Idag startar jag upp min blogg här! Det är snart ett och ett halvt år sedan jag gjorde uppehåll i mitt bloggande. Jag hade nyss börjat arbeta heltid igen efter en längre sjukskrivning och rehabiliteringsperiod. Det gick ungefär i två månader innan jag kraschade igen. Utmattningssyndrom igen. Jag har förstått att det inte är ovanligt att man trillar dit igen. Men jag tyckte nog att jag verkligen gjort allt jag kunnat för att hitta och använda verktyg för att bygga upp mig själv. Under tiden jag gjorde det så skrev jag om det i den blogg jag då hade på blogg.se. Det mesta av det jag skrev då har jag nu flyttat hit för att ha bakgrunden med mig. Det går att hitta i arkivet.
Under den tid som har gått sedan dess har jag enbart fokuserat på att återigen försöka bygga upp mig själv. Det har tagit längre tid den här gången. Jag är fortfarande sjukskriven på heltid. Förra gången ville jag komma igång så fort som möjligt. Ingen annan runt mig visste ju heller hur mycket tid jag kanske skulle ha behövt för att bygga upp mig mer stabilt. Kunskapen kring utmattningssyndrom är inte särskilt stor i samhället. Eftersom vi människor är olika, lever olika typer av liv och också reagerar olika på livets påfrestningar så finns det förmodligen inte en mall som passar alla. Därför får vi alla prova oss fram.
Det jag gör nu är att prova mig fram. Försöker hitta i att bygga min hälsa på en så stabil grund som möjligt. Jag har med mig mycket kunskap från förra gången. Kunskap och erfarenhet. En erfarenhet är att inte stoppa in för många saker för snabbt. Hur gärna jag än vill så behöver jag gå sakta framåt när jag lägger till nya saker i livet. Fortfarande vet jag vilka ingredienser jag behöver i mitt liv för att må så bra som möjligt. Men det tar tid att få in dem i livet och lägga en fast grund där de ingår naturligt. Ingredienserna för ett hållbart liv för mig har jag klart för mig. Jag känner mig själv och det jag vet att jag behöver leva. Men att veta och att kunna genomföra är inte alltid samma sak. Det kan ta olika lång tid att bygga.
Så här på bloggen fortsätter jag nu min resa. Min resa i att bygga upp min hälsa och mitt liv med hjälp av olika verktyg och strategier. Jag delar med mig av erfarenheter, min vardag, men samlar också på de saker som jag vill öva på och som jag försöker använda mig av i mitt liv för att må bra. Ni som följt mig tidigare kommer känna igen er. Men bit för bit hoppas jag att jag ska kunna skriva om nya vägar framåt.
Det jag vet nu är att det hjälper inte att enbart bygga upp sig själv för att komma tillbaka till en arbetssituation som inte har förändrats. Det räcker inte att ha hittat egna strategier och verktyg när situationen runt omkring fortsätter på samma vis. Arbetsplatser och hela samhället behöver uppgraderas mot hälsa. Hälsan är grunden för varje enskild människas liv men också för hur samhället i stort kan fungera. Om inte en hälsosam och stabil grund finns så rasar till slut hela bygget.
Min resa nu handlar alltså inte enbart om min kropp och mitt inre liv utan också om hur jag ska bygga ett yttre liv som fungerar på ett sätt som stödjer min hälsa. Vilka vägar behöver jag ta? Vad behöver jag leva för att må så bra som möjligt? Därför kommer bloggen att ha ett innehåll som handlar om byggstenar för ökad hälsa såväl som att fundera över olika typer av livsstil. Jag tänker att bloggen kommer att utvecklas utefter var jag själv befinner mig och de saker som intresserar mig att undersöka. Välkommen att följa med!
Etikett: Utmattning
Så att jag håller
Första dagen då jag börjar jobba 100 %. Jag vet att jag kommer vara tröttare än vanligt en tid framåt nu. Att jag börjar jobba heltid betyder inte att jag är helt och hållet tillbaka med full kraft. Det betyder att jag kanske nätt och jämnt kan orka vara på jobbet den tiden men behöver massiv återhämtning all tid däremellan. Så har det varit varje gång jag har ökat på min arbetstid. Det tar tid innan orken hänger med. Hjärnan tar fortfarande slut ganska fort.
Jag har redan planerat att gå och lägga mig extremt tidigt en tid framöver nu. Det kommer behövas för att få ordentlig vila för hjärnan. Återigen behöver jag minnas att jag ska minska kraven på mig själv. Inte ta på mig för mycket. Varken på jobbet eller hemma. Hemma får högarna växa och jag måste acceptera att det är så just nu. Ambitionsnivån kring olika saker behöver vara väldigt låg ett tag nu, tills jag bottnar i att vara fler timmar på jobbet.
