För att hitta den där balansen i energibudgeten så behöver vi då och då ta en titt på våra liv, vår vardag och vår dag för att se vilka områden som gör uttag ur budgeten och vilka områden som gör insättningar. Och inte bara större områden i livet utan också titta på hur en dag kan se ut. Vad under den här dagen tar energi och kraft från budgeten? Vad under den här dagen ger energi och kraft? Har jag en balans? Behöver jag leta efter fler komponenter som gör insättningar i budgeten?
Efter en tid av ökat minus i budgeten funderade jag nu på morgonen kring hur jag ska kunna ändra det. Livet ser ut som det gör just nu. Framtiden är oviss. Ekonomin är i en nedåtgående spiral. Hur ska jag förhålla mig för att inte dras med ner i en spiral av ökad utmattning? Hur ska jag varje dag ha ork att göra de saker som behövs? Ha ork att både ta hand om det praktiska och nödvändiga i livet och ta hand om att bygga min hälsa. Hur ska jag lyckas komma på så pass mycket plus i budgeten att jag också orkar umgås med de som är viktiga i mitt liv? Ett plus som gör att orken räcker till ett socialt liv?
Jag tittade på hur en typisk dag ser ut. Jag tittade på vad jag ägnar min tid åt såväl som var mina tankar befinner sig. Jag tittade på allt som ingår i livet, det som omger mig och finns där i det yttre och i det inre. Jag tittade på de strategier jag jobbar med för att bygga hälsa. Varför blir det minus och varför är det så svårt att hitta en balans som är lite mer stabil när jag tycker att jag gör en hel del för att bygga hälsa?
Jag kom fram till att min budget har en balansräkning som pekar på minus trots att jag gör många saker som borde göra att den pekar mer mot plus. Självklart är de saker som tar stora bitar ur budgeten hela min nuvarande livssituation av ovisshet och havererad ekonomi. Men utöver det då? Jag fyller på med promenader, tankestrategier, skrivande, härligt umgänge med mina barn och en kost som är mer hälsosam för mig. Jag ser att strategierna är bra. De gör skillnad. Men de är inte tillräckliga när det andra tar så mycket ur budgeten.
Jag har börjat få ont i kroppen. Spänningar som gör att det värker. Det gav mig lite ledtrådar. Jag ska fortsätta med mina påfyllningsstrategier. Jag ska fortsätta att problemlösa så gott jag kan kring de saker i mitt liv som behöver lösas. Men jag har börjat fundera på om det är så att balansen i min budget också kan handla om balansen mellan huvud och kropp? Om jag tittar på en dag så ser jag att mycket av min tid tillbringas i sådant som har med huvudet att göra. Väldigt lite tillbringas i närvaro i kroppen. Jag tar hand om kroppen genom maten och mina promenader. Att ägna mig åt tanketräning och meditation är också något som påverkar kroppen och inte bara hjärnan. De hänger ju ihop i form av spänningar och hur det ena triggar det andra.
Under en dag är jag väldigt mycket i all problemlösning. Väldigt mycket i huvudet. Det är en mindre tid som jag faktiskt är mer i kroppen. Kanske är det så att jag för att få en bättre balans i budgeten skulle behöva vara i högre utsträckning i kroppen? Mer i görandet än i tänkandet. Göra i en takt och på ett sätt som fungerar och ger påfyllning utan att skapa mer minus. Mer i aktivitet och närvaro i den aktiviteten, i kroppen och i sinnena. Kanske är det så att jag ska avsätta en avgränsad tid varje dag åt att problemlösa för att sedan i så stor utsträckning som möjligt vara mer närvarande i kroppen och sinnena? Försöka göra det jag kan för att ha fokus på kroppen i högre utsträckning är tidigare. Skulle det göra skillnad? Jag tror att det finns en viss chans till det. När jag vandrar så mår jag ju alltid så mycket bättre på alla sätt. Då försvinner till slut allt annat än att vara i rörelse och uppleva omgivningen och kroppen med alla sinnen.
