Blogg · Kost · Sinnesfrid

Enkel glädje

Vaknade av mig själv innan alla andra. Gjorde iordning min frukost som bestod av gårdagens middag och bryggde kaffe. Satte mig i kökssoffan vid fönstret och smakade på maten. Andades. Tittade ut genom fönstret på hur träden vajade kraftigt i vinden och på hur deras skuggor spelade på husfasaden mittemot. Axlarna sjönk ner en bit och jag tänkte på hur vackert det var. Kände glädje i hur något så vanligt, något jag ser varje morgon, kan vara så vackert. 

Vanligtvis, de senaste månaderna, så brukar jag plocka fram mobilen vid frukosten och läsa nyheterna där. Titta in kort på Instagram och sedan fundera över allt jag vill och måste fixa. Men idag kom tanken upp i mig att det är här och nu som gäller. Om jag vill känna mig levande och fylld av liv och glädje så är det här och nu. I att lägga märke till de små, små sakerna som skänker glädje och välbefinnande just här och nu. Det vet jag ju egentligen redan men ändå hamnar jag så lätt en bra bit ifrån det jag inuti vet. Sporadiskt kommer jag tillbaka till det igen. Kanske är det ett första steg? Att bli medveten om att det är så och sedan försöka hålla kvar det längre och längre stunder?

För mig innebar det nu vid frukosten att jag kände smakerna mer i det jag åt, kände värmen från kaffekoppen mot mina händer och njöt av att betrakta världen utanför mitt fönster. Jag både tänkte och kände att jag är tacksam över att få äta god, näringsrik och bra mat som ger mig byggstenar till att bygga hälsa. Det var min första medvetna tanke kring tacksamhet och uppskattning idag.

20180930_070546

Blogg · Sinnesfrid · Utmattning

Realistisk oro

Stormen och regnet väckte mig tidigt idag. Men det var okej för jag hade lagt mig tidigt igår. Lite extra trött efter två dagar av möten kring min hälsa och rehabilitering. Mötet igår gick bra. Så bra man kan förvänta sig i den här situationen. Så bra man kan förvänta sig när mötet planerades in med extremt kort varsel. Kort varsel innebar att alla som hade behövt vara med inte kunde vara där. Så resultatet blev att tid för ett nytt möte har bokats då alla ska vara med. Mötet igår förde ändå det positiva med sig att det klargjordes vilka möjliga vägar framåt som kan finnas. En diskussion om vilken av dem som skulle vara bäst för mig ledde fram till en slutsats. Det är den slutsatsen som nu inte kan sättas i verket förrän alla inblandade kan vara med i ett nytt möte och fatta beslut. 

Ibland är det frustrerande när människor omkring en gärna vill tro att man själv som sjukskriven inte vill komma tillbaka till ett yrkesliv. Jag vill. Men jag behöver ha ett yrkesliv som håller. Så rehabiliteringen behöver vara inriktad mot att hitta ett hållbart alternativ för mig att arbeta under tiden som jag också bygger upp min hälsa. Jag vill inte hamna i utmattning en tredje gång. Jag vill bygga en hållbar hälsa och sedan kunna leva ett fungerande liv.

nature-3061486_1920

Men om inte andra aktörer som har hand om min rehabilitering ger mig möjligheterna att arbeta på ett hållbart sätt så blir det näst intill omöjligt. Det jag vill säga är att vi som är sjukskrivna i mångt och mycket är tvungna att lägga vår framtid i andras händer. Om vi inte har lyxen av att ha så pass goda ekonomiska förutsättningar att vi själva kan bestämma. Då är det viktigt att de händerna är extremt kompetenta och vet vad som krävs. Att de har kunskap om vår sjukdomsbild, resurser att hitta lämpliga vägar och tar tag i de bitar som är deras ansvar. Men tyvärr är ofta okunskapen stor. Okunskapen kring utmattning är ett problem och fördomarna är många. Ibland tar olika aktörer heller inte sitt ansvar på allvar utan drar ut på tiden eller försöker skjuta över det på någon annan.

deadline-2636259_1280

En del har svårt att förstå min oro kring allt det här. De tycker att vi i Sverige inte har någon anledning att oroa oss för vi har ju alltid allt vi behöver. Därför borde jag vara mer realistisk och tänka annorlunda. Om min oro och stressnivå skjuter i höjden på grund av att jag oroar mig för dessa saker så är det mig det är fel på. Då måste jag ändra på det sättet att tänka eftersom det i princip är påhittad oro. Hur får man någon att förstå som inte är intresserad av att lyssna? Någon som inte själv varit i min situation? Någon som aldrig har upplevt hur det är att inte kunna betala sina räkningar eller vara tvungen att inte betala dem för att kunna köpa mat.

