Idag startar jag upp min blogg här! Det är snart ett och ett halvt år sedan jag gjorde uppehåll i mitt bloggande. Jag hade nyss börjat arbeta heltid igen efter en längre sjukskrivning och rehabiliteringsperiod. Det gick ungefär i två månader innan jag kraschade igen. Utmattningssyndrom igen. Jag har förstått att det inte är ovanligt att man trillar dit igen. Men jag tyckte nog att jag verkligen gjort allt jag kunnat för att hitta och använda verktyg för att bygga upp mig själv. Under tiden jag gjorde det så skrev jag om det i den blogg jag då hade på blogg.se. Det mesta av det jag skrev då har jag nu flyttat hit för att ha bakgrunden med mig. Det går att hitta i arkivet.
Under den tid som har gått sedan dess har jag enbart fokuserat på att återigen försöka bygga upp mig själv. Det har tagit längre tid den här gången. Jag är fortfarande sjukskriven på heltid. Förra gången ville jag komma igång så fort som möjligt. Ingen annan runt mig visste ju heller hur mycket tid jag kanske skulle ha behövt för att bygga upp mig mer stabilt. Kunskapen kring utmattningssyndrom är inte särskilt stor i samhället. Eftersom vi människor är olika, lever olika typer av liv och också reagerar olika på livets påfrestningar så finns det förmodligen inte en mall som passar alla. Därför får vi alla prova oss fram.
Det jag gör nu är att prova mig fram. Försöker hitta i att bygga min hälsa på en så stabil grund som möjligt. Jag har med mig mycket kunskap från förra gången. Kunskap och erfarenhet. En erfarenhet är att inte stoppa in för många saker för snabbt. Hur gärna jag än vill så behöver jag gå sakta framåt när jag lägger till nya saker i livet. Fortfarande vet jag vilka ingredienser jag behöver i mitt liv för att må så bra som möjligt. Men det tar tid att få in dem i livet och lägga en fast grund där de ingår naturligt. Ingredienserna för ett hållbart liv för mig har jag klart för mig. Jag känner mig själv och det jag vet att jag behöver leva. Men att veta och att kunna genomföra är inte alltid samma sak. Det kan ta olika lång tid att bygga.
Så här på bloggen fortsätter jag nu min resa. Min resa i att bygga upp min hälsa och mitt liv med hjälp av olika verktyg och strategier. Jag delar med mig av erfarenheter, min vardag, men samlar också på de saker som jag vill öva på och som jag försöker använda mig av i mitt liv för att må bra. Ni som följt mig tidigare kommer känna igen er. Men bit för bit hoppas jag att jag ska kunna skriva om nya vägar framåt.
Det jag vet nu är att det hjälper inte att enbart bygga upp sig själv för att komma tillbaka till en arbetssituation som inte har förändrats. Det räcker inte att ha hittat egna strategier och verktyg när situationen runt omkring fortsätter på samma vis. Arbetsplatser och hela samhället behöver uppgraderas mot hälsa. Hälsan är grunden för varje enskild människas liv men också för hur samhället i stort kan fungera. Om inte en hälsosam och stabil grund finns så rasar till slut hela bygget.
Min resa nu handlar alltså inte enbart om min kropp och mitt inre liv utan också om hur jag ska bygga ett yttre liv som fungerar på ett sätt som stödjer min hälsa. Vilka vägar behöver jag ta? Vad behöver jag leva för att må så bra som möjligt? Därför kommer bloggen att ha ett innehåll som handlar om byggstenar för ökad hälsa såväl som att fundera över olika typer av livsstil. Jag tänker att bloggen kommer att utvecklas utefter var jag själv befinner mig och de saker som intresserar mig att undersöka. Välkommen att följa med!
Kategori: Blogg
Hur förhåller jag mig…
Hur ska man förhålla sig till livet när döden finns omkring oss? Hur ska man förhålla sig till sig själv och sitt liv när andra lever i misär? Jag sitter här och funderar på ett hållbart liv i min lilla bubbla, i förhållandevis trygghet här i Sverige. Så läser jag Magdalena Gads inlägg där hon rapporterar från kriget i Syrien. Det gör fysiskt ont att se bilderna därifrån och läsa hennes rapporter. Så fruktansvärd vardagen är där. Barn som lever mitt i krig och svälter, förlorar sina närmaste och bor granne med dagligt bombande och skjutande.
Här i min stad finns det barn som hamnar i narkotikamissbruk och misär bland annat av rädsla att skickas tillbaka till den plats de kom ifrån och för att de inte fått det stöd de behövt för att kunna bygga upp sig sig själva och sitt liv.
