Om jag kunde behålla fokus på här och nu oftare så skulle jag öka min sinnesro väsentligt. Om jag skulle vara närvarande både i görandet och i tanken kring det som är just nu så skulle jag förmodligen både må bättre och vara mer effektiv. För här och nu är ju allt som egentligen spelar roll. När jag kommer till framtiden så är jag ju också i här och nu, varje sekund av framtiden skapas av här och nu. Om jag inte är i här och nu så är det ju som att leva ett blekt liv. Ett liv där jag större delen av tiden är diffust medveten om den verklighet jag lever i medan tankarna sysselsätter sig i framtiden eller i det som redan hänt.
Vi är ju konstruerade så att våra tankar inte går att styra helt och det finns väl en mening med det också. Men jag blir mer och mer medveten om hur nära förknippad min hälsa och min sinnesro är med min förmåga att mer leva närvarande i nuet. Det är där den största glädjen går att hitta. I det lilla som pågår om jag lägger märke till det. Jag går miste om så mycket liv när jag inte är närvarande. När oro, frustration och irritation tar över och tankarna är i saker som har hänt och spinner på i berättelser där jag tolkar olika saker så spiller jag värdefull tid. Mina berättelser är inte nödvändigtvis sanna. Jag tolkar utifrån min världsbild och utifrån den jag är. Om jag kunde släppa tankarna kring det som varit i större utsträckning så skulle jag vara mer fri och förmodligen mycket lyckligare. Vem har egentligen förändrat något genom att älta det förflutna? Det går ju inte att ändra något som redan har hänt.
Att bearbeta sådant som varit svårt är en annan sak. Det fyller sin plats. Men att ständigt älta är något annat. Likadant är det när vi ständigt sysselsätter oss i tankarna kring vad vi saknar och längtar efter. Risken är att vi inte ser vad vi redan har. Att vi inte värdesätter det fina som redan finns i våra liv. För vi är hela tiden någon annanstans och på väg. Att ha mål och visioner att sträva mot är inte negativt men om en bara sysselsätter sitt sinne med framtiden så lever en ju inte. För livet pågår ju nu.
Så hur hittar jag i det? Hur hittar jag en sund balans i att bearbeta det som kanske behöver bearbetas, att planera för framtiden och de mål jag vill nå men samtidigt ändå leva närvarande och till fullo här och nu? Det är väl något som de flesta skulle vilja ha svar på. Och det finns kanske inga absoluta svar. Var och en behöver hitta sin väg dit. Det som de känner får dem att må så bra som möjligt. Som ger dem ett större mått av sinnesro. Av närvaro.
Ett sätt är kanske att verkligen försöka återföra uppmärksamheten på just här och nu, i det vi gör eller den människa vi har framför oss här och nu, varje gång tankarna vandrar iväg. Att bli medveten om att tankarna faktiskt vandrar är första steget. Att sedan aktivt försöka återföra dem är nästa steg.
Vi är oftast som mest närvarande när vi gör saker vi älskar. Då känner vi oss också mest levande och fyllda med glädje. Energin fyller oss. Men det är ju inte alltid vi är i det vi älskar mest. Hur gör vi då? Det är där jag tror vi har nytta av just det där att anstränga oss i att vara mer närvarande för då tror jag att vi kan öka på känslan av glädje och energi. Att här och nu försöka lägga märke till det jag uppskattar. Att här och nu försöka lägga märke till något vänligt och sympatiskt hos den andre. Att här och nu försöka känna smakerna, dofterna, känslan mot händerna och huden. Att här och nu uppleva mer av det som är. Inte sysselsätta tankarna med bedömningar eller tolkningar utan försöka låta dem passera och återföra uppmärksamheten på det som är.
Dessa saker vill jag öva mig i. Det är en strategi som jag verkligen behöver. När livet är tufft är det lätt att drömma om en bättre framtid, att längta dit. Det behövs också. Det behövs visioner för att ta oss framåt. Det behövs hopp om något bättre. Men även i det svåra går det att hitta guldkorn. Och de tror jag är minst lika viktiga att leta efter och lägga märke till. För att må så bra jag kan här och nu även om det är tufft. Om jag kan hitta guldkorn när det är som tuffast så klarar jag allt. Och då har livet större förutsättningar att vara rikt. Då väntar jag inte på glädjen och meningsfullheten utan den finns redan här och nu. Då blir livet en resa i att leva mer än en resa i att överleva och ta sig framåt mot något annat.
