ständigt öva på dem. Jag är inte fri från svackor men då vet jag att jag kan ta nya tag igen med mina strategier. Allt börjar med att visa sig själv omtanke. Att vara snällare mot sig själv i tankar, ord och handling. Att vara tacksam över sina egna inre kvaliteter såväl som tacksam över det som finns i våra yttre liv. Även om man har svårt att hitta det när man är nere så finns det ofta något litet att börja med.
Det jag också har lärt mig är att jag inte är ensam. Att det finns hjälp att få. Men jag måste öppna mig och våga släppa in andra. Jag måste själv vara öppen för att ta emot hjälp. Jag måste inte fixa allt själv alltid. Och det är inget att skämmas över. Hjälp kan man söka i samhället på olika sätt. Jag tog till exempel hjälp av psykolog under min utbrändhet för att hitta strategier att bli frisk.
De som älskar dig och bryr sig om dig blir också ofta glada över att kunna bidra. Den som ger får ju tillbaka i form av glädjen att ge till någon man bryr sig om. Det största hindret här är oftast vår egen stolthet och att vi gärna tolkar in saker hos andra som kanske inte ens finns. Vi tror att de tänker och tycker saker som de kanske inte alls gör.
Det är också en balansgång. Att söka hjälp är bra. Många gånger väntar vi för länge med det. Men vi kommer inte ifrån det inre jobbet. Det största jobbet är det jobb du behöver göra i dig själv. Ingen annan kan förvandla ditt liv. Självrespekten är något som byggs inifrån.
Läkande Liv 