Det finns så många i vårt samhälle som hamnar mellan stolarna och inte får den hjälp de skulle behöva. Det finns många som slåss för sina rättigheter och är nära att hamna på gatan för att de inte kan fixa sin ekonomi. Det är inte sant att vi i Sverige alltid är så skyddade och trygga. Vi var kanske det förr, men inte längre. Många lever i sin egen värld av hur verkligheten ser ut, utan insikt i hur det ser ut på riktigt för väldigt många. I det frodas också fördomarna.

Så min oro är inte orealistisk. Och min stress kring ekonomin är verkligen inte heller orealistisk när jag varje månad som sjukskriven inte kan betala alla mina räkningar och kämpar för att få ihop det med matkostnaderna. Om man själv inte varit där kanske det är svårt att förstå. Men de som har hand om vår rehabilitering borde ha en större kunskap, insikt och framför allt ett empatiskt sätt att bemöta människor på. Det är tyvärr inte alla som har det. 

Jag skriver själv en hel del om tankens kraft och att fokusera på det vi mår bra av på olika sätt. Det tror jag på. Det är hjälpsamt. Men det betyder inte att man alltid kan gå runt i livet utan motgångar, känslor av oro, sorg eller stress. Livet pågår och det händer saker som vi inte alltid har kontroll över. Visst kan vi i mångt och mycket försöka jobba med oss själva och försöka hantera motgångar vi möter. Men vi är inte helt befriade från ”negativa” känslor. Det är en del i att vara människa. Vi skulle inte frivilligt stoppa in handen i eld och tänka att om jag bara tänker positiva tankar och andas så gör det inte ont och skadar mig inte. Vi är människor som tänker och problemlöser för att undvika den där elden eller något annat som kan vara potentiellt riskfyllt för oss. Det är naturligt och viktigt. Man behöver skilja på adekvat oro och oro som man skapar utan att det nödvändigtvis är sant. 

cropped-zen-2040340_1920.jpg

Det kanske är så att jag oroar mig i onödan. De scenarier som jag målar upp har ju inte hänt än. Då är det definitivt knasigt att ta ut det i förskott. Men att logiskt tänka det är skilt från att faktiskt uppleva det rent känslomässigt. Jag vet att jag mår bättre om jag styr mina tankar mot annat som är bra och som jag mår bra av här och nu. De strategierna använder jag dagligen. Men när jag går runt i ovisshet kring min framtid och ska beskriva för andra eller för någon som är inblandad i min rehabilitering hur mina tankar går och hur jag mår så är det ett faktum att jag har en gnagande oro som ligger där eftersom jag inte vet hur mitt liv ser ut om en månad. Att då bli bemött med att det är dig det är fel på och du borde ändra på ditt sätt att tänka är både okänsligt och kränkande. 

En del i min friskresa innefattar att hitta ökad sinnesro genom mindfullness och medveten närvaro. Att finna ökad sinnesro genom acceptans och att uppskatta de små glädjeämnena i livet. Att arbeta med mina tankar på olika sätt är verktyg som jag har funnit hjälpsamma. Men att tro att man kan gå genom livet utan att känna oro, rädsla, sorg eller stress är orealistiskt. Att tro att tuffa omständigheter inte ska beröra och ibland skaka om en rejält är orealistiskt. Konsten ligger snarare i att så småningom använda sig av strategier att ta sig upp igen.  Kanske bearbeta, arbeta med och hitta verktyg som tar oss framåt. 

Jag fortsätter min egen friskresa i allt det här. Försöker balansera i att ta hand om mig på alla de sätt jag kan samtidigt som jag ska förhålla mig till alla runt omkring och alla som är inblandade i min rehabilitering. Det är ett äventyr och en process. Men jag tror på mig själv och min förmåga att till sist nå fram till ett friskt och hållbart liv.