Det är väldigt lätt att hamna i deppighet över att inte orka mer än jobba och sova. Livet blir ju gråare då. Lätt att känna sig värdelös när man måste sätta ner fötterna och bromsa på jobbet och hemma. När man måste säga nej trots att andra kanske tycker att man har tid och borde kunna göra mer. Jag förstår att det är svårt att förstå för den som inte varit utbränd. Att förstå hela vidden av vad det gör med hjärnan och orken. Att förstå hur lång tid det tar att sakta, sakta bygga upp lite ork. Att förstå hur små saker kan trigga stort stresspåslag igen. Jag brottas med det varje dag.
Så nu kommer en tid då balans och hållbarhet blir ännu viktigare. Att hålla fast vid de nycklar jag har. Så att jag inte trillar dit igen. Jag vill försöka hålla fast vid grunderna för att bygga mer ork. Sömn, fysisk träning, näringsrik mat och mental återhämtning och träning. Dessa saker på en hållbar nivå blir den enda prioriteringen för mig nu. Detta ihop med en lagom kravnivå på jobbet och hemma kan sakta bygga upp mig igen.
Så jag bara hoppas att alla ska förstå det. På jobbet och hemma. När jag bromsar i vad jag tar på mig så gör jag det för att kunna få chans att bygga upp mig igen. Med tiden hoppas jag ha kunnat bygga upp mig så mycket att jag återigen kan leva ett fullt liv. Just nu behöver jag i varje stund tänka hållbarhet. Så att jag håller.
Lagom mål
Jag har länge vetat att fysisk träning är bra för att moverka stress och främja hälsan. Det vet nog de flesta. Ändå har det kommit allra längst bak i prioriteringen. Jag har haft ett massivt motstånd mot det inombords. Jag har alltid älskat att dansa och jag tycker mycket om att promenera och vandra. Det är ju bra. Men jag har gjort väldigt lite av det också sedan jag blev sjukskriven. Och jag har hittills inte lyckats komma igång med någon träning trots att jag verkligen har försökt sätta lagom mål. Förrän nu!
Idag startade jag något som jag verkligen ska försöka hålla fast vid nu. Egentligen var det min ena dotter som lyckades få igång mig. Hon har velat börja löpträna men vill ha sällskap. Och jag vill ju komma till skott med träning nu. Så idag gav vi oss ut. Dottern har en totalt annorlunda kondition än vad jag har så hon försvann framför mig. Till min förvåning var det härligt att springa! Jag hade redan innan bestämt att springa så långt jag orkade i lagom takt. Sedan skulle jag gå snabbt. Målet är att vi ska ge oss ut några gånger varje vecka och då vill jag inte ta i så mycket att jag inte har lust fler gånger. Så jag började så här. Sedan är målet att springa lite längre varje gång.
När vi kom hem körde jag lite styrketräning också. Med kroppen som motstånd, men också hantlar. Så nu känner jag sådan tillfredsställelse över att ha tagit steg 1 i träningen. Det här får vara starten och ett sätt att lägga en grund på en lagom nivå som blir hållbart för mig i min vardag.
Imorgon ökar jag min arbetstid till att börja arbeta på heltid igen. Jag avslutar min sjukskrivning och hoppas nu att det ska fungera bra.
Det blir ännu viktigare att bygga en livsstil som håller nu. För jag vill ju inte hamna i utmattning igen. Nu vill jag bygga upp ork, energi och hälsa. Träningen är nu igångsatt. Jag kommer att skriva om den här på bloggen för att ha vittnen som håller mig på banan 🙂 Det sporrar mig att hålla fast vid den.
Träningen av kroppen, den mentala träningen och återhämtningen, ordentligt med näringsrik och bra mat och bra sömn är själva grunden för hälsan. Det är dessa saker jag vill få till på ett bra och hållbart sätt i mitt liv. Det är framför allt de sakerna som är fokus för mig det här året. Det är det jag bloggar om under året. Hur jag bygger upp en hållbar hälsa på olika sätt. Ett hållbart liv.
En paus
En vecka med uppehåll här på bloggen. Mitt mål är att göra nya inlägg varje dag. Men ibland fungerar det inte av olika anledningar. Man blir sjuk eller något annat kommer emellan som är viktigt att hantera. Även då försöker jag ändå skriva här eftersom bloggen är viktig för mig. Att skriva är för mig ett tankeverktyg. Ett kommunikationsverktyg. Så även om jag är sjuk försöker jag om det är möjligt att få ner några rader. När det går. Ibland är orken för liten och då går det inte.
Att ta en paus när orken tar slut eller att stanna hemma tillräckligt länge när man blir sjuk är sunt. Ändå är vi många som får dåligt samvete eller pressar på och går till jobbet ändå. Man vet hur slitigt det blir för de andra. Ekonomin tar stryk. Det finns flera anledningar. Olika anledningar. Men ändå egentligen ingen anledning som är tillräcklig. För den dagen vi kraschar så kraschar vi rejält. Och då spelar ingenting annat någon roll utom att försöka bli frisk igen. Då handlar målet för dagen om att försöka orka kliva ur sängen. Eller om att orka fixa något att äta.