Vad jag vill säga är nog egentligen att mål, visioner och planer för framtiden är en viktig del i livet. Att hitta sätt att ta sig dit man vill. Att hitta strategier för att skapa sig det liv man helst vill leva. Men det behöver vara i en balans med att leva just här och nu också. För här och nu är allt vi har i varje stund. Därför skriver jag om strategier, verktyg och olika sätt att ta oss framåt till att leva våra liv så som vi vill och mår som bäst av men också om livet här och nu. Om de små sakerna som ger glädje. Om närvaro och sinnesro här och nu. För det är där den riktigt glädjen finns. Det är där vi hittar vår energi här och nu. Det är där vi lämnar ilska, frustration och kamp och ser det fina som finns mitt framför oss. Just här och nu.
Etikett: Hälsa
Berika och coacha varandra
Jag tror att jag är relativt bra på att coacha andra i olika saker som de brottas med eller bara i att våga tro mer på sig själva. Att lyfta fram andras kompetenser och positiva egenskaper som gör att de lyfter lite. Så att de ser sig själva som lite mer kompetenta och att de ser att de har en hel del att bidra med till andra. På så sätt har de sedan kunnat våga gå framåt på sin arbetsplats eller i övriga livet. Vågat gå utanför sin bekvämlighetszon. Jag är ofta noga med att lyfta mina kollegor inför chefer och andra, visa på deras positiva egenskaper och kompetenser men också berätta om bra saker som de har uträttat. Det är så jag fungerar utan att tänka så mycket på det och jag har förstått att det många gånger har hjälpt andra att komma framåt.
Jag är nog också relativt bra på att coacha mina barn i att följa sitt hjärta. Att göra de saker i livet som fyller dem med glädje och meningsfullhet. Det är viktigt tycker jag. Det är inte alltid lätt när många runtomkring kan ha åsikter som de frikostigt delar med sig av. Andras rädslor speglar ofta vad de ger uttryck för. Oro som en luftar genom de råd en ger. Men där har jag så mycket som möjligt försökt stärka dem i att lyssna inåt på sina egna hjärtan. På sin egen magkänsla och på det som de själva innerst inne vill. Det har gjort att de många gånger har vågat gå sina egna vägar trots att de stött på en hel del motstånd i form av andras misstro eller oro. Det har varit kämpigt för dem stundtals när de blivit ledsna över andras farhågor och misstro men i slutändan har de varit glada över att de har lyssnat på sig själva. Jag vill mest av allt att de ska, så mycket de förmår, våga prova sina drömmar och visioner i livet. Här och nu så är det ju det här livet en har. Att leva det så fullt som möjligt är viktigt.
Jag försöker numera också stärka dem i att försöka prioritera hälsan och ett liv i sund balans. Det beror så klart på mina egna erfarenheter av att inte ha gjort det. Erfarenheten av att har bränt ut mig och den långa vägen tillbaka till hälsa. Erfarenheten av att uppleva att hjärnan inte fungerar som tidigare, att orken inte fungerar som tidigare, att det begränsar livet. Att det tar långt tid att hämta tillbaka det, om det alls är möjligt. Så jag pratar med dem om hur viktigt det är att ha en rimlig nivå på olika saker i sitt liv. Hur ohjälpsamt det kan vara att sträva efter perfektionism i allt i livet. Att försöka hitta en sund balans kring arbete/skola, träning, socialt liv och återhämtning. Betona hur viktigt det är att försöka hitta en sund balans och inte ägna tolv timmar av dygnet till arbete eller skola, hela tiden. Ingenting är viktigare än hälsan. Utan den finns inget liv.