Blogg · Livsstil · Sinnesfrid

Guldkornen här och nu…

Om jag kunde behålla fokus på här och nu oftare så skulle jag öka min sinnesro väsentligt. Om jag skulle vara närvarande både i görandet och i tanken kring det som är just nu så skulle jag förmodligen både må bättre och vara mer effektiv. För här och nu är ju allt som egentligen spelar roll. När jag kommer till framtiden så är jag ju också i här och nu, varje sekund av framtiden skapas av här och nu. Om jag inte är i här och nu så är det ju som att leva ett blekt liv. Ett liv där jag större delen av tiden är diffust medveten om den verklighet jag lever i medan tankarna sysselsätter sig i framtiden eller i det som redan hänt. 

roller-skates-381216_640

Vi är ju konstruerade så att våra tankar inte går att styra helt och det finns väl en mening med det också. Men jag blir mer och mer medveten om hur nära förknippad min hälsa och min sinnesro är med min förmåga att mer leva närvarande i nuet. Det är där den största glädjen går att hitta. I det lilla som pågår om jag lägger märke till det. Jag går miste om så mycket liv när jag inte är närvarande. När oro, frustration och irritation tar över och tankarna är i saker som har hänt och spinner på i berättelser där jag tolkar olika saker så spiller jag värdefull tid. Mina berättelser är inte nödvändigtvis sanna. Jag tolkar utifrån min världsbild och utifrån den jag är. Om jag kunde släppa tankarna kring det som varit i större utsträckning så skulle jag vara mer fri och förmodligen mycket lyckligare. Vem har egentligen förändrat något genom att älta det förflutna? Det går ju inte att ändra något som redan har hänt. 

leaves-1030816_640

Att bearbeta sådant som varit svårt är en annan sak. Det fyller sin plats. Men att ständigt älta är något annat. Likadant är det när vi ständigt sysselsätter oss i tankarna kring vad vi saknar och längtar efter. Risken är att vi inte ser vad vi redan har. Att vi inte värdesätter det fina som redan finns i våra liv. För vi är hela tiden någon annanstans och på väg. Att ha mål och visioner att sträva mot är inte negativt men om en bara sysselsätter sitt sinne med framtiden så lever en ju inte. För livet pågår ju nu.

Så hur hittar jag i det? Hur hittar jag en sund balans i att bearbeta det som kanske behöver bearbetas, att planera för framtiden och de mål jag vill nå men samtidigt ändå leva närvarande och till fullo här och nu? Det är väl något som de flesta skulle vilja ha svar på. Och det finns kanske inga absoluta svar. Var och en behöver hitta sin väg dit. Det som de känner får dem att må så bra som möjligt. Som ger dem ett större mått av sinnesro. Av närvaro.

shoes-2216498_1280

Ett sätt är kanske att verkligen försöka återföra uppmärksamheten på just här och nu, i det vi gör eller den människa vi har framför oss här och nu, varje gång tankarna vandrar iväg. Att bli medveten om att tankarna faktiskt vandrar är första steget. Att sedan aktivt försöka återföra dem är nästa steg.

Vi är oftast som mest närvarande när vi gör saker vi älskar. Då känner vi oss också mest levande och fyllda med glädje. Energin fyller oss. Men det är ju inte alltid vi är i det vi älskar mest. Hur gör vi då? Det är där jag tror vi har nytta av just det där att anstränga oss i att vara mer närvarande för då tror jag att vi kan öka på känslan av glädje och energi. Att här och nu försöka lägga märke till det jag uppskattar. Att här och nu försöka lägga märke till något vänligt och sympatiskt hos den andre. Att här och nu försöka känna smakerna, dofterna, känslan mot händerna och huden. Att här och nu uppleva mer av det som är. Inte sysselsätta tankarna med bedömningar eller tolkningar utan försöka låta dem passera och återföra uppmärksamheten på det som är.