Idag försöker jag lämna problemen och de utmaningar jag har just nu för att framöver prova om det gör någon skillnad i mig om jag ägnar mer tid åt saker som har mer med kroppen och sinnena att göra. Jag ska avsätta tid varje dag då jag helt går in i att hitta lösningar på de utmaningar och problem som finns. Men de ska inte längre få ta över min tillvaro. Det är under den tiden jag ägnar mig åt det. All annan tid ska jag försöka ägna åt friskstrategier och åt att vara mer i kroppen än i hjärnan. Vara mer i det fysiska livet än i tankarna. Skrivandet är en del av att vara i tankarna och i hjärnan men det ger mig påfyllning och glädje. Tanketräningen likadant. Men ingenting av dessa får ta över för mycket ändå. Min kropp behöver också tas omhand. Det är det den signalerar nu. Dags att lyssna på kroppens egen intelligens och hitta en ökad balans mellan huvud och kropp.
Etikett: Närvaro
Stilla glädje…
Ljuset väckte mig imorse. Annars brukar jag vakna innan det ljusnar. När jag kom upp såg jag att den första snön hade kommit under natten. Vacker ligger den där och förstärker ljuset. När barnen kom upp och såg blev de upprymda och glada. Vuxna nu men plötsligt såg jag hur deras glädje förde mig tillbaka till när de var små och knappt hann att få i sig frukost innan de ville ut och åka pulka på den första snön. Samma upprymda glädje.
Den bubblande glädjen över det lilla behöver inte försvinna bara för att vi blir lite äldre. Jag tror att vi många gånger har så många tankar, måsten och sådant vi vill hinna under dagen att vi inte ens lägger märke till de små källorna till glädje. Som vi gjorde när vi var barn. Då fanns här och nu mer närvarande är sen.
Sinnena upplever mer intensivt när vi låter oss vara här och nu. När vi inte trubbar av dem med sen. När vi är här och nu och lägger märke till de små sakerna omkring oss och tillåter oss att känna uppskattning för dem så föds glädjen. Prova det idag. Vi kan påverka vår sinnesstämning. Det är något som är värdefullt att träna oss i. När det sedan är som tuffast så kan vi ändå hitta stilla glädje i det lilla.
Vad vill du skapa?
Balans mellan visioner och nu. Visionerna är viktiga för mig. De är en drivkraft och en källa till glädje. Det är vår föreställningsförmåga och vårt kreativa sinne som får skapa. Det är glädjefyllt och härligt. Visionerna ger mig riktningen som jag vill gå i. Det måste inte vara ett absolut mål utan snarare en riktning dit jag siktar. Så att jag går dit mitt innersta vill och inte kommer vilse. Inte står där vid livets slut utan att ha försökt göra det mesta av det jag ville.
Nu är den andra balanspunkten. Nu är det enda jag egentligen har. Det är i nuet allt utspelar sig och allt sker här. Det är nu jag lever, inte sen och inte då. Imorgon är alltid ett nytt nu. Varje sekund pågår ett nytt nu. Därför är det viktigt att ha balans. Att inte vara i livet som det var och inte vara i visionerna mer än stundvis. Besöka dem ibland. Men leva här och nu så fullt jag bara kan. Om nu är fyllt av glädje och kärlek, av djup meningsfullhet och liv, så lever jag ju egentligen de yttersta målen med mina visioner. Därför är alltid det viktigaste att ha fokus på nu så mycket som möjligt.
Att uppskatta det som finns nu. Det som omger mig och mitt liv nu. Att leva hälsosamt och i glädje så mycket jag förmår nu. Att vara närvarande i livet här och nu. Att känna kärlek och meningsfullhet här och nu, i det som är. Det är en konst som är värdefull att lära. Om vi går den vägen så tror jag att vi varje dag lever våra visioner i sin essens. Därför vill jag lägga fokus på det fina, på glädjen, på kärleken, på allt det jag vill ska växa. För här och nu skapar jag livet som jag vill leva. Vad vill du skapa?