Numera är mina barn bättre på det än vad jag är, för det mesta. De gör planeringar som innefattar alla olika delar så att veckan har en hyfsad balans. Sedan är det ju inte alltid så enkelt ändå. Det kommer ibland saker emellan eller en har olika deadlines som en måste hålla. Men i det stora hela så är det bra att försöka hålla den balansen så gott en kan. Just nu jonglerar två av mina vuxna barn flera saker som de vill. De vill satsa på sina egna projekt samtidigt som de arbetar med annat eftersom det behövs en försörjning. Det ställer ännu högre krav på balans. Så de har avsatt tid för olika saker under veckan och försöker hålla balansen genom att hålla sig till sitt veckoschema. Inte jobba längre för att bli färdig eller för att det är så intressant med ett visst projekt för då blir resten lidande. Inte ta på sig för mycket andra jobb och gå för mycket in i det för då försvinner tiden till de egna projekten. Ibland kanske det pendlar stort men efter en tid så tror jag att de på det här sättet kan hitta sin balans. Finjustera när de märker om det inte fungerar. En får prova sig fram till hur det fungerar bäst för en.
Om en har visioner och mål för saker i sitt liv så tror jag att det är hjälpsamt att på det här sättet hitta strategier till att avsätta tid för de olika delarna och samtidigt avsätta tid för annat som behövs för ett hållbart liv. Att jonglera flera saker samtidigt kan annars lätt ta en bort från det man helst vill för att man inte har en tidsplan eller plan för hur en ska arbeta för nå dit en önskar.
Just nu är jag själv i ett läge där jag har visioner och egna mål kring hälsan och livet. Samtidigt ska en sorts rehabiliteringsplan upprättas där jag hittar till ett fungerande yrkesliv. Min ork ska räcka till både ett yrkesliv och ett liv i sund hälsa och balans. Till ett privatliv med glädjeämnen och återhämtning samtidigt som jag arbetar. Förra gången jag efter sjukskrivningen gick tillbaka till jobbet så fanns ingen balans. Orken räckte enbart till att jobba. Jag vet nu att det inte fungerar. Så jag behöver själv vara noga med att hitta en rimlig balans i livet samtidigt som jag hoppas att de som är med om att ta fram min rehabiliteringsplan också ska se att det behövs en balans om det ska bli hållbart i längden. Annars kommer jag förmodligen att trilla dit igen.
Mina barn lär mig så mycket! De är kloka, roliga och utmanar mig i mina invanda tankemönster och sätt att vara. Många gånger har jag varit pinsamt okunnig men trots det haft en vilja att försöka lyssna och förstå. De är en stor rikedom. Och ibland så kommer saker tillbaka till mig som jag själv har försökt ge mina barn. Kommer tillbaka i form av att de fixar det som jag inte fixat än och de blir mina nya förebilder. Jag älskar dem så mycket och är så stolt över dem. Just för att de är precis så som de är. Alla tre är olika varandra men också lika. Unika var och en. De berikar mitt liv på så många sätt!
När ingenting är säkert…
”Trust the wait.
Embrace the uncertainty.
Enjoy the beauty of becoming.
When nothing is certain, anything is possible.”
Att lita på väntan. Att omfamna det ovissa. Att njuta av det vackra i att bli till. När ingenting är säkert så är allting möjligt.
Att leva i ovisshet om hur framtiden kommer gestalta sig är en utmaning. Att leva i ovisshet kring hur ekonomin ska gå ihop är en ännu större utmaning. Ändå, efter allt som varit och alla utmaningar så infinner sig stunder av inre ro. Av acceptans. Av att jag står mitt på ett stort fält där ingenting är säkert, inga tydliga vägar syns, och ändå någonstans inombords känner att jag är på rätt plats just nu.
Jag vet att jag inte kan gå tillbaka. Det har jag provat. Jag vet bara att jag kan gå framåt och försöka skapa ett nytt liv. Jag är inte densamma som tidigare. Det är som om de partiklar som utgör mig har skiftat frekvens. De upplever och är annorlunda än förut. Något absolut har hänt. Och förändring av det yttre är nödvändig och drivs av den jag har blivit. Det låter flummigt och underligt. Men jag hittar inga andra ord för det.
Och mitt i allt ovisst är jag viss om att något nytt är nödvändigt. Ett annat liv. Hur det kommer se ut är ovisst och osäkert men innebär också att allt är möjligt.
Jag känner stundtals den där lilla förnimmelsen av att eftersom ingenting är säkert så är allt möjligt. Det ger en försiktig känsla av hopp.
Resan fortsätter!