Dessa saker vill jag öva mig i. Det är en strategi som jag verkligen behöver. När livet är tufft är det lätt att drömma om en bättre framtid, att längta dit. Det behövs också. Det behövs visioner för att ta oss framåt. Det behövs hopp om något bättre. Men även i det svåra går det att hitta guldkorn. Och de tror jag är minst lika viktiga att leta efter och lägga märke till. För att må så bra jag kan här och nu även om det är tufft. Om jag kan hitta guldkorn när det är som tuffast så klarar jag allt. Och då har livet större förutsättningar att vara rikt. Då väntar jag inte på glädjen och meningsfullheten utan den finns redan här och nu. Då blir livet en resa i att leva mer än en resa i att överleva och ta sig framåt mot något annat.

sunflowers-3640938_640

Vad jag vill säga är nog egentligen att mål, visioner och planer för framtiden är en viktig del i livet. Att hitta sätt att ta sig dit man vill. Att hitta strategier för att skapa sig det liv man helst vill leva. Men det behöver vara i en balans med att leva just här och nu också. För här och nu är allt vi har i varje stund. Därför skriver jag om strategier, verktyg och olika sätt att ta oss framåt till att leva våra liv så som vi vill och mår som bäst av men också om livet här och nu. Om de små sakerna som ger glädje. Om närvaro och sinnesro här och nu. För det är där den riktigt glädjen finns. Det är där vi hittar vår energi här och nu. Det är där vi lämnar ilska, frustration och kamp och ser det fina som finns mitt framför oss. Just här och nu.

Blogg · Livsstil · Sinnesfrid

När ingenting är säkert…

”Trust the wait.

Embrace the uncertainty.

Enjoy the beauty of becoming.

When nothing is certain, anything is possible.”

hills-2836301_640

Att lita på väntan. Att omfamna det ovissa. Att njuta av det vackra i att bli till. När ingenting är säkert så är allting möjligt.

Att leva i ovisshet om hur framtiden kommer gestalta sig är en utmaning. Att leva i ovisshet kring hur ekonomin ska gå ihop är en ännu större utmaning. Ändå, efter allt som varit och alla utmaningar så infinner sig stunder av inre ro. Av acceptans. Av att jag står mitt på ett stort fält där ingenting är säkert, inga tydliga vägar syns, och ändå någonstans inombords känner att jag är på rätt plats just nu.

Jag vet att jag inte kan gå tillbaka. Det har jag provat. Jag vet bara att jag kan gå framåt och försöka skapa ett nytt liv. Jag är inte densamma som tidigare. Det är som om de partiklar som utgör mig har skiftat frekvens. De upplever och är annorlunda än förut. Något absolut har hänt. Och förändring av det yttre är nödvändig och drivs av den jag har blivit. Det låter flummigt och underligt. Men jag hittar inga andra ord för det.

Och mitt i allt ovisst är jag viss om att något nytt är nödvändigt. Ett annat liv. Hur det kommer se ut är ovisst och osäkert men innebär också att allt är möjligt.

Jag känner stundtals den där lilla förnimmelsen av att eftersom ingenting är säkert så är allt möjligt. Det ger en försiktig känsla av hopp.

Livsstil · Sinnesfrid

Livet i det enkla

I det enkla bor det vackra. Ett citat från Ernst Kirchteiger. Det gillar jag. Det rymmer så mycket. De orden kan genomsyra mycket i våra liv. Att allt inte behöver vara så komplicerat. Att det räcker att vara närvarande här och nu. I det lilla. I det enkla. Ett andetag åt gången.
Igår påmindes jag om att inte göra allt så svårt. Det går bra att slänga ihop en enkel kaka och besöka någon jag tycker om. Någon timme i nära samtal. Bara vara ihop. Tänka lite ihop med någon annan en stund. Njuta av att vara med någon som betyder mycket. Det behöver inte alltid planeras och organiseras i livet. I det enkla bor det vackra.
Det är något jag vill komma ihåg. Det enkla är grunden för det hållbara. När kraven på oss själva och andra blir för höga så försvinner hållbarheten. Livet blir skörare då. Viktigt att försöka minnas det som är viktigast. Det enkla. Det lilla. Det som är grunden för vår djupaste glädje och känslan av mening.
Att njuta av det goda. I det lilla. Det skapar glädje. Det skapar hållbarhet. Att ta små steg och njuta av vägen är mer hållbart än att rusa förbi livet medan målet är det enda viktiga. Jag vill försöka minnas varje dag vad som ger mig glädje i livet. Känna tacksamhet över det. Leva det varje dag. Här och nu. Målen framåt kan finnas. Men det är här och nu, i det enkla, som livet pågår.
Sinnesfrid · Utmattning