Så det är klokt att ta hand om kroppen och hälsan. Att stanna hemma när man är sjuk. Att ta en paus när man märker att det behövs. Försöka dämpa det dåliga samvetet med att man kommer tillbaka igen istället för att krascha och bli borta i månader. Det är mer hållbart för alla. För mig och min hälsa. För de andra. För ekonomin. Att sluta slå på sig själv och istället lyssna i tid är inte lätt. Att välja att fokusera på en hållbar hälsa och inte bara finnas där för andras omedelbara behov är inte lätt. Inte lätt när vi är skolade i att andra alltid är viktigare. Men lite i taget kan vi lära oss. Om vi vill. Om vi bestämmer oss. Om vi inte vill krascha. För då kan vi inte alls finnas där för någon. Jag vet för det hände mig.
Katter är mästare på att lyssna på sina behov. De är väl inga förebilder i omtanke om andra men de kan ses som en påminnelse i att lyssna på sin egen kropp och vad den behöver. Sova, vila, röra på sig på olika vis, umgås med tillgivenhet, leka och njuta av livet. Om vi tog till oss en liten del av det så skulle det räcka.
Hållbarhet är att lyssna på kroppens och själens behov. Utan att för den skull låta det gå ut över någon annan. Men en sund omtanke om oss själva bygger en starkare och stabilare grund för en hållbar hälsa på sikt. Så inget mer dåligt samvete för att stanna hemma om du är sjuk. Du är viktig. För om du tar hand om dig själv bra så har du större möjlighet att sedan finnas där för andra när det behövs.
Tänk om samhället var uppbyggt mer på de värderingarna? Att hälsa fick vara viktigare än ekonomi och effektivitet. Jag tror att det egentligen då paradoxalt nog skulle bli både mer ekonomiskt hållbart och effektivare, i hela samhället såväl som för varje enskild människa.
Lyfta huvudet
Snön har färgat morgonen vit. Igen. Våren tog paus. Sängen kändes skönare än vanligt. Ville helst snurra in mig i täcket och somna om.
Trött. Den där slöjan av huvudvärk som funnits med några dagar ligger kvar. Igår var en dag då hjärnan kändes som mos. Jag hade svårare att fokusera och tappade tråden. Ganska likt hur det var för några månader sedan.
Vet inte riktigt varför. Beror det på att den ökade arbetstiden börjar kännas? Är det någon sorts vårtrötthet? Håller jag på att bli sjuk igen? Frågorna i mig kommer men just nu känns det bäst att inte fundera så mycket. Bättre att försöka vara här och nu så mycket som möjligt.
Samtal igår kväll satte igång tankar. Hade nog extra svårt att sortera i tankarna genom den där hjärndimman. Tankar och känslor kring nära och kära. Kring livet. Kring livskvalitet och integritet. Kring oro kontra rimlighet. Kring vad som är viktigt och för vem. Kring kärlek och omtanke. Kring känslan av otillräcklighet och till vad som är min plats. Tills jag bestämde mig för att sova. Dags att stänga ner hjärnan och vila.
Nu är en ny dag. Snö. Doftande kaffe. Frukosten smakar bra. Dags att lyfta huvudet igen mot tacksamhet. Inte veckla in mig i tankarna med blicken enbart inåt eller fastna i ändlös problemlösning. Det finns så mycket att vara tacksam över. Jag väljer idag att fokusera på det. Kanske tröttheten skingras något.
Idag…
Hur gör man för att få få plats med den extra tid det tar att lägga en grund för hälsa? Visst låter det som en paradox att tänka så? Vi vet alla att vi borde prioritera vår hälsa före allt annat för att överhuvudtaget ha ett liv. Ändå kommer det oftast allra sist. För så länge vi inte känner oss sjuka eller så länge vi tycker att våra krämpor inte är värre än någon annans, så länge fortsätter vi ofta att skjuta upp oss själva. Det finns så mycket vi behöver göra först. Och sedan orkar vi inte.
Tiden dyker inte upp längre fram. Orken blir inte större så länge vi fortsätter som förut. Livet är ju just nu. För min del så är den grundläggande känslan fortfarande trötthet. Jag försöker finna en sorts balans nu när arbetstiden ökat. Om två veckor är jag uppe på heltid igen i jobbet. Arbetsuppgifter och engagemang ökar varje dag. Och jag vaknar tidigt nu igen med tankarna snurrande kring jobbet.
Att vilja mycket men inte orka är jobbigt. Att känna att kraven ökar när andra tror att man nu ska fungera till hundra procent igen känns svårt att hantera. Alla är trötta och känner att de inte hinner. Varför ska just jag ha mindre krav på mig än de har? Det är så lätt att säga ja och så svårt att säga nej. Och hur ska de förstå hur det känns om de inte varit där? Om man inte själv varit i utmattningssyndrom så är det svårt att greppa vidden av hur det påverkar en och hur lång tid det tar att ta sig tillbaka.