Öppnar ögonen…
Öppnar ögonen till en ny dag. Igår finns inte mer. Den försvann i natten. Bekymmerna jag bar med mig när jag lade huvudet mot kudden igår kväll försvann i välsignad sömn. Men de dök upp igen i medvetandet direkt när morgonljuset nådde ögonlocken. Ny dag men ändå samma. Jag bär med mig samma tankar in till den här dagen. Om jag låter dem fortsätta frodas i samma banor och ger dem mer näring med liknande tankar så kommer de upprepa gårdagen. Samma bekymmer om och om igen. Samma tröttsamma tankar kring problemlösning. Kan jag förändra det? Hur ska jag förändra det? Ältar. Blir trött innan jag har vaknat riktigt.
Så kan mina morgnar se ut.
Mina morgnar kan också se ut på ett annat sätt.
Öppnar ögonen till en ny dag. Igår finns inte mer. Den försvann i natten. Bekymmerna jag bar med mig när jag lade huvudet mot kudden igår kväll försvann i välsignad sömn. När de nu pockar på igen direkt när morgonljuset når mina ögonlock så lägger jag märke till dem och ser dem passera när jag andas ut. För varje andetag släpper jag dem att glida iväg bort och försvinna i fjärran. Andas. Ut.
Jag väljer en medveten tanke som jag vill tänka. Jag tänker på något jag tycker om och uppskattar. Något som finns här och nu i mitt liv. Känner glädjen genomsyra mig. Andas in glädjen och det ljusa lätta. För varje andetag jag drar in i min kropp väljer jag att lägga märke till ytterligare en sak jag uppskattar. Fyller mig med ljus och glädje. Ler. Andas. In.
Vid frukosten njuter jag av de tända ljusen, gläds åt hur vackert det är. Låter handen stryka över kattens lena päls. Blickar ut utanför mitt fönster och ser trädens olika färger bilda en tavla i olika lager och djup. Blir sakta medveten om att idag är en helt ny dag. En dag då jag själv har makt att fylla mig med de känslor jag vill ska dominera. Jag kan inte kontrollera livet. Men jag kan ge mig själv näring i mina tankar. I varje andetag. När jag minns. När jag öppnar ögonen.
Livet får mer rymd
Utsikten från mitt fönster betyder mycket för mig. Den skänker glädje varje morgon. Det gamla brukets vackra byggnader där skuggorna spelar mot fasaderna. Allt färgas mjukt rosa på morgonen och i dramatiskt orange och rött vid kvällens solnedgång. Igår på morgonen slog regnet mot fönstret och utanför mitt fönster visade sig en av de vackraste tavlor naturen kan skapa…
Om jag sätter mig vid andra sidan av bordet med min kaffekopp så blir utsikten fri bortanför idrottsplatsen. Bortanför den finns landet där dimmorna ibland ligger i slöjor och på vintern syns rimfrosten på träden i horisonten. Men igår på morgonen fanns den andra halvan av regnbågen där.
Mobilbilderna från mitt fönster gör inte utsikten rättvisa men kanske kan de ge ett litet hum om hur vackert det är. Att ha fri sikt och rymd utanför fönstret är viktigt för mig, för att jag ska trivas. Det är som om hela mitt liv då vidgas och får mer rymd. Det jag ser utanför mitt fönster när jag tänder ljus och dricker kaffet på morgonen ger mig en glädjefull start på mina morgnar. En skönhetsupplevelse som ger glädje och värme inombords. Här och nu är livet rikt!
Guldkornen här och nu…
Om jag kunde behålla fokus på här och nu oftare så skulle jag öka min sinnesro väsentligt. Om jag skulle vara närvarande både i görandet och i tanken kring det som är just nu så skulle jag förmodligen både må bättre och vara mer effektiv. För här och nu är ju allt som egentligen spelar roll. När jag kommer till framtiden så är jag ju också i här och nu, varje sekund av framtiden skapas av här och nu. Om jag inte är i här och nu så är det ju som att leva ett blekt liv. Ett liv där jag större delen av tiden är diffust medveten om den verklighet jag lever i medan tankarna sysselsätter sig i framtiden eller i det som redan hänt.