Lyfta huvudet

Snön har färgat morgonen vit. Igen. Våren tog paus. Sängen kändes skönare än vanligt. Ville helst snurra in mig i täcket och somna om.
Trött. Den där slöjan av huvudvärk som funnits med några dagar ligger kvar. Igår var en dag då hjärnan kändes som mos. Jag hade svårare att fokusera och tappade tråden. Ganska likt hur det var för några månader sedan.
Vet inte riktigt varför. Beror det på att den ökade arbetstiden börjar kännas? Är det någon sorts vårtrötthet? Håller jag på att bli sjuk igen? Frågorna i mig kommer men just nu känns det bäst att inte fundera så mycket. Bättre att försöka vara här och nu så mycket som möjligt.
Samtal igår kväll satte igång tankar. Hade nog extra svårt att sortera i tankarna genom den där hjärndimman. Tankar och känslor kring nära och kära. Kring livet. Kring livskvalitet och integritet. Kring oro kontra rimlighet. Kring vad som är viktigt och för vem. Kring kärlek och omtanke. Kring känslan av otillräcklighet och till vad som är min plats. Tills jag bestämde mig för att sova. Dags att stänga ner hjärnan och vila.
Nu är en ny dag. Snö. Doftande kaffe. Frukosten smakar bra. Dags att lyfta huvudet igen mot tacksamhet. Inte veckla in mig i tankarna med blicken enbart inåt eller fastna i ändlös problemlösning. Det finns så mycket att vara tacksam över. Jag väljer idag att fokusera på det. Kanske tröttheten skingras något.
Sinnesfrid · Utmattning