Orken har ökat och även arbetstiden. Men det betyder inte att jag är som förut. Jag vet inte ens om jag helt och hållet kommer kunna bli som förut. Jag vill men kroppen vill inte riktigt hänga med på det. Det är därför jag försöker hitta i att på olika vis öka min energi och min hälsa. Jag vet egentligen vad som är bra för mig. Men hur får jag ihop tiden, orken och livspusslet? Jag vill men orken räcker inte. Samtidigt ökar inte orken om jag inte förändrar något. En paradox som lätt blir ett moment 22.
Så varje dag försöker jag ta nya tag. Varje dag fattar jag ett beslut. En dag i taget och en stund i taget. En sak i taget. Hållbart. Inte överdrivet mycket. Men ändå förändringar som ska göra skillnad. Det är så jag behöver tänka. Varje dag är ny. Idag fattar jag mina beslut och gör mina val så mycket jag kan utifrån att prioritera min hälsa. Jag behöver inte tänka så långt framåt. Idag bara. Idag.
Käftsmällar i livet
Hur ska man göra för att behålla sin självrespekt när man får käftsmällar av själva livet? Den frågan läste jag i en annan blogg och den satte igång mina tankar. Hur behåller man sitt självförtroende och sin självkänsla, sin respekt för sig själv, när det känns som om livet rasar ihop? När det är så tufft att man knappt orkar en dag till.
En nära vän till mig uttryckte något liknande häromdagen. Från att ha känt att hon är rätt okej så kom tvivlet på det egna värdet när hon nu står i begrepp att byta livsspår. Självrespekt och känslan av värde påverkas av smått och stort i våra liv.
Jag är ju ingen guru som sitter inne med svar på alla livsfrågor men vad är min egen erfarenhet? Det slog mig när jag läste frågan i bloggen att jag har varit på botten och vänt flera gånger i mitt liv. Just nu känner jag att jag har en stabilare grund i mig själv än vad jag någonsin har haft. Hur kommer det sig? Vad gjorde jag för att landa i det? Det är inte så att jag inte får svackor nu utan mer att jag har en stabilare grundton i mig nu.
Jag har under de senaste tio åren av mitt liv gått igenom en hel del som slagit undan fötterna under mig och som har gjort att jag fått kämpa. Min skilsmässa som var ett fruktansvärt jobbigt beslut. En ny tillvaro där jag försökte bygga mitt eget liv med mina barn varannan vecka. En ekonomi som totalkraschade och som har varit extremt tuff under många år. Den är fortfarande i en fas av successiv återhämtning.
Jag böt jobb framför allt på grund av ekonomin och hamnade i en jobbsituation där all personal slutade efter tre månader. Efter ytterligare en kort tid slutade även arbetsplatsledaren. Som relativt nyanställd fick jag ta över hela ledningsansvaret för helt nya kollegor och driva verksamheten så att barn och familjer skulle känna sig trygga. Det var utmanande och stimulerande på många sätt men också en extremt tuff tid. Då pendlade jag också runt fyra timmar per dag.
Jag fick nytt jobb och slapp pendla. Jobbet kändes roligt, utvecklande och jag trivdes. Engagemanget tog fart och det var roligt att vara delaktig i utvecklingsarbete. Jag lade ner väldigt mycket engagemang och kraft i att göra ett bra jobb. Så blev det omorganisation och ombyggnad. En ganska rörig period som krävde mycket av mig. Nya kollegor i flera omgångar, nya familjer, ny organisation, ny som utvecklingsgruppsledare med allt vad det innebar av att sätta mig in i nya saker och försöka leda utvecklingsarbetet på förskolan.
När jag ser tillbaka så är det inte konstigt att jag till slut kraschade i utmattningssyndrom. Under de senaste tio åren har det varit många kriser och många förändringar i mitt liv. Detta parallellt med en fruktansvärt jobbig ekonomi.
Jag har varit nere på botten många gånger och kämpat mig upp igen. Ofta har jag fått tänka en dag i taget, ett steg i taget, för att orka. Det har också gjort att jag numera vet att jag kan ta mig upp. Det är en styrka och en trygghet i mig att veta att jag kan ta mig upp igen. Jag har verktyg för det på olika vis. Men under perioder har jag nästan varit redo att helt ge upp. Stunder när jag inte kunnat se några utvägar eller vägar upp.
Många gånger har min trassliga och kämpiga ekonomi gjort att jag har känt mig värdelös. Jag har inte haft problem med att leva på havregrynsgröt när barnen inte varit hos mig. Det som har brutit ner mig är stunder då barnen inte velat fråga mig om de kan ta en fika på stan med sina vänner. Inte velat fråga för att de vet hur tufft det har varit. Att inte bjuda hem vänner och familj för att pengarna inte räcker. Skammen har varit stor. Att ständigt behöva säga att jag inte har råd eller att behöva be om hjälp ständigt och jämnt. Att inte få ihop sin ekonomi känns som en fruktansvärd skam inombords.