Vi är ju konstruerade så att våra tankar inte går att styra helt och det finns väl en mening med det också. Men jag blir mer och mer medveten om hur nära förknippad min hälsa och min sinnesro är med min förmåga att mer leva närvarande i nuet. Det är där den största glädjen går att hitta. I det lilla som pågår om jag lägger märke till det. Jag går miste om så mycket liv när jag inte är närvarande. När oro, frustration och irritation tar över och tankarna är i saker som har hänt och spinner på i berättelser där jag tolkar olika saker så spiller jag värdefull tid. Mina berättelser är inte nödvändigtvis sanna. Jag tolkar utifrån min världsbild och utifrån den jag är. Om jag kunde släppa tankarna kring det som varit i större utsträckning så skulle jag vara mer fri och förmodligen mycket lyckligare. Vem har egentligen förändrat något genom att älta det förflutna? Det går ju inte att ändra något som redan har hänt.
Att bearbeta sådant som varit svårt är en annan sak. Det fyller sin plats. Men att ständigt älta är något annat. Likadant är det när vi ständigt sysselsätter oss i tankarna kring vad vi saknar och längtar efter. Risken är att vi inte ser vad vi redan har. Att vi inte värdesätter det fina som redan finns i våra liv. För vi är hela tiden någon annanstans och på väg. Att ha mål och visioner att sträva mot är inte negativt men om en bara sysselsätter sitt sinne med framtiden så lever en ju inte. För livet pågår ju nu.
Så hur hittar jag i det? Hur hittar jag en sund balans i att bearbeta det som kanske behöver bearbetas, att planera för framtiden och de mål jag vill nå men samtidigt ändå leva närvarande och till fullo här och nu? Det är väl något som de flesta skulle vilja ha svar på. Och det finns kanske inga absoluta svar. Var och en behöver hitta sin väg dit. Det som de känner får dem att må så bra som möjligt. Som ger dem ett större mått av sinnesro. Av närvaro.
Ett sätt är kanske att verkligen försöka återföra uppmärksamheten på just här och nu, i det vi gör eller den människa vi har framför oss här och nu, varje gång tankarna vandrar iväg. Att bli medveten om att tankarna faktiskt vandrar är första steget. Att sedan aktivt försöka återföra dem är nästa steg.
Vi är oftast som mest närvarande när vi gör saker vi älskar. Då känner vi oss också mest levande och fyllda med glädje. Energin fyller oss. Men det är ju inte alltid vi är i det vi älskar mest. Hur gör vi då? Det är där jag tror vi har nytta av just det där att anstränga oss i att vara mer närvarande för då tror jag att vi kan öka på känslan av glädje och energi. Att här och nu försöka lägga märke till det jag uppskattar. Att här och nu försöka lägga märke till något vänligt och sympatiskt hos den andre. Att här och nu försöka känna smakerna, dofterna, känslan mot händerna och huden. Att här och nu uppleva mer av det som är. Inte sysselsätta tankarna med bedömningar eller tolkningar utan försöka låta dem passera och återföra uppmärksamheten på det som är.
Dessa saker vill jag öva mig i. Det är en strategi som jag verkligen behöver. När livet är tufft är det lätt att drömma om en bättre framtid, att längta dit. Det behövs också. Det behövs visioner för att ta oss framåt. Det behövs hopp om något bättre. Men även i det svåra går det att hitta guldkorn. Och de tror jag är minst lika viktiga att leta efter och lägga märke till. För att må så bra jag kan här och nu även om det är tufft. Om jag kan hitta guldkorn när det är som tuffast så klarar jag allt. Och då har livet större förutsättningar att vara rikt. Då väntar jag inte på glädjen och meningsfullheten utan den finns redan här och nu. Då blir livet en resa i att leva mer än en resa i att överleva och ta sig framåt mot något annat.