Idag startar jag upp min blogg här! Det är snart ett och ett halvt år sedan jag gjorde uppehåll i mitt bloggande. Jag hade nyss börjat arbeta heltid igen efter en längre sjukskrivning och rehabiliteringsperiod. Det gick ungefär i två månader innan jag kraschade igen. Utmattningssyndrom igen. Jag har förstått att det inte är ovanligt att man trillar dit igen. Men jag tyckte nog att jag verkligen gjort allt jag kunnat för att hitta och använda verktyg för att bygga upp mig själv. Under tiden jag gjorde det så skrev jag om det i den blogg jag då hade på blogg.se. Det mesta av det jag skrev då har jag nu flyttat hit för att ha bakgrunden med mig. Det går att hitta i arkivet.
Under den tid som har gått sedan dess har jag enbart fokuserat på att återigen försöka bygga upp mig själv. Det har tagit längre tid den här gången. Jag är fortfarande sjukskriven på heltid. Förra gången ville jag komma igång så fort som möjligt. Ingen annan runt mig visste ju heller hur mycket tid jag kanske skulle ha behövt för att bygga upp mig mer stabilt. Kunskapen kring utmattningssyndrom är inte särskilt stor i samhället. Eftersom vi människor är olika, lever olika typer av liv och också reagerar olika på livets påfrestningar så finns det förmodligen inte en mall som passar alla. Därför får vi alla prova oss fram.
Det jag gör nu är att prova mig fram. Försöker hitta i att bygga min hälsa på en så stabil grund som möjligt. Jag har med mig mycket kunskap från förra gången. Kunskap och erfarenhet. En erfarenhet är att inte stoppa in för många saker för snabbt. Hur gärna jag än vill så behöver jag gå sakta framåt när jag lägger till nya saker i livet. Fortfarande vet jag vilka ingredienser jag behöver i mitt liv för att må så bra som möjligt. Men det tar tid att få in dem i livet och lägga en fast grund där de ingår naturligt. Ingredienserna för ett hållbart liv för mig har jag klart för mig. Jag känner mig själv och det jag vet att jag behöver leva. Men att veta och att kunna genomföra är inte alltid samma sak. Det kan ta olika lång tid att bygga.
Så här på bloggen fortsätter jag nu min resa. Min resa i att bygga upp min hälsa och mitt liv med hjälp av olika verktyg och strategier. Jag delar med mig av erfarenheter, min vardag, men samlar också på de saker som jag vill öva på och som jag försöker använda mig av i mitt liv för att må bra. Ni som följt mig tidigare kommer känna igen er. Men bit för bit hoppas jag att jag ska kunna skriva om nya vägar framåt.
Det jag vet nu är att det hjälper inte att enbart bygga upp sig själv för att komma tillbaka till en arbetssituation som inte har förändrats. Det räcker inte att ha hittat egna strategier och verktyg när situationen runt omkring fortsätter på samma vis. Arbetsplatser och hela samhället behöver uppgraderas mot hälsa. Hälsan är grunden för varje enskild människas liv men också för hur samhället i stort kan fungera. Om inte en hälsosam och stabil grund finns så rasar till slut hela bygget.
Min resa nu handlar alltså inte enbart om min kropp och mitt inre liv utan också om hur jag ska bygga ett yttre liv som fungerar på ett sätt som stödjer min hälsa. Vilka vägar behöver jag ta? Vad behöver jag leva för att må så bra som möjligt? Därför kommer bloggen att ha ett innehåll som handlar om byggstenar för ökad hälsa såväl som att fundera över olika typer av livsstil. Jag tänker att bloggen kommer att utvecklas utefter var jag själv befinner mig och de saker som intresserar mig att undersöka. Välkommen att följa med!
Som Rocky Balboa
Idag skulle det återigen bli dags att ge oss ut och springa, dottern och jag. Söndag, tisdag och torsdag är planen. Trots heldag på jobbet så kände jag mig sugen på att ge mig ut. Jag tänkte på det under dagen och var förvånad över mig själv. Efter mellanmålet gick vi ut med barnen på gården. Då avtog lusten mer och mer, det blåste ju storm ute! Springa i den blåsten! Jag tänkte att det kommer bli för jobbigt där vi brukar springa. Det är ju åkrar runtomkring och fritt blås!