Så jag vet hur det är att tappa respekten för sig själv. Jag vet hur det är att skämmas. Jag vet hur det är att vända på slantarna och inte få det att gå ihop. Jag vet hur det är att drabbas av käftsmällar i livet. Att kämpa allt vad du förmår för att leva upp till de krav du har på dig själv kring att göra ett tillräckligt bra jobb, kring att vara en bra förälder, kring att vara en god vän och familjemedlem, kring att få ihop livet. Tills du inte orkar kämpa längre. Tills all kraft har brunnit ut.
Jag tror att det jag har haft störst nytta av är att jag alltid har känt att det är bara jag som kan skapa förändring i mitt liv. Det tillsammans med att jag alltid har varit en som söker. Jag har i hela livet intresserat mig för livsstrategier. Jag har sökt information och hjälp kring hur jag själv kan förhålla mig för att må bättre. Jag har övat på saker för att må bättre. Ett exempel är att jag övat på att regelbundet sätta mig ner och skriva ner sådant som finns i mitt liv som jag är tacksam över.
Genom åren har jag samlat strategier som har hjälpt mig. Strategier som tagit mig upp ett litet snäpp när det varit som värst. Strategier som förändrat saker inom mig mer än utanför mig. Det är det som lagt grunden till att jag nu känner en annan sorts trygghet och stabilitet i mig själv. Det har lagt grunden för att låta självrespekten växa igen. Sakta, sakta har den växt och det har tagit tid. Det har tagit arbete. Som att träna sin kropp. Man får inga resultat om man ligger på soffan. Det kräver ständig träning.
Grunden för självrespekten och hur jag mår inombords trots de yttre omständigheterna har jag byggt själv genom att leta strategier och öva, ständigt öva på dem. Jag är inte fri från svackor men då vet jag att jag kan ta nya tag igen med mina strategier. Allt börjar med att visa sig själv omtanke. Att vara snällare mot sig själv i tankar, ord och handling. Att vara tacksam över sina egna inre kvaliteter såväl som tacksam över det som finns i våra yttre liv. Även om man har svårt att hitta det när man är nere så finns det ofta något litet att börja med.
Det jag också har lärt mig är att jag inte är ensam. Att det finns hjälp att få. Men jag måste öppna mig och våga släppa in andra. Jag måste själv vara öppen för att ta emot hjälp. Jag måste inte fixa allt själv alltid. Och det är inget att skämmas över. Hjälp kan man söka i samhället på olika sätt. Jag tog till exempel hjälp av psykolog under min utbrändhet för att hitta strategier att bli frisk.
De som älskar dig och bryr sig om dig blir också ofta glada över att kunna bidra. Den som ger får ju tillbaka i form av glädjen att ge till någon man bryr sig om. Det största hindret här är oftast vår egen stolthet och att vi gärna tolkar in saker hos andra som kanske inte ens finns. Vi tror att de tänker och tycker saker som de kanske inte alls gör.
Det är också en balansgång. Att söka hjälp är bra. Många gånger väntar vi för länge med det. Men vi kommer inte ifrån det inre jobbet. Det största jobbet är det jobb du behöver göra i dig själv. Ingen annan kan förvandla ditt liv. Självrespekten är något som byggs inifrån.
Hur blir man pigg?
Hur bekämpar man tröttheten och känslan av utmattning som gör att man inte orkar mer än nätt och jämnt jobba? Det är en fråga som varit central för mig länge nu. Jag fick många bra verktyg under tiden jag var sjukskriven i utmattningssyndrom. Nummer ett är att få ordning på sömnen. För ofta blir sömnen sönderhackad när stressnivå är hög och det bidrar till en ökande utmattning.
Utöver det fick jag olika verktyg med mig som är bra att bit för bit anamma. Vistas i naturen. Röra på mig, promenera i början och sedan öka på med annan fysisk träning. Fysisk träning är också en grundbult för att motverka skadeverkningarna av stress. Den kan både verka förebyggande och den har visat sig vara bra inte bara för musklerna i kroppen utan också för hjärnan.
För mig har det också varit till hjälp att jobba med att minska på kraven på mig själv. Att dela upp sådant jag ska göra i mindre mer hanterbara delar. Pausa med annat emellan. Bestämma mig för att jobba med en sak en viss tid och sedan får det vara tillräckligt bra. Annars är det lätt att perfektionisten i mig aldrig blir tillräckligt nöjd med resultatet och jobbar dygnet runt.
Här hemma har jag också fått släppa på mina egna krav på ordning och städnivå. Jag har nog aldrig varit pedant men ändå haft en viss nivå som jag har velat hålla. Det fick jag ganska snart skrota under min sjukskrivning. Det gick helt enkelt inte. Och fortfarande syns det hemma hos mig. Det är något jag försöker förhålla mig till så att det inte blir alltför stressande. Jag har helt enkelt fått släppa på mycket och istället försöka prioritera återhämtning och sådant som kan fylla på mig med energi. Det är fortfarande något jag kämpar med. En livstid av att inte prioritera sådant tar tid att fixa.
Alla dessa olika pusselbitar kan hjälpa till i att skapa en hållbar tillvaro och hälsa för mig. Det är det här och flera andra saker kring ett hållbart liv som jag nu utforskar och skriver om här på bloggen.