Vad jag vill säga är nog egentligen att mål, visioner och planer för framtiden är en viktig del i livet. Att hitta sätt att ta sig dit man vill. Att hitta strategier för att skapa sig det liv man helst vill leva. Men det behöver vara i en balans med att leva just här och nu också. För här och nu är allt vi har i varje stund. Därför skriver jag om strategier, verktyg och olika sätt att ta oss framåt till att leva våra liv så som vi vill och mår som bäst av men också om livet här och nu. Om de små sakerna som ger glädje. Om närvaro och sinnesro här och nu. För det är där den riktigt glädjen finns. Det är där vi hittar vår energi här och nu. Det är där vi lämnar ilska, frustration och kamp och ser det fina som finns mitt framför oss. Just här och nu.
Livet i det enkla
I det enkla bor det vackra. Ett citat från Ernst Kirchteiger. Det gillar jag. Det rymmer så mycket. De orden kan genomsyra mycket i våra liv. Att allt inte behöver vara så komplicerat. Att det räcker att vara närvarande här och nu. I det lilla. I det enkla. Ett andetag åt gången.
Igår påmindes jag om att inte göra allt så svårt. Det går bra att slänga ihop en enkel kaka och besöka någon jag tycker om. Någon timme i nära samtal. Bara vara ihop. Tänka lite ihop med någon annan en stund. Njuta av att vara med någon som betyder mycket. Det behöver inte alltid planeras och organiseras i livet. I det enkla bor det vackra.
Det är något jag vill komma ihåg. Det enkla är grunden för det hållbara. När kraven på oss själva och andra blir för höga så försvinner hållbarheten. Livet blir skörare då. Viktigt att försöka minnas det som är viktigast. Det enkla. Det lilla. Det som är grunden för vår djupaste glädje och känslan av mening.
Att njuta av det goda. I det lilla. Det skapar glädje. Det skapar hållbarhet. Att ta små steg och njuta av vägen är mer hållbart än att rusa förbi livet medan målet är det enda viktiga. Jag vill försöka minnas varje dag vad som ger mig glädje i livet. Känna tacksamhet över det. Leva det varje dag. Här och nu. Målen framåt kan finnas. Men det är här och nu, i det enkla, som livet pågår.
Lyfta huvudet
Snön har färgat morgonen vit. Igen. Våren tog paus. Sängen kändes skönare än vanligt. Ville helst snurra in mig i täcket och somna om.
Trött. Den där slöjan av huvudvärk som funnits med några dagar ligger kvar. Igår var en dag då hjärnan kändes som mos. Jag hade svårare att fokusera och tappade tråden. Ganska likt hur det var för några månader sedan.
Vet inte riktigt varför. Beror det på att den ökade arbetstiden börjar kännas? Är det någon sorts vårtrötthet? Håller jag på att bli sjuk igen? Frågorna i mig kommer men just nu känns det bäst att inte fundera så mycket. Bättre att försöka vara här och nu så mycket som möjligt.
Samtal igår kväll satte igång tankar. Hade nog extra svårt att sortera i tankarna genom den där hjärndimman. Tankar och känslor kring nära och kära. Kring livet. Kring livskvalitet och integritet. Kring oro kontra rimlighet. Kring vad som är viktigt och för vem. Kring kärlek och omtanke. Kring känslan av otillräcklighet och till vad som är min plats. Tills jag bestämde mig för att sova. Dags att stänga ner hjärnan och vila.
Nu är en ny dag. Snö. Doftande kaffe. Frukosten smakar bra. Dags att lyfta huvudet igen mot tacksamhet. Inte veckla in mig i tankarna med blicken enbart inåt eller fastna i ändlös problemlösning. Det finns så mycket att vara tacksam över. Jag väljer idag att fokusera på det. Kanske tröttheten skingras något.
Glädje, meningsfullhet, harmoni
Lycka. Glädje. Välmående. Harmoni. Meningsfullhet. Ord som jag har haft med mig under det senaste året mer än någonsin. När jag var som mest utmattad var jag som bedövad. Ingenting smakade längre. Jag kände ingen lust till något. Men i början brann engagemanget med eldfängd styrka och jag kämpade med ilska och frustration mot hur det var och allt som jag ville förändra.