När jag körde hem efter jobbet så tänkte jag att jag skulle föreslå dottern att vi skulle skjuta upp det hela. Kanske hon inte heller var så pigg på det. Hon som gjort nationellt prov i flera timmar idag. Hon skulle nog inte orka. Hoppas kunde man ju alltid att hon skulle känna som jag. Soffan lockade mig just nu mer.
Så kom jag hem. Dottern stod ombytt och klar! Då kunde jag inte med att säga något utan det var bara att byta om och följa med. Ut och sprang i motvind så tårarna rann. Flåsande som en flodhäst i vinden. Dottern for iväg långt framför som vanligt. Hon hann hem och vända och mötte upp mig igen. Spurtade på slutet. Jag kom gåendes den sista biten.
Men jag kom ut! Jag sprang! Vi följde planen. Det känns bra. Nu har jag varit ute och sprungit två gånger. Två dagar efter vad vi bestämt. Jag är nöjd! Tur jag har draghjälp i dottern. Jag avslöjade för henne när vi kom hem att jag först tänkt hoppa över det idag. Hennes svar var att då skulle hon vara ombytt och klar varje gång nu. Så inga ursäkter längre! Bit för bit ska konditionen bli bättre. En dag är det jag som springer hela vägen och spurtar på slutet. Då ska jag höja händerna mot luften och dansa runt! Som Rocky Balboa gjorde i filmen ”Rocky”. Men risken är nog då att jag i fortsättningen får springa själv…
Så att jag håller
Första dagen då jag börjar jobba 100 %. Jag vet att jag kommer vara tröttare än vanligt en tid framåt nu. Att jag börjar jobba heltid betyder inte att jag är helt och hållet tillbaka med full kraft. Det betyder att jag kanske nätt och jämnt kan orka vara på jobbet den tiden men behöver massiv återhämtning all tid däremellan. Så har det varit varje gång jag har ökat på min arbetstid. Det tar tid innan orken hänger med. Hjärnan tar fortfarande slut ganska fort.
Jag har redan planerat att gå och lägga mig extremt tidigt en tid framöver nu. Det kommer behövas för att få ordentlig vila för hjärnan. Återigen behöver jag minnas att jag ska minska kraven på mig själv. Inte ta på mig för mycket. Varken på jobbet eller hemma. Hemma får högarna växa och jag måste acceptera att det är så just nu. Ambitionsnivån kring olika saker behöver vara väldigt låg ett tag nu, tills jag bottnar i att vara fler timmar på jobbet.
Det är väldigt lätt att hamna i deppighet över att inte orka mer än jobba och sova. Livet blir ju gråare då. Lätt att känna sig värdelös när man måste sätta ner fötterna och bromsa på jobbet och hemma. När man måste säga nej trots att andra kanske tycker att man har tid och borde kunna göra mer. Jag förstår att det är svårt att förstå för den som inte varit utbränd. Att förstå hela vidden av vad det gör med hjärnan och orken. Att förstå hur lång tid det tar att sakta, sakta bygga upp lite ork. Att förstå hur små saker kan trigga stort stresspåslag igen. Jag brottas med det varje dag.
Så nu kommer en tid då balans och hållbarhet blir ännu viktigare. Att hålla fast vid de nycklar jag har. Så att jag inte trillar dit igen. Jag vill försöka hålla fast vid grunderna för att bygga mer ork. Sömn, fysisk träning, näringsrik mat och mental återhämtning och träning. Dessa saker på en hållbar nivå blir den enda prioriteringen för mig nu. Detta ihop med en lagom kravnivå på jobbet och hemma kan sakta bygga upp mig igen.
Så jag bara hoppas att alla ska förstå det. På jobbet och hemma. När jag bromsar i vad jag tar på mig så gör jag det för att kunna få chans att bygga upp mig igen. Med tiden hoppas jag ha kunnat bygga upp mig så mycket att jag återigen kan leva ett fullt liv. Just nu behöver jag i varje stund tänka hållbarhet. Så att jag håller.