En pusselbit som just nu är lite mer i förgrunden är mat och näring. Att se till så att jag äter sådant jag mår bra av nu och på sikt. Att avstå eller minska sådant som inte är bra för min hälsa. För optimalt med näring borde ju rimligtvis också vara en grund för att bygga en hållbar hälsa med ork och energi.
Något som kanske inte är så sexigt men ändå viktigt är att vara medveten om tarmen och de bakterier som lever där. Vara medveten om hur de påverkar hälsan. Forskning har visat att grunden för att det vi äter ska tas upp och tillgodogöras på ett bra sätt är att vi har en variation av goda tarmbakterier. En kosthållning som utarmar variationen av goda tarmbakterier kan göra att näringen inte tas upp hur mycket kosttillskott vi än stoppar i oss. Så grunden för hälsan startar i tarmen.
Genom att äta näringsrik mat göder vi de goda tarmbakterierna. Näring i form av olika grönsaker, protein och bra fett. Sockerrik mat med tomma kalorier utarmar de goda tarmbakterierna och kan istället skada tarmen. Det i sin tur kan orsaka större problem. Det kan vara en av de saker som triggar igång sjukdomar, bland annat autoimmuna sjukdomar. Tarmen och dess bakterier påverkar immunsystemet och näringsupptaget på ett väsentligt sätt. Men de går att påverka och förändra genom det vi äter och genom vår livsstil.
Grunden för hälsa har alltså flera grundpelare. Maten är en stor del. Några andra pelare är fysisk träning, frisk luft och stresshantering.
Alla dessa pelare har varit långt bak i mina livsprioriteringar under många år. Jag har inte prioriterat min egen hälsa alls. Det vill jag ändra på nu. Det är inte lätt att ändra sin livsstil. Det jag skriver om nu i min blogg är idéer och teorier som jag utforskar men också hur det går för mig i min vardag när jag försöker tillämpa dem. Det kommer att utvecklas mer och mer här på bloggen.
Det mest kärleksfulla
Ego. Bloggen om mig och mitt liv kan säkert uppfattas som ett badande i egot. Varför ska mina högst personliga tankar och mitt liv utforskas inför andra? För mig är det nog på många vis ett sätt att kommunicera.
Att dela med mig av mig själv och kanske kunna diskutera och ta del av andras tankar. Genom att berätta om mig och mina vägar kanske andra kan hitta sina vägar. Genom att ta del av andras tankar och liv kan de egna tankarna ta fart.
Jag själv tycker mycket om att ta del av andra människors vägar för de kan inspirera, utmana och få igång mina egna tankar. Det är ett sätt som utvecklar mig. Det jag läser och tar del av gör att jag måste förhålla mig till vem jag själv är och det jag lever.
Att just skriva handlar i mångt och mycket för mig om att få ner mina tankar utanför mig själv för att kunna undersöka dem på olika vis. Så det jag skriver är inga cementerade sanningar om mig och mitt liv. Det är ett sätt att undersöka livet och prova idéer. Det är den version som jag har just nu. Livet utvecklas och förändras. Det som känns som min sanning idag kanske inte är min sanning om några år. Det är det som är så spännande med livet. Det är det som är så spännande med andra människor. Att vi inte är cementerade. Att vi kan förändras och utvecklas. Det ger också hopp. Hopp om det egna livet, om andra och om samhället i ett större perspektiv. För stora och små.
Just nu kretsar mina tankar mycket kring det här med hållbart liv för mig på en mängd olika sätt. Det beror på att jag varit nere på botten i utmattningssyndrom och fått anledning att ta en djupare titt på mitt liv. Det har lett vidare till att fundera över hur jag ska kunna bryta de mönster som har lett mig till utmattning. För utmattning beror inte enbart på jobbet och arbetsmiljön. Den bidrar i stor utsträckning men en del i det hela handlar också om hur jag fungerar och om min livsstil. Många drabbas ju inte av utmattning trots att vi arbetar på samma arbetsplats. Så hela sanningen ligger ju inte i arbetet i sig. Man behöver ha ett större perspektiv på det hela för att kunna skapa hälsa.
För mig har det betytt att försöka ta eget ansvar för det jag kan göra för att må bättre. Utöver det har min arbetsgivare ett ansvar för min arbetsmiljö och det som har bidragit där. Men om jag skulle ha lagt allt utanför mig själv så hade det inte gagnat mig och min hälsa. Jag vet att de sätt som jag fungerar på bidrar till att jag inte stoppar i tid, att jag inte släpper jobbet när jag kommer hem osv. Det är de sakerna jag själv kan ta ansvar för att förändra. De är mitt arbete.
Jag är nyss fyllda 50 år. Mina barn börjar bli stora och en efter en flyger de snart ur boet. De är de viktigaste människorna i mitt liv och det kommer de alltid vara. Men det senaste året har det blivit allt mer tydligt för mig att det faktiskt är viktigt att vara lite ego också. Med det menar jag att ta ansvar för sitt eget mående, sin egen hälsa och sitt eget liv. Inte att sluta bry sig om andra. För om jag inte tar hand om min hälsa och känsla av glädje så är det lätt hänt att andra känner sig ansvariga för det.