När det hade brunnit ut fanns bara den där bedövningen kvar. Jag försökte tänka ut vad jag tyckte om men hade väldigt svårt att hitta någonting alls. Mina barn och mina närmaste har alltid varit de viktigaste i mitt liv och där fanns inga tvivel om att jag älskade dem. Det jag menar är att jag inte kunde hitta något annat runt omkring mig som gav mig lust. Det mesta var mest trött gråhet.
Det är givetvis en naturlig del i utmattningen att vara så intensivt trött att det inte finns någon lust och smak för annat än att vila. Det är just det som man behöver börja med. Att få ordning på sömnen och på alla vis få den återhämtning man behöver. Det är först efter det som lusten sakta kommer tillbaka. Den kommer med den ökade orken. Sakta. Men den kommer. Livet får mer och mer kontur igen. Det jag kände först och allra mest intensivt var en längtan efter naturen. Efter jorden, träden och det gröna. Efter att luta pannan mot ett träd, låta händerna känna barken och fingrarna jorden. Det var som ett intensivt inre behov som bredde ut sig inom mig som en naturkraft.
Jag kunde dagdrömma om att få leva mitt liv nära naturen. Att bo på landet, kunna se horisonten åt alla håll och ha en trädgård att köra ner fingrarna i. Att sitta med kaffekoppen i mina händer och blicka ut över ängarna och åkrarna där utanför. Att gå långa promenader i regnet med vinden piskande mot ansiktet. Jag längtade efter att uppleva naturen inpå bara skinnet. Ett sätt att känna mig mer levande och närvarande. Ett sätt att grunda mig och landa i här och nu. Inga strävanden mer. Bara här och nu. Fortfarande finns denna längtan inom mig. Jag vet att det här är så som jag vill leva mitt liv. Det har skett en sorts djupare förändring inom mig som gör att jag vill leva mitt liv på andra sätt än vad jag har gjort tidigare.
Den här förändringen handlar om att jag under det senaste året har fått hitta min bas. Ifrån grunden har jag fått lära känna mig själv på nytt. Den jag är. Mina värderingar och min värdegrund på djupet. Vad jag vill leva. Min inre längtan. Vad som är viktigast för mig. Jag har hittat grunden i vem jag är och vad jag vill leva. Det är en skön känsla. Glädjen är verkligen något som kommer inifrån. Det går inte att lägga på utifrån. Meningsfullheten och harmonin handlar om att få leva den jag är. Relationerna är en stor källa till glädje i mitt liv men jag har mer och mer insett att livet börjar inifrån. Relationerna och allt annat runtomkring bidrar till glädjen, harmonin och meningsfullheten. Men det är genom att veta vem jag är, vad jag vill leva och själv ta ansvar för att skapa det jag vill leva på de sätt jag kan som jag verkligen kan må bra i grunden.
Jag har levt som ensamstående mamma i många år nu. Det har varit bra. Jag trivs i mångt och mycket med mitt liv. Jag trivs i att inte delta i olika relationsdraman längre. Jag har behövt hitta till den som är jag.
Under alldeles för många år levde jag andras liv i alltför stor grad. Tänkte att det var så jag också ville ha det. Kärleken var viktig. Relationerna var viktiga. Jag anpassade mig, kompromissade, medlade och försökte på alla vis jobba för att skapa harmoniska relationer. Det blev ett allt mer övergripande fokus i mitt liv. Jag tappade mig själv på vägen. Och jag var i allra högsta grad medskapare till det. Hela tillvaron gick ut på att försöka skapa harmoni, få relationerna att fungera bra och att kämpa på för att få livet att fungera på olika sätt. Tills jag inte längre kunde det.
Spiralen av stress tog inte slut vid skilsmässan utan fortsatte i oförminskad fart. Att skiljas gjorde ju varken ekonomin eller arbetsmiljön bättre. Så stressen har funnits med länge på olika sätt. Droppe efter droppe har lagts till den bägare som till sist blev överfull. Och den fortsatte överfull och översvämmad tills det tog stopp för drygt ett år sedan i och med min krasch.