Käftsmällar i livet

Hur ska man göra för att behålla sin självrespekt när man får käftsmällar av själva livet? Den frågan läste jag i en annan blogg och den satte igång mina tankar. Hur behåller man sitt självförtroende och sin självkänsla, sin respekt för sig själv, när det känns som om livet rasar ihop? När det är så tufft att man knappt orkar en dag till.
En nära vän till mig uttryckte något liknande häromdagen. Från att ha känt att hon är rätt okej så kom tvivlet på det egna värdet när hon nu står i begrepp att byta livsspår. Självrespekt och känslan av värde påverkas av smått och stort i våra liv.
Jag är ju ingen guru som sitter inne med svar på alla livsfrågor men vad är min egen erfarenhet? Det slog mig när jag läste frågan i bloggen att jag har varit på botten och vänt flera gånger i mitt liv. Just nu känner jag att jag har en stabilare grund i mig själv än vad jag någonsin har haft. Hur kommer det sig? Vad gjorde jag för att landa i det? Det är inte så att jag inte får svackor nu utan mer att jag har en stabilare grundton i mig nu.
Jag har under de senaste tio åren av mitt liv gått igenom en hel del som slagit undan fötterna under mig och som har gjort att jag fått kämpa. Min skilsmässa som var ett fruktansvärt jobbigt beslut. En ny tillvaro där jag försökte bygga mitt eget liv med mina barn varannan vecka. En ekonomi som totalkraschade och som har varit extremt tuff under många år. Den är fortfarande i en fas av successiv återhämtning.
Jag böt jobb framför allt på grund av ekonomin och hamnade i en jobbsituation där all personal slutade efter tre månader. Efter ytterligare en kort tid slutade även arbetsplatsledaren. Som relativt nyanställd fick jag ta över hela ledningsansvaret för helt nya kollegor och driva verksamheten så att barn och familjer skulle känna sig trygga. Det var utmanande och stimulerande på många sätt men också en extremt tuff tid. Då pendlade jag också runt fyra timmar per dag.
Jag fick nytt jobb och slapp pendla. Jobbet kändes roligt, utvecklande och jag trivdes. Engagemanget tog fart och det var roligt att vara delaktig i utvecklingsarbete. Jag lade ner väldigt mycket engagemang och kraft i att göra ett bra jobb. Så blev det omorganisation och ombyggnad. En ganska rörig period som krävde mycket av mig. Nya kollegor i flera omgångar, nya familjer, ny organisation, ny som utvecklingsgruppsledare med allt vad det innebar av att sätta mig in i nya saker och försöka leda utvecklingsarbetet på förskolan.
När jag ser tillbaka så är det inte konstigt att jag till slut kraschade i utmattningssyndrom. Under de senaste tio åren har det varit många kriser och många förändringar i mitt liv. Detta parallellt med en fruktansvärt jobbig ekonomi.
Jag har varit nere på botten många gånger och kämpat mig upp igen. Ofta har jag fått tänka en dag i taget, ett steg i taget, för att orka. Det har också gjort att jag numera vet att jag kan ta mig upp. Det är en styrka och en trygghet i mig att veta att jag kan ta mig upp igen. Jag har verktyg för det på olika vis. Men under perioder har jag nästan varit redo att helt ge upp. Stunder när jag inte kunnat se några utvägar eller vägar upp.
Många gånger har min trassliga och kämpiga ekonomi gjort att jag har känt mig värdelös. Jag har inte haft problem med att leva på havregrynsgröt när barnen inte varit hos mig. Det som har brutit ner mig är stunder då barnen inte velat fråga mig om de kan ta en fika på stan med sina vänner. Inte velat fråga för att de vet hur tufft det har varit. Att inte bjuda hem vänner och familj för att pengarna inte räcker. Skammen har varit stor. Att ständigt behöva säga att jag inte har råd eller att behöva be om hjälp ständigt och jämnt. Att inte få ihop sin ekonomi känns som en fruktansvärd skam inombords.
Så jag vet hur det är att tappa respekten för sig själv. Jag vet hur det är att skämmas. Jag vet hur det är att vända på slantarna och inte få det att gå ihop. Jag vet hur det är att drabbas av käftsmällar i livet. Att kämpa allt vad du förmår för att leva upp till de krav du har på dig själv kring att göra ett tillräckligt bra jobb, kring att vara en bra förälder, kring att vara en god vän och familjemedlem, kring att få ihop livet. Tills du inte orkar kämpa längre. Tills all kraft har brunnit ut.
Jag tror att det jag har haft störst nytta av är att jag alltid har känt att det är bara jag som kan skapa förändring i mitt liv. Det tillsammans med att jag alltid har varit en som söker. Jag har i hela livet intresserat mig för livsstrategier. Jag har sökt information och hjälp kring hur jag själv kan förhålla mig för att må bättre. Jag har övat på saker för att må bättre. Ett exempel är att jag övat på att regelbundet sätta mig ner och skriva ner sådant som finns i mitt liv som jag är tacksam över.
Genom åren har jag samlat strategier som har hjälpt mig. Strategier som tagit mig upp ett litet snäpp när det varit som värst. Strategier som förändrat saker inom mig mer än utanför mig. Det är det som lagt grunden till att jag nu känner en annan sorts trygghet och stabilitet i mig själv. Det har lagt grunden för att låta självrespekten växa igen. Sakta, sakta har den växt och det har tagit tid. Det har tagit arbete. Som att träna sin kropp. Man får inga resultat om man ligger på soffan. Det kräver ständig träning.
Grunden för självrespekten och hur jag mår inombords trots de yttre omständigheterna har jag byggt själv genom att leta strategier och öva, ständigt öva på dem. Jag är inte fri från svackor men då vet jag att jag kan ta nya tag igen med mina strategier. Allt börjar med att visa sig själv omtanke. Att vara snällare mot sig själv i tankar, ord och handling. Att vara tacksam över sina egna inre kvaliteter såväl som tacksam över det som finns i våra yttre liv. Även om man har svårt att hitta det när man är nere så finns det ofta något litet att börja med.
Det jag också har lärt mig är att jag inte är ensam. Att det finns hjälp att få. Men jag måste öppna mig och våga släppa in andra. Jag måste själv vara öppen för att ta emot hjälp. Jag måste inte fixa allt själv alltid. Och det är inget att skämmas över. Hjälp kan man söka i samhället på olika sätt. Jag tog till exempel hjälp av psykolog under min utbrändhet för att hitta strategier att bli frisk.
De som älskar dig och bryr sig om dig blir också ofta glada över att kunna bidra. Den som ger får ju tillbaka i form av glädjen att ge till någon man bryr sig om. Det största hindret här är oftast vår egen stolthet och att vi gärna tolkar in saker hos andra som kanske inte ens finns. Vi tror att de tänker och tycker saker som de kanske inte alls gör.
Det är också en balansgång. Att söka hjälp är bra. Många gånger väntar vi för länge med det. Men vi kommer inte ifrån det inre jobbet. Det största jobbet är det jobb du behöver göra i dig själv. Ingen annan kan förvandla ditt liv. Självrespekten är något som byggs inifrån.
Blogg · Livsstil · Sinnesfrid