Lagom mål
Jag har länge vetat att fysisk träning är bra för att moverka stress och främja hälsan. Det vet nog de flesta. Ändå har det kommit allra längst bak i prioriteringen. Jag har haft ett massivt motstånd mot det inombords. Jag har alltid älskat att dansa och jag tycker mycket om att promenera och vandra. Det är ju bra. Men jag har gjort väldigt lite av det också sedan jag blev sjukskriven. Och jag har hittills inte lyckats komma igång med någon träning trots att jag verkligen har försökt sätta lagom mål. Förrän nu!
Idag startade jag något som jag verkligen ska försöka hålla fast vid nu. Egentligen var det min ena dotter som lyckades få igång mig. Hon har velat börja löpträna men vill ha sällskap. Och jag vill ju komma till skott med träning nu. Så idag gav vi oss ut. Dottern har en totalt annorlunda kondition än vad jag har så hon försvann framför mig. Till min förvåning var det härligt att springa! Jag hade redan innan bestämt att springa så långt jag orkade i lagom takt. Sedan skulle jag gå snabbt. Målet är att vi ska ge oss ut några gånger varje vecka och då vill jag inte ta i så mycket att jag inte har lust fler gånger. Så jag började så här. Sedan är målet att springa lite längre varje gång.
När vi kom hem körde jag lite styrketräning också. Med kroppen som motstånd, men också hantlar. Så nu känner jag sådan tillfredsställelse över att ha tagit steg 1 i träningen. Det här får vara starten och ett sätt att lägga en grund på en lagom nivå som blir hållbart för mig i min vardag.
Imorgon ökar jag min arbetstid till att börja arbeta på heltid igen. Jag avslutar min sjukskrivning och hoppas nu att det ska fungera bra.
Det blir ännu viktigare att bygga en livsstil som håller nu. För jag vill ju inte hamna i utmattning igen. Nu vill jag bygga upp ork, energi och hälsa. Träningen är nu igångsatt. Jag kommer att skriva om den här på bloggen för att ha vittnen som håller mig på banan 🙂 Det sporrar mig att hålla fast vid den.
Träningen av kroppen, den mentala träningen och återhämtningen, ordentligt med näringsrik och bra mat och bra sömn är själva grunden för hälsan. Det är dessa saker jag vill få till på ett bra och hållbart sätt i mitt liv. Det är framför allt de sakerna som är fokus för mig det här året. Det är det jag bloggar om under året. Hur jag bygger upp en hållbar hälsa på olika sätt. Ett hållbart liv.
Livet i det enkla
I det enkla bor det vackra. Ett citat från Ernst Kirchteiger. Det gillar jag. Det rymmer så mycket. De orden kan genomsyra mycket i våra liv. Att allt inte behöver vara så komplicerat. Att det räcker att vara närvarande här och nu. I det lilla. I det enkla. Ett andetag åt gången.
Igår påmindes jag om att inte göra allt så svårt. Det går bra att slänga ihop en enkel kaka och besöka någon jag tycker om. Någon timme i nära samtal. Bara vara ihop. Tänka lite ihop med någon annan en stund. Njuta av att vara med någon som betyder mycket. Det behöver inte alltid planeras och organiseras i livet. I det enkla bor det vackra.
Det är något jag vill komma ihåg. Det enkla är grunden för det hållbara. När kraven på oss själva och andra blir för höga så försvinner hållbarheten. Livet blir skörare då. Viktigt att försöka minnas det som är viktigast. Det enkla. Det lilla. Det som är grunden för vår djupaste glädje och känslan av mening.
Att njuta av det goda. I det lilla. Det skapar glädje. Det skapar hållbarhet. Att ta små steg och njuta av vägen är mer hållbart än att rusa förbi livet medan målet är det enda viktiga. Jag vill försöka minnas varje dag vad som ger mig glädje i livet. Känna tacksamhet över det. Leva det varje dag. Här och nu. Målen framåt kan finnas. Men det är här och nu, i det enkla, som livet pågår.
En paus
En vecka med uppehåll här på bloggen. Mitt mål är att göra nya inlägg varje dag. Men ibland fungerar det inte av olika anledningar. Man blir sjuk eller något annat kommer emellan som är viktigt att hantera. Även då försöker jag ändå skriva här eftersom bloggen är viktig för mig. Att skriva är för mig ett tankeverktyg. Ett kommunikationsverktyg. Så även om jag är sjuk försöker jag om det är möjligt att få ner några rader. När det går. Ibland är orken för liten och då går det inte.