Att leva själv med mina barn var bra för mig men det var inte tillräckligt för att förändra stressen i mitt liv. Annan stress tog plats. Jag förändrades ju inte särskilt mycket och inga andra livsomständigheter förändrades på ett sätt som skulle kunna minska stressen. Livet rusade på i allt snabbare takt och jag var fullt uppe i allt som behövde göras och i allt som stressade. Jag levde mitt liv utan inre kontakt. Jag släckte eldar och sprang från det ena till det andra. Däckade ibland men sedan var det tillbaka igen. Tills den stora kraschen kom.
Den gav ett lugn som gjorde det möjligt att hitta till den som är jag utan allt som finns runtomkring och utanpå. Nu är jag på många sätt mer grundad i mig själv. Jag har hittat till den som är jag och till det som jag vill leva och stå för. Jag vill i fortsättningen av mitt liv ta ansvar för att jag lever mitt liv på sätt som jag mår bra av. På sätt som ger mig glädje, harmoni och känns meningsfullt på djupet.
Relationerna är en extra bonus i mitt liv. De får inte längre vara själva grunden för att jag ska må bra. Så när människor undrar om jag inte hittat en ny man i mitt liv så känner jag att det faktiskt inte är mitt fokus i livet. Det skulle kunna vara en fin bonus om det är rätt människa. Men det viktigaste för mig oavsett om jag är i en kärleksrelation eller inte är att leva mitt liv på sätt som jag mår bra i. Inte lägga mitt välmående i någon annans händer. Det blir aldrig bra varken för mig eller den andre. Den sortens relationer vill jag inte ha. Jag är min egen och så vill jag ha det. Att ge och få kärlek är fint. Att ha fina relationer är underbart. Men i det behöver det finnas en sund balans så att man inte tappar bort sig själv. Att ta hand om sig själv på ett hållbart sätt ingår även i en sund relation.
Fortfarande har jag den där längtan efter ett mer naturnära liv och jag vet att en dag har jag skapat det. Det ligger en skön känsla i att veta att jag har ansvar att skapa mitt liv genom de val jag gör. Det ger kraft. Jag väntar inte på någon annans initiativ eller någon annans val. Jag bygger mitt eget liv. En bit i taget. Jag har gärna sällskap på vägen men jag kompromissar inte bort mig själv. Nu känner jag mig själv bättre. Jag utforskar nya vägar. Vägar som ska vara hållbara för mig.
Andas
Idag behöver jag andas. Fokusera på andningen och här och nu under dagens gång. För nu snurrar stresskänslorna inombords. Jag vet inte riktigt varför eftersom mitt liv egentligen inte innehåller särskilt mycket stress om man ser till det yttre.
Jobbet flyter på. Ekonomin flyter på. Livet i det stora hela flyter på utan särskilt mycket svårigheter. Men inombords ökar stressen. Jag tror det hänger ihop med att det finns saker som behöver göras. Saker jag vill göra. I vardagen. Inför midsommar. Inför semestern. Saker jag vill bli färdig med.
Orken ökar ju inte i den takt jag vill. Det är väldigt frustrerande. Jag vill orka göra. Jag vill få gjort. Jag vill bli färdig med saker. Vill, vill, vill…
Men prioritet ligger på att orka jobba först och främst. Och efter det finns inte så mycket ork kvar.
Orken har dock ökat. Det är stor skillnad på orken nu och på hur det var för sex månader sedan. Det är det jag måste försöka minnas när frustrationen håller på att ta över. Att öva mig i tålamod verkar vara min livsläxa. Att stå ut med en annan identitet är också något jag behöver acceptera. Att börja acceptera att jag fungrare annorlunda nu. Acceptera ett annat sätt att leva.
Jag är innerligt trött på att vara trött! Trött på att det går så långsamt framåt. Tycker att jag har tagit all hjälp jag har kunnat få. Försöker göra de saker jag ska för att öka på hälsan och orken. Men jag vill se snabbare resultat. Vill inte känna mig avtrubbad och orkeslös inför sociala situationer. Vill, vill, vill. Så därför blir det idag att försöka bara att ta djupa andetag. Bara vara. Andas. Acceptera just här och nu.
Läkande Liv 