Hur förhåller jag mig…

Hur ska man förhålla sig till livet när döden finns omkring oss? Hur ska man förhålla sig till sig själv och sitt liv när andra lever i misär? Jag sitter här och funderar på ett hållbart liv i min lilla bubbla, i förhållandevis trygghet här i Sverige. Så läser jag Magdalena Gads inlägg där hon rapporterar från kriget i Syrien. Det gör fysiskt ont att se bilderna därifrån och läsa hennes rapporter. Så fruktansvärd vardagen är där. Barn som lever mitt i krig och svälter, förlorar sina närmaste och bor granne med dagligt bombande och skjutande.
Här i min stad finns det barn som hamnar i narkotikamissbruk och misär bland annat av rädsla att skickas tillbaka till den plats de kom ifrån och för att de inte fått det stöd de behövt för att kunna bygga upp sig sig själva och sitt liv.
Hur förhåller man sig? Blundar, bläddrar förbi för att det är för smärtsamt? Det gör jag ibland för att det är så fruktansvärt det jag läser om att det blir för mycket att ta in. Det blir så starkt i mig och sorgen sprider sig. Men ändå följer jag ofta Magda Gads rapportering för jag vill inte vara en som blundar. Jag vill vara informerad och kunna känna att de som flyr från krig har rätt till en plats här hos oss i trygghet. Har rätt till att få all hjälp de behöver för att kunna hamna på fötter igen.
Jag vill vara informerad och försöka förstå alla politiska spel bakom alltihop. Få syn på de ekonomiska, strategiska, bakomliggande orsakerna att det ser ut på det sättet i många länder. Samma aktörer i olika länder som har sin agenda. Jag vill veta. Jag vill inte blunda. Det är medmänniskor som bor och lever mitt uppe i alltihop. Medmänniskor som vi sedan här i Sverige säger att vi inte har möjlighet att ta emot. Som vi försöker hitta sätt att stänga ute.
Jag vill veta för att få perspektiv på mina bekymmer och deras. Inte simma runt i min egen lilla damm och tänka att vi inte har råd att hjälpa. För om vi verkligen ser hur människor där har det så kan vi inte stänga vår dörr. Vad är vi då för sorts människor? Visst är det mycket att tänka på när vi tar emot människor som flytt. Det är väldigt viktigt att vi har ett bra mottagande så att det blir så bra det bara går för dem och för vårt samhälle. Det finns mycket som just nu inte fungerar tillräckligt bra. Min önskan är att vi ska jobba stenhårt på ett bra mottagande och en bra fortsättning här i Sverige. Där ingår också traumahjälp. Så länge som det ser ut som det gör i världen så behöver vi göra det vi kan för att hjälpa.
Givetvis skulle det vara bäst om vi kunde få stopp på de där krigen. Men det handlar om stora bakomliggande orsaker som stora aktörer är inblandade i. Det finns inga enkla lösningar inom en snar framtid. Under tiden vill åtminstone jag inte stänga min dörr och vända ryggen till.
Hur får man ihop bitarna av att ta hand om sig själv men också finnas där för andra, i det lilla och i det stora? Det är viktiga frågor. För om vi inte finns där för oss själva så kommet vi inte heller kunna finnas där fullt ut för andra. Båda bitarna behövs både i det privata och i samhället i stort.
I mitt arbete kan jag få ta emot just det där barnet som kommer från en traumatisk krigssituation. Jag kan behöva förhålla mig till traumatiserade vuxna som har fullt upp med att få ihop sin nya tillvaro medan de lider av vad de varit med om och oroar sig för nära och kära som finns kvar där. För att kunna förhålla mig på ett bra sätt och för att orka med det jobbet samtidigt som jag tar hand om mina egna barn och mitt eget liv så behöver jag tänka kring just det jag gör just nu. Hållbarhet.
Vad behöver jag för att leva mitt liv i min vardag på ett hållbart sätt? Hur håller jag mig så frisk och stark som möjligt? Hur får jag min egen tillvaro så hållbar som möjligt? Utifrån det kan jag stå mer stadigt när jag möter andra med behov av min hjälp och mitt stöd på olika vis. Det gäller både inom familjen och i större sammanhang. Hållbarhet i det lilla och i det stora.
Livsstil · Sinnesfrid · Utmattning