Att ta en paus när orken tar slut eller att stanna hemma tillräckligt länge när man blir sjuk är sunt. Ändå är vi många som får dåligt samvete eller pressar på och går till jobbet ändå. Man vet hur slitigt det blir för de andra. Ekonomin tar stryk. Det finns flera anledningar. Olika anledningar. Men ändå egentligen ingen anledning som är tillräcklig. För den dagen vi kraschar så kraschar vi rejält. Och då spelar ingenting annat någon roll utom att försöka bli frisk igen. Då handlar målet för dagen om att försöka orka kliva ur sängen. Eller om att orka fixa något att äta.
Så det är klokt att ta hand om kroppen och hälsan. Att stanna hemma när man är sjuk. Att ta en paus när man märker att det behövs. Försöka dämpa det dåliga samvetet med att man kommer tillbaka igen istället för att krascha och bli borta i månader. Det är mer hållbart för alla. För mig och min hälsa. För de andra. För ekonomin. Att sluta slå på sig själv och istället lyssna i tid är inte lätt. Att välja att fokusera på en hållbar hälsa och inte bara finnas där för andras omedelbara behov är inte lätt. Inte lätt när vi är skolade i att andra alltid är viktigare. Men lite i taget kan vi lära oss. Om vi vill. Om vi bestämmer oss. Om vi inte vill krascha. För då kan vi inte alls finnas där för någon. Jag vet för det hände mig.
Katter är mästare på att lyssna på sina behov. De är väl inga förebilder i omtanke om andra men de kan ses som en påminnelse i att lyssna på sin egen kropp och vad den behöver. Sova, vila, röra på sig på olika vis, umgås med tillgivenhet, leka och njuta av livet. Om vi tog till oss en liten del av det så skulle det räcka.
Hållbarhet är att lyssna på kroppens och själens behov. Utan att för den skull låta det gå ut över någon annan. Men en sund omtanke om oss själva bygger en starkare och stabilare grund för en hållbar hälsa på sikt. Så inget mer dåligt samvete för att stanna hemma om du är sjuk. Du är viktig. För om du tar hand om dig själv bra så har du större möjlighet att sedan finnas där för andra när det behövs.
Tänk om samhället var uppbyggt mer på de värderingarna? Att hälsa fick vara viktigare än ekonomi och effektivitet. Jag tror att det egentligen då paradoxalt nog skulle bli både mer ekonomiskt hållbart och effektivare, i hela samhället såväl som för varje enskild människa.
Lyfta huvudet
Snön har färgat morgonen vit. Igen. Våren tog paus. Sängen kändes skönare än vanligt. Ville helst snurra in mig i täcket och somna om.
Trött. Den där slöjan av huvudvärk som funnits med några dagar ligger kvar. Igår var en dag då hjärnan kändes som mos. Jag hade svårare att fokusera och tappade tråden. Ganska likt hur det var för några månader sedan.
Vet inte riktigt varför. Beror det på att den ökade arbetstiden börjar kännas? Är det någon sorts vårtrötthet? Håller jag på att bli sjuk igen? Frågorna i mig kommer men just nu känns det bäst att inte fundera så mycket. Bättre att försöka vara här och nu så mycket som möjligt.
Samtal igår kväll satte igång tankar. Hade nog extra svårt att sortera i tankarna genom den där hjärndimman. Tankar och känslor kring nära och kära. Kring livet. Kring livskvalitet och integritet. Kring oro kontra rimlighet. Kring vad som är viktigt och för vem. Kring kärlek och omtanke. Kring känslan av otillräcklighet och till vad som är min plats. Tills jag bestämde mig för att sova. Dags att stänga ner hjärnan och vila.
Nu är en ny dag. Snö. Doftande kaffe. Frukosten smakar bra. Dags att lyfta huvudet igen mot tacksamhet. Inte veckla in mig i tankarna med blicken enbart inåt eller fastna i ändlös problemlösning. Det finns så mycket att vara tacksam över. Jag väljer idag att fokusera på det. Kanske tröttheten skingras något.
Läkande Liv 