Hur förhåller man sig? Blundar, bläddrar förbi för att det är för smärtsamt? Det gör jag ibland för att det är så fruktansvärt det jag läser om att det blir för mycket att ta in. Det blir så starkt i mig och sorgen sprider sig. Men ändå följer jag ofta Magda Gads rapportering för jag vill inte vara en som blundar. Jag vill vara informerad och kunna känna att de som flyr från krig har rätt till en plats här hos oss i trygghet. Har rätt till att få all hjälp de behöver för att kunna hamna på fötter igen.
Jag vill vara informerad och försöka förstå alla politiska spel bakom alltihop. Få syn på de ekonomiska, strategiska, bakomliggande orsakerna att det ser ut på det sättet i många länder. Samma aktörer i olika länder som har sin agenda. Jag vill veta. Jag vill inte blunda. Det är medmänniskor som bor och lever mitt uppe i alltihop. Medmänniskor som vi sedan här i Sverige säger att vi inte har möjlighet att ta emot. Som vi försöker hitta sätt att stänga ute.
Jag vill veta för att få perspektiv på mina bekymmer och deras. Inte simma runt i min egen lilla damm och tänka att vi inte har råd att hjälpa. För om vi verkligen ser hur människor där har det så kan vi inte stänga vår dörr. Vad är vi då för sorts människor? Visst är det mycket att tänka på när vi tar emot människor som flytt. Det är väldigt viktigt att vi har ett bra mottagande så att det blir så bra det bara går för dem och för vårt samhälle. Det finns mycket som just nu inte fungerar tillräckligt bra. Min önskan är att vi ska jobba stenhårt på ett bra mottagande och en bra fortsättning här i Sverige. Där ingår också traumahjälp. Så länge som det ser ut som det gör i världen så behöver vi göra det vi kan för att hjälpa.
Givetvis skulle det vara bäst om vi kunde få stopp på de där krigen. Men det handlar om stora bakomliggande orsaker som stora aktörer är inblandade i. Det finns inga enkla lösningar inom en snar framtid. Under tiden vill åtminstone jag inte stänga min dörr och vända ryggen till.
Hur får man ihop bitarna av att ta hand om sig själv men också finnas där för andra, i det lilla och i det stora? Det är viktiga frågor. För om vi inte finns där för oss själva så kommet vi inte heller kunna finnas där fullt ut för andra. Båda bitarna behövs både i det privata och i samhället i stort.
I mitt arbete kan jag få ta emot just det där barnet som kommer från en traumatisk krigssituation. Jag kan behöva förhålla mig till traumatiserade vuxna som har fullt upp med att få ihop sin nya tillvaro medan de lider av vad de varit med om och oroar sig för nära och kära som finns kvar där. För att kunna förhålla mig på ett bra sätt och för att orka med det jobbet samtidigt som jag tar hand om mina egna barn och mitt eget liv så behöver jag tänka kring just det jag gör just nu. Hållbarhet.
Vad behöver jag för att leva mitt liv i min vardag på ett hållbart sätt? Hur håller jag mig så frisk och stark som möjligt? Hur får jag min egen tillvaro så hållbar som möjligt? Utifrån det kan jag stå mer stadigt när jag möter andra med behov av min hjälp och mitt stöd på olika vis. Det gäller både inom familjen och i större sammanhang. Hållbarhet i det lilla och i det stora.
Min själssyster
Idag tänker jag speciellt på vänskap. Hur härligt det är att ha vänner. De behöver inte vara många. Det räcker med några få riktigt nära. Jag har några sådana i mitt liv som jag verkligen är glad och tacksam över.
Idag är mina tankar speciellt med en av mina närmsta vänner. Min barndomsvän. Vi har känt varandra sedan vi var sex år. Var bästa kompisar under större delen av grundskolan. Hennes hem var lite av ett andra hem för mig. En oas där leken fick vara ifred. Så mycket kul vi hade ihop.
Livet tog oss på lite olika vägar. Vi har bott i olika delar av Sverige. Under några år tappade vi kontakten. Så återupptog vi den igen. Och det är jag så glad över. Hon är som en syster för mig. Trots att livet förändrar oss så är vi ju ändå oss själva därinne. Vår kärna är densamma. Jag känner henne så väl. Och hon känner mig så väl. De vi är där innanför. Det förändrar inte livet.
Idag är hon speciellt i mina tankar för idag är starten på en friskresa för henne. Idag blir hon opererad. Resan mot hälsa sätter igång. Idag går startskottet. Så idag är en fin dag. Första steget. Och jag är tacksam över att få vara med i den resan. Även om det sker lite på avstånd eftersom vi bor långt ifrån varandra.
Jag är tacksam över vår vänskap. Att den finns där efter så många år. Du är min själssyster. Idag börjar resan!
Läkande Liv 