Andas

Idag behöver jag andas. Fokusera på andningen och här och nu under dagens gång. För nu snurrar stresskänslorna inombords. Jag vet inte riktigt varför eftersom mitt liv egentligen inte innehåller särskilt mycket stress om man ser till det yttre.
Jobbet flyter på. Ekonomin flyter på. Livet i det stora hela flyter på utan särskilt mycket svårigheter. Men inombords ökar stressen. Jag tror det hänger ihop med att det finns saker som behöver göras. Saker jag vill göra. I vardagen. Inför midsommar. Inför semestern. Saker jag vill bli färdig med.
Orken ökar ju inte i den takt jag vill. Det är väldigt frustrerande. Jag vill orka göra. Jag vill få gjort. Jag vill bli färdig med saker. Vill, vill, vill…
Men prioritet ligger på att orka jobba först och främst. Och efter det finns inte så mycket ork kvar.
Orken har dock ökat. Det är stor skillnad på orken nu och på hur det var för sex månader sedan. Det är det jag måste försöka minnas när frustrationen håller på att ta över. Att öva mig i tålamod verkar vara min livsläxa. Att stå ut med en annan identitet är också något jag behöver acceptera. Att börja acceptera att jag fungrare annorlunda nu. Acceptera ett annat sätt att leva.
Jag är innerligt trött på att vara trött! Trött på att det går så långsamt framåt. Tycker att jag har tagit all hjälp jag har kunnat få. Försöker göra de saker jag ska för att öka på hälsan och orken. Men jag vill se snabbare resultat. Vill inte känna mig avtrubbad och orkeslös inför sociala situationer. Vill, vill, vill. Så därför blir det idag att försöka bara att ta djupa andetag. Bara vara. Andas. Acceptera just här och nu.
Livsstil · Sinnesfrid · Utmattning

Igång istället för att kliva av

Det blev ett annat innehåll på helgen. Mina tjejer bestämde sig för att komma hem i fredags. Så jag har haft en härlig helg med dem istället. Inte alls klivit av, tvärtom.
Gått på stan och kollat efter kläder, köpt present, lagat mat, handlat mat, tittat på filmer och varit på födelsedagsfirande för systerdottern. Härligt. Socialt. Mysigt med prat och att få vara med de jag älskar.
Behöver fortfarande få ta någon dag då jag bara kliver av allt och är i mig själv. Men det får bli en annan dag. Nu börjar jobbveckan igen. Onsdag ledig men då behöver jag handla inför midsommar och fixa lite. På torsdag kommer tjejerna igen och så firar vi midsommar ihop.
Försöker hitta återhämtning mitt i alltihop. Så gott jag kan. Men det är en utmaning. Märker att stressen inombords lätt ökar så fort jag ska göra något extra. Fortfarande räcker det med väldigt lite för att jag ska bli rejält trött. Svårt att ha ett helt fungerande liv fortfarande. Jobbar 25 procent den här veckan ut. Sedan ökar jag till 50 procent.
Vill hitta sätt att få vågskålarna att fungera. Att orka jobba men också orka hemma med ett normalt liv. Blir lätt frustrerad när jag märker att orken försvinner väldigt snabbt. Vill mer än jag kan just nu. Det är svårt att ha tålamod med det.