Mina barn och mina närmaste ska inte känna att de har ansvar för om jag är lycklig, mår bra eller är frisk. Jag vill leva mitt liv på ett sätt som gör att mina barn och mina närmaste ska kunna känna glädje över att jag tar hand om mig. Jag vill att de ska kunna släppa och flyga iväg mot sina mål, följa sin glädje och leva sina liv så fullt som de bara kan. Och under tiden vill jag leva mitt liv efter mina mål, min glädje och så fullt jag bara kan.
Ingen av oss kan leva någon annans liv. Ingen av oss kan skapa lycka och hälsa i någon annans liv hur gärna vi än skulle vilja. Att vara förälder sätter verkligen det på sin spets. Om vi kunde skulle vi ta bort all smärta för våra barn och plantera allt gott omkring dem. Vi skulle på alla sätt ge dem alla verktyg de behöver i sina liv för att må bra och ha det bra. Så att de på alla vis kan hantera allt som kommer i deras väg. De vi älskar vill vi på alla sätt göra gott för. Vi vill vara perfekta för att inte bidra till att de ska må dåligt. Vi vill skydda dem från smärta på alla vis vi kan. Vi vill bära dem när de har det som svårast. Vi vill sluta dem i vår famn och få dem att på djupet verkligen tro på att de är älskade för alltid, för det är de.
Men sanningen är den att hur vi än gör så är vi inte perfekta. Hur vi än gör så kan vi inte skydda dem mot allt. Hur vi än gör så är verktygen aldrig helt tillräckliga. Livet påverkar dem. Andra människor påverkar dem. Vi har inte kontroll över allt som sker i våra närmastes liv. Skuldkänslor är fruktansvärt tuffa att leva med. Men till sist handlar det om att acceptera att vi alla gör så gott vi kan. Kanske vi kunde ha gjort bättre eller mer men sanningen är ju att vi gjorde det vi gjorde och kunde just då.
Vi kan inte leva någon annans liv åt dem. Alla har sin egen livsväg att gå. Jag tror på att de erfarenheter vi gör kan vara till nytta för oss även om det är smärtsamma erfarenheter. En del erfarenheter kanske vi skulle ha kunnat vara utan men så är livet. Vi lever inte i en skyddad verkstad. Livet pågår och vi har inte kontroll över allt. Vad vi kan göra är att hitta sätt att ta oss vidare och upp igen när vi är redo. Vi kan be om och få hjälp ifrån andra. Andra människor har ibland resurser och verktyg som vi kan bli hjälpta av på olika vis. Det erbjuds eller vi ber om det. Men det är vi själva som ska vilja ta emot hjälpen. Det är vi själva som måste ta stegen även om någon annan finns bredvid.
Det handlar till sist om att det bara är man själv som kan ta de yttersta stegen mot att leva sitt liv på ett sätt som man mår bra av. Det är det jag håller på med nu. Att hitta olika sätt att leva så fullt jag bara kan i ett liv i hälsa, glädje och meningsfullhet. I ett liv som är hållbart för mig.
Att vi sedan tycker om att umgås, att vi blir inspirerade av varandra och att det finns stor kärlek och omtanke mellan oss är något helt annat. Att vi finns där för varandra på alla sätt vi kan är något annat. Det motsäger inte vartannat. Att ta ansvar för det egna livet skapar frihet i relationerna. Det tror jag är det mest kärleksfulla vi kan göra för varandra.
Livsstilens påverkan
Att skriva eller prata om hälsa i relation till mat och träning skapar ofta en direkt motvilja hos andra. Anledningarna kan vara många. Ibland kanske man mest känner dåligt samvete eller man vill bara få slippa höra talas om det för man vill fortsätta leva sitt liv på det sätt man gör utan en massa oro. Det har jag verkligen full förståelse för. För jag har länge varit precis där.
Jag har en mamma som under många år har varit väldigt intresserad av hälsa. Hon har mycket kunskap som hon har delat med sig av. Trots det så har det inte gjort att jag har levt särskilt hälsosamt. Jag har liksom inte haft tillräcklig motivation. Krämpor har funnits av och till. Krånglande mage, migrän, psoriasisliknande utslag på kroppen men de har ändå inte varit en tillräckligt stark motiverande kraft för mig att fundera över om jag kan göra något för att förbättra min hälsa på egen hand.
Att ändra livsstil har alltid känts alltför svårt och krävande. Jag har inte haft ork. Livet har varit fullt och hektiskt på många sätt och jag har inte orkat ha fler borden och måsten. Men så inträffade någonting som satte fart på mitt intresse för hur kost och livsstil kan påverka hälsan. Min son som är yrkesdansare fick veta att han har Bechterews sjukdom. Ett annat namn för det är Ankyloserande spondylit.
Det är en autoimmun sjukdom vilket innebär att kroppens immunförsvar attackerar den egna vävnaden i kroppen. I hans fall innebar det att han fick svår smärta i höften. Immunförsvaret attackerar lederna och om man inte får behandling så kan det på sikt leda till förbeningar i t ex ryggraden.
Från sjukvården fick vi veta hur medicineringen går till och att den inte kan bota sjukdomen utan bara dämpa symptomen. Medicinen kunde verka för att dämpa inflammationen i kroppen. På så sätt undviks eller fördröjs förbeningen och man får hjälp i att dämpa smärtan. Vi fick också veta att träning av kroppen har visat sig vara bra.
Han började ta medicin och trappa upp den. Men så blev han sjuk av medicinen. Njurarna påverkades. Vi började ställa frågor om kosten kunde ha någon betydelse för att påverka sjukdomen. Vi hade läst något som tydde på det. Läkaren var ganska ovillig att prata om det men medgav att inflammationen kan triggas igång av att man t ex inte tål viss mat. Om inflammationen sätts igång så går immunförsvaret igång och attackerar då vävnaden i kroppen.
Sonen testade sig då för gluten och lactosintolerans. Det visade sig att han var lactosintolerant. När han slutade använda mjölkprodukter så blev han drastiskt mycket bättre. Han hade redan slutat ta medicinerna eftersom han ju blev mer sjuk av dem.
Efter detta har intresset för hur kosten påverkar vid hans sjukdom såväl som vid andra autoimmuna sjukdomar blivit ett riktigt specialintresse både för honom och för mig. Vi har hittat väldigt mycket information kring just hans sjukdom men också kring andra autoimmuna sjukdomar. Det finns många människor som provar sig fram för att själva hitta sätt att leva för att må bättre och bli friskare.
Min son har bit för bit hittat sätt att äta och leva som gör att han i princip är helt symptomfri. Så fort han äter något som inte är okej så får han ont. Som yrkesdansare där dansen är hans liv och kroppen hans redskap så blir det ännu viktigare att tänka på hälsan och även att han får i sig optimalt med näring i kroppen.
När jag kraschade för drygt ett år sedan började jag fundera en hel del kring livsstilens påverkan. Att bygga en stabil och stark fysisk hälsa är ju en stark grund för att stå emot sjukdomar och att klara av den stress som oundvikligen finns i våra liv. Jag har läst och lyssnat på föreläsningar på många olika sätt. Tagit del av artiklar, forskning, berättelser från människors egna erfarenheter, böcker om kost och hälsa på en mängd olika vis och mycket mer.
Det jag har förstått och som kommer fram allt mer är hur tarmens funktion påverkar hela kroppen, alla organ även hjärnan. Man pratar om läckande tarm där partiklar vandrar vidare i kroppen och ställer till skada. Även i hjärnan. Detta kan vara en bakomliggande orsak till väldigt många sjukdomar. Det intressanta är att man kan läka tarmen med hjälp av kosten och livsstilen.
Jag för min del vill hellre lära mig ett nytt sätt att leva och äta än att bli sjuk och ta mediciner som kanske inte ens kan bota min sjukdom och som faktiskt ganska ofta har biverkningar. För tänk om kosten och livsstilen faktiskt spelar roll? Jag tror det och jag tänker inte längre invänta att sjukdom ska uppstå innan jag gör något för att skapa hälsa. Jag pläderar inte för att man ska avstå mediciner om man behöver dem. Det måste var och en själv avgöra ihop med sin läkare.
Ibland varnar läkare för att man inte ska laborera med kosten och utesluta saker om man inte testats för intolerans eller liknande. Ändå laboreras det ju med mediciner som ger biverkningar och som man ibland inte vet hela vidden av hur de påverkar hälsan. Skälen är för det mesta goda. Man vill bota sjukdomar och måste välja det minst onda. Jag är inte läkare och utger mig inte för att sitta inne med några sanningar.
Läkarvetenskapen behövs men jag skulle önska att ännu mer forskning gjordes på hur vi kan förebygga sjukdomar. Jag stödjer till exempel Kostfonden som vill verka just för den typen av forskning. Här på bloggen skriver jag utifrån mig själv och de erfarenheter jag gör, det jag läser och tar del av. Var och en som läser min blogg behöver själva ta reda på vad som passar dem.
Mitt intresse för det här kommer sig också av att det i min familj finns en ärftlighet för ökad risk för blodpropp och även ärftlig risk för Altzheimers sjukdom. Om jag på något sätt kan förebygga att jag får de här sjukdomarna så vill jag göra det. Jag tänker inte vänta och hoppas på att läkarvetenskapen forskar fram en medicin. Tänk om jag istället inte behöver få sjukdomarna från början?
I min värld är det ganska logiskt att vår livsstil påverkar hur vi mår och påverkar om vi blir sjuka eller inte. Så nu går startskottet för mig. Och det är bland annat det jag kommer att skiva mer om framöver.
Läkande Liv 